Val 2022 Att en röst på Sverigedemokraterna bara är en missnöjesröst är en alltför simpel analys. Det skriver Mike Enocksson, statsvetare och socialdemokrat, som varnar för att partiet är på väg att bygga en folkrörelse.
Med över 1,3 miljoner röster av de drygt 6,5 miljoner svenskar som gick och röstade blev Sverigedemokraterna landets näst största parti. Detta var en position som Moderaterna innehaft sedan 1979 då de gick om Centerpartiet. Vad vi kan se är att SD lyckas vinna allt fler väljare från kvinnor och unga, bortom det som utgöra deras traditionella kärna – medelålders män – och sprider sig över hela landet, från Skåne till Västerbotten. I detta är också partiet på väg att bilda något som Moderaterna aldrig lyckades med, möjligen bortsett från Reinfeldt-åren, och som Centerpartiet sedan länge förlorat – en folkrörelse.
Många av de marxistiska teoretikerna på 1920- och 1930-talet betraktade fascismen och nazismen som en konstruktion av kapitalägarna för att skydda sin egna intressen – ett perspektiv helt i linje med den historiematerialistiska verklighetsuppfattningen. I detta misslyckades den marxistiska vänstern att se fascismen och nazismen som egna autonoma politiska aktörer, något som faktiskt skapat sig själva och med egna teoribildningar. Men framförallt insåg de inte fascismens och nazismens stora dragningskraft på människor, deras förmåga i att skapa massrörelser. Miljontals italienare och tyskar blev medlemmar i PNF och NSDAP, ibland såklart av rent opportunistiska motiv men många anslöt sig också på grund av att de faktiskt var ideologiskt övertygande fascister och nazister. Detta gör det svårt att se fascismen och nazismen som bara en produkt av en senkapitalistisk krishantering inför hotet av en växande arbetarrörelse.
Den här verklighetsuppfattningen inom vänstern har dock överlevt in i våra dagar. En föreställning om att en röst på Sverigedemokraterna bara är en missnöjesröst – trots att forskning visar på att rena missnöjesröster oftast bara rör sig om ett eller två val, sen övergår det till mer grundläggande sympatier om man inte rör sig vidare till ett annat parti eller lägger sig på soffan. Vissa vänsterdebattörer vill etikettera SD som ett borgerligt parti för att det söker sitt politiska samarbete högerut och driver i mångt och mycket en politik i linje med den kapitalistiska marknadsekonomins intressen. Det är dock en rätt simpel analys, för det förklarar inte hur SD kan vara näst störst inom LO-kollektivet, eller varför partiet inom olika socioekonomiska frågor står närmare de rödgröna än den forna Alliansen.
Det hävdades länge att SD omöjligt kunde växa mycket mer än de gjort, då det fanns ett tak för hur många arga främlingsfientliga medelålders män vi har i det här landet.
Den mänskliga tillvaron är mycket mer komplex än att den kan reduceras till en rät linje. I synnerhet gäller det inom politikens värld. Av den anledningen har jag länge varit en motståndare till den fördummande och endimensionella vänster-höger-skalan i att försöka skapa ideologisk klarhet bland politiska partier. Ideologier är mångdimensionella, av den enkla anledningen för att de är en produkt av mänskligt beteende, vilket i sig är något som är oerhört komplext att studera. Eller för att citera astrofysikern Neil deGrasse Tyson ”När mänskligt beteende träder in i ekvationen blir saker icke-linjära. Därför är fysik lätt och sociologi svårt.” Därför är det viktigt att vi betraktar Sverigedemokraterna som något mer än en bara ett klassiskt högerparti.
Det hävdades länge att SD omöjligt kunde växa mycket mer än de gjort, då det fanns ett tak för hur många arga främlingsfientliga medelålders män vi har i det här landet. Kanske insåg SD det med, och valde att arbeta för att bredda sitt väljarstöd. Och även om fördubblingarna av valresultaten uteblir, något som man kunde se 2006, 2010 och 2014, så har partiet gått fram i varje val sedan 1988. Och som någon skrev, de är det mest framgångsrika politiska projekt som Sverige haft i modern tid.
En sådan framgång kan inte bara härledas till ett missnöje kring invandring, mångkultur, brottslighet och sämre välfärd. Precis som det inte bara handlade om det när fascismen i Italien och nazismen i Tyskland lyckades etablera sig som politiska maktfaktorer. Båda var två nya moderna ideologier i 1900-talet, i kontrast till de gamla klassiska ideologierna socialism, liberalism och konservatism. De knöt visserligen ann till gamla idéhistoriska rötter i respektive samhälle, men fångade också upp tidsandan i den egna samtiden. Tanken om återupprättandet av Romarriket eller upprättandet av det Tredje riket var inte något som fascister eller nazister hittade på. Det var tankar som etablerats sen långt tidigare av liberala och konservativa aktörer.
I det sverigedemokratiska narrativet handlar det om att återskapa det mytologiserade folkhemmet. Där blonda barn kunde gå barfota längs landsvägarna utan att utsättas för förnedringsrån av etniska främlingar. Ett ”Sverige för svenskarna” som landsfadern Per Albin Hansson uttryckte det en gång. Att folkhemmet faktiskt inte byggdes på en etnisk dimension (utan att ”folk” handlade om massan gentemot eliten), att barnen på landsvägen sedan kom hem och blev slagna av sina föräldrar (då aga inte avskaffades förrän 1979) och att Per-Albin Hansson var en djupt dedikerad socialist spelar mindre roll för den sverigedemokratiska historieskrivningen.
Partiet har sin svagaste bas bland storstadsväljare och i de stora universitetsstäderna, medan stödet istället är betydligt starkare på glesbygden där man nu också hotat eller till och med gått om Socialdemokraterna som största parti.
Och att skriva om historien är viktigt för att dupera folk i en ideologisk riktning. Putin gjorde samma sak 2021 när han publicerade sin essä där han deklarerade att ryssar, belarusier och ukrainare egentligen var ett och samma folk och att Ukraina aldrig existerat utan borde vara en del av ett Storryssland. Ren historieförfalskning, men direkt nödvändigt inom ramen för en auktoritär ideologisk indoktrinering. Och precis som den ryska radikalnationalismen så kan nya, eller nygamla, ideologier också uppstå på 2000-talet, formade av gamla idéhistoriska rötter och den rådande tidsandan.
Sverigedemokraterna är ett exempel på detta. Och genom sin egen historieförfalskning formar de ett nytt kollektivt medvetande kring hur verkligheten uppfattas. En sådan uppfattning kan inte kontras med en tilltro till att enbart ökade materiella levnadsvillkor kommer få människor att överge Sverigedemokraterna. Det måste finnas konkurrerande ideologier med minst lika stark dragningskraft på andra sidan.
Vilka har då röstat på Sverigedemokraterna? Enligt SVT:s vallokalsundersökning är det 16 procent av kvinnorna och 25 procent av männen. Detta ska ställas gentemot 2018 års siffror som visade 12 procent bland kvinnorna och 23 procent bland männen. Bland 18–21-åringar är ökningen från 12 procent till 22 procent, bland 22–30-åringar är ökningen från 13 procent till 24 procent, bland 31–64-åringar är ökningen från 19 procent till 21 procent och bland 65+ är det 17 procent till 20 procent. I skolvalet ökade SD också från 15,5 procent till 20,9 procent. Således ökar SD bland bägge könen och i alla åldersgrupper. Tittar vi geografiskt kan vi också se hur partiet ökar över hela landet. I Dorotea kommun i Västerbottens län ökade man med 10,7 procentenheter i riksdagsvalet och landade på 23 procent, och i Sjöbo kommun i Skåne län landade man på hela 42,5 procent i riksdagsvalet, med en ökning på 3,3 procentenheter. Tittar man på Sveriges storstäder ligger SD dock fortfarande en bra bit under rikssnittet. I Stockholm 10,6 procent, Göteborg 14,7 procent och Malmö 16,4 procent (där man faktiskt också backade 0,4 procentenheter, det enda stället i hela landet). Samma gäller för de två stora universitetsstäderna Uppsala och Lund där SD fick 13 procent respektive 12,8 procent.
Partiet har således sin svagaste bas bland storstadsväljare och i de stora universitetsstäderna, medan stödet istället är betydligt starkare på glesbygden där man nu också hotat eller till och med gått om Socialdemokraterna som största parti. Men det mest intressanta är hur SD, men också de två andra konservativa partierna M och KD, ökar bland unga. Bland väljare 18–21 år röstar 53 procent på något av dessa tre partier. I skolvalet ligger det preliminära resultatet på 57,26 procent.
Anledningen till att det här är väldigt viktiga siffror att beakta är att det är här som den nya generationen sverigedemokrater skapas. Det är en generation som inte har en historik i att rösta på, eller till och med vara aktiv i, andra politiska partier. Det har nämligen varit Sverigedemokraternas stora svaghet att partiet i mångt och mycket utgjorts av en blandning av väljare från en rad olika partier, och det enda som förenat dem har varit att de är emot invandringen. Detta håller nu på att förändras. I kombinationen av att partiet breddar sin politik men också letar sig in bland de yngsta väljargrupperna.
Det finns heller ingen naturlag som säger att Sverigedemokraterna kommer vara fortsatt svaga bland storstadsbor och i de stora universitetsstäderna.
Men kan Sverigedemokraterna bygga en folkrörelse enbart på väljarstöd från glesbygden? Det är fullt möjligt, Centerpartiet gjorde det i mångt och mycket en gång i tiden. Stockholms, Göteborgs och Malmös kommuner omfattar dessutom inte ens två miljoner av landets dryga tio miljoner invånare. Så den överväldigande andelen av svensk väljarkår ligger dessutom utanför storstäderna. Och det finns heller ingen naturlag som säger att Sverigedemokraterna kommer vara fortsatt svaga bland storstadsbor och i de stora universitetsstäderna. Tittar vi på hur skiftet bland kvinnor och unga genomförts så är ett kommande skifte i andra väljargrupper inte något främmande i framtiden. Nästa väljargrupp som jag tror ligger i kikaren för SD är HBTQ-personer och folk med invandrarbakgrund.
Detta kan anses vara motsägelsefullt enligt vissa, då SD i princip röstat ner alla HBTQ-reformer i riksdagen och partiets självaste essens vilar på stoppad invandring och ett avskaffande av det mångkulturella samhället. Saken är dock den att partier som SD har vunnit stöd bland HBTQ-personer ute i Europa. Den franska radikalnationalistiska partiledaren Le Pen fick i presidentvalet 2017 en majoritet av stödet bland unga homosexuella män. Hur är då detta ens möjligt när hennes parti driver en djupt konservativ familjepolitik? Svaret är en homonationalistisk agenda. Det vill säga utformandet av en verklighetsbeskrivning som handlar om att när islamisterna tar över Frankrike och Europa, genom vänsterliberalernas så kallade folkutbyte, så kommer de homosexuellas självaste liv vara i fara. Om partier som Nationell samling kommer till makten så kommer bara deras rättigheter att vara det. Således kommer Nationell samling, till skillnad från vänsterliberalerna, skydda livet på de homosexuella.
Vad gäller de med invandrarbakgrund så kan liknande argument användas. Många har flytt från just islamism och vill ogärna se det växa fram i Sverige. Samtidigt hyser man bara för den delen inte liberala värderingar utan många har fortfarande en konservativ livsuppfattning. Vissa kan därmed tilltalas av Sverigedemokraternas mer värdekonservativa budskap. Särskilt betydelsefullt är det också när partiet går ut och pekar på problematiken med gängkriminaliteten och dödsskjutningarna och skyller det på de andra politiska partierna, och menar på att endast de sitter på lösningarna. Det finns också de med invandrarbakgrund som inom ramen för sin klassresa vill distansera sig från den miljö de är uppväxta i, och därmed helt anamma högerns verklighetsuppfattning. Därigenom utvecklas också en syn på att det bara handlar om att arbeta sig fram så lyckas man i livet. Paralleller kan dras till svarta republikaner i USA och den förljugna amerikanska föreställningen om ”the self-made man”.
Ungdomarna finns på sociala medier, och där finns också högern – men vänstern lyser med sin frånvaro.
Men hur kommer det sig då att de konservativa och nationalistiska krafterna växer sig starka bland de yngsta i samhället? Svaret är enligt min mening inte komplicerat. Ungdomarna finns på sociala medier, och där finns också högern – men vänstern lyser med sin frånvaro. Jag känner faktiskt på rak arm inte till ett enda större svenskt Youtube-konto med vänsterprofil. Men på högersidan finns det en mängd av dem. Inte minst Sverigedemokraternas egen medieplattform Riks som har nästan 100 000 prenumeranter, över 4 000 videos och nästan 78 miljoner visningar. Kanalen har dessutom inte ens en livslängd på tre år. Den startades den 28 januari 2020. Att ingen motsvarighet finns på andra sidan är ett totalt underbetyg för vänsterrörelsen. Det är direkt pinsamt och intellektuellt undermåligt att man inte insett betydelsen av sociala medier för att nå fram till unga människor.
Den brittiske marxisten Raymond Williams skrev om betydelsen av så kallade kommunikationsmedel, som en kontrast till produktionsmedel. Det vill säga att makten i samhället inte bara handlar om de materiella omständigheterna men också de kulturella, och om vänstern vill vrida samhället i en annan riktning handlar det inte bara om att få inflytande över fabrikerna utan över det vardagliga samtalsklimatet. Saken är också den att den svenska vänsterrörelsen länge har åkt snålskjuts på public service när det kommer till att skapa ett kulturellt bålverk mot radikalkonservativa och radikalnationalistiska strömningar. Public service är nämligen regimmedia, vilket det inte skall hymlas med. Deras uppgift är bland annat att stå upp för den liberala demokratins värden i det svenska samhället och reproducera dessa värden. Just därför är det också under attack av bland annat Sverigedemokraterna.
Men den kulturella kampen, kampen om agendasättandet, kan inte längre förlitas på public service. SVT eller Sveriges Radio kommer förhoppningsvis fortsätta försvara den liberala demokratin, men de varken kan eller ska agitera för klassisk vänsterpolitik, det vill säga propagerandet för utjämningen av klyftorna i samhället och systemkritiken av den kapitalistiska marknadsekonomin. Det måste vänsterrörelsen göra själva, och då räcker det inte längre med Aftonbladets ledar- och kultursidor. Förlåt Anders Lindberg och Karin Pettersson, men ni kommer aldrig lyckas vinna över den yngre generationen. Det krävs nya fräscha kanaler för det. Youtube-konto, poddar och så vidare – och med ett budskap som inte bara handlar om vad man är emot, utan också vad man vill se istället.
Vän av ordning skulle dock säga att det spelar ingen roll hur många mediekanaler vänsterrörelsen har, väljarna på glesbygden kommer ändå inte rösta på vänsterblocket så länge de inte kan leverera riktiga lösningar på deras problem. Och det är visserligen korrekt. Men saken är dock den att högern inte varit framgångsrika på glesbygden för att de presenterat ett fantastiskt reformpaket på flera miljarder för människorna som bor där. Utan det handlar i först hand om att man varit den som bäst kunnat formulera vad samhällsproblemen grundar sig på och nå ut med den beskrivningen till folk. Det spelar ingen roll om ett vänsterblock lanserar ett enormt New Deal-program som både skulle skapa tillväxt och sysselsättning om man aldrig når fram till människor. Men samtidigt kommer inget politiskt parti vinna väljarnas röster på lång sikt om man samtidigt inte kan leverera konkreta resultat.
Vi måste nu återigen i vår tid skapa en ny järnfront, en ny folkfront, mot den högerkonservatism som just nu väller fram över vårt land. Och den behöver ena alla demokratisk sinnade socialister och liberaler.
Den 16 december 1931 bildades Järnfronten i Tyskland. Det hela var ett resultat av en sammanslagning av organisationer från fackföreningsrörelsen, tyska Socialdemokraterna och de liberala partierna. Syftet var att skapa en paramilitär styrka som kunde mäta sig med nazisternas brunskjortor i SA och kommunisternas Antifascistiska aktion – som enligt Stalins doktrin betraktade socialdemokrater som socialfascister och farligare än nazisterna. De tre pilarna blev deras symbol, och vittnade om hur de skulle slå mot den reaktionära monarkismen, nazismen och kommunismen. Koalitionen misslyckades dock stoppa Hitlers frammarsch, mycket på grund av att kommunisterna sedan länge etablerat en fientlig inställning till socialdemokratin som gjorde att det blev omöjligt att samla arbetarklassen under en fana. Detta var också något som Leon Trotskij reagerade starkt på när han uppehöll sig i exil i Tyskland. Han såg nazisternas framgångar i valet i september 1930, och skrev året därpå en essä där han direkt vädjade till den tyska arbetarrörelsen:
“Worker-Communists, you are hundreds of thousands, millions; you cannot leave for anywhere; there are not enough passports for you. Should fascism come to power, it will ride over your skulls and spines like a terrific tank. Your salvation lies in the merciless struggle. And only a fighting unity with the Social Democratic workers can bring victory. Make haste, worker-Communists, you have very little time left!”
Men om de tyska kommunisterna, socialisterna och liberalerna misslyckades att ena sig mot nazismen så kom deras franska kollegor att dra lärdom av deras misslyckande. Där formades en folkfront i valet 1936 för att förhindra att det högerkonservativa blocket skulle segra, men också för att kväsa de högerextrema rörelser som genomsyrade landet och som två år tidigare startat en politisk kris som vänstern var rädda skulle mynna ut i en statskupp. Den franska demokratin överlevde fram till dess att nazisternas stridsvagnar rullade igenom Belgien i maj 1940.
Vi måste nu återigen i vår tid skapa en ny järnfront, en ny folkfront, mot den högerkonservatism som just nu väller fram över vårt land. Och den behöver ena alla demokratiskt sinnade socialister och liberaler. Men en sådan politisk sammanslutning kan inte enbart grunda sig på vad man är emot. Det går kanske att vinna ett val på det, men det kommer aldrig gå att styra ett land på det. Därför måste liberaler bli socialliberaler och de som så gärna kallar sig för socialister i program och tal måste också faktiskt bli socialister i praktiken. Det måste presenteras stora sociala reformprogram som kan hantera problemen med människors privatekonomi och samtidigt rusta samhällets ekonomiska grundvalar starkt. Men också presentera en framtidsvision om ett bättre Sverige.
Att Sverigedemokraterna är där de är idag bär Socialdemokraterna en enorm skuld för.
1985 hade den socialdemokratiska regeringen tillsatt en utredning som skulle undersöka maktförhållandena i det svenska samhället. I sitt slutbetänkande från 1990 skrev den så kallade Maktutredningen följande: ”Samhället har ändrats och organisationerna har blivit en integrerad del av samhället. Folkrörelsen har förvandlats till förvaltning. I medlemmens perspektiv är organisationen därmed inte längre ett instrument för förändring utan en serviceproducent jämförbar med offentliga myndigheter.” Och även om jag inte riktigt håller med om att arbetarrörelsen var avvecklad redan 1990 så skulle slutbetänkandet viska om den kommande framtiden.
För vad utgör en folkrörelse egentligen? Handlar det bara om att man har ett brett stöd över hela landet? Nej. Det handlar i grunden om att man bildar en egen gemenskap inom det egna samhället. För arbetarrörelsen handlade det inte bara om de egna folkparkerna, men också om sådant som Unga örnar, Riksbyggen och Folksam. Raymond Williams kallade det här för en ”oppositionell kultur”, det vill säga en form av subkultur inom samhället som står i motstånd till den dominanta kulturen, det vill säga det vardagliga sättet att leva och tänka inom majoritetssamhället. Till skillnad från de andra subkulturerna, det som Williams kallade för ”alternativa kulturer”, så vill den oppositionella kulturen ändra inriktningen för den dominanta kulturen i samhället och få den att präglas av ens egna värderingar. Detta är vad arbetarrörelsen handlade om, att prägla samhället med idén om frihet, jämlikhet och solidaritet. Det är också vad Sverigedemokraternas nya folkrörelseprojekt försöker genomföra – att ändra Sverige i grunden. Ett kulturellt regimskifte, som präglas av ofrihet, ojämlikhet och egoism.
Att Sverigedemokraterna är där de är idag bär Socialdemokraterna en enorm skuld för. Det var vi som i mångt och mycket övergav förorterna åt sitt öde genom att ge upp den sociala byggpolitiken och den fulla sysselsättningen. Ställen där klassklyftorna sedan frodades och gav upphov till den gängkriminalitet som de högerkonservativa använder som bränsle i sitt propagandamaskineri. Samma gäller för glesbygden, där den ökade känslan av utanförskap inför det allt mer urbaniserade samhället skapade en alienation inför tillvaron, en maktlöshet inför sin egen existens. Arbetarrörelsen avideologiserade sig själv under decennier och skapade ett ideologiskt vakuum i svensk politik – redo att fyllas av politiska motståndare.
Förvaltandets, anpassningens och trianguleringens tid måste nu vara förbi. Det har prövats av tre socialdemokratiska partiordförande, Persson – Sahlin – Löfven, och det måste få ett slut med Magdalena Andersson. För att kontra Sverigedemokraternas försök att bygga en ny folkrörelse – och det är själva idén de har bakom sitt politiska projekt, jag minns själv som Sverigedemokrat i tonåren hur våra dokument bar titeln med att partiet var Sveriges nya folkrörelse – så måste vänstersidan kontra med sin egen folkrörelse och sin egen folkfront.
I det måste också Centerpartiet välja sida. De måste omsätta sin teoretiska socialliberalism till praktisk politik. Gör de inte det kan de inte vara en del av det vänsterblock som skall återfå makten senast 2026. För den regeringen kommer inte ha råd att kompromissa sig sönder och samman med verklighetsfrånvända marknadsliberala idéer som Centerpartiet försöker paketera som en form av mittenpolitik. För som Andreas Gustavsson så briljant uttryckte sig på ETC för några år sedan ”mitten är dit politik färdas när den ska dö”. Och vänsterrörelsen i Sverige har inte råd att sakta gå ner sig i något politiskt mittenträsk. Kampen idag och imorgon står nämligen mellan en frihetlig vänster eller en auktoritär höger. Inget annat.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
