Italiensk politik Mycket talar för att fascisterna i Italien efter nästan 80 år i opposition återtar regeringsmakten efter söndagens parlamentsval. Torsten Rönnerstrand, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap, går igenom fascismens utveckling i Italien från Mussolini fram till i dag.
I fjärde delen av Elena Ferrantes Neapelkvartetten säger författarens alter ego Elena Greco: ”En svart våg som förut hade dolts bakom maktens tjusiga kulisser […] spred sig till varje hörn av Italien.” (IV:436) Av sammanhanget framgår att detta syftar på den ”svarta” våg av framgångar för den italienska nyfascismen som startade vid 1980-talets början och som i höst kan ge Italien den första fascistiska regeringschefen sedan andra världskriget. Att det svarta står för fascismen ser vi genast om vi blickar tillbaka på det moderna Italiens historia. Ett exempel bland många är Ordine Nero (Den svarta orden). Det var en nyfascistisk kampgrupp som tog på sig ansvaret för två av de terrordåd med många dödsoffer som nämns i Neapelkvartetten, bombattackerna på Piazza della Loggia i Brescia 28/5 1974 och på Italicus-expressen mellan Rom och Brenner 4/8 1974.
Början till slutet för denna våg kom, då den svartklädde Mussolini blev avrättad av antifascistiska partisaner. Året därpå förbjöds det fascistiska partiet av den nya regim som med stöd av den amerikanska ockupationsmakten tagit över makten i Italien.
Men Ordine Nero var naturligtvis inte först. En ”svart” våg hade inletts redan för hundra år sedan, det vill säga den 23 oktober 1922. På ett massmöte i Neapel vrålade den svartklädde fascisten Benito Mussolini till sina likaledes svartklädda anhängare: ”Antingen ger man oss regeringsmakten eller också tar vi den efter en marsch till Rom!” Fem dagar senare, den 28 oktober, marscherade cirka 25 000 svartklädda fascister mot den italienska huvudstaden. Mussolini själv drog sig försiktigtvis tillbaka till sitt kontor i Milano – det var ju långt ifrån säkert att maktövertagandet skulle lyckas – men det hindrade inte att hans marscherande ”svartskjortor” lyckades skrämma slag på landets konung, den extremt folkskygge Vittorio Emanuele III. För att blidka de annalkande svartskjortorna meddelade kungen på kvällen den 29 oktober att han givit Mussolini i uppdrag att bilda en ny regering. Därmed inleddes en svart våg som varade till andra världskrigets slut. Början till slutet för denna våg kom, då den svartklädde Mussolini 28/4 1945 blev avrättad av antifascistiska partisaner. Året därpå förbjöds det fascistiska partiet av den nya regim som med stöd av den amerikanska ockupationsmakten tagit över makten i Italien.
Att fascistpartiet förbjöds betydde dock inte att fascisterna försvann. De svarta skjortorna behöll man i det längsta, och 1946 kunde en skara Mussolini-trogna veteraner under ledning av före detta nazikollaboratören Giorgio Almirante starta ett nytt fascistparti, MSI (Movimento Sociale Italiano). När de 1948 ställde upp i det första fria parlamentsvalet efter kriget, fick de dock bara 2 procent av rösterna. Under de följande årtiondena hade partiet en hel del framgångar, men det kom också bakslag. I början av 60-talet var man under en tid fjärde största parti i italienska parlamentet, men därefter följde en tid av stagnation och tillbakagång.
Att fascistpartiet förbjöds betydde dock inte att fascisterna försvann.
Den nedåtgående trenden bröts sedan i början av 1980-talet. När socialdemokraten Benedetto Craxi år 1983 blev Italiens premiärminister, tog han därför kontakt med nyfascisterna i MSI. I ett officiellt uttalande tog han också avstånd från ”ghettoiseringen” av fascismen. Avsikten med detta var att hans regering med hjälp av MSI skulle få stöd för sin i mångas ögon kontroversiella politik. Men Craxis exempel följdes strax upp av hans konkurrenter i kampen om regeringsmakten. För att inte tappa mark till Socialdemokraterna lät Kristdemokraterna (CDU) och Liberalerna (PLI) skicka egna representanter till MSI:s partikongress 1984. Tio år senare kunde man se resultatet av denna politik. 1983 hade MSI ännu varit en relativt marginell företeelse i italiensk politik, men så skulle det inte förbli. År 1993 fick partiets kandidat i borgmästarvalet i Rom, Benito Mussolinis dotterdotter Alessandra Mussolini, hela 45 procent av rösterna. Denna framgång sammanhängde nog också med att MSI just bytt namn och partiledning. Under den nya beteckningen AN (Alleanza Nazionale) och med Gianfranco Fini som partiledare fick man mer än 13 procent av rösterna i parlamentsvalet 1994. En kort tid senare tog flera av partiets representanter säte i Silvio Berlusconis första regering.
Den nye partiledaren, Gianfranco Fini, var barnbarn till en av de fascistiska svartskjortor som 1922 deltog i marschen mot Rom. Sitt förnamn fick han efter en fascistisk släkting som under andra världskriget dödades i strid med antifascistiska partisaner. Gianfranco Fini utmärkte sig redan i tonåren genom att göra fascisthälsning, klä sig i svart och misshandla kommunistiska demonstranter. I kraft av dessa meriter gjorde han en snabb karriär i MSI:s ungdomsorganisation Fronte della Gioventù. År 1977 blev han genom aktivt stöd från partiledaren Giorgio Almirante organisationens generalsekreterare. I den rollen gjorde han en lång rad uttalanden som gick ut på att hans parti var den enda rättmätiga arvtagaren till Mussolinis fascistparti. Den unge Finis mest uppmärksammade insats kom dock i samband med firandet av sjuttioårsminnet av det fascistiska maktövertagandet 1922. Under denna kontroversiella ceremoni hälsade han sina svartklädda meningsfränder med en regelrätt fascisthälsning. Detta hindrade inte att han en kort tid senare kunde leda AN till stora framgångar i parlamentsvalen 1994 (13,75 procent), 1996 (15,66 procent), 2001 (12,02 procent) och 2006 (12,34 procent). Dessa framgångar ledde till att Fini blev vice premiärminister och utrikesminister i Silvio Berlusconis andra regering (2001–2006). Alltsedan 2008 är han talman i deputeradekammaren.
Den nye partiledaren, Gianfranco Fini, var barnbarn till en av de fascistiska svartskjortor som 1922 deltog i marschen mot Rom. Sitt förnamn fick han efter en fascistisk släkting som under andra världskriget dödades i strid med antifascistiska partisaner.
Under Finis första tid som talman uppgick AN år 2009 i det nybildade parti – kallat Il Popolo della Libertà (PdL) – som skapats av Silvio Berlusconi. Men 2012 fick fascisterna dock återigen sitt eget parti. Genom en utbrytning ur Il Popolo della Libertà uppstod det nya fascistpartiet Fratelli d’Italia. Till att börja med fick utbrytarna ganska få röster i parlamentsvalen 2013 (2,0 procent) och 2018 (4,4 procent). Men i regionalvalen gick det mycket bättre, och i första omgången av borgmästarvalet i Rom 2016 fick partiledaren Giorgia Meloni 20,6 procent av rösterna. Giorgia Meloni, som är född 1977, anslöt sig redan som femtonåring till nyfascisterna. Liksom Fini började hon sin karriär i MSI:s ungdomsorganisation och längre fram blev hon AN:s representant i studentpolitiken. I kraft av dessa meriter blev hon 2006 den yngsta kvinnliga parlamentsmedlemmen i Italiens historia och två år senare den yngsta kvinnliga ministern. Som trettioettårig minister för ungdomsfrågor i Berlusconis tredje regering utmärkte hon sig genom att i strid mot regeringschefens vilja uppmana till bojkott mot invigningen av de olympiska spelen i Peking 2008. Fyra år senare medverkade hon till grundandet av Fratelli d’Italia (FdI) och sedan 2014 är hon partiets ledare.
Nästa steg i Giorgia Melonis karriär kommer kanske efter nyvalet till det italienska parlamentet den 25 september. Om prognoserna står sig, talar mycket för att hon blir landets premiärminister. Det betyder att fascismen efter nästan 80 år i opposition skulle kunna återta regeringsmakten. Om Giorgia Meloni vinner valet, får man vara beredd på en stormig framtid för Italien. Många av hennes politiska käpphästar är kontroversiella. Det gäller inte minst hennes abortmotstånd, homofobi och fientliga inställning till HBTQ-rörelsen. Inspirerad av den högerkatolska organisationen Opus Dei vill hon genom förändringar i landets konstitution kriminalisera aborter och alla samlevnadsformer som inte sanktionerats av katolska kyrkan. Nyligen väckte hon också uppseende genom att hylla MSI:s grundare, den fascistiske antisemiten Giorgio Almirante som under andra världskriget samarbetade nära med den tyska ockupationsmakten.
Nästa steg i Giorgia Melonis karriär kommer kanske efter nyvalet till det italienska parlamentet den 25 september. Om prognoserna står sig, talar mycket för att hon blir landets premiärminister.
Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att Giorgia Meloni valts till ordförande i den grupp i EU-parlamentet som brukar kallas European Conservatives and Reformists. I denna grupp finns medlemmar som till exempel svenskarna Peter Lundgren, Jessica Stegrud och Charlie Weimers – som i hemlandet inte bara förväntas vara anhängare av fri abort utan också motståndare till nazism och homofobi. Det återstår dock att se vilken politik Giorgia Meloni skulle vilja genomföra, för den händelse att hon blir premiärminister. I vissa frågor har hon visat sig vara pragmatisk på gränsen till det hållningslösa. Denna pragmatism har ibland setts med skepsis i de konservativa kretsar som annars brukar stödja henne. Ett exempel på det är hennes till synes ambivalenta förhållande till Vatikanens familjepolitik. Att hon sagt sig vara motståndare till alla samlevnadsformer som inte sanktionerats av Katolska kyrkan, har inte hindrat att hon själv sedan 2016 är ogift mamma.
Ett annat exempel kom i våras. I strid med partiets mestadels Putinvänliga majoritet manade Meloni till uppslutning bakom Ukrainas motstånd mot den ryska invasionen. Denna manöver har dock väckt misstro i vida kretsar. Många menar att Giorgia Melonis stöd för Ukraina bara är ett taktiskt sätt att blanda bort korten inför det förestående nyvalet till parlamentet. Om Meloni ska kunna bilda regering måste hon nämligen ha ett aktivt stöd från de starkt Putinvänliga partierna Lega och Forza Italia. Ledarna för dessa båda partier har ju sedan gammalt haft nära kontakter med Ryssland. Legas Matteo Salvini har ofta uttryckt stor beundran för Putin och därför är det inte oväntat att han motsatt sig regeringens vapensändningar till Ukraina. Berlusconi har som ledare för Forza Italia odlat en långvarig vänskap med den ryske ledaren, något som till stor del baserat sig på gemensamma ekonomiska intressen. Om Salvini och Berlusconi sluter upp bakom Giorgia Meloni, kommer de att försöka genomdriva en omläggning av Italiens politik gentemot Ryssland. Det skulle säkert tilltala de italienska väljare som av olika skäl ogillar stödet till Ukraina och sanktionerna mot Putin. Under alla förhållanden får man räkna med att nyvalet den 25 september kommer att kunna få dramatiska konsekvenser för Italien.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
