Framtiden Vad kan det filosofiska tankesystemet effektiv altruism (EA) göra för att skapa en bättre värld för kommande generationer? Det frågar sig Olle Häggström, professor i matematisk statistik vid Chalmers, som läst en ny bok i ämnet skriven av Oxfordfilosofen William MacAskill.
Varför skall vi göra något för framtida generationer – vad har de någonsin gjort för oss? Den unge Oxfordfilosofen William MacAskill försöker i sin nyutkomna bok What We Owe the Future ge ett noggrant och gravallvarligt svar på denna populära ironiska cynism. Vi har, menar han, starka moraliska skäl att verka för en bra värld åt kommande generationer. Så långt är hans idé knappast särskilt originell. Det är en gammal visdom att ett samhälle är gott när gamla människor planterar träd i vilkas skugga de aldrig kan räkna med att få svalka, och medeltida katedralbyggen som kunde spänna över många århundraden genomfördes enligt samma princip. Tanken om att arbeta för en bättre framtid är central i både miljörörelsen och andra politiska inriktningar.
För att förstå vad som är så nytt och omvälvande i MacAskills budskap att han talar om ”en moralisk revolution” kan vi börja med att titta på hans bakgrund. Som student i Oxford i slutet av 00-talet var han tillsammans med ett litet antal jämnåriga idealister drivande i att skapa det filosofiska tankesystem som kommit att benämnas effektiv altruism (EA), och i att grunda den sociala rörelse som bär samma namn. Grundidén är att inte nöja sig med att idka välgörenhet, utan se till att man gör så stor nytta som möjligt med de resurser man har. Inte heller detta låter särskilt originellt, men det allvar och den systematik som EA-rörelsen kommit att ägna effektivitetsfrågan avviker kraftigt från hur de flesta av oss är vana att tänka. Den som står i begrepp att köpa en bil, en telefon eller ett paket frukostflingor är ofta angelägen om att få bästa möjliga valuta för pengarna, medan den som är på väg att ge pengar till välgörenhet sällan ens reflekterar över om UNHCR gör mer nytta per donerad krona än Rädda Barnen eller vice versa. Det var till stor del insikten att effektiviteten – mängd nytta per donerad krona – kan skilja sig drastiskt mellan olika projekt och välgörenhetsorganisationer som drev de tidiga EA-entusiasterna. Vad som menas med ”nytta” i detta sammanhang är delvis en öppen fråga, men ett exempel är ”antal räddade levnadsår”, och de fann en gammal rapport från Världsbanken som pekade på att effektiviteten i projekt med denna inriktning kunde skilja sig åt med upp till en faktor 10 000.
Liknande tankar fanns på andra sidan Atlanten, där finansanalytikerna Holden Karnofsky och Elie Hassenfeld redan 2007 startade organisationen GiveWell, som utreder effektiviteten i olika välgörenhetsprojekt och vars topplista över effektiva sådana än idag är en viktig resurs för personer som vill donera med EA-inriktning. Listan har ofta toppats av olika malariabekämpningsprojekt i tredje världen, och genomsnittskostnaden för att via dessa rädda ett människoliv uppskattas till cirka 5000 dollar. Den sortens siffror om hur mycket nytta även måttliga belopp kan göra spelar en central roll även i den australiensiske moralfilosofen Peter Singers bok The Life You Can Save från 2009. Inspirerade av dessa siffror grundade MacAskill tillsammans med filosofkollegan Toby Ord samma år organisationen Giving What We Can, vars medlemmar lovar att skänka minst 10 procent av sina inkomster till välgörenhet enligt EA-principer. Två år senare, 2011, var han medgrundare till systerorganisationen 80,000 Hours, vars centrala verksamhet är att ge unga EA-anhängare karriärrådgivning med inriktning på att göra nytta för världen. Namnet är en anspelning på längden av en typisk yrkeskarriär. Det var först när en paraplyorganisation för Giving What We Can och 80,000 Hours senare samma år bildades med namnet Centre for Effective Altruism som själva begreppet EA kom att slå rot. Under det årtionde som sedan förflutit har EA-rörelsen vuxit kraftigt. Den har anhängare världen över, även om överrepresentationen av ledande företrädare i Oxford och i San Francisco-området ännu är iögonfallande. Konferensen EA Global i London hösten 2021 samlade (trots pandemin, och trots ett selektivt ansökningsförfarande för att få delta) nära 1000 deltagare på plats, och därutöver många på distans.
Idén om EA lämnar öppet exakt vilket slags nytta som skall optimeras, men hittills har insatserna främst fokuserats på tre områden.
Den allra största tillväxten på senare år har dock inte handlat om antal personer utan om ekonomiska resurser. En bidragande faktor till det är att till dags dato mer än 8000 personer avgivit Giving What We Can-eden, men i än högre grad beror det på att ett antal tech-miljardärer i framför allt USA fattat tycke för EA. Mest spektakulärt är fallet med den 30-årige amerikanske kryptovalutaentreprenören Sam Bankman-Fried, som från två tomma händer skapat en förmögenhet på tiotals miljarder dollar. Trots att hans FTX Future Fund lanserades så sent som i februari i år är den redan en av de ledande finansieringskällorna inom EA, och har han har lovat att på sikt donera 99 procent av sina inkomster till EA-ändamål. (Full disclosure: Min nuvarande forskning om existentiell risk finansieras av FTX Future Fund Regranting Program).
Idén om EA lämnar som sagt öppet exakt vilket slags nytta som skall optimeras, men hittills har insatserna främst fokuserats på tre områden. Ett av dessa är minskande av fattigdom, svält och sjukdom i tredje världen, vilket i EA:s barndom dominerade stort – något som framgår tydligt av MacAskills tidigare bok Doing Good Better från 2015, som för övrigt alltjämt hör till de bästa introduktionerna till EA:s grundläggande principer. Ett andra huvudfokus är minskning av lidandet inom den brutala djurindustrin. Detta illustrerar att EA inte alls behöver befatta sig enbart med människors väl och ve, utan tvärtom betonar många inom rörelsen (inklusive MacAskill) att alla slags varelser med förmåga att känna lidande har intressen som behöver beaktas. Veganism är mycket vanligt bland EA-anhängare. Det tredje huvudområdet handlar om säkerställandet av en blomstrande långsiktig framtid för mänskligheten. Detta är som sagt temat för MacAskills nya What We Owe the Future, vars lansering väckt sådan uppmärksamhet att det kan ses som EA-rörelsens stora mediala genombrott. Han inleder boken med tre till synes oskyldiga påståenden:
- Framtida människor har betydelse.
- De kan komma att bli många.
- Vi kan påverka deras liv till det bättre.
Större delen av boken går åt till att i detalj argumentera för dessa påståenden, och hur de leder fram till det som kommit att kallas longtermism: ställningstagandet att en av vår tids centrala moraliska skyldigheter är att påverka den långsiktiga framtiden till det bättre. För att understryka allvaret i ordet ”långsiktig” och särskilja sitt perspektiv från den dagspolitiska diskurs där överväganden på fem till tio års sikt ofta betraktas som långsiktiga talar MacAskill i marknadsföringen av boken om tidsskalor på en miljon år, men i vissa av dess passager lyfts resonemangen till ännu längre och rentav kosmiska tidsrymder.
Mest komplicerat att argumentera för av de tre påståendena är det tredje, om vår förmåga att påverka den långsiktiga framtiden, men även de två första förtjänar diskussion. Att framtida människor har betydelse argumenterar MacAskill för bland annat genom en metafor om en man som råkar tappa och krossa en glasflaska på en stig, och som slarvar med att plocka upp glasskärvorna. Ett barfotabarn skär sig dagen efter på en av skärvorna, och här är vi alla överens om att mannen gjort en illgärning, men gör det någon skillnad om olyckan istället inträffar hundra år senare? MacAskill besvarar den frågan med nej: framtida människors välbefinnande är lika viktigt som dagens.
När det gäller det andra påståendet – att antalet framtida människor kan komma att bli stort – lutar sig MacAskill mot samma slags överslagskalkyler som hans svenskfödde Oxfordkollega Nick Bostrom presenterade i en artikel från 2013 som kommit att bli mycket inflytelserik inom EA. Om vi tänker oss att vi lyckas undvika att förinta oss själva och fortsätter att leva på vår planet i femhundra miljoner år till (längre tider än så kan bli svårt till följd av solens livscykel) med samma befolkningsstorlek och medellivslängd som idag, så blir antalet framtida människor femtio miljoner miljarder – vilket motsvarar mer än fem miljoner framtida människor för var och en av oss som lever idag. Ännu mycket mer hisnande siffror fås om vi tar hänsyn till möjligheter som interstellär rymdkolonisering eller uppladdning av våra medvetanden till datorer – scenarier som kräver teknologier bortom vad vi idag är förmögna till, men som inte minst med tanke på de långa tidsperspektiven mycket väl kan bli verklighet.
Mer specifikt räknar han risken för katastrof i samband med ett illa förberett genombrott inom artificiell intelligens (AI) som den största enskilda existentiella risken, och på andra plats hamnar risken för pandemier drivna av artificiella smittämnen.
Så till det tredje och besvärligaste påståendet: att våra handlingar idag faktiskt har långsiktig betydelse. Världen är komplex, och hur i allsin dar skall vi kunna veta vad vi skall göra för att påverka situationen om hundra- eller tusentals år i rätt riktning? Att sådana beslut behöver tas under osäkerhet kommer vi inte ifrån, men MacAskill menar att vi inte behöver misströsta och har en rad förslag på vad vi kan göra. En del av dem handlar om att genom att undvika mänsklighetens undergång säkerställa att framtida generationer alls blir till. Ett något bredare begrepp här är existentiell risk, som jämte totala utrotningsscenarier även inbegriper irreversibla civilisationskollapser och andra katastrofer där större delen av mänsklighetens framtida potential går förlorad. Detta område har på bara några få år hunnit bli vardagsmat inom EA, och behandlas på ett lysande vis av Toby Ord i The Precipice: Existential Risk and the Future of Humanity från 2020.
Enligt Ords sammanfattning av kunskapsläget föreligger i ett hundraårsperspektiv en betydande risk för existentiell katastrof. Med stor ödmjukhet landar han i sannolikhetsuppskattningen en på sex (samma som i rysk roulette, men med ojämförligt större insats). Nedbrutet på olika riskkällor finner han att de naturligt orsakade riskerna, som exempelvis asteroidnedslag, är jämförelsevis små i sammanhanget och närmast totalt domineras av de antropogent (mänskligt) orsakade riskerna. Mer specifikt räknar han risken för katastrof i samband med ett illa förberett genombrott inom artificiell intelligens (AI) som den största enskilda existentiella risken, och på andra plats hamnar risken för pandemier drivna av artificiella smittämnen och igångsatta genom antingen oavsiktliga labbläckor eller avsiktlig bioterrorism. Ord menar att åtgärder för att förebygga dessa och andra existentiella risker är ett försummat område som behöver skalas upp kraftigt. MacAskills bedömningar är i stora drag i linje med Ords, men han gör det intressanta påpekandet att fallet med AI-risk skiljer ut sig från andra undergångsrisker på så vis att det som ur mänsklig synvinkel ser ut som en total AI-katastrof inte nödvändigtvis behöver vara det i ett större perspektiv, ifall det betyder att vi ersätts av maskiner med medvetande och bättre förutsättningar än oss för välfärd och välbefinnande. Detta kan ses som en följdriktig utvidgning av den ovan nämnda breddningen från det snäva fokuset på människors intressen till att inkludera även djur.
Något som i detta sammanhang kan sticka i ögonen och lett till bitvis skarp kritik är Ords och MacAskills relativa nedprioritering av de båda i mainstreamdiskurs mer kända källorna till undergångsrisk: kärnvapen och den globala uppvärmningen. Att dessa faror hamnar en bit ned på deras rangordning av existentiella risker betyder dock inte att de anser dem oviktiga. Tvärtom räknar både Ord och MacAskill det som ohyggligt viktigt att hantera dem, men menar att det är jämförelsevis osannolikt att kärnvapenkrig eller klimatförändringar i sig skulle leda så långt som till den totala undergången, och räknar mestadels inte dessa risker som existentiella. När MacAskill i What We Owe the Future ändå pläderar för avveckling av fossilbränsleförbränning och andra klimat- och hållbarhetsåtgärder hänför han dessa till en annan kategori än begränsning av existentiell risk, nämligen det han kallar robust godartade åtgärder: handlingar som verkar bra under varierande omständigheter och oavsett tidsperspektiv:
“Då vi ger oss ut på upptäcksfärd i okänd terräng så vet vi att tändstickor och tändmaterial, en vass kniv och en första hjälpen-kit är bra att ha i allehanda miljöer. Fastän vi inte vet vilka svårigheter expeditionen skall stöta på, så är dessa saker värdefulla att ha med.” (s 226)
Analogt med det allmänt kloka i att ha med sig kniv och förbandslåda när vi ger oss ut på äventyr räknar MacAskill det som en robust godartad åtgärd att sluta elda olja och kol. Han räknar upp en rad förnuftiga skäl som är välkända från gängse klimatdebatt och så ytterligare ett som är mindre känt. Det är inte alls klart, noterar han, att 17- och 1800-talets industriella revolution hade varit möjlig utan tillgång utan fossila bränslen. Med tanke på att det av olika skäl finns risk för en eventuell kommande civilisationskollaps kan det därför vara bra att lämna enkelt utvinningsbara kol- och oljereserver åt framtida generationer för att ge dem möjlighet att återstarta den industriella revolutionen och därigenom göra ett nytt försök att uppnå den högteknologiska mognad som förhoppningsvis skall kunna hjälpa oss (mänskligheten) att realisera vår fulla potential. Det är givetvis möjligt att här invända att med tanke på den globala uppvärmningen och andra samhälleliga avigsidor som följt i spåren av industrialiseringen så är det inte önskvärt att den upprepas, men en sådan ståndpunkt vill jag nog mena skulle tyda på en remarkabel nivå av otacksamhet över de ofantliga förbättringar i hälsa, välfärd, bekvämlighet och frihet som de senaste 200 åren fört med sig (åtminstone i vår del av världen).
Att gå över till gröna och förnyelsebara energisystem och att förebygga att 2040-talets motsvarighet till covidpandemin utplånar mänskligheten gynnar både nutida och framtida generationer.
En bredare kritik som emellanåt har riktats mot MacAskill och andra longtermister handlar om att de utilitaristiskt anstrukna bostromska kalkylerna om det ofantliga antalet potentiella framtida människoliv gör att den nu existerande befolkningen i en jämförelse blir försumbar. Detta, menar kritikerna, påminner alltför mycket om de utopier som (exempelvis i Nazityskand, Sovjetunionen och Maos Kina) använts för att motivera ohyggliga illgärningar, och risken är att longtermismen kan komma att tillämpas på liknande vis. MacAskill är medveten om detta slags kritik, och han har (åtminstone) ett par olika svar. Det ena är hans tillbakavisande av att han skulle vara en renodlad utilitarist med ståndpunkten att maximerandet av antalet lyckliga människor i en framtida intergalaktisk jättecivilisation är vår enda moraliska ledstjärna. Tvärtom menar han att det longtermistiska vurmet för framtidens människor kan och bör kombineras med andra moraliska normer, som respekt för alla de som lever idag och en skyldighet att inte skada dem. Hans andra svar är att även om det finns situationer där framtida generationers intressen behöver vägas mot våra egna, så är de flesta av de åtgärder han föreslår av win-win-karaktär, där de blir till gagn både för oss som lever idag och för våra barnbarns barnbarns barnbarn. Detta gäller såväl existentiell riskhantering som de robust godartade åtgärder han föreslår: att gå över till gröna och förnyelsebara energisystem och att förebygga att 2040-talets motsvarighet till covidpandemin utplånar mänskligheten gynnar både nutida och framtida generationer. En tredje kategori åtgärder (jämte de robust godartade och de som förebygger existentiell risk) MacAskill framhåller handlar om att påverka rådande värderingar till det bättre. Ur en djupdykning i orsakerna till slaveriets avskaffande i 1800-talets USA drar han slutsatserna att dessa värderingar har enorm betydelse för samhällsutvecklingen, och att det är fullt möjligt både för ideella organisationer och för enskilda individer att påverka dessa till det bättre och bidra till en gemensam samhällsmoral som är bättre skickad att skapa en bättre framtid både på kort och på lång sikt. What We Owe the Future är ett försök att göra just detta.
Men samhällets moraliska utveckling är inte alltid rätlinjig, och vi behöver inte ens lyfta blicken från vår egen tid för att förstå att bakslag kan ske. Detta leder MacAskill till den tankegång som överraskar mig allra mest i hans bok, nämligen hans varning för de skadliga konsekvenser som kan följa om vi går in i en era av teknologisk och ekonomisk stagnation. En sådan stagnation, menar han, skulle försvåra den moraliska utvecklingen eftersom det är lättare att i sina värderingar vara generös mot andra grupper och mot framtida generationer i en tillväxtsituation där man själv kan räkna med att få det bättre oavsett de stora resursprioriteringarna. Han fruktar att ett århundrade eller mer av stagnation skulle kunna få de dominerande värderingarna att driva iväg i riktningar som inte är till gagn för framtiden.
Denna tankegång går intressant nog på tvärs mot ett centralt tema i Ords The Precipice. Ord menar att vår mest akuta prioritet i detta århundrade är att få ned den ohållbara nivån på existentiell risk, men att vi när det är gjort bör gå över i en eventuellt flera hundra år lång epok han kallar the long reflection (den långa eftertanken). Istället för att handlöst kasta oss in i en storartad teknologisk utveckling som kan bli irreversibel – det kan exempelvis handla om rymdkolonisering, radikal genetisk modifiering av oss själva, eller överlämnande av makten till en superintelligent AI – bör vi ta det lugnt och noggrant utreda vilka vägval som ger de bästa förutsättningarna för en blomstrande framtid. Medan MacAskill fruktar att vi skall tappa fart och därigenom gå vilse pekar alltså Ord tvärtom på behovet av att stanna upp och tänka efter.
Det finns andra enskildheter där Toby Ord och Will MacAskill gör olika bedömningar, men till syvende och sist är det betydligt mer som förenar dessa båda EA-pionjärer än vad som skiljer dem åt. Till det jag framför allt slås av här är deras brinnande engagemang för att göra världen bättre för de många (kanske tusentals, eller miljoner) generationer av människor som kan komma efter oss. Detsamma gäller deras böjelse för att tänka stort, långt utanför den gängse dagspolitikens snäva väggar. Detta gör The Precipice och What We Owe the Future till två av samtidens viktigaste böcker.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
