Feminismen och de dåliga vita kvinnorna

Jämställdhet Efter femtio år av inomfeministisk kritik har svarta feminister i USA tröttnat på att hänga ut den vita kvinnan som feminismens ”bad object”. Fokuset på vita kvinnors rasism har nått en återvändsgränd, menar de, och frågar sig varför det svarta patriarkatet så ofta saknas i intersektionella maktanalyser. För att komma till rätta med våldet mot svarta kvinnor hjälper det ju inte att peka på vita kvinnors potentiella rasism. Catrin Lundström ser en cirkel slutas.  

Det inomfeministiska samtalet om det problematiska systerskapet, som tog fart i 1970-talets USA, riktade ett granskande strålkastarljus mot feminismens centrering av den vita, heterosexuella medelklasskvinnans erfarenheter. På vilka sätt skymde hon blicken för de former av förtryck som icke-vita kvinnor levde med? Det var en nödvändig frågeställning då kvinnors och minoriteters rättigheter gick i otakt, nationellt och globalt.

En grupp, The Combahee River Collective, bestående av svarta lesbiska kvinnor, använde sig av begreppet ”tredubbelt förtryck” för att benämna de lager av underordning som de upplevde, inte bara generellt i det amerikanska samhället, utan likväl i de politiska rörelser där de engagerade sig. Medan det förekom rasism i den feministiska rörelsen kunde medborgarrättsrörelsen vara sexistisk och homofobisk. Samtidigt såg kollektivet att de delade aspekter av sexism med vita kvinnor och drabbades av samma rasism som svarta män.

Deras tänkande skulle lägga grunden till ett av feminismens viktigaste begrepp: intersektionalitet.

När juridikprofessorn Kimberlé Crenshaw mejslade ut den analytiska potentialen i begreppet, i den välciterade artikeln ”Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color” från 1991, beskrev hon intersektionalitetens strukturella, politiska och representativa dimensioner. Svarta kvinnors situation präglades av fattigdom, våld och segregation, och då polisen och rättsväsendet hade en tendens att ignorera dem som offer mötte de andra utmaningar än vita kvinnor, som ibland dessutom kunde vara delaktiga i stereotypiseringen av svarta män som sexuella förbrytare.

Intersektionalitetsbegreppet slog en tid senare, under det tidiga 2000-talet, ner som en upplysande blixt i Sverige. Men den för amerikaner så grundläggande kategorin ras tonades ned under färden över till Sverige och Skandinavien, och svarta amerikanska feminister tyckte att europeiska forskare helt missade själva huvudpoängen i begreppets ursprung och tillkomst med sin färgblinda hållning.

Fast på båda sidor av Atlanten kom studierna påfallande ofta att brytas ner till det förstnämnda: den vita feminismens blinda fläckar, medan det sista avsnittet, det om antirasismens patriarkala mönster, så sakteliga fasades ut.

Fältet kritiska vithetsstudier växer fram

Parallellt med den intersektionella analysens kantring mot den vita feminismens tillkortakommanden växte fältet kritiska vithetsstudier fram under 1990-talet, som, med rätta, grävde fram vita kvinnors historiska och samtida delaktighet i såväl kolonialismens som rasismens projekt.

Två viktiga bidrag var sociologen Kathleen Blees bok Women of the Klan: Racism and Gender in the 1920s från 1991, som handlade om vita kvinnors roller i Ku Klux Klan-rörelsen som mödrar, hustrur och sårbara kvinnor, liksom boken Beyond the Pale: White Women, Racism and History av sociologen Vron Ware året därpå, som även den skärskådade de ideologiska funktioner som de vita kvinnorna och den vita femininiteten fyllde i de imperialistiska och rasistiska narrativen, men likaså hur feminism, antirasism och antiimperialism kunde influera och inspirera varandra.

Milstolpen för mötet mellan kön och vithet blev ändå sociologen Ruth Frankenbergs bok White Women, Race Matters: The Social Construction of Whiteness från 1993, som är baserad på intervjuer med vita kvinnor med fokus på deras erfarenheter inom ramen för rasismens logiker. Frankenberg presenterade pedagogiskt hur vitheten gav strukturella fördelar som i sin tur förde med sig en specifik blick på världen och samhället. Den insikten hakade väl i Donna Haraways briljanta begrepp “situerad kunskap” från den feministiska forskningen.

Nu fick vita kvinnor en bra verktygslåda att ta med sig i forskningen och skrivandet. Så även jag.

Vart tog de vita männen vägen?

Men allteftersom det inomfeministiska tankeutbytet blev alltmer inomfeministiskt, började den där andra delen, den om männens förehavanden, i allt från polisvåld till politik, att falna ordentligt.

Inte minst bland vita kvinnor själva.

Vita kvinnor är synnerligen upptagna vid sin moraliska ställning som ”oskyldiga” och ”rena” i förhållande till rasism, menar filosofen Shannon Sullivan. Och för att inte missa någon typ av skillnadsskapande, eller riskera att centrera fel subjekt, är det säkrast att rikta sig mot den egna gruppen, som utövare av rasism eller som koloniala medbrottslingar. En sökning på ”white women” på Google Scholar ger förslag på följande kombinationer: ”racism”, ”privilege”, ”race matters”, ”tears”, och ”threat”.

När jag läser akademiska texter om ”den vita feminismens” skuld för bristen på representation i valfri organisation, eller om de volontärarbetande vita kvinnorna som reproducerar självgoda föreställningar om den svenska jämställdhetens förträfflighet, blir jag fundersam.

Jag undrar, vad gör de vita männen under tiden? Jo, de talar varken om kön eller jämställdhet – om man generaliserar en smula, men långt ifrån helt och hållet – utan målar mycket hellre med breda penseldrag upp det postkoloniala Europas, västvärldens och USA:s pågående imperialism och stormaktsdrömmar, i förhållande till det globala syd.

Därför kan de heller inte hållas ansvariga av den dekoloniala pennans synliggörande av osynliggörande.

Den lösningen verkar ju betydligt smidigare.

Den vita kvinnan som feminismens ”bad object”

Ett svenskt exempel på den vita kvinnan som feminismens ”bad object” kom ungefär samtidigt som debatten om intersektionalitetsbegreppet fick gehör. Ekonomihistorikern Paulina de los Reyes recenserade socialantropologen Fanny Ambjörnssons då nyutkomna och enhälligt hyllade avhandling I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer från 2004. Under rubriken ”En rasism för sig” i tidskriften Arena (6/04) beskrev de los Reyes hur Ambjörnsson, som den unga, vita, bisexuella medelklasskvinna hon var, tolkade sitt fältarbete med en ”etnocentrisk” blick, som upprepade ”vithetens narcissistiska behov av självbespegling”. Andras röster blev tystade och marginaliserade, menade de los Reyes.

En alternativ läsning var att Ambjörnsson, i enlighet med grundläggande feministiska idéer om situerad kunskapsproduktion, reflekterade över sig själv som forskarsubjekt, och därifrån besvarade syftet om att undersöka de normer varigenom unga kvinnor blev till, och hur de vita heterosexuella medelklasstjejerna uppfattades som individuella, till skillnad från icke-vita och lesbiska unga kvinnor, som förvandlades till ett galleri av stereotyper och avvikande objekt.

Det fanns naturligtvis mängder av vita män, då som nu, som inte på en rad skrev fram sin forskarposition eller begrundade hur deras vithet eller maskulinitet formade deras forskningsperspektiv eller slutsatser.

Och det förefaller ju som ett betydligt mer effektivt sätt att glida under radarn för en postkolonial eller antirasistisk inomfeministisk inspektion.

Men då, när de vita kvinnorna utsetts till en självklar måltavla för allsköns klander, som (den antirasistiska) feminismens ”bad objects”, kom påfallande många män att intressera sig för den vita feminismens brister, och ställde sig gärna i förgrunden för en förment intersektionell antirasistisk, antikolonial, antiimperialistisk, eller annan motståndsrörelse, helt i avsaknad av genusanalys, och utan att först behöva traggla sig igenom de föregående stegen av osynliggjord kvinnohistoria, objektifiering, underordning och sexualisering, eller ägna sin fritid åt ideellt arbete mot mäns våld mot kvinnor.

I min renodlade, måhända djupt orättvisa, version ser logiken för kritikens korsdrag ut så här: Till de vita kvinnornas privilegierade position adderas rasism, transfobi, islamofobi och valfri (fel) politisk hållning. Från de vita männens redan neutrala position subtraheras icke-rasism, schysst attityd, och valfri (rätt) politisk åskådning.

Om vita män bara håller sig borta från de värsta klavertrampen går det i allmänhet bra, medan vita kvinnor först förväntas bevisa motsatsen till ovanstående radda av epitet för att ta sig igenom det intersektionella nålsögat.

Allt medan den upphöjde portugisiske sociologiprofessorn Boaventura de Sousa Santos, som myntade begreppet epistemologi ifrån syd, ägnade decennier åt sexuella övergrepp, tills skandalen briserade med boken Sexual Misconduct in Academia: Informing an Ethics of Care in the University i mars 2023. Detta curriculum genererade inte många upprörda röster i berörda grupper vad jag kunde se.

När ledmotivet når vägs ände

Ett kritiskt samtal är naturligtvis grunden för en avancerad teoriutveckling, men kan i repetitiva former leda till enkelspårighet. Ett exempel på det är hur heterosexualiteten har omvandlats till en, så gott som enbart, normativ position, alternativt en enhet i rasismens tillika nationalismens tjänst.

Men är den inte det? Jo, men den är (i alla fall var) utöver det en placering i den patriarkala institution som familjen utgör (eller utgjorde). Familjen, som en plats där ojämställdhet och förtryck reproducerades, där det obetalda hushållsarbetet utfördes, samt där våldet utövades, förvandlades därigenom till ytterligare ett i raden av uppräknade privilegier.

Fast i USA förefaller svarta feminister ha tröttnat på att peka ut ”den vita feminismen” och dess representanter ”vita kvinnor” som måltavla för en, förvisso legitim, ilska mot ett rasistiskt system. När allt kommer omkring så fortgår morden på de svarta kvinnorna i normaliserade ”familjedispyter”, alldeles oberoende av de vita kvinnornas ofullkomlighet, skriver forskaren i afrikansk-amerikanska studier, Candice Merritt i den färska artikeln ”Lest We Forget Black Patriarchy; or, Why I’m Over Calling Out White Women”. Den våldsproblematiken lär knappast lösas genom att visa på vita kvinnors potentiella rasism, konstaterar hon.

Att svarta kvinnor utsätts för systematisk rasism gör dem heller inte till upplysta och medvetna politiska subjekt (av samma skäl som vita kvinnor som grupp inte delar politiskt perspektiv). De här förenklade synteserna om ”goda” och ”dåliga” kvinnor vänder dessutom bort blicken från det idkande av självrannsakan som den spirande svarta feminismen inbegrep, påminner Merritt.

Genusforskarna Jennifer C. Nash och Samantha Pinto är inne på samma linje och ser, även de, en återvändsgränd i harvandet av vita kvinnor som feminismens ”bad objects”. För det första utgör inte vita kvinnor en homogen grupp. För det andra är den ”vita feminism” som kritiseras stundom snarare motsatsen till feminism, påpekar de i artikeln ”A New Genealogy of “Intelligent Rage,” or Other Ways to Think about White Women in Feminism”.

Vita kvinnor måste situeras i samma härva av klass, sexualitet och politisk hemvist som svarta kvinnor. Så när vita amerikanska kvinnor, i egenskap av sin kategoriska tillhörighet, ställdes till svars för de vita republikanska hemmafruarna som – i ett val med en kvinnlig kandidat – röstade fram en misogyn president, blev uppdelningen därför absurd, kontrade (den vita) genusforskaren Laura Briggs. De här kvinnorna är knappast ”mitt folk”, svarade Briggs.

Att de vita kvinnliga Trumpanhängarna därtill utmålades som ytterligare en ”vit feministisk” ståndpunkt, ramade in begreppet i en förvirrande och betänkligt slirig definition, förklarar Nash och Pinto.

Så låt oss återvända till de svarta feministernas texter, utan att begränsa komplexiteten till endera förenklad (själv)kritik eller (själv)förebråelse, uppmanar författarna.

Cirkeln är sluten, även om vi givetvis inte står kvar på startpunkten. Men kanske är det läge att plocka upp några av de där tankarna som vi tappade på vägen för att se om vi har någon nytta av dem i dag.