”Euro-islam eller ghetto-islam”

historia 1995 anordnade Sverige en konferens om relationerna mellan europeisk och muslimsk kultur, i samband med det svenska EU-inträdet. Ingmar Karlsson skrev dokumentet som låg till grund för diskussionerna, och återger det här i sin helhet.

”Vi har varit naiva. Vi såg det inte komma” har blivit ett mantra i svensk invandrings-, flykting- och integrationspolitisk debatt. Även statsministern uttryckte sig i november 2019 på detta sätt, vilket tyder på ett kort socialdemokratiskt historiskt minne.

I juni 1995, således bara ett halvår efter vårt medlemskap i EU, förde utrikesminister Lena Hjelm-Wallén upp dessa frågor på en internationell nivå genom att organisera en konferens i Stockholm med rubriken Euro-Islam – a conference on relations between European and Islamic Cultures and the position of Muslims in Europe .

Den skulle tjäna flera syften. Inte minst skulle den tjäna som en signal till EU att Sverige som ny medlem inte, som många fruktade, skulle spela rollen som provinsiella engelsktalande tyskar som bara blickade ut över Östersjön, utan att  vi såg medelhavsländernas problem som våra och därför förväntade oss att de skulle se våra närområdesproblem som sina. Den skulle också tjäna som en signal till den växande befolkningen i Sverige med en muslimsk kulturell bakgrund att regeringen hade deras problem och intressen för ögonen och därmed befrämja integrationen.

Under konferensen, som fick en uppföljning året därpå i Jordanien, diskuterade framstående politiker, akademiker, religiösa ledare och journalister från Europa, USA och den muslimska världen frågeställningar som jag väckt som chef för UDs idé- och analysgrupp i nedan följande promemoria.

De båda konferenserna väckte stor internationell uppmärksamhet och ledde i förlängningen fram till den Barcelonaprocess som nu tyvärr gått i stå. För 25 år sedan karaktäriserades den svenska politiken förvisso inte av naivitet och bristande förutseende.

***

Fram till slutet av 1960-talet var Europa ett nettoutvandringsområde. Nu är 10–15 procent av befolkningen i de flesta västeuropeiska stater födda utanför sitt nuvarande hemland med en växande utomeuropeisk andel. Den årliga immigrationen till Europa är större än den till USA. Det finns redan över 15 miljoner muslimer inom EU, således fler än protestantiska skandinaver och antalet kommer att öka genom en fortsatt invandring.

Under 1990-talet ökade befolkningen längs Medelhavets norra europeiska stränder endast med 16 miljoner mot närmare 100 miljoner för länderna utmed dess östliga och sydliga kuster. Även om den ekonomiska klyftan mellan Europa och dess närmaste omgivning kan hållas under någorlunda kontroll kommer Väst- och Sydeuropas dragningskraft att bli enorm. Uppskattningarna av antalet muslimer i Europa om 25 år varierar mellan 25 och 65 miljoner. Rasism, intolerans och en inskränkt nationalism sprider sig redan över Europa som reaktion mot en invandring som är obetydlig mot den vi har att vänta.

Om integrationen misslyckas och invandrarna med muslimsk bakgrund känner sig satta under religiöst förmynderi kan vi få se en ”ghettoislam” utvecklas som stöds av fundamentalistiska krafter i den islamska världen.

Om integrationen misslyckas och invandrarna med muslimsk bakgrund känner sig satta under religiöst förmynderi, ghettoiserade och socialt marginaliserade med fortsatta arbetslöshetssiffror på över 50 procent kan vi få se en ”ghettoislam” utvecklas som stöds av fundamentalistiska krafter i den islamska världen. Radikala mullor över hela Västeuropa försöker redan utnyttja de muslimska invandrarnas psykologiska, kulturella och materiella problem för sina syften och de får vind i segeln genom den polarisering som politiker som Jean-Marie Le Pen, Jörg Haider och senast Pia Kjærsgaard framkallar i Frankrike, Österrike och Danmark och som nydemokraterna försöker frammana i Sverige.

Om utvecklingen går dithän måste vi räkna med att militanta muslimska organisationer kommer att sträva efter att hos oss föra sin kamp mot den västvärld som de betraktar som inkarnationen av all ondska. Ett heligt krig och en civilisationernas kamp kan då fortare än vi anar bli en realitet i Västeuropa men inte i form av en militär kraftmätning mellan väst och den islamska världen eller den “clash of civilizations” som harvardprofessorn Samuel Huntington frammanade utan som ett ständigt pågående gerillakrig i våra ghettoiserade storstadsförorter.

Att förhindra ett sådant scenario är kanske den största utmaningen för oss européer under de kommande åren och det finns ett antal problemställningar vi måste ta itu med.

I vilken utsträckning skall de europeiska samhällena öppnas för utomeuropeisk invandring och flyktingmottagning?

Vilka religiösa, kulturella och språkliga element i invandrarnas identitet skall främjas, tolereras eller motarbetas? Multikulturalism har blivit ett honnörsord men begreppet har en vid innebörd och rör sig alltifrån frågor som om könsstympning av flickor skall tolereras, huruvida de skall tillåtas bära slöja i skolorna, till hemspråksundervisning och multikulturella läroplaner.

En absolut förutsättning för att integrationen skall lyckas är att vi skapar oss kunskaper om islams mångfald och kommer bort från den falska hotbild som tecknas av uniforma fanatiska muslimska massor som under islams gröna fanor förbereder en stormning av Västerlandet med kroksabel i ena handen och koranen i den andra. Muslimerna kommer från alla samhällslager. Majoriteten har ett avspänt förhållande till religionen och intresserar sig lika mycket för världsliga nöjen som sin europeiska omgivning. Bara en minoritet är organiserad i ett religiöst eller politiskt samfund. De muslimska invandrarna utgör inte någon fundamentalistisk femtekolonn. De är inte bara uppdelade i olika språk, kulturer och hudfärg utan också i olika grenar av islam. Det kanske största problem som de möter är att de genom mångfalden saknar en gemensam talesman eller en representativ organisation som kan föra deras talan. Detta gäller inte minst den sekulariserade majoriteten.

En politik med syftet att underlätta integrationen av de muslimska invandrargrupperna måste utgå från följande förutsättningar.

För det första finns det redan stora muslimska samfund i de flesta västeuropeiska stater. Dessa kommer inte bara att växa utan göra anspråk på större politiskt inflytande i takt med att de blir naturaliserade medborgare och får rösträtt. För tre, fyra decennier sedan kom de till Europa som arbetskraft och de planerade att återvända hem så fort som möjligt. De behöll därför sin ursprungskultur. Föräldrarna försökte ofta skydda sina barn från den nya europeiska omgivningen hellre än att låta dem integreras men de flesta av dessa invandrare återvände aldrig. Barn föddes i Europa och fick en bättre utbildning än sina föräldrar. Detta ledde till nya tankesätt och vi kan redan se hur en tyst revolution äger rum bland den yngre muslimska befolkningen i Europa. En europeisk islamsk kultur håller på att utvecklas.

Islam är redan en europeisk religion. På samma sätt som vi hade talat om den östra kristenheten skall vi snart tala om islam i väst.  Ingen naturnödvändighet talar emot att en muslim kan bli lika god svensk som en pingstvän eller en person av mosaisk trosbekännelse eller att moskéer skall kunna bli lika naturliga inslag i en svensk stadsbild som kyrkor alltid varit i Aleppo, Damaskus, Mosul eller Kairo.

Muslimerna är inte lika lätta att integrera och heller inte lika villiga att låta sig integreras som tidigare invandrargrupper.

För det andra är muslimerna inte lika lätta att integrera och heller inte lika villiga att låta sig integreras som tidigare invandrargrupper. Även om judar och kristna accepterats som “bokens folk” har islam historiskt sett varit en dominerande och hegemonistisk religion. I Europa måste muslimerna lära sig att leva som en minoritet och acceptera grundpelarna i de moderna europeiska samhällena, pluralism och ett sekulärt samhällsystem präglat av tolerans mot människor med annan politisk eller religiös åskådning.

Den islamska identiteten innefattar också seder och bruk som avviker från dem som betraktas som gängse i de samhällen där de nu lever. Krav kommer att ställas på speciella rättigheter och på en särskild status utöver de rättigheter som tillkommer den inhemska befolkningen. Dessa krav kommer i många fall inte bara vara svåra utan omöjliga att tillgodose och därmed leda till spänningar.

Genom de muslimska samfunden kan oönskade och odemokratiska politiska strömningar i ursprungsländerna kanaliseras in i de nya hemländerna. Regeringar i muslimska stater och olika sekter och organisationer kommer att försöka att utnyttja invandrarna för sina egna syften.

Hänsynstagandet till den religiösa särarten får inte gå så långt att elever befrias från element i undervisningen som inte passar föräldrarna.

Hur skall de muslimska invandrarna bäst kunna integreras mot denna bakgrund?

Målsättningen måste vara snabbast möjliga integration men under hänsynstagande till och respekt för dem som, med respekt för våra värderingar vill behålla en kulturell och religiös identitet. Hänsynstagandet till den religiösa särarten får inte gå så långt att elever befrias från element i undervisningen som inte passar föräldrarna. Muslimer måste själva ge den i Europa uppväxande generationen en egen kulturell bakgrund samtidigt som de socialt integreras i sin nya omgivning. De muslimska samfunden måste samarbeta sinsemellan och undvika att utkämpa sina teologiska tvister öppet på europeisk mark.

Vi får inte visa släpphänthet mot religiösa och politiska fanatiker som utnyttjar sin exil i Europa till subversiv verksamhet mot sina hemländer eller interna uppgörelser. Toleransen får under inga villkor gälla totalitära föreställningar. Samtidigt som vi visar sympatier för islam som religion och gör villkoren för religionsutövning så gynnsamma som möjligt måste vi visa fast en hand när det gäller efterlevnaden av våra egna lagar. Personer som ägnar sig åt mot Europa och kristendomen inriktade hatpredikningar och som missbrukar våra pluralistiska samhällen måste bemötas med fast hand.

Vårt samhälle har blivit så sekulariserat att även uttryck för en enkel vardagsfromhet väcker misstro och likställs med fundamentalism.

Samtidigt måste vi akta oss för att betrakta alla religiösa yttringar som utslag för fundamentalism och ovilja mot anpassning och integration i det svenska samhället. En islamiseringsprocess bland invandrarna är endast farlig om den kommer i konflikt med det pluralistiska samhällets och den demokratiska statens normer. För många invandrare från muslimska länder blir religion och allmän fromhet ett sätt att motverka den känsla av rotlöshet de känner. Religiositeten är ibland en följd av uppbrottet från den egna kulturella miljön och inte nödvändigtvis en protest mot det nya samhälle man lever i. En ökad religiositet är därför inte liktydigt med misstro och intolerans mot den sekulariserade europeiska omgivningen utan kan i stället skapa en inre ro som främjar integrationen.  Här finns ett specifikt svenskt problem i det faktum att vårt samhälle blivit så sekulariserat att även uttryck för en enkel vardagsfromhet väcker misstro och likställs med fundamentalism.

Bara en avpolitiserad och liberal islam kan integreras i Europa och en sådan integration är endast möjlig om den löper parallellt med en ekonomisk och social integration. En förutsättning för en sådan utveckling är i sin tur en kontrollerad invandring och en gemensam europeisk invandringspolitik med syftet att skapa ett liberalt och tolerant islamskt samfund i Europa. För att vi skall kunna nå dithän måste de integrationsvilliga känna att de är välkomna och hör hemma här. Känslan Var hör jag hemma är den främsta grogrunden för fundamentalister som vill skapa och utnyttja ett andligt ghetto under mottot “ni hör varken hemma här eller hos er korrupta och moraliskt förfallna regering i hemlandet utan ni måste kämpa mot båda”.

För att de muslimska invandrarna skall kunna känna denna hemhörighet krävs

• att undervisningen om islam inte bara förbättras utan görs obligatorisk i våra skolor. En ömsesidig avdemonisering är nödvändig. Okunskap föder fördomar och hat. Även media måste därför rätta till den stereotypa och onyanserade bild som nu förmedlas av islam.
• att samhället ger skydd åt alla dem som vill integreras i de europeiska samhällena men som sätta under hot och press inte bara från inhemska extremister och invandrarfientliga grupper utan också från muslimska extremistgrupper.
• att invandrarna ges möjlighet att formulera och artikulera sina synpunkter och önskemål.
• att vi för en bistånds- och utrikespolitik som syftar till att minska invandringstrycket och göra detta mänskligt och politiskt hanterbart.

Ett framtida Europa med en blomstrande muslimsk närvaro och en öppen europeisk identitet måste vara byggt på självkritik, en ständig och öppen dialog och en respekt för olikheter. Vi måste inse att muslimerna kan ge ett positivt bidrag till uppbyggnaden av ett nytt Europa. Deras närvaro bör ses som en berikande faktor och inte som ett problem.

Problem med diskriminering i olika former får inte ses som attacker mot islam utan som följder av en politik som kan ändras med politiskt engagemang.

De muslimska invandrarna måste å sin sida se sig som fullvärdiga medborgare och delta i det sociala, ekonomiska och politiska i de länder där de nu bor. Ett “inhemskt” ledarskap måste därför växa fram, då inte bara bestående av i Europa födda muslimer utan kanske även av inhemska konvertiter som kan ta bort stämpeln av islam som en främmande och farlig kult.

Problem med diskriminering i olika former får inte ses som attacker mot islam utan som följder av en politik som kan ändras med politiskt engagemang. Muslimerna måste därför aktivt delta i samhällslivet för att uppnå och säkra sina självklara rättigheter. De muslimska samfunden måste ta ett eget ansvar och engagera sig i en dialog med sina egna samfund och med den europeiska omgivningen och förkasta förenklade bilder av vi mot dem. De får därför inte sluta sig inom sina skal och bli isolerade minoriteter. En sådan politik skulle bara uppmuntra extrema grupper med deras budskap: Du är bättre muslim om Du är emot västvärlden.

De flesta muslimer inser att de måste följa lagar och bestämmelser i sina nya hemländer, men denna vilja undergrävs på många håll av appeller utifrån från organisationer som fordrar en ren och kompromisslös islam. Vi får därför inte genom en alltför vid tolkning av begreppet multikulturalism eller av missriktad allmän svensk välvillighet och slapphet tolerera att parallella politiska institutioner byggs upp såsom varit fallet i England med ett separat muslimskt parlament eller försöken att upprätta en “kalifatstat” i Tyskland.

Texten är ett utdrag ur boken Ett utrikes liv (Historiska media 2021).

***

Följ Dagens Arena på Facebook