val i USA Bernie Sanders framgångar sedan förra presidentvalet i USA har fått övriga demokratiska kandidater 2020 att anamma en betydligt mer radikal linje i frågor om fackliga och löntagarrättigheter. Under den stundande Supertisdagen avgörs om Sanders kommer att stärka sitt försprång i primärvalsracet.
Med överlägsna siffror vann socialisten och fackvännen Bernie Sanders ökendelstaten Nevada – något som motståndarna fruktar kan ge honom ostoppbar kraft inför Demokraternas primärval i de riktigt folkrika delstaterna den tredje mars. Under kampanjen i Nevada stötte dock denna arbetarklassens riddare på patrull. Det största fackförbundet i delstaten – The Culinary Workers Union (CWU) – motsatte sig hans plan för den amerikanska sjukvården.
Las Vegas är som bekant beläget i Nevada – och på grund av den stora hotell- och restaurangnäringen i staden är det just CWU som blivit Nevadas största fackförbund. Med den förhållandevis stora styrka som kommer med höga medlemsantal har man också lyckats förhandla till sig en arbetsgivarbetald sjukförsäkring – en förmån facket betraktar som sin kronjuvel. Det är med denna förmån Sanders kampanj på sätt och vis kolliderat.
Sanders skötebarn “Medicare for all”, alltså allmän och avgiftsfri sjukförsäkring enligt skandinavisk modell, är en reform vissa fackmedlemmar fruktar skulle omkullkasta det hårda förhandlingsarbete CWU lagt ned på att få till stånd sitt flaggskepp. Fackförbundet stödde inte officiellt någon av kandidaterna, men tog bland annat fram flygblad där det, något missvisande, gick att läsa att Sanders vill rulla tillbaka deras förhandlade sjukförsäkring. Sanderskampanjen har å sin sida argumenterat att en allmän sjukförsäkring skulle möjliggöra för facken att lägga sitt förhandlingskrut på att förbättra lön och andra villkor – samtidigt som löntagares beroende av sin arbetsgivare för sjukvård kan brytas.
Friktionen med CWU till trots vann alltså Sanders valet i Nevada – och det med råge: 47 procent av väljarna valde att lägga sin röst på honom. Det ska sättas i kontrast till tvåan Joe Bidens i jämförelse ynkliga 20 procent. Sanders är dessutom den kandidat som hittills samlat på sig stöd från flest fackförbund. Bland kandidaterna tycks han också vara den som har störst stöd bland arbetare (“blue collar workers” som det ofta uttrycks) och andra med lägre inkomster.
Demokraterna tappade stora delar av den vita arbetarklassen till Republikanerna i valet för fyra år sedan. Möjligheten att vinna arbetarväljare kommer därför att vara avgörande inför den stundande kampen mot Trump. Alla demokratiska kandidater satsar hårt på att vinna denna målgrupp. Sanders kanske mest av alla. I kombination med den vänstersväng det demokratiska partiet tagit efter Hillary Clintons förlust 2016 och Sanders framgångar i primärvalet samma år, har detta lett till att de tongivande presidentkandidaterna föreslår förhållandevis genomgripande förändringar av bland annat amerikansk arbetsmarknad. Trots att de amerikanska facken tappat styrka de senaste decennierna (de organiserar idag endast cirka 10 procent av arbetskraften) är deras uttalade stöd eftertraktad valuta för de aspirerande presidenterna – de utgör ett slags kvitto för “stöd bland knegare” och därmed också bonuskupong i den kommande bataljen med Trump. I jakten på fackförbundens välsignelser har arbetsmarknadspolitiken fått ovanligt stort utrymme i debatten.
Minimilön och Demokraternas omläggning av politiken
Demokraternas politiska omsvängning de senaste åren är häpnadsväckande. Debatten angående den federala (alltså nationella) minimilönen åskådliggör tydligt denna utveckling: 2016 gick Sanders till val på att höja minimilönen från dagens 7,25 dollar i timmen (ca 70 kr) till 15 dollar (ca 145 kr). Förslaget förkastades då av så gott som samtliga topp-demokrater, inklusive Hillary Clinton som föredrog en höjning till 12 dollar i timmen. Fyra år senare, i det nuvarande racet till den demokratiska nomineringen, skriver samtliga kandidater under Bernie Sanders förslag – även de som anses tillhöra demokraternas högerfalang. De flesta kandidaternas arbetsmarknadspolitik är faktiskt mer ambitiös än Sanders var 2016. Att hela fältet så genomgripande lagt om sin politik till en som för bara några år sedan ansågs som ogenomförbar får betraktas som smått otroligt. Huvudpersonen själv är dock inte sämre, Sanders har i år den mest radikala arbetsmarknadspolitik en amerikansk valrörelse sett på många, många decennier.
“Om vi ska ha klasskrig i det här landet är det dags för arbetarklassen att vinna det kriget”
– Sanders på facklig konferens i Iowa 2020 (egen översättning)
I svensk kontext kan just debatten om minimilön tyckas något förvirrad – minimilön är som bekant inte något man vanligtvis från fackligt håll ser direkt positivt på – lönerna anses kunna hållas högre och arbetsvillkoren bättre genom förhandlingar och kollektivavtal. Ändå är en höjd minimilön ett viktigt krav för många amerikanska fackförbund. Kollektivavtal i USA utgår nämligen ofta från minimilönen – vilket innebär att en ökning av denna även skulle vara till fördel för fackanslutna med lite högre lön. Dessutom har förslag om att höja minimilönen stort stöd bland resten av befolkningen. I vissa mindre stater skulle så många som hälften av alla löntagare omfattas av en höjning från 7,25 dollar i timmen till 15 dollar.
Amerikanska fackförbund har dessutom konstant tappat medlemmar sedan 1980-talet och organiserar idag endast 10 procent av arbetskraften (att jämföra med Sveriges 67 procent). Dessutom finns en uppsjö av regler och lagar som gör det svårt för fackförbund att få något större genomslag. Utöver höjning av minimilön är därför frågan på vilket sätt den fackliga rörelsen kan stärkas fått relativt stort genomslag i debatten.
Facklig styrka
Fackförbundens ställning på amerikansk arbetsmarknad är alltså inte direkt stark. Ofta är också arbetsgivarmotståndet stort mot facklig organisering och samtidigt motarbetas man från politikens håll med olika lagar och regleringar. Just fackförbundens styrka är därför någonting som flera av presidentkandidaterna säger sig vilja stärka, vissa naturligtvis mer än andra.
Samtliga kandidater har olika förslag som skulle göra det lättare för löntagare att gå med i fackförbund och svårare för arbetsgivare att motsätta sig bildandet av dem. De kontroversiella “Right to Work”-lagarna som finns i de flesta delstater vill också alla ledande kandidater avskaffa. Dessa innebär i korthet att fackförbund förbjuds att ta ut avgifter från icke-organiserade löntagare på en annars organiserad arbetsplats. Eftersom organisationsgraden är mycket låg i USA är detta en nödvändighet för att facken ska ha råd att bedriva kollektivavtalsförhandlingar och se till att det finns incitament att faktiskt vara medlem.
Samtliga kandidater har olika förslag som skulle göra det lättare för löntagare att gå med i fackförbund.
En reform som flitigt diskuteras är något i Sverige så självklart som “sectoral bargaining” – alltså förhandlingar för hela arbetsmarknadssektorer. I USA är detta förbjudet och kollektivavtal får endast skrivas på mellan enskilda arbetsgivare och lokala fackförbund. Ett flertal av de mer progressiva kandidaterna har förslag om att på olika sätt införa ett system som liknar det de flesta europeiska länder har. Det är naturligtvis en reform som skulle förändra spelplanen för de fackliga organisationerna och göra det möjligt att få till stånd olika regleringar över större delar av arbetsmarknaden.
Något som fått uppseendeväckande lite uppmärksamhet i den amerikanska debatten är Sanders förslag om att instifta en motsvarighet till paragraf 7 i lagen om anställningsskydd – att uppsägning från arbetsgivarens sida ska vara sakligt grundad. Detta är något som i grunden skulle stöpa om arbetsmarknaden i USA. Idag är det sedvanliga förfarandet att arbetsgivaren i huvudsak bestämmer fritt när man vill sparka ett medarbetare. Endast de arbetstagare som arbetar under kollektivavtal kan ha visst anställningsskydd. Att uppsägning ska vara sakligt grundad kallas i amerikansk debatt för “just cause”, som då sätts i kontrast till dagens “at will”.
Ambitionerna för Sanders plan är kort sagt inte små. I planen inkluderas även införandet av en form av löntagarfonder – de största arbetsgivarna ska betala in två procent av sina aktier till fonderna årligen tills dess att företagen ägs till 20 procent av medarbetarna. Utöver instiftandet av fonderna ska även löntagarna ges rätt att demokratiskt välja 45 procent av bolagsstyrelsen. Som förebild pekar Sanders på Tyskland där ett liknande system finns vad gäller arbetstagarrepresentanter i styrelserna.
Handelspolitik – en höger som låter vänster och en vänster som blivit höger
I valrörelsen 2016 gick en stor del av Trumpkampanjen ut på att få mindre bemedlade amerikaner att rösta på honom. Det utlovades att jobb skulle tas tillbaka från Kina och Mexiko, dåliga frihandelsavtal skrotas och miljöregleringar avskaffas. Trump lovade till och med en minimilön på 10 dollar. Men han lovade också att behålla den på 7,25 dollar. En minimilön på 15 dollar lovade han också. Trump har i vilket fall som helst inte höjt minimilönen under sina snart fyra år som president. Istället har Trumpadministrationen snarare gått i motsatt riktning. Exempelvis måste löntagare i USA arbeta ihop en viss summa varje månad för att ha rätt till övertidsersättning, detta tak har Trump under mandatperioden höjt. Ett annat exempel är de olika arbetsmiljöregler som uppluckrats.
“Jag känner de här människorna bra, ni skulle inte tro det. Jag känner dem för bra. Jag känner dem för bra. De kostar mig mycket pengar. (Skratt). Jag spenderade mycket pengar, men jag älskar dem, och de är fantastiska, och deras folk är fantastiskt … Och det är dags att vi ger er den rättvisa spelplan ni förtjänar …. Washington och Wall Street har roffat åt sig. Nu är det er tur. Och ni kommer också att få dela på förmögenheterna.”
– Trump om fackliga organisationer på North American Building Trades Union 2016
Löftena om att ta hem jobb från utlandet och att skrota olika frihandelsavtal är däremot talepunkter som känns igen även från vänsterhåll – både Bernie Sanders och Elizabeth Warren har varit högljudda kritiker mot tidigare handelsavtal som de menar inte gjort nog för att skydda arbetare och jobb. Dessa två är inte heller ensamma i det demokratiska fältet om att kritisera olika handelsavtal. Demokraterna som i flera decennier dominerats av olika frihandelsvurmande figurer håller alltså på att byta fot i frågan. Egentligen är denna ompositionering snarare en återgång till vad som tidigare varit partilinjen, historiskt sett har Republikanerna varit det frihandelsvänliga partiet medan Demokraterna varit det mer skeptiska.
Sanders är den amerikanska socialdemokratins största genomslag på många decennier.
I mångt och mycket liknar utvecklingen av debatten angående frihandel den som vi haft i Sverige. Under 80- och 90-talet blev Demokraterna allt mer positivt inställda till frihandel, ett skeende som i Sverige känns igen genom Socialdemokraternas omsvängning till mer liberal ekonomisk politik. De senaste två demokratiska presidenterna – Bill Clinton och Barack Obama – får båda anses tillhöra denna typ av frihandelsdemokrater (eller “New Democrats” som de ibland kallas) som krokat arm med Republikanerna för att baxa igenom stora frihandelsavtal. Clinton tog över efter George H.W. Bush och slutförde arbetet med det Nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, Obama å sin sida kämpade länge för att få till ett ännu större frihandelsavtal med ett antal Stillahavsländer. Avtalet gick under namnet TPP (Trans Pacific Partnership) och fick aldrig se dagens ljus eftersom Trump skrotade det under sin första dag i Vita huset – något som flera demokratiska kandidater instämde var rätt sak att göra.
“Två av länderna i TPP är Vietnam och Malaysia. I Vietnam är minimilönen 56 cent i timmen, oberoende fackförbund är förbjudna och människor kastas i fängelse när de uttrycker sina politiska åsikter eller försöker förbättra arbetsvillkor. I Malaysia arbetar migranter som tillverkar elektronik som moderna slavarbetare och får sina pass och löner konfiskerade och kan därför inte kan ta sig hem till sina egna länder. Amerikanska arbetare ska inte tvingas ‘konkurrera’ med människor som är tvingade att arbeta under sådana förhållanden. Det är inte ‘frihandel’ – det är en kapplöpning till botten.”
– Sanders i The Guardian 29 april 2015
Även NAFTA har Trump velat kasta i papperskorgen. Därför har i dess ställe ett nytt avtal förhandlats fram av Vita huset, Kanada och Mexiko. Flera av de demokratiska kandidaterna menar dock att det nya avtalet fortfarande är alldeles för tandlöst i frågorna om att värna löner och jobb. Att klimatförändringarna inte överhuvudtaget nämns i avtalet har också varit föremål för kritik. Till slut röstade i alla fall Warren för det nya avtalet i Senaten då hon menade att det utgjorde en försiktig förbättring gentemot det tidigare. Alla utom Sanders och miljardärkandidaten Tom Steyer har sagt sig stödja det nya avtalet även om det enligt dem skulle kunna förbättras.
*
Sanders är den amerikanska socialdemokratins största genomslag på många decennier. Oavsett om han tar hem nomineringen eller inte har han efter sina två kandidaturer i grunden förändrat det demokratiska partiet och det minimikrav som ställs på kandidaters arbetsmarkadspolitik.
Att en av huvudkandidaterna till presidentposten i världens största ekonomi och den så kallade fria världens ledare går fram med förslag som exempelvis löntagarfonder får ses som en remarkabel utveckling. Även i övrigt saknar Sanders arbetsmarknadspolitik motstycke i den moderna politiska historien. För USA skulle en Sandersadministration utgöra en 180-gradig vändning i förhållande till den politik som bedrivits de senaste 50 åren. Ronald Reagan och Richard Nixon måste vända sig i graven med vetskapen att det 2021 mycket möjligt kan sitta en socialist i Vita huset.
Det har sagts att Demokraternas primärval 2020 är en strid om vilken historisk president som bäst ska kunna sägas förkroppsliga partiet – Franklin D. Roosevelt eller Bill Clinton – socialdemokrati eller liberalism? Frågan är om inte Sanders avtryck på samtliga kandidaters valmanifest är ett nog tydligt faktum för att avgöra åt vilket håll de demokratiska väljarna vill vandra.
Så tycker Demokraternas primärvalskandidater i arbetsmarknadsfrågorna:
Bernie Sanders 
Sanders är den kandidat som utan tvekan har den mest omdanande planen för den amerikanska arbetsmarknaden. De flesta större reformer som avhandlats i denna text är förslag han gick till val på 2016. Det är ingen överdrift att påstå att partiet behövt anpassa sig för att möta skrällresultatet från förra valets primärval.
2020 kallar Sanderskampanjen sin arbetsmarknadsplattform för “Workplace democracy”. Utöver minimilön på 15 dollar, sektorsvis förhandlingar och avskaffandet av de så kallade “Right to Work”-lagarna innehåller den löften om att exempelvis förbjuda att kollektivavtalsregleringar undgås genom företagssammanslagningar (vad som i svensk arbetslagstiftning kallas verksamhetsövergångar). Den potentiellt systemförändrande reformen att införa krav på saklig grund vid uppsägning är Sanders också ensam om att föreslå. Eftersom han som bekant är den enda uttalade socialisten bland detta års kandidater är det ingen skräll att hans politik också har den tydligaste fackliga prägeln. Den form av löntagarfonder Sanders vill införa är även de ett bevis på hans positionering i konflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Frihandel har han tillsammans med Elizabeth Warren varit den mest högljudda kritiken mot och vill varken gå med i TPP eller skriva under Trumps nya omförhandlade NAFTA. Istället säger han sig vilja förhandla handelsavtal som skyddar arbetare och löner.
Elizabeth Warren 
Warren skriver under på många av Sanders förslag och betraktas som den kandidat som står näst längst till vänster, hon vill dock inte beskriva sig som socialist eller socialdemokrat. Även om Warrens plan för arbetsmarknaden inte är riktigt lika genomgripande som Sanders har hon tillsammans med honom varit vänsterns röst på debattscenen och lett Demokraternas omsvängning de senaste åren. Dessa två har också i stor utsträckning försökt att undvika att direkt angripa varandra i debatter, denna uppgörelse har dock i och med att Sanders blivit den tydliga favoriten till nomineringen börjat halta något. Ändå är det tydligt att det är betydligt mer som förenar dem än som skiljer dem åt.
I allmänhet håller alltså Sanders och Warren med varandra. Det finns dock vissa skillnader som att Warren exempelvis ändå till slut röstade för Trumps nyförhandlade NAFTA och inte har med krav om saklig grund för uppsägning i sin arbetsmarknadsplattform.
Pete Buttigieg 
Buttigieg, eller Mayor Pete som kampanjen ofta benämner honom som för att undvika efternamnet, började efter valet i Iowa att betraktas som de “moderata” Demokraternas främsta hopp. Hans politik på arbetsmarknadsområdet är dock inte särskilt moderat om den senaste demokratiska historien ska utgöra måttstock.
Buttigieg vill bland annat införa stora bötesbelopp för arbetsgivare som försöker lägga sig i fackföreningars val, ta steg mot sektorsvis förhandlingar, höja minimilönen till 15 dollar och se till att löntagare har rätt till föräldraledighet. Han har även gjort stor sak av att se till att tillåta arbetande i gig-ekonomin att organisera sig, alltså till exempel Uber-förare och olika snabbmatsbud. Buttigieg har även varit kritisk till de båda frihandelsavtalen NAFTA och TPP.
Joe Biden 
Biden innehade under Obamaåren vice presidentposten. Han har, fram tills nederlagen i de inledande delstaterna, varit förhandsfavorit till nomineringen. På senare tid har han fått se sig omsprungen av bland annat Bernie Sanders och Pete Buttigieg. Efter Buttigiegs dåliga resultat i Nevada bland svarta och latinamerikaner har dock Biden börjat återta rollen som i alla fall mittenväljarnas favorit.
Biden är har förkroppsligat Demokraternas etablissemang och är i mångt och mycket Hillary Clintons motsvarighet i valet 2020. Som samtliga kandidater har politiken dock tagit en rejäl vänstersväng i jämförelse med 2016. Han vill bland annat se skärpta regler för hur arbetsgivare kan hållas ansvariga för arbete med att underminera fackförbund och fackligt anslutna. Även strejkrätten vill han expandera. Som de flesta andra vill han förbjuda “Right to Work”-lagar och höja minimilönen till 15 dollar. Han har också utlovat en utredning om att tillåta sektorsvis förhandlingar. På frihandelsområdet får Biden dock ses som en av de så kallade “New Democrats” och är i allmänhet positiv till frihandel, bland annat var han med och förhandlade fram det kontroversiella TPP. Han har dock fått backa på förslaget att gå med i detta avtal igen och företräder nu åsikten att avtalet ska omförhandlas för att USA sedan ska ta klivet in.
Michael Bloomberg 
Bloomberg är miljardären och den före detta republikanske borgmästaren i New York som relativt sent bestämt sig för att ge sig in i racet för att bli demokraternas presidentkandidat. Han självfinansierar sin kampanj och har minst sagt överlägset störst reklambudget. Forbes rankar honom som den 12:e rikaste personen i världen. Att höja minimilön har Bloomberg dock alltid varit emot, men inför lanseringen av hans presidentkandidatur skrev han under på kravet att höja den till 15 dollar.
Även Bloomberg har alltså behövt anpassa sig till den nya demokratiska politiken. Han utlovar likt de andra kandidaterna att “Right to Work” ska förbjudas och sektorsvis förhandlingar tillåtas.
I korthet kan sägas att Bloomberg linjerat sig med Demokraternas mittfåra. Vissa frågor har dock kampanjen försökt att undvika lämna svar på, till exempel i frihandelsfrågan då inget sagts om varken TPP eller NAFTA. Kritik har också riktats mot honom då hans mediebolag Bloomberg LP inte har något kollektivavtal.
Amy Klobuchar 
Klobuchar är senator från Minnesota och framställs även hon som ett mittenalternativ. Klobuchar är dock en av de kandidater med vagast arbetsmarknadspolitik. Hon vill som alla höja minimilönen till 15 dollar och även se att “Right to Work” avskaffas. Föräldraledighet har hon också utlovat ska garanteras till alla löntagare.
Tom Steyer 
Steyer är den andre miljardären som använder sina nästintill obegränsade mängder pengar till sin presidentvalskampanj. Han har dock varit något av en doldis i medierapporteringen. Antagligen på grund av att det inte gått särskilt bra i de delstater som gått till val hittills.
Han är i varje fall den kandidat som har den absolut mest barskrapade arbetsmarknadspolitiken av dem alla. Inte ens en A4 finns att läsa om hans förslag på detta område. Han står dock bakom en minimilön på 15 dollar och säger sig vilja stärka fackförbunden. Några direkta utfästelser om hur facken ska stärkas och arbetslagstiftningen skärpas finns dock inte.
Tulsi Gabbard 
Gabbard är kongressledamot från Hawaii och har inte nått några framgångar i de senaste delstaterna. Opinionsmätningar tyder inte heller på att det kommer gå bättre i kommande val, hennes stöd ligger på 1–3 procent i de flesta delstater. Hennes arbetsmarknadspolitik är ungefär lika barskrapad som Steyers. 15 dollar i timmen och 12 veckors föräldraledighet har hon i alla fall sagt sig stödja.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
