Filosofi Vilket moraliskt ansvar har beslutsfattare gentemot kommande generationer när de fattar beslut kring offentligt sparande? Eric Brandstedt tar filosofin till hjälp för att värdera beslutet kring återhämtningsfonden.
Nyligen röstade riksdagen ja till EU:s något nedbantade men fortfarande omfattande återhämtningsfond på 6 800 miljarder kronor. Fonden är en del av unionens plan för att ge nya krafter till den europeiska ekonomin som avmattats av pandemin och samtidigt skapa ett mer modernt och hållbart Europa. Stora investeringar ska göras i bland annat den gröna omställningen och digitaliseringen genom att behövande stater får ansöka om bidrag och lån för dessa. Mottagarna kommer framför allt vara skuldtyngda sydeuropeiska länder som Spanien, Portugal, Italien och Grekland. Men eftersom alla EU-stater är beroende av en fungerande inre marknaden är förhoppningen, även från svenskt håll, att investeringarna ska bli fördelaktiga för alla.
Fonden är unik eftersom den finansieras med gemensamma lån, som alla EU-stater solidariskt åtar sig att betala tillbaka under en 30-årsperiod med start år 2028. Det ger en möjlighet för politiker idag att göra omfattande investeringar utan att det egentligen kostar något alls nu. Vissa har sett detta som en skuldfälla och ett brott mot vårt ansvar gentemot kommande generationer, till exempel ledarsidorna för Världen idag, SMP, och Corren, samt företrädare för Muf. Fonden har också kritiserats för att ett förtäckt räddningspaket för euron och ett steg mot ett Europas förenade stater, till exempel av före detta EU-ambassadören Lars Anell tillsammans med Lotta Fogde och Leif Pagrotsky, Göran Greider i ETC, och Vänsterpartiet.
Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedt (SD) gör oss därmed en tjänst när de uttrycker något så ovanligt för politiska debatter som moralisk kritik mot fonden.
Den mest högljudda kritiken har kommit från den yttersta vänstern (till exempel Proletären) och yttersta högern, däremellan har debatten i stort sett uteblivit. Det är beklagligt eftersom förslaget som nu röstats igenom är principiellt viktigt och kan få långtgående konsekvenser. Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedt (SD) gör oss därmed en tjänst när de uttrycker något så ovanligt för politiska debatter som moralisk kritik mot fonden. De skriver:
När det kommer till moraliska invändningar är det framförallt skuldsättningen av nästa generation vi oroar oss för. De politiker som tar beslutet och får miljarder att strössla på sina favoritprojekt kommer inte finnas kvar den dagen då lånen ska betalas tillbaka. Denna skuld landar på våra barn och barnbarn.
Oron hade kunnat gälla den mer generella tendens av att keynesianska idéer fått en förnyad relevans av coronapandemins utlösta ekonomiska kris. Förslag om att med lånade pengar investera sig ur krisen hörs allt oftare, och inte bara på den politiska vänsterkanten. Kanske är den ekonomiska åtstramningspolitikens tid med nedskärningar och låga statsskulder över. Kanske kommer vi aldrig mer höra Magdalena Andersson tala om att spara i ladorna.
Finns det då skäl att bekymra sig för en sådan mer frikostig lånefinansierad ekonomisk politik? Kommer en växande statsskuld och därtill stigande inflation vara ytterligare en tvångsboja som likt klimatförändringarna håller tillbaka kommande generationer? Det är förstås en stor skillnad på att öka statsskulden och gemensamma lånegarantier för EU som union (för att inte tala om skillnaderna med privat skuldsättning). Men låt oss ta ett problem i sänder: först farhågan om att skuldsätta kommande generationer och därefter frågan om fonden är ytterligare ett steg mot en gemensam finanspolitik. Även det senare problemet handlar om en oro för framtida EU-medborgare.
Det är sällan som politiker uttrycker moralisk kritik på det sätt som Åkesson och Sjöstedt gör här, men det är tacksamt för det gör det lättare att diskutera den principiella moraliska fråga som väcks av återhämtningsfonden. Vilket moraliskt ansvar har beslutsfattare gentemot så väl dagens som kommande generationer när de fattar beslut kring offentligt sparande? Det handlar i själva verket inte bara om sparande – i betydelsen hur stor ska statsskulden vara – utan om alla beslut som påverkar hur kommande generationer får det, till exempel också vad som görs för att förhindra klimatförändringarna och för att bekämpa inflation.
Detta är så kallat normativa frågor som diskuterats av filosofer, ekonomer och statsvetare inom forskningsfältet välfärdsekonomi åtminstone sedan 1900-talets början. Filosofen och ekonomen Frank Ramsey ställer i en artikel från 1928 frågan som senare teorier om tillväxt och sparande försökt besvara: ”hur mycket av sin inkomst bör en nation spara?”
Hans eget snillrika svar är att en nation bör spara till dess att marginalnyttan av att konsumera ytterligare en enhet är lika stor som kostnaden av att inte spara den. Valet mellan att spara eller konsumera är kräver en jämförelse av framtida fördelar med nutida kostnader och enligt Ramsey bör ingen vikt fästas vid när dessa sker: kostnader och fördelar är lika stora oavsett när de äger rum.
Målet med offentligt sparande, enligt Ramsey, är att realisera människans potential för blomstring eller som han uttrycker det att approximera en ”state of bliss”. I den mån vi avstår från att spara idag så kommer det till kostnaden av att detta mål om att realisera människans njutningspotential senareläggs.
Ramseys perspektiv känns främmande i vår dystra tid. När vi talar om framtidsfrågor idag handlar det vanligtvis om överhängande hot, så som klimatförändringarna, vilket gör att den relevanta frågeställningen tycks vara: hur kan vi undvika att framtida generationer får det sämre än oss nu? Att närma oss en lycksalig framtid är det inte tal om.
Det är önskvärt att samhällen utvecklas i meningen att varje ny generation medborgare får minst lika goda förutsättningar för att leva goda liv som deras föregångare hade.
Folk vill normalt inte skuldsätta sina barn och barnbarn, utan vill tvärtom att de ska få det minst lika bra som de själva har haft det, gärna bättre. Det är ett uttryck för en moralisk övertygelse som ibland sammanfattas som hållbar utveckling. Det är önskvärt att samhällen utvecklas i meningen att varje ny generation medborgare får minst lika goda förutsättningar för att leva goda liv som deras föregångare hade.
Historiskt har denna önskan tillfredsställts av ekonomisk tillväxt. Varje ny generation har fått det bättre, inte för att deras föräldrageneration fattat kloka, långsiktiga och osjälviska beslut, utan för att vissa tillhörande den äldre generationen gynnats av att utveckla ny teknik och mer effektiva sätt att producera saker.
Att kommande generationer fått en bättre giv har varit en lycklig omständighet, men dock med viss bitter ton då samtidigt stora kostnader också kommit med arvslotten i form av till exempel klimatförändringarna. Sedan är det så klart också ett faktum att samhällsförbättringar varit ojämnt fördelade.
Eftersom tillväxt setts som nära en samhällsvetenskaplig naturlag så har frågan om rättvisa mellan generationer alltså oftast formulerats från ett perspektiv omvänt dagens sätt att se på saken. Ekonomer och filosofer har frågat sig om det är rättvist med offentligt sparande. Offentligt sparande och offentliga investeringar omfördelar resurser från de som har det sämre – vi nu – till de som har det bättre – framtida generationer.
Filosofen John Rawls (som för övrigt hade fyllt 100 i år) argumenterade i sin kända bok En teori om rättvisa (1971 och i svensk övers. 1999) för att offentligt sparande inte kan rättfärdigas med ekonomisk effektivitet som tillväxtteorierna gjorde gällande. Offentligt sparande är ett brott mot den jämlikhetstanke som Rawls menade borde prägla samhällets organisation. Det är som att ta från de fattiga och ge till de rika, en perversion av rättvisa. Men samtidigt insåg han förstås att det är helt nödvändigt att ett samhälle sparar och investerar för att kunna utvecklas och för att grundläggande fri- och rättigheter ska garanteras.
Hans lösning på denna paradox är att offentligt sparande måste underställas samhällets rättviseprinciper. För det första genom att målet med sparandet måste vara att realisera de institutioner som är nödvändiga för att medborgarnas fri- och rättigheter ska garanteras, sådant som ett oberoende domstolsväsen och ett utbildningssystem, och inget annat. När detta ideal är realiserat finns det inga tvingande skäl för ytterligare sparande. Även om samhället hade kunnat bli bättre i något avseende genom ytterligare besparingar så bör resurserna istället vikas till att göra det så bra som möjligt för dem som har det sämst ställt nu.
Också Rawls teori kan kännas främmande idag, men det finns en likhet med dagens tillväxtkritiker. För Rawls var målet med offentligt sparande inte det som Ramsey ställde upp. Det handlar inte enbart om att göra stater, länder och samhällen rikare. Efter en viss gräns riskerar i själva verket rikedom att stå i vägen för det som faktiskt spelar roll, vilket han menade var att ge möjligheter för människor att i fritt förbund med andra ägna sig åt meningsfulla arbeten vad än dessa arbeten må tänkas vara. Det påminner om det klassiska citat från Ernst Wigforss:
Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.
Åter till frågan om huruvida EU:s återhämtningsfond är ett exempel på ett brott mot våra moraliska skyldigheter mot kommande generationer eller kanske tvärtom ett exempel på ansvarstagande för framtiden. Utifrån Ramseys perspektiv finns ingen grund för moraliska invändningar. Tvärtom är det mycket som talar för den typen av investeringar, i ny teknik och infrastruktur, som fonden kan leda till är precis vad som krävs för att kommande generationer ska få förutsättningar för att leva ett bättre liv och så länge dessa vinster överväger kostnaderna är det egalt vem som vinner och vem som förlorar.
Om vi istället undersöker det hela som en fråga om rättvisa mellan generationer, så som Rawls såg det, hamnar det förstås i ett annat ljus. Investeringar, som de föreslagna, omfördelar resurser, så väl inom generationer – mellan EU-länder idag – som mellan generationer. Frågan om vem som vinner och vem som förlorar är högst relevant och fördelningen måste kunna rättfärdigas till de som berörs (det är alltså idealet).
Då ska vi för det första närmare granska syftet med fonden. Är idealet om ett mer modernt och hållbart EU en fråga om grundläggande fri- och rättigheter eller något mer extravagant som att öka ekonomiskt välstånd? Ofta är det i praktiken svårt att skilja dessa målsättningar åt och investeringar som görs för att förhindra rena katastrofer (så som i klimatarbetet) leder ofta till ekonomisk tillväxt. Man kan också notera att även med en ganska avgränsad idé om vilka nyttigheter som medborgare har rätt till kan det bli mycket kostsamt att se till att dessa åtaganden upprätthålls. Underhållningskostnaderna för offentlig infrastruktur – som vägar, järnvägar, elnät, skolor och sjukhus – samt för sociala trygghetssystem kan bli mycket dyra även om det inte finns någon ambition om ytterligare ekonomisk utveckling.
Det finns säkert inriktningar och projekt inom EU:s långtidsbudget som är svåra att rättfärdiga i termer av grundläggande rättvisa, men om vi antar att EU är en politisk enhet och att européer har gemensamma skyldigheter gentemot varandra (ett inte så litet antagande idag förvisso) så tycks fonden rimlig i detta avseende. Ett möjligt förbehåll bör dock läggas till. I dess nuvarande utformning är det möjligt för EU-stater med stora demokratiska brister och där brott grundläggande fri- och rättigheter tyvärr blivit vardag – jag tänker så klart på Polen och Ungern – att beviljas medel.
Fonden skulle alltså kunna användas som ett medel för att främja en auktoritär politisk agenda, vilket så klart är oförenligt med samtliga liberala rättviseideal. En rättsstatsmekanism med syftet att motverka detta har föreslagits men ännu inte utarbetats i detalj.
För det andra så ska vi undersöka hur EU:s återhämtningsfond fördelar och kostnader mellan generationer (där vi förstår generationer som en sorts kohort eller årgång av EU-medborgare).
När vi tänker på ett lån så förs tankarna till ett privat banklån där syftet oftast är att konsumera något nu och kostnaden är att en ränta måste betalas under lånets återbetalningstid, men det är en haltande analogi. Offentliga investeringar leder ofta till ökad produktivitet och därmed tillväxt, vilket gör att när lånet ska betalas av är tillgångarna större och fordringarna därmed mindre kännbara. Men det finns förstås ingen garanti att så blir fallet och det finns många historiska så väl som aktuella exempel på dåliga investeringar och ohållbara statsskulder.
Det kan också vara så att ett lån betalas tillbaka genom att ett nytt lån tas ut (som Johan Hassler förklarar). Ett annat alternativ, som EU lyft som ett sätt att undvika att skuldsätta kommande generationer, är att återbetalningen sker genom nya EU-skatter och tullar på till exempel miljö- och klimatskadlig verksamhet samt digitala tjänster. Det senare alternativ, alltså nya inkomstkällor, är just det som kritiker mot ett starkare och mer federalt EU oroar sig för. Vissa har talat om fonden som ett Hamiltonögonblick, alltså jämfört med när Alexander Hamilton 1790 (känt från musikalen) såg till att USA upptog gemensamma lån, och därmed blev en skatteunion och konsoliderades som en federal nation.
Den relevanta frågan här är om fonden är maximalt fördelaktig för de EU-medborgare som idag har det sämst ställt.
Slutligen ska vi undersöka hur fonden fördelar kostnader och fördelar inom dagens generation EU-medborgare. Som redan noterat kommer vissa länder troligtvis få betala mer än de får ut av fonden medan andra länder gör nettovinster. Generellt är det en omfördelning från länder i norra till södra Europa, från länder med låg statsskuld och goda finanser till de med hög statsskuld och i vissa fall akut ekonomisk kris.
Som många har noterat har det mycket litet att göra med konsekvenserna av coronapandemin, vilket är skälet till att det är missvisande att tala om som en coronafond. Den relevanta frågan här, utifrån det ramverk kring rättvisa mellan generationer och antagandet om att EU är en politisk gemenskap, är om fonden är maximalt fördelaktig för de EU-medborgare som idag har det sämst ställt. Svaret på den frågan beror på vilka kriterier och villkor som tillämpas när ländernas ansökningar utvärderas och det är ännu inte helt klart. Det handlar till exempel om bidrag och lån villkoras med krav på strukturreformer.
Politiska beslut som rör en något mer avlägsen framtid innebär alltid större risker eftersom allt är mer osäkert. Återhämtningsfonden kan bli ytterligare ett exempel, fogat till bland annat den misslyckade upphandlingen av vacciner, på hur EU misslyckades med att hantera coronapandemin.
I värsta fall hamnar pengarna i fickorna på korrupta och auktoritära politiker, nödvändiga och ekonomiskt vettiga investeringar uteblir och EU-ländernas statsskulder växer. Men fonden kan också lyfta EU ur coronapandemin starkare och bättre rustad för framtiden.
Den skulle kunna användas för att finansiera stora investeringar i den gröna ekonomin och digitaliseringen som är gynnsamma för hela unionen, inte bara idag utan också för kommande generationer.
Det tycks dock hursomhelst befogat att misstänka att detta inte blir sista gången för EU-gemensamma lån. En trolig utveckling är att en gemensam finanspolitik växer fram. Om det är bra eller dåligt beror delvis på om den blir ett medel för att främja en mer rättvis och hållbar framtid eller bara för att hålla liv i en allt större EU-byråkrati.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
