Ny bok Väljare som tycker att jobben är viktigare än att få ned prisökningarna till 2 procent har ingen politisk mottagare. Det skriver Elinor Odeberg, aktuell med boken Dyrtider – Så bekämpar vi inflationen.
Slipsen är prydligt knuten när riksbankschefen Stefan Ingves kliver upp på podiet den 10 februari 2022. Han ska berätta om prognosen för inflationen och ge besked om Riksbankens styrränta. Det ingen vet är att han snart kommer att vända 180 grader och därmed sätta punkt för en experimentell period i Riksbankens historia. En period då pengar har varit gratis och folk har blivit rika av att bo. Köpfesten är över, porten igensmälld för lycksökare. Men i någon månad till är det ännu de släta marmorbänkarnas tid.
Från Riksbankens podium berättar Ingves att nollräntan ska ligga fast fram till andra halvåret 2024. Det finns lite orosmoln vad gäller inflationen, men bankdirektionen tror inte att den kommer bli så hög eller ihållande. Det är trots allt mest energipriserna, som alltid tenderar att gå lite upp och ned, som främst bidrar till prisökningarna.
Två veckor senare, den 24 februari 2022, invaderade Ryssland Ukraina. Europas geopolitiska karta ritades om över en natt. Ryssland och Ukraina är tillsammans världens tredje största exportör av vete och spannmål, och halva Europas energibehov, inte minst Tysklands, tillgodosågs av rysk gas. Ryssland är också en stor oljeexportör. Kriget och de efterföljande sanktionerna drev upp inflationen kraftigt.
Pandemin skapade beteendeförändringar
Under samma period som kriget i Ukraina bröt ut höll världen med nöd och näppe på att ta sig ur covid-19-pandemin. Restriktionerna under pandemin skapade flera stora och snabba beteendeförändringar som ändrade prisbilden på flera varor. När vårt konsumtionsbeteende förändras ändrar det marknadens prissättning. Resväskor störtdök i pris när vi inte längre kunde resa som vanligt, medan till exempel heminredningsprodukter som tapeter ökade i pris i takt med att människor spenderade mer tid i hemmet.
Pandemin skapade också utbudsproblem, inte minst på grund av nedstängningarna i Kina, som är storproducent och leverantör av många varor som importeras till Europa och USA. Det ledde bland annat till en brist på halvledare, något som används till i stort sett all modern elektronik och nästan uteslutande produceras i Östasien. Ett exempel på en produkt vars pris ökade kraftigt var gräsklippare. Dels för att de blev mer efterfrågade i takt med ett ökat intresse för hem och trädgård under pandemin, dels för att det fanns stora transportstörningar och det var svårare att få tag på komponenterna till de populära robotgräsklipparna.
På det stora hela innebar pandemin en minskad konsumtion och efterfrågan.
Men pandemin blev aldrig någon inflationschock för ekonomin – åtminstone inte på kort sikt. Det är som sagt stor skillnad mellan att enskilda varor eller tjänster ökar mycket i pris på grund av förändrad efterfrågan eller utbud, och ett bredare inflationstryck i ekonomin. Även om vissa varor blev dyrare, uppstod ingen bred prisuppgång. Vårt förändrade konsumtionsbeteende gjorde inte bara att vissa varor blev mer efterfrågade än andra, utan även att vissa varor faktiskt gick ned i pris. På det stora hela innebar pandemin en minskad konsumtion och efterfrågan. Många förlorade jobbet eller fick gå ned på deltid. Arbetslösheten steg.
Många länder införde stora krispaket under pandemin för att hålla ekonomin under armarna och se till att arbetslösheten inte skulle bli fullt lika hög. Det handlade om både företagsstöd och olika typer av kontantstöd eller lättade regelverk för sociala ersättningar. I Sverige inrättades exempelvis ett stöd för korttidspermittering, som innebar att staten täckte en del av företagens personalkostnader. Syftet var att förhindra uppsägningar på bred front. Arbetslöshetsförsäkringen gjordes samtidigt mer generös vad gällde både regler och ersättningsnivå. Karensdagen inom sjukförsäkringen avskaffades tillfälligt. Karensdagen, senare karensavdraget, innebär annars att den som blir sjuk får varken lön eller sjukpenning den första sjukdagen. Genom att ta bort karensen ville regeringen minska de ekonomiska incitamenten att gå till jobbet trots sjukdom.
Förutom finanspolitiska stöd och stimulanser av olika slag reagerade centralbankerna på den låga inflationen – en låg inflation som i grunden var ett symptom på att ekonomin saktat in rejält. Sveriges egen riksbank stödköpte exempelvis bostadsobligationer för att inte bostadspriserna skulle sjunka (det visade sig senare att bostadspriserna tvärtom slog nya rekordnivåer under pandemin).
Ukrainakriget en inflationschock
Med Ukrainakriget kom så den riktiga inflationschocken. När Ryssland invaderade Ukraina höll två års nedstängning precis på att fasas ut i de flesta länder och det fanns ett stort uppdämt konsumtionsbehov. Människor längtade efter att gå på bio, träffas på restaurang, resa. Inte minst i USA, där inflationen började stiga redan under 2021, var efterfrågan mycket stark och det fanns ett brett sug hos människor över hela världen efter att konsumera när restriktionerna äntligen lättade. Samtidigt gjorde kriget att utbudet av det som efterfrågades drastiskt minskade. Hög efterfrågan och lågt utbud: det var helt enkelt den perfekta stormen för hög inflation.
Men det fanns samtidigt viktiga indikationer på att det inte var fråga om en strukturellt överhettad ekonomi, utan just att det blev en samlad ketchupeffekt. Ketchupflaskan bestod av:
1. En temporärt ökad efterfrågan efter pandemin
2. Krig och sanktioner med efterföljande brist på energi och spannmål som gjorde drivmedel, el och livsmedel dyrare
3. Flaskhalsar i leveranskedjor, särskilt i Kina, som ytterligare förstärkte bristsituationen.
Efterfrågan som uppstod direkt efter pandemin skulle senare klinga av. Bara för att folk vill gå på bio tillsammans när de inte har gjort det på två år betyder det inte att de kommer fortsätta gå på bio flera dagar i veckan. Det fanns heller inga tecken på att det fanns ekonomiska marginaler för den typen av nya vanor. Coronastöden började fasas ut. Lönerna hade inte ökat nämnvärt, under 2020 var den nominella löneökningen 2,1 procent och 2021 2,6 procent, strax under snittet för löneökningar under 2010-talet då inflationen var låg. Trots de stora statliga stödpaketen var det många som förlorade jobbet under pandemin. Antalet arbetslösa ökade med 86 000 personer till totalt 459 000 personer under pandemiåret 2020. Befolkningen hade som helhet alltså inte blivit mer köpstark. Men den uteblivna konsumtionen under pandemin gjorde att det tillfälligt fanns sparmedel att ta av, i kombination med en släng av stämningen som rådde under ”det glada 20-talet”.
Priserna skulle dominera valrörelsen
Vid den här tidpunkten arbetade jag på Finansdepartementet. Det glada 20-talet – som på Finansdepartementet uttrycktes i form av att alla tjänstemän var otroligt nöjda över utsikten att få återgå till ordnade budgetprocesser – infann sig mellan den 9 februari, då pandemirestriktionerna slopades, och den 24 februari, då Ryssland invaderade Ukraina. Tre veckor av normalitet innan en hälsokris ersattes av en säkerhetspolitisk kris. Två saker stod omedelbart högst upp på regeringens dagordning: att stötta Ukraina humanitärt och militärt samt att stärka Sveriges militära förmåga och civila beredskap.
Men vartefter veckorna led var den uppenbara frågan för oss som jobbade med ekonomisk politik en annan: inflationen. Vi, inte minst min dåvarande chef Mikael Damberg som var finansminister, förstod att det var priserna som skulle dominera den stundande valrörelsen.
Det är den mest aggressiva räntehöjningsbana Riksbanken vidtagit sedan 1990-talets ekonomiska kris.
Det dröjde inte länge innan samme Ingves stod på scenen igen och meddelade att styrräntan skulle höjas, och Riksbanken fortsatte möte efter möte att höja styrräntan för att bekämpa den stigande inflationen. Räntehöjningarna innebar att alla med rörliga bolån i Sverige fick se sina boendekostnader fördubblas på ett halvår, och tredubblas på ett år. Det är den mest aggressiva räntehöjningsbana Riksbanken vidtagit sedan 1990-talets ekonomiska kris.
Vissa ekonomer argumenterade ändå för att banken varken höjde tillräckligt snabbt eller tillräckligt mycket för att få ned inflationen, och att riksbanksdirektionen borde förstått att den starka efterfrågan i USA skulle få konsekvenser i form av globala prisökningar. Det syntes också tecken på att inflationen började stiga även i Sverige redan innan invasionen inleddes. Andra ekonomer menade att Riksbanken tog i för mycket. LO:s chefsekonom Laura Hartman sa tidigt att högre räntor skulle kunna få motsatt effekt på avtalsrörelsen. Snarare än att dämpa lönekraven genom att signalera återhållsamhet skulle människor också vilja bli kompenserade för högre räntekostnader.
Inflationen är Riksbankens uppdrag
Under hela denna period fördes det ingen som helst dialog mellan Finansdepartementet och Riksbanken. Och det görs det inte heller nu. För det är så instruktionsförbudet och Riksbankens oberoende tolkas. Finansministrar av olika partifärg återkommer till samma talepunkt: Inflationen är Riksbankens uppdrag. Jag tänker inte recensera Riksbanken. Finansministern har förtroende för Riksbanken. Punkt.
En av anledningarna till att en finansminister inte ska snacka upp inflationen är att inflationen är ett tankemonster. Ungefär som min dotters rädsla för spöken under sängen. Med stor ansträngning går det att övertyga henne om att det inte bor några spöken där. Men skulle jag förstärka rädslan genom min auktoritet som förälder, ja då är det nog klippt att dottern sover i sin egen säng på ett tag. På samma sätt reagerar marknaderna på hur en finansminister beskriver inflationen. Om inflationen beskrivs som varaktig och ett stort problem, eller om det finns en antydan om att Riksbanken inte sköter sitt uppdrag, kan det bidra till att marknadens aktörer förväntar sig stigande priser, och börjar höja sina priser för att inte riskera att halka efter.
Sådana uttalanden kan i sig spä på prisökningarna, och av det skälet gör en finansminister klokt i att avstå. Alla mår bättre av såväl lugna marknader som en god natts sömn utan spöken.
Prisökningarna berodde trots allt till största delen på yttre snarare än inhemska faktorer.
Prissättning är alltså – återigen – en fråga om psykologi och förtroende för att inflationsmålet efterlevs. Att upprätthålla förväntningarna om att inflationsmålet nås är som vice riksbankschef Per Jansson uttryckt det ”inflationsmålets magi”. Det följer samma logik som silver- och guldstämplarna som våra sedlar har impregnerats med i hundratals år. Allt kokar ned till att skapa förtroende för att pengars värde ska vara beständigt över tid.
Men att Sverige har en oberoende riksbank med självständigt mandat att styra penningpolitiken var inget väljarna hade lust att hänga i julgranen. Det var politikerna – inte teknokraterna på Riksbanken – som ställdes till svars för dyrare bensin, dyrare kaffe och dyrare tomater. I hela världen pratades det om den levnadskostnadskris som inflationen orsakat. Mycket riktigt dominerades även valrörelsen i Sverige 2022 av prisläget, i synnerhet energipriserna. Det var för dyrt att tanka, för dyrt att bo, för dyrt med falukorv! Flera politiker gick i fällan att lova för mycket och (som det skulle visa sig) hålla tunt. Prisökningarna berodde trots allt till största delen på yttre snarare än inhemska faktorer: kriget i Ukraina, stigande priser i USA och leveransproblemen i Kina.
Välfärden har drabbats hårt
Riksbanken i sin tur hänvisar till sitt inflationsmål. ”Vi kommer göra det som krävs för att knäcka inflationen”, hette det. De samhälleliga konsekvenserna av höjda räntor, som arbetslöshet och prisfall på bostäder, är inte deras ansvar, även om den senaste riksbankslagen fluffigt stipulerar att banken ska ta ”realekonomisk hänsyn”. Väljare som tycker att jobben är viktigare än att få ned prisökningarna till 2 procent har helt enkelt ingen politisk mottagare. För Riksbanken behöver inte väljarnas gillande. Vi kommer att återkomma till penningpolitikens demokratiska underskott; här räcker det att konstatera att i andra länder där centralbanken också är oberoende, har detta oberoende inte varit synonymt med att finanspolitiken ska vara passiv.
Vad som inte kom fram under valrörelsen 2022 var de offentliga verksamheter som drabbades minst lika hårt av prisökningarna som konsumenter och företag: vården, skolan och omsorgen. Välfärden. En inflation som närmade sig tvåsiffrigt för första gången på 30 år innebar enorma kostnadsökningar för regioner och kommuner som ansvarar för välfärden. Om resurserna till kommuner och regioner inte ökar i takt med inflationen tvingar det fram nedskärningar – om inget aktivt beslut fattas om att skjuta till mer pengar. När inflationen är så hög som den var under 2022 – som högst 10,2 procent i december 2022 enligt KPIF – innebär bristen på aktiva politiska beslut att svensk välfärd kommer att utsättas för nedskärningar i en storleksordning som vi inte upplevt sedan 90-talskrisen.
Om detta talades det mindre i valrörelsen 2022.
Texten är ett utdrag ur Elinor Odebergs bok “Dyrtider – Så bekämpar vi inflationen” som kommer ut på Atlas förlag i dag, den 25 september.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
