Media Innebär rekryteringen av Mattias Svensson att Svenska Dagbladet tar ett extremt liberalt steg? Har tidningens politiska redaktör övergivit den traditionsrika och sansade röstens linje, undrar Bengt Olof Dike.
Svenska Dagbladet – en gång den anständiga konservatismens klassiska och respekterade röst och där kulturen, bildningen, sans och balans betonades – öppnar nu finrummet för extremliberalen, som vill tillåta prostitution, lagligförklara nekrofili, släppa drogerna fria, avskaffa allt offentligt stöd till kultursektorn och som öppet gått till storms mot kristendomen och kyrkan.
Svenska Dagbladets tillträdande ledarskribent Mattias Svensson har politiska värderingar, som knappast liknar många andras men som vederbörande utan att blinka ändå kallar klassiskt liberala.
Man kan undra vad Nyamko Sabuni och hennes etablerade liberala parti tycker om denna, ensidigt från Mattias Svensson deklarerade ideologiska samsyn.
Men Svenska Dagbladets politiske redaktör, Tove Lifvendahl, skriver att Svensson ”är en i positiv bemärkelse bångstyrig röst i svensk debatt”. Han tänker ju själv och går sin egen väg, tillägger hon.
Men går han tidningens officiella politiska väg? Den traditionsrika och sansade röstens linje, präglad av lugn, eftertanke och långsiktig bedömning – den som i varje fall lojala prenumeranter och läsare är förtrogna med, även om de under senare år ibland har kunnat konstatera enstaka avvikelser från den obundet moderata färg, som är Svenska Dagbladets officiella kompassriktning?
En seriös tidning måste omsätta seriositeten i texter och framtoning och inte förknippas med extremism, återkommande provokationer eller andra avvikelser.
Rekrytering av ledarskribenter sker ju på värderingsmässiga grunder, där ömsesidigheten ska vara avgörande: den som får förtroendet att vara tidningens ansikte utåt skall dela sin huvudmans politiska och ideologiska plattform och naturligtvis helst vara präglad av genuin övertygelse om dess betydelse för att med engagemang och arbetsglädje kunna påverka opinionen och göra avtryck i samhällsdebatten. En seriös tidning måste också omsätta seriositeten i texter och framtoning och inte förknippas med extremism, återkommande provokationer eller andra avvikelser. Läsarna måste kunna lita på sin tidning, känna sig hemma i den.
Självklarheter, javisst. De innebär förstås inte förutsägbar och genuin tråkighet i texterna. Sådant tillhör gårdagens ledarsidor. Men det politiska anständighetskravet gäller i dag som det gjorde tidigare. Det finns givna gränser, som inte får överskridas. En bångstyrighet, som exempelvis innebär ständiga hopp över de politiska skaklarna och kanske ibland når smått absurda proportioner, roar nog bara dess avsändare men skadar tilltron till tidningen och dess trovärdighet.
Redan när Mattias Svensson för snart tre år sedan skäpptes in som vikarierande ledarskribent i Dagens Nyheter, var det många som rynkade på ögonbrynen. Svensson har ju aldrig stuckit under stol med sina politiskt starkt avvikande åsikter, vilka utan överdrift mynnar ut i ett slags anarkoliberalism och aparta förslag. När den politiska krönikören Göran Eriksson skrev i Svenska Dagbladet (12/12) att den omskrivne nyss avgångne Europaparlamentarikern, Fredrik Federley från Centerpartiet, var ”en symbol för den extrema liberalismen” – Federley förespråkade ju för några år sedan månggifte och helt fri invandring – erinras om att dennes extremism faktiskt är en ljum västanfläkt av Mattias Svenssons.
Konstaterandet vidimeras enkelt av den tillträdande SvD-skribentens egen politiska textproduktion, vilken är mycket omfattande genom debattinlägg i många tidningar, arbeten för näringslivets tankesmedja Timbro, som aldrig hesiterat att städsla honom, böcker och texter på hans egen blogg. Sammantaget avtecknas här bilden av en skribent, som är starkt missnöjd med välfärdsamhället, dess sociala trygghetssystem, skattepolitiken, lagar och avtal på arbetsmarknaden för att inte säga gällande alkoholrestriktioner. Svensson tycks se lagar och regler som frihetsinskränkningar för medborgarna, anser att politiker är förmyndare och att statsmakten är fiende till folket.
Han vill avskaffa allt offentligt stöd till kultursektorn och uttalade 2006 i Expressen förhoppningen, att Cecilia Stegö-Chilò, som Fredrik Reinfeldt då utsett till kulturminister men vars dagar som sådan blev rekordkorta, skulle lägga ned hela sitt departement och återvända till Timbro, där hon var VD då statsministern slog telefonnumret till henne.
Inte bara restriktionerna kring alkoholpolitiken vill Mattias Svensson avskaffa; också drogerna skall släppas fria, (han var på 1990-talet drivande i den s k raveklubben Tritnaha i Stockholm, där polisen gjorde upprepade tillslag) och prostitutionen lagligförklaras. Samtidigt har Svensson varit konsekvent motståndare till de av hälsoskäl införda förbuden för rökning i restauranger och på andra offentliga platser. I hans offentliga textproduktion ser man inga eller få tankar om solidaritet, hänsyn, nödvändigheten av att hjälpa människor på livets skuggsida, de fattiga, utsatta och lidande. Medan raka motsatsen däremot har kommit från hans penna, när han kallat fredspristagaren, Moder Theresa, falsk skojare och på självaste långfredagen (2 april 2010) på sin blogg satte bland annat följande på pränt under rubriken ”Mattiasevengelium”:
”Idag när kristendomen påbjuder piskorgier och självvald masochism önskar jag världens kristna utan pardon allt lidande och allt elände ni väljer att dra över er själva, och gläds över att ni inte längre har möjlighet att tvinga det på oss andra”
Märk väl att denna attack inte kan skyllas på av studentikos provokationslust. Svensson var nämligen vid denna tid en sedan länge en åldersmässigt mogen man (38) och kan sålunda inte avfärdas med åldern. Hans extremliberala värderingar finns säkert alltid i botten. Varav hjärtat är fullt talar datorn!
Så sent som den 30 december i fjol fanns en lång essä av Svensson i Timbros tidskrift Smedjan med rubriken Låt oss göra 20-talet kul igen, där han med utgångspunkt i Weimarrepublikens nattliv i Berlin påminde om de festerna med kokain och andra droger. I motsats till de glada dagarna och nätterna i den tyska huvudstaden blev aldrig nöjeslivet dynamiskt i Sverige, hävdar han, vilket i sin tur berodde på de s k Brattrestriktionerna mot alkohol. Och just alkoholförbudet resulterade, enligt Svenska Dagbladets tillträdande ledarskribent, i ”ett uppsving i organiserad brottslighet, smuggling och korruption av rättsväsendet”.
Dags alltså, fortsätter han, att göra 1920-talet roligt igen, när coronapandemin är över. Ingen växande stat med kontroller och auktoritära inslag, som han hävdar har varit dominerande hittills under 2000-talet. Efter pandemins slut ser Svensson en ”enorm möjlighet att återupptäcka värdet av personlig och ekonomisk frihet. Vem längtar inte efter samvaro, rus och dans? utropar han.
Vän av ordning frågar sig nog här på vilket sätt den personliga friheten och nöjeslivet i Sverige är kringskurna. Han får väl förklara saken senare.
Mattias Svensson hejdar dock inte sin utläggning om nöjeslivets förträfflighet för samhällslivet med dessa ord. Vi får nämligen veta, att det finns en sak som kan kombinera de tre frågorna ”innovation, attraktiva städer och ett pulserande nöjesliv”. Jo, sammanfattar han: ”Det finns det: drogerna.”
Därefter upplyses Smedjanläsarna om att legala droger är den ”ojämförligt viktigaste åtgärd” som kan vidtas för att göra städerna tryggare, ty sprängningar, skjutningar och gängvåld är relaterade till försäljning av illegala droger.
Svensson hoppar sedan snabbt in på den medicinska sektorn genom att peka på ”potentialen hos psykedeliska droger att behandla depressioner, missbruk och andra psykiska problem.
Alltså droger som ett universalrecept.
Kanske inte helt oväntat med tanke på hans ovannämnda aktiva roll i raveklubben Tritnaha, slår han också ett slag för rave i sin artikel, samtidigt som han vill, att ecstasy och kokain skall erbjudas på nattklubbar, liksom han vill se möjligheten för operabesökare att köpa LSD.
Svensson tycks ha tänkt på det mesta i sin lockande föreställningsvärld om nöjeslivet; han ser sunkrestauranger erbjuda en marijuanalounge ”där man kan få upp aptiten” och kan gärna tänka sig även opiumhålor.
Svenska Dagbladets tillträdande ledarskribent anser, att en liberal inställning ”ger trygga och glada rus”. Det efterfrågar de flesta, hävdar han och ser droger som ”en välkommen tröst”.
Det är också bara några få år sedan som han fann ett förslag från Liberala ungdomsförbundet om att avkriminalisera incest och nekrofili som intressant.
”Att något är äckligt gör det inte olagligt”, anser han.
Under den senaste tiden har tidningen förlorat ett par, som det heter, profilerade ledarskribenter, vilket måhända har gjort situationen på ledarredaktionen något akut.
Det är naturligtvis förborgat för Svenska Dagbladets läsare vad som förestavat tidningens politiske chefredaktör, Tove Lifvendahl, vid rekryteringen av Mattias Svensson. Det är visserligen sant att det inte finns en uppsjö av lediga politiska journalister, vilket sedan ett antal år tillbaka har fått till följd att enstaka utbildningssatsningar har gjorts. Bland annat anordnas i regi av Svenska nyhetsbyrån, SNB, – tidigare Högerpressens nyhetsbyrå – en satsning som kallas ”Skribentskolan” och som genomgåtts av främst yngre vikarierande ledarskribenter i Svenska Dagbladet.
Under den senaste tiden har också tidningen förlorat ett par, som det heter, profilerade ledarskribenter, vilket måhända har gjort situationen på ledarredaktionen något akut. Men sådant brukar ändock kunna lösas tämligen snabbt med inhopp av tidigare anställda eller pensionerade skribenter. I dagarna har också meddelats, att Tove Lifvendahl har anställt en ny ledarskribent, Peter Wennblad, som varit politiker på Gotland. Han blir även biträdande chef på den politiska redaktionen.
Men visst väcker städslandet av Mattias Svensson berättigade frågor i medie- och den politiska världen. En är ju, om Tove Lifvendahl var medveten om bland annat de av hans åsikter som redovisas här, och som är öppet tillgängliga för alla som vill. Svensson har ju lika öppet och ärligt presenterat dem. Han är därmed själv källan, tillgänglig för Svenska Dagbladets politiske chefredaktör samt för alla andra och envar. Samtidigt kan ingen förneka den bristande samsynen mellan hans politiska åsikter och världsbild å ena sidan och hans blivande huvudmans å den andra.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
