Facklig höst i Europa

Organisering Fackföreningarna i Europa är i kris. Medlemsantalen sjunker och åldras. Vägen tillbaka till en styrkeposition för facket och en politisk come back för socialister och socialdemokrater på europeisk nivå går brant uppför. I ett redigerat utdrag ur rapporten Facklig höst i Europa går Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg igenom varför krisen uppstått och hur vägen ur den ser ut.

*Rapporten skrevs innan coronakrisen.

Sedan 30 år tillbaka har fackföreningarna i Europa organiserat färre och färre arbetstagare. Organisationsgraden har sjunkit högst påtagligt. Inom ETUC, Europafacket till vardags, är i dag medlemsantalet 43 miljoner. Det ska jämföras med nära 66 miljoner runt millennieskiftet. Minskningen är därför dramatisk.

Utvecklingen kan avläsas i ett minskat inflytande såväl politiskt som i den traditionella rollen som de anställdas valda företrädare och arbetsgivarnas förhandlingsmotpart på arbetsmarknaden.

I vissa länder är utplåning den mest adekvata beskrivningen av vad som hänt fackföreningsrörelsen. Främst gäller den beskrivningen vissa länder i Östeuropa.

Men, och det är viktigt, fackens fallande medlemssiffror handlar inte om fanflykt från de fackliga organisationerna annat än i delar av Östeuropa. I övriga Europa är de som en gång valt att bli medlemmar fortfarande i allt väsentligt kvar som medlemmar.

Allt färre unga går automatiskt med och de fackliga insatserna för att övertyga dem som kommer in på arbetsmarknaden om vikten av att vara med har inte imponerat. Att varje år nyrekrytera i samma takt som medlemmar lämnar sin fackförening med pension eller byter jobb har så här långt visat sig vara en övermäktig uppgift. Fackföreningarna har därför inte förmått behålla den tidigare organisationsgraden.

Betydelsen av den bristfälliga rekryteringen av de unga på arbetsmarknaden betonas i flera studier inom ETUI, Europafackets forskningsinstitut.

Studierna visar också att den som inte blir fackföreningsmedlem i unga år är obenägen att bli det senare i arbetslivet. Att misslyckas med att rekrytera de unga har därför långtgående effekter både på fackets dagsaktuella situation och dess framtida numerär och styrka, enligt flera studier. Senast betonat av ETUI:s Kurt Vandaele i rapporten Bleak prospects: mapping trade union membership in Europe since 2000.

Hoppingivande för facken är dock, enligt samma undersökning, att de ungas attityd eller inställning till facket i grunden är positiv. Att relativt få går med förklaras främst av bristen på kunskap om facket och att de unga ofta arbetar i miljöer där det saknas facklig tradition och där fackliga rekryterare är sällan sedda gäster.

Det handlar därför inte om en antifacklig inställning. Detta trots att de ungas förhållande till fackligt medlemskap ofta beskrivs på det sättet i media och i den allmänna debatten. Det finns därför en värld att vinna för facket.

Svaren på varför facken över lag har misslyckats i den här kanske mest grundläggande uppgiften varierar bland medlemsländerna inom Europafacket, ETUC. Men det finns också tydliga likheter.

Strukturella förändringar av arbetslivet/näringslivet har i alla länder bidragit till de fallande medlemssiffrorna. En snabbväxande tjänstesektor dominerad av små arbetsplatser har ställt facken inför en ny typ av utmaningar. Det kräver intensivt fotarbete att besöka alla dessa små företag och övertyga personalen om vikten av att vara med i en fackförening.

Utvecklingen mot ett mer utpräglat tjänstesamhälle har dock inte skett i smyg och borde därför ha uppmärksammats och lett till fackliga förändringar av arbetsmetoder, strategier och inriktning på arbetet med att organisera de anställda. Men det förefaller inte ha varit fallet mer än undantagsvis. Självkritik och omprövning av arbetsmetoder är därför på sin plats.

En ny politisk karta

Samtidigt har den politiska kartan ritats om. Inte bara eller främst i Sverige utan i större delen av Europa. Vänsterpartier av olika slag har nästan undantagslöst tappat mark och inflytande. Och så gott som samtliga har lagt om den politiska kursen mot en position i den politiska mitten. Så här långt utan framgång.

De tidigare tydliga vänskapsbanden mellan fackföreningsrörelsen och progressiva vänsterpartier av olika schatteringar har därför ansträngts till det yttersta. Och i vissa fall har brytningar och öppna konfrontationer blivit oundvikliga.

Också där relationerna lever vidare är den gamla tidens samsyn och samarbete borta. Alltför många politiska beslut har haft udden riktad mot de idéer som utgör fackets kärnområden.

Det handlar om en anständig arbetslöshetsersättning, möjligheter till utbildning vid arbetslöshet, trygga pensioner och försäkringslösningar vid olyckor eller långvarig sjukdom och så vidare. Under svångremsåren, efter finanskrisen 2008, har det här varit områden som drabbats av omfattande förändringar (läs: försämringar).

Lägg till att anställningsformer, visstidsanställningar och inhyrning av arbetskraft i stället för fasta anställningar blivit allt vanligare och den fackliga besvikelsen eller ilskan är lättare att förstå.

Att röststödet för den extrema högern växer också bland fackliga medlemmar är tydligt.

Det ansträngda förhållandet mellan de historiska vännerna, facken och vänsterpartier oavsett om de varit i regeringsställning eller opposition, har öppnat för en dramatisk omsvängning av politiska maktförhållanden i Europa. Och fackföreningsrörelsen har inte undgått påverkan.

Visserligen är fackliga medlemmar mindre benägna att stödja populistiska rörelser och partier än ickemedlemmar. Men flera studier har visat att fackliga medlemmar på intet sätt är immuna mot påverkan från högerpopulisterna.

Stödet för nationalistiska, ofta främlingsfientliga, partier har ökat, också bland medlemmarna i fackföreningsrörelsen. Allt fler fackligt anslutna medlemmar har övergett sina tidigare politiska vänsterpreferenser och i växande utsträckning valt högernationalistiska alternativ.

De politiska framgångarna för de här partierna har också lett till direkta konfrontationer med den i dag existerande fackföreningsrörelsen. Det gäller inte minst i Tyskland där försök att bilda alternativa fackföreningar har prövats, hittills utan särskild framgång.

Svårigheterna att organisera arbetskraften i samma utsträckning som tidigare har fått till följd att medlemskåren blivit allt äldre och mindre och mindre representativ för de anställda.

Att beskriva facken i Europa som grå pantrar är därför i allt högre utsträckning korrekt.

Ungas bristande engagemang i facket

Den skeva ålderssammansättningen bidrar till att göra facket mer främmande och mindre attraktivt bland yngre. Och ju äldre den fackliga medlemskåren blir, desto större blir gapet till övriga anställda och bilden av facket som en otidsenlig struktur förstärks.

Att färre unga går med i fackliga organisationer innebär också att få unga anställda upprätthåller framträdande poster inom de olika fackföreningarna. Det gör i sin tur grå-panter-liknelsen än tydligare och mer motiverad. Och gapet mellan de fackligt anslutna och övriga växer än mer.

Osäkerheten och otryggheten på den europeiska arbetsmarknaden borde vara en utmärkt jordmån för att organisera de anställda i fackliga organisationer. Att gemensamt försöka stå emot den här utvecklingen och exempelvis ta strid för anständiga löner, trygghet i både anställning och vid arbetslöshet borde vara högt prioriterade mål.

Men statistik över hur fackliga medlemstal utvecklas skvallrar om motsatsen. Facket upplevs som kraftlöst och därför meningslöst att vara med i.

De elakaste kritikerna anser att samhällsutvecklingen förändrat fackliga organisationer för gott – från de ursprungliga kamporganisationer de en gång var till i dag vilsna och ofarliga föreningar som inte på något sätt utmanar eller hotar makten.

Försvagningen av fackliga organisationer har skett i snart sagt alla länder inom EU under de senaste 25–30 åren. Olika länder har drabbats olika hårt, men ingen har helt undgått den fackliga motvind som svept över kontinenten. De gemensamma svårigheterna handlar med en lätt överdrift om en och samma sak: fallande medlemssiffror, svagare partsställning, ansträngt förhållande till politiska vänner som i sin tur försvagats kraftigt, en åtstramningspolitik som drabbar de anställda och sist men inte minst sker betydande inbrytningar i den fackliga rörelsen från högerpopulistiska partier.

Men trots likheterna saknas en gemensam berättelse och ansats för att gå till motangrepp och använda den betydande styrka som 43 miljoner medlemmar ändå innebär. En slags partiell förlamning är därför det begrepp som bäst beskriver tillståndet inom den euro­peiska fackliga rörelsen.

Analysen av vad som hänt när det gäller medlemsförlusterna är relativt okomplicerad och i många länder likartad. Svag för att inte säga usel medlemsrekrytering har dränerat facken på medlemmar. Pensionsavgångarna har inte kunnat täckas via organisering av nya medlemmar. Resultatet kan år efter år avläsas i en stadigt fallande organisationsgrad.

Det är en utveckling som påverkar på flera plan. Färre medlemmar betyder minskat politiskt inflytande och en svagare ställning som part på arbetsmarknaden. En annan tydlig effekt på de olika europeiska arbetsmarknaderna är också politikens växande insteg och betydelse för att reglera allt från löner till anställningsförhållanden. Lagstiftade minimilöner har exempelvis blivit vardagsmat. I dag är det endast Sverige, Danmark, Finland, Cypern, Österrike och Italien av EU:s 27 länder som fortsatt inte har statligt fastställda minimilöner.

Under den här tidsperioden har EU-länderna också sett fram­växten av högerpopulistiska partier med ett budskap som, förutom motstånd mot överstatlighet och en tydlig vurm för det nationella, också är starkt främlingsfientliga.

Stödet för dessa partier har, enligt en rad undersökningar, visat sig vara starkare bland arbetare än bland befolkningen i stort. Stödet för de främlingsfientliga partierna har också trängt djupt in i de fack­liga leden.

Eftersom mönstret både fackligt och politiskt är ensartat eller åtminstone i huvudsak ser likadant ut i alla länder är det rimligt att tala om ett och samma problem. Visst finns nationella olikheter, men i grunden är likheterna betydligt fler och tydligare.

Ett eget unikt problem

Men den bild som framträder i våra intervjuer och forskarrapporterna är att alla uppträder som om de har ett eget unikt problem att brottas med. Ansatserna eller försöken att lära av varandra eller agera samfällt är hittills mycket få, om de ens finns. Inom ETUC, Europafacket, är det därför svårt att upptäcka en enhetlig linje i kampen för att återta och helst stärka den fackliga positionen.

Det fackliga synsättet och förhållningssättet i förhållande till de högerpopulistiska partierna och deras försök att göra inbryt­ningar på arbetsmarknaden varierar kraftigt mellan länderna. Det finns fackliga organisa­tioner som valt och väljer att samarbeta med populister och det finns fackföreningar som vägrar att ha med de här partierna att göra.

Och där står den europeiska fackföreningsrörelsen, fastlåst i motsättningar som det i ögonblicket inte finns några som helst tecken påkommer att ändras.

Hur motsägelsefullt förhållandet är mellan fackföreningarna inom Europa beskrivs väl av den tyska forskartrion Thorsten Schulten, Steffen Lehndorff och Heiner Dribbusch i rapporten Rough Waters: European trade unions in a time of crises.

Europa är, enligt forskartrion, något som ingen vill tala om. Som en logisk följd av detta har de europeiska fackföreningarna tillsam­mans misslyckats med att driva en gemensam uppfattning i flera avgörande frågor.

De har varken lyckats agera samfällt och ståemot avregleringar av arbetsmarknaden eller uppträtt gemensamt mot den svångrems­politik som kännetecknat Europa sedan finanskrisen 2008.

Facket upplevs som kraftlöst och därför meningslöst att vara med i.

Den mest uppenbara konsekvensen av vad som sker är en försvag­ning av den fackliga kraften och rösten i Europa. Krisen 2008 bäd­dade för en förändring (mer internationellt samarbete), men i re­aliteten blev utvecklingen den motsatta – mer av nationella lösningar.

Ett exempel ur verkligheten som demonstrerar svårigheterna, alternativt oviljan, att agera gränsöverskridande är 2012 års demon­stration riktad mot åtstramningspolitiken inom EU. Det var spanska fackföreningar som tog initiativet. Stödet från central- och nordeuro­peiska kollegor var dock mycket svagt och besvikelsen stor i Spanien. Det bristfälliga internationella stödet illustrerade de existerande motsättningarna och skilda synsätten och beredskapen att handla inom Europafacket.

En viktig iakttagelse är den som de svenska forskarna Erik Bengtsson och Magnus Ryner gjort och funderat över i sitt bidrag till ETUI:s rapport Rough Waters. De konstaterar att de starkaste fack­föreningarna (de med högst organisationsgrad och stark partsställning på arbetsmarknaden och i förhållande till politiken) tenderar att vara minst intresserade av Europafrågorna.

Varför det här sambandet existerar i exempelvis Sverige förklarar duon med att fackföreningar främst fokuserar på att försvara natio­nellt vunna framgångar.

Och så länge fackföreningarna upplever att de har eller får natio­nellt genomslag för sina förslag, krav eller idéer så hamnar internationella åtaganden eller insatser längre ner på dagordningen.

Finanskris och åtstramningspolitik

Med tanke på de omfattande svårigheter som synts i spåren av finanskrisen och den åtstramningspolitik som förts så uppfattar allt fler EU som ett hot mot de framgångar som uppnåtts. Följden blir avståndstagande och en allt starkare betoning av det nationella.

Men inte ens att huka bakom de nationella murarna är en fram­komlig eller enkel väg. Manöverutrymmet för nationella fackfören­ingar krymper. Och det krymper som en följd av den allt starkare internationaliseringen av ekonomin.

Detta förhållande borde för fackens del leda till mer och intensiv­are internationellt samarbete. Men i dag finns få tecken på att sådana motvikter är på väg att skapas.

Internationalismen är dock fortsatt den klarast eller starkast lysande ledstjärnan för den fackliga rörelsen. »Proletärer i alla länder förena er« betonas med samma övertygelse i dag som i går.

Men vad är det alla bekänner sig till? Hur samspelar det nationel­la med det internationella? Och vilka avvägningar och ställningstaganden är rimliga, kanske rent av kloka och framåtsyftande?

Svåra frågor. Alla vet att den arena där facken haft och har in­flytande, (även om det varierar kraftigt) är den nationella. På Europa­planet känner sig de allra flesta främmande och ser ingen framkom­lig väg att påverka eller vrida utvecklingen i egen önskad riktning.

Även om tystnaden och tassandet är påtagligt inom den fackliga rörelsen kring de här besvärliga frågorna såfunderar andra över sam­ma problematik påett både spännande och offentligt sätt. Ingemar Lindberg, tidigare utredare på LO, lyfter i en viktig artikel i Dagens Arena fram Oxfordfilosofen Yael Tamir och hennes tankar.

I boken Why Nationalism (Princeton University Press 2019) beskriver hon en nationalism med liberala förtecken. Honnörsorden är i hennes tappning samhörighet, jämställdhet, tillit och gemensam­ma band till skillnad från den nationalism som präglas av en känsla av överlägsenhet och en strävan efter dominans.

Lika viktig är frågan om det eventuella sambandet mellan en numerärt svagare fackföreningsrörelse och framväxande och allt starkare högerpopulistiska rörelser och partier.

Hennes beskrivning av de grupper eller individer som förordar det nationella framför det internationella betonar därför rimligheten i deras krav. Att avfärda dem som reaktionära populister är, enligt Yael Tamir, både missvisande och orättvist.

Hon drar en lans för och ger upprättelse åt dem som tar avstånd från internationalisering eller globalisering. Deras agerande betraktar hon som en logisk och fullt begriplig försvarsstrid.

Formulerat på det här sättet blir nationalism snarast ett rationellt förhållningssätt eller sätt att agera för dem som inte fått sin del av den globala världens gåvor utan tillhör förlorarna och oroas inför en osäker framtid.

Det fackliga valet av den nationella arenan framför den internationella för sitt agerande är därför inte ett utslag av att de fackliga organisationerna är främlingsfientliga eller reaktionära. Det är snara­re en logisk följd av rationellt tänkande. Över nationsgränserna är gemensamma intressen svagare och ibland finns de inte över huvud taget. Det är kort sagt mer rationellt att satsa kraften på hemmaplan där maktbasen och den institutionella styrkan är som störst.

Vilken betydelse det här övervägandet får på det framtida euro­peiska fackliga samarbetet är omöjligt att sia om. Men ett första steg mot ett internationellt samarbete skulle kunna vara att öppet dis­kutera de svårigheter som finns och söka den kombination av natio­nellt och internationellt fackligt samagerande som är möjlig. En slags minsta gemensam nämnare.

Svårare eller otydligare blir förklaringsbilden när den politiska förändringen bland fackets medlemmar ska beskrivas och analyseras. Att röststödet för den extrema högern växer också bland fackliga medlemmar är tydligt. Försöken att etablera konkurrerande fackföreningar växer också. Hittills med begränsad framgång, men försöken fortsätter.

Huvudfrågorna är och förblir varför fackliga medlemmar överger sina tidigare politiska sympatier och blir mer och mer intresserade av och stöttar högerpopulister. Lika viktig är frågan om det eventuella sambandet mellan en numerärt svagare fackföreningsrörelse och framväxande och allt starkare högerpopulistiska rörelser och partier.

Finns ett samband och hur ser det i så fall ut?

Vänster mer åt mitten

Två forskare som analyserat den politiska utvecklingen på djupet är Maria Snegovaya, Center for International and Security Studies, Maryland, och Sheri Berman, Barnard College, New York.

Deras huvudsakliga förklaring till fackföreningsmedlemmarnas förändrade beteende (ökat röststöd för högerpopulister) handlar om hur politikens vänsterflygel förvandlats till mer och mer av ett mittenalternativ.

Vänstern har, enligt forskarduon, slutat tala i termer av klasskamp och rättvis fördelning och på så sätt tappat initiativet. De har lämnat fältet fritt för politiska krafter som lyfter fram och betonar andra frågor som till exempel lag och ordning, invandring, multikulturalism, klimat och miljöfrågor, sexuell frihet, jämställdhet mellan könen och så vidare.

Den minskande politiska attraktionskraften, också bland fackliga medlemmar, förklarar forskarduon främst med vänsterns förändrade inställning i den ekonomiska politiken. Det gäller särskilt vänsterns acceptans eller stöd för privatiseringar inom offentligt finansierad verksamhet, skattesänkningar, neddragningar av välfärdstjänster och avreglering av näringslivet och den finansiella sektorn.

Tjänstemännens och akademikernas fackliga intresse håller i dag upp den svenska fackliga organisationsgraden, men vad händer med och inom LO-förbunden?

På lång sikt kan den här förändringen, enligt forskarduon, få fatala konsekvenser. Den tydliga historiska profilen eller arvet hos vänstern urvattnas. Det gör det omöjligt för socialister eller socialdemokrater att dra nytta av det breda missnöje med utvecklingen som finns i breda befolkningslager, inte minst sedan finans-krisen 2008.

Omsvängningen i synen på den ekonomiska politiken och accept­erandet av en lång rad nyliberala inslag har, enligt forskarna, varit helt avgörande för skapandet och framgången för de högerpopulis­tiska partierna som etablerat sig det senaste kvartsseklet och vuxit sig riktigt starka de senaste tio åren.

För fackföreningsrörelsen som historiskt haft nära band till social­ister och socialdemokrater har den politiska omsvängningen skapat stora svårigheter. Och irritationen över utvecklingen är mycket djup, också bland fackliga trotjänare, även om lojaliteten fortsatt gör att det mesta av kritiken måste läsas mellan raderna och oftast endast kan höras i slutna rum.

Guilt by association är ett gammalt begrepp som väl beskriver den nuvarande situationen för stora delar av den europeiska fackfören­ingsrörelsen. När vänstern i vid mening tappar politiskt inflytande, orienterar sig mot den politiska mitten och slutar tala om rättvis fördelning, vikten av en fungerande välfärdsstat och rimliga villkor i arbetslivet, och aldrig beskriver världen i termer av klasskamp – ja då vänds också en del av kritiken och missnöjet mot facket. Vänskapen och närheten till den politiska vänstern är då inte längre en tillgång utan snarare en belastning.

Uppförsbacke ur krisen

Vägen tillbaka till en styrkeposition för facket och en politisk come back för socialister och socialdemokrater på europeisk nivå ser därför minst sagt knagglig ut.

Något tydligt, eller ens flämtande, fackligt ljus i det rådande Europamörkret är därför svårt att upptäcka. Fortsätter nuvarande ut­veckling i länder som Estland, Ungern och Polen är facklig utplåning nära förestående.

Och utsikterna för framgångsrika fackliga organisationer i länder som Tyskland och Österrike är minst sagt oklara. Detsamma kan sägas om utvecklingen i Italien. Långsiktigt kan inte den italienska fackföreningsrörelsen bäras upp av trogna pensionärer.

Blågul facklig framtidsspaning innehåller också ett betydande mått av osäkerhet. Tjänstemännens och akademikernas fackliga intresse håller i dag upp den svenska fackliga organisationsgraden, men vad händer med och inom LO-förbunden?

Den samlade bedömningen av tillståndet inom den fackliga rörelsen i Europa av i dag slutar därför med nödvändighet i moll. Pilen pekar åt fel håll i nästan samtliga länder.

Men.

Med sina dryga 40 miljoner medlemmar är Europafacket, trots uppförsbacke och interna motsättningar, den organisation som sam­lar flest medlemmar i Europa.

Det borde det vara möjligt att göra något av.

Essän är ett redigerat utdrag ur rapporten Facklig höst i Europa (Arena idé 2020)

***