Finns det en vänster i USA?

ESSÄ. Den 6 november är det mellanårsval i USA – då kan demokraterna återta en del av makten från Trump. I en ny bok skildrar Karin Henriksson den amerikanska vänstern. Arena Essä publicerar förordet.

District of Columbia, Cleveland Park

”Finns det en vänster i USA?”

Den gode vännens reaktion var småspydig nar jag berättade om planerna på den här boken. ”Ja, självklart”, blev mitt spontana svar. För det första, fortsatte jag lite mästrande, är det åtskilliga ismer och frigörelser som antingen initierats eller stärkts i USA. Glöm inte, tillade jag, att den nya republiken föddes efter väpnad kamp mot den brittiske kungens kolonialvälde. För det andra har det demokratiska partiet tidvis bedrivit politik i samma anda som europeiska socialdemokrater. Och för det tredje finns det radikala enklaver och initiativ lite varstans, inte minst på miljöområdet.

Motståndet mot vänstern, ”the left”, har varit och förblir så mycket starkare i det kapitalistiska USA. Men detta självklara påpekande är långt ifrån hela förklaringen. Bland de andra: tonvikten på individens frihet, ingen urgammal aristokrati att enas mot, beslutsfattande inte bara på federal nivå utan lokalt och delstatligt, tidigt utbredd misstro mot kommunismen och Sovjetunionen, motvilja mot kollektivt tvång, föråldrad lagstiftning på arbetsmarknaden, svartmålningen av byråkrater, det nästan orubbliga tvåpartisystemet, etnisk solidaritet som oftast överträffar klassolidaritet, den negativa synen på skatter, prioritering av försvaret i patriotismens anda, tron på frivilligkrafter som en ”godare” lösning än allmänfinansierade sociala förmåner, ingen glans kring ordet solidaritet.

För tillfället är favoritordet framför andra ”progressive”.

Liberaler, vänstermänniskor – eller vad man nu ska kalla dem – som jag träffat eller umgåtts med himlade med ögonen, först över Reagan, inte så mycket över George H. W. Bush, men sedan alltmer uppgivet över George W. Bush och nu Donald Trump som de har anledning att förfasa sig över varje dag. De drar råa skämt, som: ”Ayn Rand, Rand Paul och Paul Ryan tar en drink i en bar. De dör alla av förgiftning.”

Underförstått – all reglering har upphört, något som högerhjältinnan, den libertarianske/republikanske senatorn från Kentucky respektive budgetknivarnas talman i representanthuset alla strävat efter.

Eller som efter Trumps framkastade replik om att USA borde ta emot fler invandrare från Norge. Undran ”Vad är det norrmännen har som inte amerikanerna har?” förekom i flera jämförelser på sociala medier. Svar: allmän sjukvård, fem veckors semester, ett års betald föräldraledighet, gratis universitetsutbildning, lika lön, strikta vapenlagar.

Begreppen socialism och kommunism användes länge mest som hot, svärord eller allmänt nedsättande epitet i USA, utom av ett fåtal som är aktiva i de små partierna som trots allt finns. Senator Bernie Sanders kallar sig ”Democratic Socialist” och lyfter fram de skandinaviska välfärdssamhällena som sitt ideal. I övrigt tassar många etablerade politiker försiktigt när de ska sätta etikett på sig själva. ”Liberal” har blivit ett skällsord, särskilt i kombinationen ”liberal elites”. För tillfället är favoritordet framför andra ”progressive”.

Den eviga svenska frågesporten om var amerikanska partier står i relation till våra riksdagspartier var enklare att svara på för så där 15–20 år sedan. Då fanns en ”mitten” eller ”center” som ordet lyder i amerikansk politik där liberala republikaner och konservativa demokrater kunde mötas. Det gör det inte längre. Frågor om vilka som förflyttat sig mest mot ytterflyglarna får förstås olika svar, men Tea Party-rörelsen bekräftade att det republikanska partiet, GOP, rört sig längre mot höger än demokratiska partiet mot vänster – fram till dess att ”feel the Bern”-entusiasmen bredde ut sig bland uppgivna demokrater.

Vad är då höger, vänster, konservativ, liberal, progressiv, radikal och så vidare i en amerikansk kontext?

I korta drag försvarar dagens konservativa, ”the right”, en minimal byråkrati, bantning av federala utgifter, få pålagor på näringslivet, lägre skattetryck eftersom individen själv bör bestämma över sin plånbok, tro på amerikansk ”exceptionalism”, domare som ska tolka författningen, The Constitution, så snävt som möjligt och inte ”lagstifta från domarbåset”.

Dagens progressiva talesmän, ”the left”, som Sanders och senatorskollegan Elizabeth Warren, förordar en utvidgning av allmän sjukvård och allmänna skolor, högre skatter för att betala för detta samt nödvändiga infrastrukturprojekt, klimatinsatser, miljöskydd, större insyn i och kontroll av storbankerna och stärkta rättigheter för minoriteter.

Abortfrågan behåller sin sprängkraft.

Beträffande de under alla år så kontroversiella moralfrågorna är det knepigare. Det amerikanska samhället har förändrats, med fler ensamhushåll, pappor som tar hand om barnen, allt större svårigheter att få tag på den blaskiga bruna vätskan ”amerikanskt kaffe”. Utan tvekan har till exempel toleransen mot homosexuella ökat i en hisnande snabb takt, medan abortfrågan behåller sin sprängkraft. De som outtröttligt kämpat för det de kallar ”pro-life” sedan abort legaliserades 1973 kan glädja sig åt att lagarna skärpts och att antalet kliniker som utför aborter minskat kraftigt. Faktum är att vissa demokrater försiktigt börjat andas om att partiet kanske borde överge abort som helig ko. I så fall skulle motståndarna ha färre retoriska vapen att ta till. I ett utskick från en republikansk senatskandidat utmålades den demokratiska motståndaren som ”anti-life”, mot själva livet, och som en ”abortion-darling”.

Den här inledningen om vänsterns svårigheter måste inbegripa pengarna i politiken. Vad än högerkrafterna säger om facket och miljardärer i Hollywood och Silicon Valley och på Wall Street flödar betydligt större summor till konservativa politiker och lobbygrupper. På en George Soros går det två Koch-bröder och på ett fackförbund går det 100 jättekoncerner som kan skänka pengar tack vare HD-utslaget Citizens United. Den konservativa dominansen i medierna är enorm och ännu större om man anammar vänsterkritikernas åsikt om att alla ledande företag i branschen i själva verket utgör kuggar i kapitalistmaskineriet.

Jag har bott i USA i över 30 år. Hela tiden i stadsdelen Cleveland Park i Washington. Nästan helvit, en blandning av unga och gamla, men de flesta med hög utbildning, kanske inte alltid jättehöga löner, många jobbar i förvaltningen eller i ideella organisationer. Det är ingen tvekan om att flertalet i huset jag bor i röstar som District of Columbia i stort. 90 procent eller mer för den demokratiske presidentkandidaten; distriktet har ingen röstberättigad representation i kongressen, en av de nattsvarta fläckarna på den amerikanska demokratin.

Sällan har jag skådat så glada miner i hissen som novembernatten 2008 när jag var på väg hem efter en tv-sändning och stötte på grannar iklädda rödblåvita glada hattar och fullklistrade med Yes, we can!-märken. Tro mig, de hade inte druckit något starkt på valvakan, bara glatt sig åt att George W. Bush snart skulle flytta hem till Texas och åt att få en demokrat i Vita huset efter åtta långa år.

Nu invänder förstås en del läsare att jag bott i en bubbla under alla år, varpå jag svarar: ja, visst, men jag har amerikanska släktingar som inte känner sig hemma i DC, har rest över hela landet och rapporterat om stämningarna bakom det republikanska övertagandet av representanthuset i mitten av 1990-talet, Tea Party-rörelsen och Donald Trump. Jag har skrivit flera böcker om USA och slumpen gjorde att två av dem handlade om republikanska presidenter, Ronald Reagan och just Trump.

Inställningen till socialismen är betydligt mer positiv bland yngre.

Grundfrågorna som jag ställt mig många gånger lyder: Varför gick USA en helt annan väg än Västeuropa? Varför tolereras så usla arbetsvillkor i så många företag? Hur kan vanligt folk rösta på politiker som inte gör någon hemlighet av att de vill skära i anslag till det som vi i Sverige sammanfattar i vård, skola, omsorg?

Och det allra värsta: hur kan en så djup fattigdom få finnas kvar år efter år som den man stöter på i storstäder, i småorter i Södern och på landsbygden? En fattigdom som tragiskt nog har kommit tillbaka i flyktingbaracker, tältläger och invandrargetton i ett Västeuropa där man annars hade lyckats riva de allra uslaste bostäderna och sett till att folk har rinnande vatten, toalett och avlopp inomhus.

Under årtionden med klappjakt på kommunister (inhemska och utländska) och demonisering av högt beskattade socialdemokratiska välfärdssamhällen var det svårt för vänsterpolitiker att nå ut. Skepsisen mot socialister består – nio av tio uppgav att de hellre skulle rösta på olika minoritetsrepresentanter (kvinna, svart, katolik, jude, latino) när Gallup frågade häromåret. Det intressanta med den mätningen, liksom i parallella rön från YouGov och Pew, är att inställningen är betydligt mer positiv till socialismen bland yngre. 69 procent av de tillfrågade som uppgav att de kunde tänka sig att lägga sin röst på en socialist var under 30 år. Och en dryg tredjedel av folk i åldrarna 18–39 år hade en positiv syn, mot endast 15 procent bland folk över 65 år.

Det finns en massa förklaringar till detta. Bland annat konservativa försök att stämpla den i detta skikt populäre Barack Obama som socialist. Att unga rest mer och är medvetna om den trygghet sociala förmåner i andra länder innebär. Att unga är oroliga för en framtid med lönepress nedåt och dyr sjukvård. Att nordiska länders ledare nått ut med sina budskap om att ”våra länder är marknadsekonomier”. Eller att, mer cyniskt, unga har dimmiga begrepp om socialismens idé-arv. Fast det senare gäller även äldre amerikaner…

Den här boken ska som titeln säger handla om vänstern i USA, historiskt och i nutid, i ett någorlunda kronologiskt flöde från 1800-talet och framåt med geografiska platser som utgångspunkt. Det är också ett slags självbiografi över mina år som USA-korrespondent, med tillbakablickar på människor jag träffat och fenomen jag försökt återge från detta vidsträckta vidunderliga land.

Det första kapitlet handlar om något som ligger mig nära om hjärtat, kvinnokampen. Avstampet sker i en av de orter som Barack Obama lyfte fram när han nämnde tre platser som varit avgörande i amerikanska minoriteters frigörelse, Seneca Falls i New York där en deklaration om kvinnors rättigheter antogs. Det andra stället han nämnde är gayklubben Stonewall Inn på Manhattan där de homosexuella fick nog en natt när polisen stormade in som vanligt. Det tredje är Selma där den mest kända medborgarrättsmarschen inleddes med Martin Luther King jr i täten. Jag har bevakat abortstriden, aidsepidemin, protesterna mot polisbrutalitet, fattigdom i Appalacherna, dödsstraffet, fackföreningarnas kräftgång, kvinnolöner, mansmarscher, frivilligkliniker som erbjuder gratisvård …

Den mesta energin bubblar på vänsterkanten.

Och mer än en gång har jag undrat: När har vanligt folk fått nog? Eller, tillspetsat, när kommer revolutionen? I alla fall Bernie Sanders revolution med sjukvård för alla, gratis college, reformering av kampanjfinansieringen och en helt annan skattepolitik. Av risken för att bli utblottad av en sjukhusräkning. Av timmar i trafikstockningar. Av urmodiga skramlande tåg. Av en budgetpolitik där andelen som går till så kallade rörliga poster krymper, det vill säga allt från diplomati och bistånd till medicinsk forskning och subventioner till sådant som studielån.

För tillfället är det ingen tvekan om att den mesta energin bubblar på vänsterkanten. Det är knappast en slump efter den djupa ekonomiska krisen, den naggande oron över vilka jobb som skapas i framtiden och den härjande missbruksepidemin som redan förmodas ha lett till att medellivslängden i USA minskat.

Tänka sig, samma öde som i Sovjetunionen.

Ekonomipristagaren Angus Deaton och hans hustru Anne Case har lagt fram övertygande rön om läkemedelsmissbruk, skrumplever och självmord, som ”deaths of despair”, dödsfall till följd av desperation. I sina studier talar de om ”den vita arbetarklassens kollaps”. Det sistnämnda aktualiserar gamla spådomar om vad som möjligen väntar den dag de fortfarande djupa skillnaderna mellan vita och svarta suddas ut. I så fall stämmer inte den svarte historikern och medborgarrättskämpen W.E.B. Du Bois uttalande om rassegregationen längre: ”Så länge som de vita arbetarna i Södern kunde förmås att föredra fattigdom före jämställdhet med negern skulle en arbetarrörelse där förbli omöjlig.”

Fattigdomen spelar också in. Deaton hänvisar till statistik från Världsbanken som visar att 5,3 miljoner amerikaner klassas som fattiga på den globala skalan, alltså att de måste klara sig på 1,90 dollar eller dryga 16 kronor per person och dag. Den förväntade medellivslängden bland fattiga i delar av Mississippi och Appalacherna är lägre än i Bangladesh och Vietnam, enligt Deaton. Hälsan för många amerikaner, särskilt vita som inte gått ut college, försämras till följd av ovan nämnda faktorer.

Vännen som svarade för öppningsrepliken i detta kapitel undrade också syrligt om det demokratiska partiet verkligen är ett vänsterparti. Nej, naturligtvis inte, men partiet är samtidigt enda vägen till makten för människor med vänsteråsikter. Åtskilliga schatteringar är representerade i kongressblocket, från socialliberaler och radikala storstadspolitiker till mer konservativa ledamöter med sydstatsdialekt. De senare tvingas gå en svår balansgång och kanske rösta emot de egna i sådant som skulle stöta basen där hemma.

Att de flyktiga amerikanska väljarna kan rösta på en demokrat ena gången och en republikan nästa förklaras oftast med att de går efter person, inte ideologi. Jag vet inte hur många gånger jag rapporterat om de skillnader som faktiskt föreligger och att allmänheten har mer information att tillgå än någonsin. Att någon kan lägga sin röst på Barack Obama för att sedan pricka för Donald Trump fyra år senare är faktiskt snudd på obegripligt. Men det kan förklaras av ett annat drag hos väljarna – att de är beredda att bestraffa eller att chansa vilt.

Vågor av populistiskt missnöje har svept över den amerikanska kontinenten några gånger på senare år.

En tredje omständighet är den nästan dialektiska pendeln mellan partierna där den nyvalde presidenten genast sätter i gång med att montera ner föregångarens politik. För till exempel sjukvården tedde det sig ofattbart för en svensk att inte republikaner i allmänhet och Donald Trump i synnerhet bestämde sig för att förbättra Obamacare. I stället innebär den långsamma urholkningen dels att miljoner utestängs, dels att försäkringsbranschen erbjuder just det som Barack Obama och demokraterna ville bli av med – billiga försäkringar som inte täcker dyra mediciner och operationer och som gör det möjligt att avvisa den som har en ”pre-existing condition”. Eller, med andra ord, den som är sjuk och behöver vård.

Vågor av populistiskt missnöje har svept över den amerikanska kontinenten några gånger på senare år. Occupy Wall Street, Bernie Sanders framgångar och Donald Trumps valseger tydde på att en sådan våg tornar upp sig men den kan lika gärna ebba ut på ganska kort tid.

Begreppsförvirring uppstår ibland jämfört med Europa. Amerikaner envisas med att vara annorlunda, från rymd- och längdmått till politisk färgmarkering. I europeiska länder står rött för vänster, blått för höger, men i USA är det numera etablerat att ”blå” delstater har demokratisk övervikt och ”röda” republikansk övervikt. Kartan lyste röd efter de senaste valen eftersom staterna med de enorma vidderna i väster röstar republikanskt i president- och kongressval.

I själva verket finns det blå fläckar även i de röda delstaterna och vice versa. Stora områden borde egentligen målas lila.

***

Denna essä är en förkortad version av förordet till den nyutgivna boken Vänstern i USA (Lind & CO), som kan beställas här.

***

Följ Arena Essä på Facebook