Europas två strider

Europa Om vänstern i bred mening ska stå emot måste den räta på ryggen, skriver Johan Sjölander.

Det finns en speciell sorts tomhet i blicken som drabbar vissa så fort de hör ordet EU. Jag kan förstå dem. Denna lika jättelika som självgoda byråkrati, långt från den svenska vardagen, liksom svävande på ett moln av uppblåst retorik. Det är lätt att känna avstånd.

Samtidigt är EU skådeplatsen för två helt avgörande strider om vår gemensamma framtid som rasar samtidigt just nu.

Proryska agenter i EU-parlament är ett tecken på den första av dem. Avslöjanden om ryska påverkansoperationer, rakt in i hjärtat av Europa, som kom nu i veckorna, borde inte varit en chock för någon. Ingrid Carlberg beskrev i en av förra årets mest uppmärksammade böcker ”Marionetterna” ingående det propagandaspel med rötterna i det gamla Sovjetunionen som spelats från både höger och vänster de senaste hundra åren. Att EU är ett av slagfälten och att det finns band mellan den extrema europeiska högern och Putins Ryssland framgår tydligt av vad vi visste redan då. Det som kommit fram nu bara förstärker bilden.

Sverigedemokrater är helt tveklöst en del av denna spretiga rörelse

Ryska propagandapengar till Europas extremhöger handlar just nu sjävklart om att undergräva Europas stöd till Ukraina. Men det går också djupare än så. Carlberg skildrar i sin bok ingående de nätverk som tar sig från Moskva hela vägen till USA. Drömmen om den starke ledaren för den auktoritära staten gror i Washington, Rom och Budapest lika väl som i Moskva. När Trump-mannen Steve Bannon turnerar runt bland Europas högerledare sker det med ett syfte, och vi kunde alldeles nyligen se hur banden stärktes när Orban besökte Trump nere i Florida.

Våra inhemska Sverigedemokrater är helt tveklöst en del av denna spretiga rörelse. Personbanden och den rent ideologiska kopplingen är uppenbar. Den tyska författaren Ulrike Guérot beskrev det redan 2017 som ett inbördeskrig. Hon såg två rörelser som stod emot varandra, den inskränkta nationalismen mot proeuropeisk öppenhet. Denna konflikt finns onekligen där, närvarade, som en fond även det svenska EU-valet utspelar sig mot.

Guérot har sedan 2017 villat bort sig i proryska ställningstaganden i samband med Ukraina-konflikten. Och hennes recept var redan då alltför ensidigt federalistiskt, förförd som hon är av drömmen om den europeiska republiken. Men hon väckte en viktig fråga när hon tecknade bilden av detta inbördeskrig. För vi måste också fråga oss i vilken jordmån det är de auktoritära idéerna får fäste och kan gro starka.

Kritiken att EU har varit och fortfarande är ett i grunden nyliberalt projekt är inte utan fog. Vi kan se det i hur företagens och marknadens intressen ständigt trumfar löntagarnas, det blev oerhört tydligt när EU med Tyskland och Merkel i spetsen under finanskrisen blev en symbol för framtvingad nedskärningspolitik i stora delar av Europa.

Det handlar i grunden om att driva politikens överhöghet gentemot marknaden

Francis Fukuyama pekar i sin senaste bok ut just nyliberalismen som det stora hotet mot den liberala demokratin. Det är en pricksäker observation, om än med en något överraskande avsändare. Och den har bäring även på EU-politiken. Vill man undvika att en folkligt förankrad kritik mot ett elitiskt EU-projekt får fäste kan man inte samtidigt förbehållslöst omfamna de delar av detta projekt som faktiskt är elitistiska och står på storföretagens och kapitalets sida mot den vanliga människan.

Den auktoritära högern lånar gärna ur en antikapitalistisk retorik. I praktiken har de dock sällan några problem med att omge sig med oligarker och ogenerat gynna den ekonomiska eliten. Extremhögern vet hur man spelar på folkligt missnöje, men de förstår eller bryr sig inte om jämlikhetens idé på riktigt.

Ska den europeiska vänstern i bred mening stå emot måste den därför räta på ryggen. Ljummen liberalism och fina fraser räcker inte. Den politiska extremhögern kan inte få bli den enda kraft som fångar missnöjet med det ekonomiska systemet.

Och där har vi den andra striden. I sak är det inte svårt. Det handlar i grunden om att driva politikens överhöghet gentemot marknaden. Rörelsen åt detta håll är redan i gång. Klimatkris, pandemi och effekterna av Putins anfallskrig i Ukraina driver på mot ökat offentligt ansvarstagande, ökad demokratisk kontroll över utvecklingen. Det står ett möjlighetsfönster på glänt just nu. Kanske är det till och med större på en europeisk nivå än hemma i Sverige.

Men det brådskar. Striden handlar om demokratin, ja, men lika mycket handlar den också om rättvisan. På samma sätt som EU historiskt varit ett verktyg för nyliberal omdaning skulle institutionerna också kunna användas för att begränsa kapitalets makt och öka den folkliga. Eller åtminstone ge medlemsstaterna möjligheterna att göra det.

I svensk politik talas mycket om ett paradigmskifte just nu. Det är vad som behövs på EU-nivån. Ett skifte där den vanlige jobbaren, konsumenten, familjen äntligen får rätt till vad de faktiskt förtjänar. Där människorna för en gångs skull får vara viktigare än företagens vinster.

Då kanske till och med de där tomma blickarna skulle kunna tändas och flamma till. Alternativet är tyvärr ett än djupare mörker.