En fram till nu hemligstämplad promemoria kastar nytt ljus över USA:s syn på Olof Palmes politiska gärning. Det skriver Pierre Schori.
Gunnar Hökmark skriver i en debattartikel i Expressen den 3 mars, att relationen med Turkiet ska ”hanteras med värdighet och integritet”. Han hyllade det kritiserade Madridavtalet som ”handlar om sakligt grundade krav” i fråga om terroristbekämpning. Hökmark passade också på att skåpa ut Sveriges enastående och framgångsrika utrikespolitik som hållit vårt land fritt och säkert sedan Napoleons tid: ”Den enda säkerhetspolitik som har havererat det senaste året är den illusion som under decennier gav Sverige en så falsk säkerhet”. Så lät han redan för 40 år sedan (i ett pressmeddelande från Moderata Ungdomsförbundet): Olof Palme framstod som ”en naivare kopia av Neville Chamberlain”.
Det finns ett klart samband mellan PKK-spåret, som förstörde mordutredningen 1986, och dagens turkiska utpressning mot Sveriges Nato-ansökan.
37 år efter mordet på Olof Palme kan vi konstatera att Hökmark har grundligt fel på båda punkterna. Låt oss först se på de ”sakligt grundade kraven” på terroristbekämpning och börja veckan efter mordet på statsministern.
En tillbakablick i de största turkiska tidningarna Hürriyet, Milliyet, Tercüman och Günaydin, mellan den 3 och 11 mars 1986, visar att det var den turkiska säkerhetstjänsten (MIT) som pekade ut PKK som ansvarigt för mordet. I Tercüman påstods att ”Apo-anhängare (PKK-ledaren Öcalans smeknamn) står bakom mordet på Olof Palme. PKK-militanter har tagit initiativ till mordet på Palme efter att den svenska regeringen nekat Abdullah Öcalan visum”.
Den 11 mars 1986 skrev Tercüman att Turkiets säkerhetspolis skulle lösa mordgåtan: ”Misstankarna mot PKK för mordet på Palme har lett till att Säpo inlett ett tätt samarbete med den turkiska säkerhetstjänsten. Säpo värderar högt upplysningar som kommer från den turkiska säkerhetstjänsten. Listor och fotografier som skickats från MIT utreds.”
Det finns med andra ord ett klart samband mellan PKK-spåret, som förstörde mordutredningen 1986, och dagens turkiska utpressning mot Sveriges Nato-ansökan.
Mot denna sinistra bakgrund måste följande frågor ställas till både dagens och gårdagens svenska regeringar:
Hur kunde Sverige den 22 juni 2022 acceptera det turkiska påbudet att ingå ett extraordinärt bindande avtal om ”en gemensam permanent mekanism” mellan MIT och SÄPO? Vilken bedömning gör regeringen idag av det internationellt ökända MIT?
Vad då om Hökmarks påstående om ”Sveriges under decennier havererade säkerhetspolitik”?
Han åsyftar åter Olof Palme som enligt dåtida svenska borgerliga politiker och medier förolämpade världens största demokrati och gick Sovjetkommunismens ärenden med sina överdrivna uttalanden.
Men Palmes påstådda antiamerikanism var lika mycket fake news som PKK-spåret.
Beviset finns i en hittills okänd, hemligstämplad promemoria, daterad den 6 mars 1986, och utsänd i utrikesminister George Shultz namn, med CIA:s godkännande, till en lång rad avdelningar i State Department och ambassader under titeln »Foreign Policy Positions of former Prime Minister Olof Palme«.
Utvärdering av Palmes utrikespolitik var måttfull och rent av positiv. Den speglade en uppfattning som jag själv mötte i umgänget med amerikanska statstjänstemän. Promemorian inleddes med orden:
”Olof Palmes kamp för den tredje världens rättigheter och hans kampanjer för nedrustning och fred särskilde honom från andra världsledare. Hans verksamhet på världsscenen bidrog till att förstora Sveriges framträdande position utöver det normala för en liten, neutral nation”.
Promemorian framhöll vidare, utan ifrågasättande, att Palme under hela sin karriär vidhållit att han inte var antiamerikan.
Promemorian framhöll vidare, utan ifrågasättande, att Palme under hela sin karriär vidhållit att han inte var antiamerikan. Han hade bara motsatt sig vissa delar av den amerikanska politiken. Därefter följde en saklig, nästan neutral genomgång av olika delar av Sveriges aktiva utrikespolitik som bar Palmes signum. Man framhöll grundandet av Palmekommissionen 1980 och dess politik mot kapprustningen, särskilt med kärnvapen, förslaget 1982 om att skapa en kärnvapenfri korridor i Centraleuropa och det finska konceptet om en nordisk kärnvapenfri zon som Palme återupplivade. Promemorian beskrev också Palmeinitiativet 1984 om en »Femkontinentsgrupp« av ledare som skulle verka för att få till stånd ett förbud för provsprängningar, produktion och utplacering av kärnvapen.
Samtidigt underströks att Palme inte avstod från att kritisera ”the Soviets”. 1979 beklagade han högljutt den sovjetiska inblandningen i Afghanistans inre angelägenheter och 1980 kritiserade han den sovjetiska delaktigheten i införandet av krigslagar i Polen. Om Ryssland hävdades det att Palme ansåg att hans kommande officiella besök i Moskva i april 1986 skulle” signifikant förbättra den Svensk-Sovjetiska dialogen”. Han skulle också mot bakgrund av ”fortsatta misstänkta sovjetiska ubåtsintrång sedan 1981 försöka få fram en sovjetisk garanti om att ryssarna skulle respektera svensk neutralitet och territoriell integritet”.
Den fyrsidiga promemorian avslutades med att notera att Palme under sin resa i Centralamerika 1984 hade rått sandinisterna i Nicaragua att förbättra läget för mänskliga rättigheter och hålla allmänna val samt att Palme hade varit delaktig i att skärpa sitt lands exportkontrollåtgärder när det gällde olaga överföring av teknologi via Sverige till Sovjetblocket.
Med andra ord: den dåvarande hetsen mot Olof Palme och den svenska militära alliansfriheten var lika förvriden och falsk som dagens.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
