Finns det en nationalekonomi för Vänstern?

Nyliberalerna har sedan länge samlats kring sin ekonomiska lägereld. Men var finns diskussionen om en nationalekonomi för den breda arbetarrörelsen – för vänstern? Det frågar sig Åsa-Pia Järliden Bergström, ekonom och skatteexpert på Vänsterpartiet och tidigare LO-ekonom.

Precis före jul publicerade LO en Jubileumsskrift för att uppmärksamma att LO-ekonomerna fyller 75 år. Det är en läsvärd liten skrift om en grupp ekonomer med stor integritet och starkt samhällspatos. Men samtidigt som LO-ekonomernas spår tydliggörs, framträder bilden av en allt starkare nyliberal hegemoni i samhället och bland ekonomer.

Det stora problemet med dagens svenska politik är idélösheten, skrev Sven-Eric Liedman på DN-kultur i höstas. Jag instämmer. Men i min värld saknas inte idéerna, utan snarare hålls de tillbaka av ekonomernas herradöme. Sverige är ett litet land. Lägereldarna fyller en mycket viktig funktion. Och en sådan lägereld är synen på vikten av en stram ekonomisk politik för att bidra till långsiktig stabilitet i offentliga finanser och priser. 

Det har blivit det ”katedralprojekt” som politiken har förhållit sig till eller tvingats förhålla sig till de senaste 30 åren. Det har ändrat den svenska modellen i grunden och ekonomerna, tillsammans med andra förespråkare, förhindrar varje tillstymmelse till utbrytning. Vem vill bidra till en inflationsspiral? Vem vill bidra till ett statsfinansiellt moras? Räck upp en hand.

Ekonomer och politiker tappade i stor utsträckning tron på möjligheten att på något meningsfullt sätt påverka tillväxten och sysselsättningen.

När Sverige under 70-talet använde en expansiv ekonomisk politik för att överbrygga effekterna av den internationella lågkonjunkturen och oljekrisen, ledde det till en skenande kostnadsutveckling. Detta toppades av 90-talskrisen – Sveriges värsta ekonomiska kris i modern tid. Ekonomer och politiker tappade då i stor utsträckning tron på möjligheten att på något meningsfullt sätt påverka tillväxten och sysselsättningen. 

Den nya ekonomisk-politiska strömningen som tog vid kan betecknas som normpolitik. Låg och konstant inflation blev det främsta målet. Idéerna mejslades tydligt fram av SNS-konjunkturråd på 1980-talet, som menade att tidigare politik, genom att den på kort sikt värnade om full sysselsättning, bara ledde till hög inflation och devalveringar utan några positiva långsiktiga effekter. Det normbaserade budskapet är att tillväxt inte kan skapas genom finans- eller penningpolitisk expansion. Prisstabilitet och balans i den offentliga budgeten utnämns i stället som fundamentet för ”en ekonomisk-politisk miljö där långsiktiga satsningar uppmuntras och tillväxten frodas” (SNS Konjunkturrådsrapport 1986).

Företrädarna för normpolitiken argumenterade också för att övergången till en prisstabiliseringsregim skulle kombineras med en rad så kallade utbudsreformer och avregleringar. Det handlade om reformerad lönebildning, ett nytt skattesystem och en avreglerad kredit- och bostadsmarknad. Reformerna skulle öka trovärdigheten för den nya regimen och markera ett brott mot den tidigare politiken. Det kompletterades senare med synen att låga skatter och låga ersättningsnivåer i exempelvis a-kassan är centralt för att få människor att vilja arbeta.

En stor del av ekonomkåren i Sverige har enats i synen att omfattande regleringar av arbetsmarknaden och utformningen av arbetslöshetsförsäkringen är en orsak till arbetslösheten

I dag har förespråkarna för denna omläggning fått igenom de normpolitiska ambitionerna på de flesta områden. Det strama regelverket kring finans- och penningpolitiken är ett faktum. Samtliga produktmarknader – elen, telefonin, apoteket, tågen, taxibranschen, bostadsmarknaden och posten – har omfattats av avregleringsvågen. Både den svenska skolan och välfärdssektorn har fått känna på kraftfulla marknadsinslag. Arbetsmarknaden är möjligen den sista bastionen – men även den är under starkt tryck, vilket inte minst det senaste årets utveckling har visat. En stor del av ekonomkåren i Sverige har enats i synen att omfattande (pris)regleringar av arbetsmarknaden och utformningen av arbetslöshetsförsäkringen är en orsak till arbetslösheten. Synen att den så kallade jämviktsarbetslösheten utgör ett golv för den faktisk arbetslösheten har kommit att monopolisera den akademiska debatten.

Detta är ekonomiska utgångspunkter som passar som hand i handske för nyliberala och konservativa partier. Även Socialdemokratin är i mångt och mycket tyngd under detta paradigm. Allra tydligast framträder det när det gäller synen på offentligfinansiell budgetdisciplin som ett överordnat mål. Den som är satt i skuld är icke fri!

Men det har funnits, och finns, en annan syn, som handlar om att de offentliga finanserna ska användas för framtidsprojekt och på köpet pressa tillbaka arbetslösheten. Det är den ekonomiska politik som jag själv blev en del av i mitten av 90-talet. LO-ekonomerna, med chefsekonomen P-O Edin i spetsen, var då i fullt krig med finansminister Göran Persson om hur den djupa krisen skulle hanteras. Perspektivet var att åtstramningspolitiken skulle förvärra den ekonomiska situationen. P-Os liknelse var att ett stålbad – hett flytande stål – skulle bränna bort viktiga funktioner i samhället, inte rena det. LO-ekonomernas analys (pedagogiskt presenterad i den lilla skriften ”Sverige har råd!”) var att en för stram penningpolitik, krisåtgärder i form av nedskärningar i trygghetssystemen och en alltför passiv finanspolitik i sin tur skulle leda till arbetslöshet, budgetunderskott och låg tillväxt. Synen var att den svenska 90-talskrisen – som orsakades av en realräntechock i sin tur frammanad av en olycklig kombination av hög inflation, kreditmarknadsavreglering och skattereformen – blev så djup och ihållande på grund av det stora efterfrågebortfallet hos hushåll och företag.

Vi trodde på den starka statens viktiga roll i en marknadsekonomi, den positiva arbetslinjen och att människors drivkrafter inte bara handlar om pengar utan om att vara socialt delaktiga.

Detta stod i stark kontrast till den allt mer dominerande synen att boven i dramat var de svenska ”strukturfelen” – allt för goda villkor vid arbetslöshet, sjukdom, pensioner och omsorg. LO-ekonomerna rekommenderade i stället en krishanteringspolitik som handlade om att pressa ner realräntorna. Detta skulle ske via Riksbanken och penningpolitiken men samtidigt skulle arbetsmarknadens parter ta ansvar för lönebildningen och anpassa de nominella löneökningarna till den låga inflationstakten. Vidare förespråkade man traditionell Keynesiansk finanspolitik och menade att det stora budgetunderskottet inte skulle avhålla regeringen från att stimulera ekonomin ytterligare, exempelvis genom satsningar på infrastruktur och upprustning av bostadsbeståndet. LO-ekonomerna tryckte på vikten av att ingjuta trygghet i hushållen, att få dem att lita på att trygghetssystemen skulle förbättras. ”Trygghet är produktivt. Otrygga människor blir destruktiva och skapar, genom att de inte vågar något och inte unnar andra någonting, stora kostnader för samhället.” Detta var 1994 och vi vet nu att det var en förstklassig framtidsspaning.

Jag anslöt mig till denna verklighetsbeskrivning, då som nu. Vi trodde på den starka statens viktiga roll i en marknadsekonomi, den positiva arbetslinjen och att människors drivkrafter inte bara handlar om pengar utan om att vara socialt delaktiga. Vår berättelse var stark och hade djupa rötter i decennier av arbetarrörelsens välfärdsbygge.

Men LO-ekonomernas argumentationslinje var som ett litet laxyngel som simmade genom en enorm turbin av strömmande samsyn. I samband med 90-talskrisen slog Sverige helt in på samma väg som övriga Europa gjort redan under 70-talet och ersatte det högst prioriterade målet om full sysselsättning med målet om låg inflation och stabila statsfinanser.

Uppfattningen att de offentliga finanserna kan och bör användas för stora framtidsprojekt och för att pressa tillbaka arbetslösheten har på senare tid kommit att betecknas den post-keynesiansk synen. Det var den ekonomisk-politiska tradition som P-O Edin bar som en röd fana under sin verksamma tid som LO:s chefsekonom och som också burits vidare av hans efterträdare. 2012 skriver han i boken Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu, att ”En långsiktigt hög och, inte minst jämn, efterfrågan på arbetskraft är oerhört viktig om man vill uppnå en stark sysselsättning.” Det synsätt som han skriver om är att den inhemska ekonomiska politiken – ränte- och finanspolitiken – reglerar den ekonomiska efterfrågan. P-O utvecklar det fullt ut i sin skrift Totalrenovering av Sverige där han, 20 år efter 90-talskrisen, försöker förstå varför arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå. Detta trots att realräntan gått ner betydligt och åtstramningspolitiken är ett faktum. Dessutom har skatterna sänkts kraftigt, arbetslöshetsförsäkringen försämrats och lönebildningen blivit starkt normerad. Han landar återigen i synen att den inhemska ekonomiska efterfrågan har varit alltför låg under en lång period.

Nyliberalerna har sedan länge samlats kring sin ekonomiska lägereld. Men var finns diskussionen om en nationalekonomi för den breda arbetarrörelsen – för vänstern?

Att staka ut en politik som möjliggör stabila underskott i statens budget och kanske också höja inflationsmålet skulle innebära en svår slakt av två heliga kor. P-O Edin menade att det svåra inte ligger i att formulera en rationell och trovärdig politik utan i att ta sig ur den mentala fångenskap där statliga budgetunderskott till varje pris måste undvikas. Men, som han skriver, om vi på allvar tar oss an en diskussion om att halvera arbetslösheten och samtidigt göra en unik upprustning av svensk infrastruktur och bostadsbestånd, samt kraftfulla satsningar inom skola, vård och omsorg så har vi ”i alla fall gjort ett hederligt dagsverke ute i den mentala friheten”. 

Den mentala ofriheten kring dessa frågor är dock fortfarande överväldigande och för de flesta svenska makroekonomer är detta i det närmaste en ickefråga. Inte ens på den mer vänstra sidan i den ekonomiskpolitiska diskussionen lyckas vi flytta frågorna till en annan syn på hur svensk ekonomi faktiskt kan fungera.

Nyliberalerna har sedan länge samlats kring sin ekonomiska lägereld. Men var finns diskussionen om en nationalekonomi för den breda arbetarrörelsen – för vänstern? Kan vi någonsin släppa tron på de ekonomiska stålbaden och den blinda övertygelsen om de ekonomiska incitamentens roll?  

Det nyliberala projektet måste drivas tillbaka, skriver Sven-Erik Liedman. Nu, 30 år efter 90-talskrisen, ligger arbetslösheten i Sverige fortfarande på en hög nivå, vi kämpar med omfattande inkomstskillnader och brister i vården och skolan. Detta trots att åtstramningspolitiken är genomförd sedan länge, skatterna sänkts kraftigt och marknadsekonomin dominerar. Vi är i detta nu på väg mot en lågkonjunktur – kraftigt understödd av Riksbankens räntehöjningar i syfte att strama åt inflationen. Finansministern anser sig förhindrad att göra något åt saken. Historien upprepar sig och debatten om en annan väg lyser ännu med sin frånvaro. Hur länge ska framtidens katedralprojekt få vänta?