Fascismens arvtagare sliter Liberalerna itu

Politik Nationalpopulismen är liberalismens motpol. Därför är det dags att tala värderingar. Den svenska organiserade liberalismens existens står på spel, skriver Ulf Öfverberg.

Det är ingen nyhet att Liberalerna riskerar att slitas itu. Skälet till det är nationalpopulismen. Och en ordförande som inte prioriterar att hålla ihop partiet.

Nationalpopulismens framgångar har varit förödande för de etablerade partierna. Runt om i Europa har partier i det breda mittfältet splittrats, utraderats eller tynat bort. Därför är det som nu pågår i Liberalerna inget oväntat. Komprimerat och förenklat uttryckt står striden mellan dem som anser att man inte ska ta hänsyn till förändringarna i det politiska landskapet som skett till följd av nationalpopulismens framgångar och dem som anser att det politiska i grunden har förändrats av nationalpopulismen, SD i svensk variant. Det är ett ideologiskt vägval, eftersom det berör själen i liberalismen.

En del förnekar att verkligheten har förändrats och genomför sin analys i skenet av en illusion. Dessa illusionister befolkar bland andra Göteborgsposten och Dagens Industris ledarsidor.

En gemensam nämnare för dem är att de betraktar nationalpopulismens svenska variant, SD, som ett egentligen borgerligt parti. De tror att Ulf Kristersson, Ebba Busch – och helst också Nyamko Sabuni – ska uppfostra SD till att bli det borgerliga parti de egentligen är. Dess värderingar förbigås med tystnad och partiet pressas in på vänster/högerskalan. Och ett sådant parti går ju alldeles utmärkt att både samarbeta och att samverka med. Därav följer att deras råd till Liberalerna är ”kom hem till borgerligheten” och ”våga vara dig själv, Sabuni”, etcetera.

Problemet med den socialistiska vänsterns analys är att den också är kvar i illusionens vänster/högerskala.

I delar av vänstern finns en uppfattning av SD och nationalpopulismen som möter upp de borgerliga illusionisternas bild; nationalpopulismens framgångar gömmer besvikna vänsterväljare som gått över till the dark side. Ur det perspektivet är nationalpopulismens framgångar en reaktion från globaliseringens förlorare; arbetarklassen i USA:s rostbälte, unga arga män i franska småstäder och besvikna LO-väljare i Sverige som röstar av uppgivenhet eller som protest. De besviknas vrede är egentligen densamma som tidigare drev den socialistiska vänstern. Bakom varje nationalpopulist kan en missnöjd och frustrerad vänsterväljare väntas titta fram.

Problemet med den socialistiska vänsterns analys är att den också är kvar i illusionens vänster/högerskala. De ser populismen som en effekt eller förlängning av ”nyliberalismen”. Lite som förra seklets marxister av olika schatteringar såg fascismen och nazismen som ”kapitalismens slutstadium”.

I den analysen är det liberalismen – ”nyliberalismen” eller ”marknadsliberalismen” – som driver fram nationalpopulismen. Det är liberalismen som är den egentliga huvudfienden; ”alla hatar vi liberaler”, som det brukar heta. Och det är därför som nationalpopulistiska partier lite slentrianmässigt ofta blir benämnda för ”högerpopulister”.

En utrerad illusionist på den borgerliga sidan är chefredaktören för nättidningen Smedjan, statsvetaren Svend Dahl. I Smedjan driver han tesen att Liberalerna hör hemma till höger, där de konkurrerar om de borgerliga rösterna med framförallt Moderaterna. Med, för en statsvetare, nästan kriminell underlåtenhet berör han inte med ett enda ord den genomgripande förändring som har skett av den politiska verkligheten de sista decennierna, där nationalpopulister av olika schatteringar har förändrat grunden för det politiska livet.

Efter Trump, Brexit och Orban med flera och mera borde det inte ens vara möjligt att beskriva det politiska landskapet som det såg ut för 10 – 20 år sedan. Det är en daterad analys som leder till daterade råd till Liberalerna.

Det finns andra och mer inflytelserika statsvetare som kommer till helt andra slutsatser än de borgerliga illusionisterna. Två världsledande forskare, Pippa Norris och Ronald Inglehart, visar bland annat i bokenCultural backlashmed all önskvärd tydlighet hur kulturella och värderingsmässiga förändringar driver nationalpopulismens framgångar som förändrat den politiska verkligheten, (Cultural Backlash and the Rise of Populism: Trump, Brexit and the Rise of Authoritarian Populism, 2018). Ekonomin spelar roll men det är värderingarna som spelar den avgörande rollen för stödet för nationalpopulismen.

Det vi i dag upplever, menar Norris och Inglehart, är en kulturell backlash från dem som aldrig känt sig hemma i det frihetliga och progressiva kulturklimatet som dominerat sedan 1960-talet. Då växte tolerans, individualism, internationalism, mångkulturalism, gröna och andra frihetliga värderingar fram. En ny syn på relationen mellan könen och i familjen fick sitt genombrott, friare abort infördes och HBTQ-frågorna slog igenom.

Det är människor som fortfarande värderar det som var fast men har förflyktigats, för att parafrasera Karl Marx, som nu stödjer nationalpopulistiska partier. Det är denna konfliktdimension som statsvetare och andra försöker fånga med GAL/TAN- eller värderingsskalor som ett komplement till den traditionella vänster/höger-skalan.

Populismen kan ju fyllas med både höger- och vänsterpolitik. Men ifråga om värderingar och kultur är de alltid eniga. Nationen eller folket och folkets vilja ställd mot eliten eller ”det vänsterliberala etablissemanget” är centralt i nationalpopulisternas retorik och ideologi.

Sett ur ett ideologiskt perspektiv är deras syn på migrationen endast ett uttryck för mer djupt liggande idéer: deras människosyn och grundläggande ideologi om ett slags människornas apartheid, med ursprung i filosofen Johann Gottfried Herders uppdelning av människosläktet i olika ”folk”. En idé med stort inflytande i exempelvis SD:s ideologiska universum.

Men alla som bor i ett land hör inte till ”folket”. Bara de som delar nationens kultur – och har en ”nedärvd essens” som det hette i SD:s principprogram fram till härom året – utgör ”folket”. Därför invandringsmotståndet. Och därför också attacken på individuella rättigheter och idén om att flera kulturer kan samsas sida vid sida.

SD ser det som folkviljans uppgift att vårda och slå vakt om den nationella kulturen, eftersom det är därur folkviljan kommer. Därför SD:s besatthet av den lokala nordiska kulturen. Därför deras syn på media och Public service. Och, viktigt, därför deras syn på rättsstaten. Och vi vet från Polen och Ungern att de inte tvekar att omsätta idéerna i handling när de kan.

Även om nationalpopulisterna inte självklart kan betraktas som dagens fascister är däremot arvet de bär från sina föregångare ett bagage av fascistiska idéer. Den bakgrunden är numera känd; hur en del av dagens nationalpopulister och deras föregångare bland högerpopulisterna ersatte den tidigare betoningen av ras med folk och sedan med kultur. Så blev fascismens idéer nedslipade och utbytta men deras kärna bestod.

Nationalpopulismens grundläggande tänkande har också en omfattande likhet med tankegods från tidigare fascistisk teori, bland andra nazismens hovjurist Carl Schmitt. Nationalpopulistiska partier skiljer sig givetvis åt från land till land men en av flera gemensamma nämnare är deras syn på den liberala demokratin.

Nationalpopulisternas demokratisyn bygger på dikotomin mellan folket och eliten. Populisterna är uttolkare av och företräder folkviljan. De förnekar och/eller förminskar vikten av maktdelning, lagstyre och parlamentarism och betraktar dessa grundstenar i den liberala demokratin endast som farthinder på vägen mot en riktig demokrati. En sådan riktig demokrati beskrev Carl Schmitt i sin bok om parlamentarismens kris på 1920-talet som ”en homologi mellan de styrande och de styrda, mellan ledarna och de ledda.”

Det är förverkligandet av den definitionen som sker i bland annat Polen och Ungern, där populisternas företrädare anser sig förverkliga och förkroppsliga folkviljan. Och som kan bli verklighet i Sverige.

Definierar man SD som ett egentligen borgerligt parti – eller deras väljare som besvikna vänsterväljare – behöver man inte heller lämna vänster/högerskalan.

Men det förskräcker inte de borgerliga opinionsbildare och politiker som endast ser sin egen illusion av verkligheten. Definierar man SD som ett egentligen borgerligt parti – eller deras väljare som besvikna vänsterväljare – behöver man inte heller lämna vänster/högerskalan. Och analysen och slutsatserna kan fortsätta som om den politiska kartan fortfarande domineras av den traditionella blockpolitiken.

Det har också varit Nyamko Sabunis analys.

När hon valdes var förväntningarna bland hennes anhängare höga. Men en titt i backspegeln så här långt ger inga skäl för en succé. Hon är vald på ett mandat av förnyelse och motstånd mot det avtal, JA, som partiet några månader dessförinnan precis hade ingått. Otydligheterna och krypskyttet mot JA blev vardagsmat under den nya ordföranden.

Förvisso har både Ebba Busch och Annie Lööf visat att det visst går att kravla sig upp ur gropen och nå en ny höjd av popularitet och förtroende. I politiken kan en hel del oförutsett inträffa. Så självklart kan situationen ändras även för Liberalernas ledare. Men så här långt syns inga sådana tecken på väggen. Tvärtom. Under Nyamko Sabunis ledning är både partiet och dess ordförande i fritt fall. Det är svårt att beskriva det som något annat.

Men det finns vägar ut ur mardrömmen. En första rekommendation är att anpassa sig till realitetsprincipen, för att låna ett begrepp av Freud och psykoanalysen, inte drömprincipen.

Den politiska verkligheten är mer komplex än vad vänster/högerskalan kan täcka. Nationalpopulismen är liberalismens motpol. Därför är det dags att tala värderingar. För värderingar vinner val. I synnerhet när motståndaren är den anti-liberala nationalpopulismen.

Sverigedemokraterna och dess idéer – idéer som numera även återfinns i andra partier som M och Kd – borde vara en tacksam motståndare för liberaler. Ja, till och med något av ”den goda fienden”. Polariteten gentemot SD och populismen skulle kunna vara självförstärkande för Liberalerna, om bara de vågade vara den motpol till SD och dess idéer som de skulle kunna vara. Och borde vara.

Men det förutsätter att partiets ledning också uppfattar verkligheten på det sättet och inte drömmer sig kvar och låter sin analys vägledas av den gamla verkligheten med vänster- och högerskalans dominans, som fanns före nationalpopulismens framgångar. Men som inte längre finns.

När alla andra talar värderingar och idéer blir det, för att uttrycka det milt, besynnerligt att det kanske mest idédrivna och ideologiska av alla riksdagspartierna inte pratar idéer och värderingar utan istället uteslutande ägnar sig åt sakpolitik.

Tanken, i den mån den är artikulerad, bakom detta hos ledningen i Liberalerna eller delar av ledningen är att om partiets kommunikation fokuserar på sakpolitik blir konfliktytan mot SD mindre och inte så tydlig.

För sakpolitik går det ju ofta att komma överens om. I riksdagens utskott och under riksdagens allmänna motionstid gör ibland de annars mest avlägsna av motståndare gemensam sak. Så har liberaler och vänsterpartister samarbetat om homosexuellas rättigheter och så har åtskilliga sakfrågor om jämställdhet och välfärdspolitik formulerats. Inget konstigt med det.

Men allt det samarbete har skett under vetskapen att när de stora och styrande frågorna kommer upp vet alla att dess partier inte skulle kunna samarbeta med varandra i exempelvis regeringsställning. Skälet är att deras övergripande värderingar och visioner av hur samhället ska se ut står i motsatsställning till varandra. Men avstår man medvetet från att tala om dessa olika visioner och värderingar, ja då är det klart att man lättare vill och kan komma överens om en del sakpolitik. Så krattar en del liberaler själva manegen för liberalismens motståndare.

Som Göran Eriksson har skrivit i SVD återfinns konflikten mellan populismen och eliten i miniatyr inom Liberalerna. Nyamko Sabunis kandidatur bars fram av medlemsomröstningar runt om i landet. Även om de var rådgivande och att förmodligen hennes dåvarande motkandidat, Erik Ullenhag, hade flest ombud men aldrig tog striden, betraktar Nyamko Sabuni sitt mandat genom linsen medlemsomröstningar.

Därför är det heller ingen slump att hennes anhängare förordar medlemsomröstning även om politiska ställningstaganden, i synnerhet det om januariavtalet. Och det alldeles oavsett om omröstningsinstrumentet är lämpligt för komplexa avgöranden som politisk färdriktning.

Extrapolerar man Sabuni-anhängarnas perspektiv hamnar man i konfliktlinjen eliten (hennes motståndare) mot folket (hennes anhängare). Konflikten stad och land är också närvarande. Hennes kritiker påstås vara flest i Uppsala, Stockholm och Göteborg medan hennes anhängare sägs dominera i landet.

Med Sabuni och hennes anhängares goda minne exploateras denna konflikt i miniformat; Sabuni har medlemmarnas (folkets) stöd mot eliten (motståndarna). Och partiets omvandlas till en spegelbild av den stora konflikten ute i samhället. Medan tidigare partiordföranden och ledare i andra partier skulle ha som första prioritet att hålla ihop sitt parti, väljer Liberalernas ledare att exploatera samhällets stora konfliktlinje internt och splittra partiet.

Alla de som gillar att kalla sig för borgerligheten närs av illusionen om just denna borgerlighet. De ropar högt att Liberalerna ska komma hem till denna gemenskap. Motståndarna till samarbetet med regeringen vill gärna positionera Liberalerna som ett ”allmänborgerligt” eller ”borgerligt” parti, däribland också partiordföranden Nyamko Sabuni.

Annars brukar det oftast vara konservativa som behöver liberalers stöd som talar om vikten av borgerlighet medan tidigare liberaler alltid var obekväma med att hamna i den borgerliga fållan. Historiskt är liberalismen nämligen en vänsterrörelse som bryr sig om frihet, rättvisa, fördelningspolitik och människors jämlika behandling. Sedan har liberaler historiskt delat värderingar med både tidiga socialdemokrater och icke-socialistiska väljare om behovet av personligt ansvar, individuell förkovran, arbetslinjen och bildning.

Vänder och vrider man på begreppen borgerlighet och liberalism för att de ska passa varandra återstår inte mycket av dess innebörd.

De som vill lägga borgerligheten som en våt överrock över liberalism och konservatism riskerar göra som Prokrustes, Poseidons son, som drog ut eller förkortade sina gästers lekamen för att de skulle få plats i hans säng. Vänder och vrider man på begreppen borgerlighet och liberalism för att de ska passa varandra återstår inte mycket av dess innebörd mer än en etikett utan innehåll.

Men i dag är den allvarligaste invändningen mot att använda detta begrepp att det hör till en politisk verklighet som inte längre finns. De som använder begreppet är fast i den politiska verkligheten som fanns före det att allsköns nationalpopulism förändrade det politiska landskapet och därmed också villkoren för samarbete och för positionering.

Nu ska en sakpolitisk fråga om migrationspolitiken vara det som ska spräcka JA. I höstas var det arbetsrätten. Det gick inte. Liberalernas ledare var besviken över att tillfället att hoppa av JA inte infann sig. Alldeles oavsett vilken skillnad de olika migrationspolitiska förslagen innebär är Nyamko Sabunis ambition att hoppa av avtalet och föra ”hem” Liberalerna till borgerligheten som inte längre finns.

Det blir ju inte heller alltid som man tänker sig. Hade man kunnat ta Hegels historiefilosofi på allvar skulle det gå att säga att det som nu riskerar att utspela sig är en ”historiens list”. Utfallet av att hoppa av JA och möta väljarna i syfte att öppna dörren för fascismens svenska arvtagare kan mycket väl bli något helt annat än det som Liberalernas ledare tänker sig.

Det vi nu riskerar att bevittna från parkett är den svenska organiserade liberalismens död.

***

Följ Dagens Arena på Facebook