Drottninggatan Terrorattentatet på Drottninggatan kom som en chock för Sverige. Efteråt var allting skört och så nära. Alla människor jag träffade den här dagen hade samma ansiktsuttryck. Vi var många som ställde oss frågan: Hur skulle vi förstå?
Den här eftermiddagen vimlade det av folk som promenerade i aprilsolen.
Lastbilen körde på gående och flyende personer längs gatan, för att slutligen krascha in i varuhuset Åhléns. Mannen som körde, Rakhmat Akilov, dödade fem personer och skadade femton. I åtalet framgick att han åtagit sig att utföra ett terroristbrott i Stockholm för IS:s räkning. Anledningen uppgavs vara att Sverige stöttar Nato och indirekt deltar i kampen mot IS i Irak och Syrien. Han ville helt enkelt straffa Sverige.
Det är idag fem år sedan han kapade en lastbil på Adolf Fredriks kyrkogata och körde den 500 meter i hög hastighet längs Drottninggatans gågata.
Terrorattentatet på Drottninggatan kom som en chock för Sverige. Efteråt var allting skört och så nära. I de första nyhetssändningarna såg reportrarna lika skärrade ut som alla oss andra. De talade inte med lugn och trygg röst som de brukar, de pratade forcerat och utan att andas. Ansiktena på Drottninggatan uttryckte förvirring, sorg och uppgivenhet. Alla människor jag träffade den här dagen hade samma ansiktsuttryck. Ingen hade kunnat förbereda sig på det som hade hänt. Två dagar efter terrordådet samlades tiotusentals personer på Sergels torg för att hedra offren. Vi var många som ställde oss frågan: Hur skulle vi förstå?
Och vem är egentligen terrorist?
Det är som vi vet inte oviktigt hur vi formulerar oss och hur vi talar om ett illdåd som terrorattentatet på Drottninggatan. Dels får det betydelse för vad politikerna bestämmer sig för att göra, för att förhindra att tragedin upprepas. Dels spelar det stor roll för hur vi efteråt ska komma att se på varandra, i ett samhälle där alla människor inte delar samma tro, hudfärg eller socioekonomisk bakgrund. Som vi också vet leder det ingenstans att kalla terrorister för ensamma galningar. Men hur vi än väljer våra ord, blir våra beskrivningar laddade med politisk och psykologisk sprängkraft.
Just skillnaden mellan å ena sidan en ideologisk och å andra sidan en psykologisk medial inramning av terrordådet på Drottninggatan 2017 har undersökts på masternivå, av Mathilda Svensson Glaser vid Stockholms universitet. En viktig slutsats är att bara en väldigt liten del av medierapporteringen kretsade kring Akilovs person. Visserligen fick vi veta sådant som att han har fyra barn och nyligen nekats asyl i Sverige, men inga personliga detaljer som eventuell psykisk sjukdom ingick i mediernas försök att presentera en motivbild. Inga psykologer intervjuades. Detta trots att motiven inte blev fullständigt kända förrän nio månader senare, då åtalet väcktes.
Avpersonifieringen av Akilov var lika påtaglig som de ideologiska motiven antogs vara.
Avpersonifieringen av honom var lika påtaglig som de ideologiska motiven antogs vara. Bara i sällsynta fall framställdes Akilov som en radikaliserad individ. Olika expertutlåtanden gjorde istället gällande att Sverige, som en del av västvärlden, hade utsatts för ett terrordåd av “terroristerna”. Att attacken var en del av en pågående serie av islamistiska terrordåd runtom i Europa uppges ha varit det centrala temat i den efterföljande rapporteringen. Dådet bäddades omedelbart in i en politisk kontext, med hänvisningar till terrorattackerna i Nice, Berlin och London. Medierna förmedlade även bilden att det som möjliggjorde Akilovs illdåd var svaga terroristlagar och bristande inre säkerhet i landet. Redan samma dag som Akilov körde ihjäl flera personer på Drottninggatan uttalade sig terrorexperten Magnus Ranstorp i Aftonbladet och menade att Sverige levt på lånad tid.
Ett nedslag i rapporteringen visar att terrorattacken på Drottninggatan även kallades Sveriges första ”riktiga” terrordåd. Var det verkligen korrekt?
Rahkmat Akilov växte upp i en sekulär familj i Uzbekistan. Inget i hans beteende skvallrade om religiös fanatism medan han bodde där, det har hans bekanta och familj i hemlandet sagt. Grävande journalister tror att hans radikaliseringsprocess startade efter flytten till Turkiet. Från Turkiet reste Akilov sedan till Sverige, där han så småningom började jobba som asbestsanerare, bland annat. I Sverige började han missbruka kokain och hasch, samtidigt som han blev allt mer radikal i sin tro. Många av hans vänner på Facebook delade filmklipp från IS och uttryckte sitt stöd till terrororganisationen.
Det har aldrig rått någon tvekan om att Akilov var en politiskt medveten fanatiker. Akilov ville skrämma, hota och mörda så många som möjligt, för att göra en politisk poäng. Men det stämmer inte att det var Sveriges första terrordåd i sitt slag. Peter Mangs, som i flera år sköt invandrare i Malmö och satte skräck i staden, är kanske det främsta exemplet på det. Ett annat exempel är bombdådet på Drottninggatan 2010.
I motsats till Akilov framställdes Lundin Pettersson som en individ och som en människa. Inte som flera människor, en grupp eller rörelse..
I samma mediegranskande avhandling som nämns ovan jämförs medierapporteringen av attentatet på Drottninggatan med skolattacken i Trollhättan 2015. Beväpnad med svärd och kniv dödade 21-årige Anton Lundin Pettersson tre människor och skadade tre. Till skillnad från i fallet med Akilov angavs i mycket större utsträckning personliga och psykologiska förklaringsmodeller, som till exempel ensamhet och psykisk sjukdom. I motsats till Akilov framställdes Lundin Pettersson som en individ och som en människa. Inte som flera människor, en grupp eller rörelse.
Det fanns också en föreställning om att vi inte kunde ha gjort något för att förhindra skolattacker som den i Trollhättan. I den mån dådet beskrevs som ett rasistdåd, gjorde politiker vaga uttalanden om vikten av ett öppet svenskt samhälle och förstärkt välfärd. När det gällde terrordåd utförda med högerextrema förtecken levde Sverige tydligen inte på lånad tid.
Efter terrorattacken i New York den 11 september tenderar medierna att främst, om inte endast, inkludera dåd utförda av radikala muslimer i sin uppfattning av vad som typiskt sett utmärker terrorism. Mediernas ovilja att framställa Lundin Pettersson som en terrorist, till skillnad från Akilov, bottnar i de styrande politikernas sätt att beskriva det inträffade. Hans syfte var, i likhet med Akilov, att skada Sverige.
Ensamma terrorister som Rakhmat Akilov och Anton Lundin Pettersson. Men även Anders Behring Breivik, Peter Mangs och Brenton Tarrant. Deras terror är utmärkande för vår tid. Till skillnad från under stora delar av 1900-talet, då grupper av terrorister kidnappade politiker, sprängde tidningsredaktioner och tog gisslan, inriktar sig islamister och nazister idag på “mjuka mål”. Attackerna är svåra att förutse och skördar mängder av människoliv.
De ensamma terroristerna är förresten inte så ensamma, även om de kan ha problem att behålla vänner och jobb. På nätet har de ofta ett rikt liv, där deras radikala åsikter tillmäts ett stort värde. Det har de sällan i det sociala livet i övrigt, hög status alltså. En gemensam nämnare är att de kan sägas föra en ganska lös och kringflackande tillvaro. Fascistiska ideologier som nazismen och islamismen passar därför ofta som handen i handsken för personer som Akilov och Lundin Pettersson med flera andra. Fascismen är en identitetsideologi, skriver Karl Ove Knausgård i en uppmärksammad essä om Breivik, och fortsätter: “… den handlar om fasta gränser, om ordning, auktoritet, tillhörighet och storhet.” Det verkar stämma överens med vad Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi, hävdar apropå Akilovs personliga motiv. Många IS-terrorister saknar ofta grundläggande kunskaper om islam, menar han. Det är inte religionen som tycks vara det viktiga, utan den sociala inkluderingen, bekräftelsen.
En viktig dimension i politiken är den om erkännande. Det handlar bland annat om vilka vi erkänner som självständiga subjekt med förmågan att fatta egna beslut. Att tala om terrorattacken på Drottninggatan 2017 som det första riktiga terrordådet medför den allvarliga konsekvensen att de människor som föll offer för Anton Lundin Petterssons illdåd i någon mån osynliggörs som offer för terrorism. Eftersom terrorism utgör det största hotet mot vårt samhälle är det viktigt vad som ryms i samhällets uppfattning av vad terrorism är.
Detsamma kan sägas gälla offren i de tre bombdåd mot flyktingförläggningar som ägde rum 2016–2017. Avsändaren var då en nazistisk terrorcell, men det klassades ingalunda som terrorism.
Så hur reagerade de styrande politikerna på terrordådet på Drottninggatan? Och har det offentliga samtalet, som tog fart omedelbart efter dådet, haft någon märkbar effekt på vår syn på invandrare?
Det är inte lätt att säga något om med säkerhet. Det löper ingen röd tråd mellan Stefan Löfvens uttalande på årsdagen av terrordådet, den 7 april 2018, om att “fler måste lämna landet” och terrorforskarnas varning från samma år om att fler attacker av ensamvargar väntas. Löfvens uttalande ska förstås utifrån att Akilov hade fått avslag på sin asylansökan men ändå befann sig illegalt i landet. Även ledarsidorna stämde in i kraven på hårdare tag mot migranter. Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl hävdade, på treårsdagen av terrordådet på Drottninggatan, att Akilovs dåd aldrig hade ägt rum med en mer ansvarsfull migrationspolitik. Men det stämmer inte. Enligt den franske statsvetaren Oliver Roy utgör asylsökande och papperslösa bara en liten del av de islamistiska terroristerna. Tvärtom har en majoritet av terroristerna den största delen av sina liv bott i de länder där dåden har utförts. Roy beskriver de som hyfsat välintegrerade, bortsett från en del småkriminalitet. Hans forskning visar skrämmande nog att de som riskerar att radikaliseras sällan står utanför samhället. De finns och verkar sida vid sida med oss. Det leder mig till slutsatsen att vi inte kommer åt de ensamma terroristerna, som Akilov, genom att stänga gränserna.
Terroristerna försöker få oss att tro att alla människor inte är lika mycket värda.
Fem år efter attacken på Drottninggatan 2017 är samhället mer polariserat och präglat av konspirationsteoriernas växande framfart. Efter att Trump misslyckades med att väljas om, stormades Capitolium av en mobb av högerextrema grupperingar i början av 2021. Förra året utsattes Sverige även för ännu en högerextrem skolattack, i Eslöv denna gång, och sedan ytterligare en attack på en skola, där gärningsmannen delade ett klipp med Anton Lundin Petterson strax före händelsen. 2021 var också året då en man i 60-årsåldern dömdes för grova brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor och för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Mannen uppges ha haft både “motiv och förmåga att genomföra dåd i jämförbar storlek som Breiviks sprängning i regeringskvarteret […] för tio år sedan”. Dessutom hade han skrivit ett manifest.
Politikerna har de senaste fem åren skärpt retoriken kring invandrare och migranter. Vi var många som hade förutsett det, men när Ulf Kristersson förra året ingick samarbete med Sverigedemokraterna, blev i alla fall jag förvånad över att han på så kort tid lade sig till med ett högerextremt språkbruk. Till exempel sa han förra året, i en intervju i Sveriges Rado P1, att invandringen blivit en belastning för Sverige. Vad sänder det för signaler?
Terroristerna försöker få oss att tro att alla människor inte är lika mycket värda. De får sina idéer från nätet och från olika organisationer, somliga terrorklassade, andra inte. I en del fall fångar de säkert även upp sådant som de styrande politikerna säger. Därför är det viktigt att attacker mot moskéer, flyktingboenden, HVB-hem och liknande måltavlor, där offren inte är vita, beskrivs som terrorism om de uppfyller de gängse kriterierna. Hatpropagandan på Facebook och i sociala medier ligger som en fond när terrorister som Rakhmat Akilov planerar sina dåd. Det spelar stor roll hur vi formulerar oss och vad vi säger. Vi får inte gå på myten att terroristen alltid är den andre. Att han inte är en av oss. Och vi måste göra allt i vår makt för att inte reproducera terroristernas världsbild.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
