Utrikes Myanmar får inte bli ännu ett av FN:s många misslyckanden de senaste åren, skriver Jan Axel Nordlander.
Militärkuppen i Myanmar har pågått sedan den 1 februari. Folkets protester har inte avtagit trots allt våldsammare ingripanden av armén. 224 vapenlösa civila har dödats, 2 258 har arresterats. Tortyr är vanlig och systematisk. Inga oberoende media tillåts längre fungera.
Bedömare har med all rätt liknat dagens situation vid den folkliga resningen 1988, som slutade med en massaker på kanske 1 500 civilpersoner och massiva flyktingvågor. Också 1988 ökade militären gradvis våldsnivån. Man testade då, och testar nu, hur långt man kunde gå utan att omvärlden ingrep.
Militären kommer inte frivilligt att släppa makten ifrån sig. Om det internationella samfundet inte handlar nu så är risken hög för en våldsam, dödlig attack för att tysta demonstranterna.
Kuppmakarnas mål är att neutralisera Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD och i stället etablera övergeneralen Min Aung Hlaing som president – förmodligen på livstid. För att upprätthålla ett sken av demokrati lär man utlysa nya val som varken är fria eller allmänna utan manipulerade så att arméns eget politiska parti tar hem segern.
Kanske sneglar generalerna på diktaturen i Kambodja och dess skendemokrati som tillförsäkrat premiärminister Hun Sen makten i mer än 30 år. Den relativa frihet och delvisa demokrati som Myanmar – och inte minst dess generation Z – åtnjutit i tio år förpassas till historiens skräphög.
Det återstår nästan inga demokratier i Sydostasien.
Det återstår nästan inga demokratier i Sydostasien. Den brutala, illegala rivningen av demokratibygget i Myanmar måste stoppas, men demonstranterna behöver handfasta solidaritetsåtgärder. Juntan bryr sig inte om fördömanden utifrån, men ekonomiska konsekvenser kan påverka dem, ty det militära komplexet äger ungefär hälften av landets ekonomi.
Sanktioner mot ledande figurer och deras familjer; fruar som shoppar i London, söner som pluggar på dyra universitet i väst, skulle bita. Ett vapenembargo borde redan ha införts med tanke på arméns övergrepp. Inkomsterna av olja, gas och bergsbruk kan tas i beslag för att utbetalas först när man vet att pengarna hamnar i rätta händer.
På det politiska planet är beslut av FN:s säkerhetsråd stängda på grund av Kinas och Rysslands vetorätt. Men generalsekreterare Guterres skulle kunna åberopa FN-stadgans artikel 99, d v s fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på förhållanden som kan hota internationell fred och säkerhet. Detta kan i sin tur leda till att generalförsamlingen går samman om en ”Uniting for Peace”-resolution.
Generalsekreteraren kan också ge order om att etablera ett kontor för mänskliga rättigheter i Myanmar; f.n. finns en enda MR-tjänsteman på plats. FN:s land-team där många viktiga humanitära aktörer ingår, behöver mer råg i ryggen. Myanmar får inte bli ännu ett av FN:s många misslyckanden de senaste åren!
Tillsammans med civilsamhället kan FN:s kontor för mänskliga rättigheter samla in bevis om övergreppen för att avlegitimera säkerhetsstyrkorna och som förberedelse för framtida rättegångar på liknande sätt som i t.ex. Kambodja och Syrien.
Och om dessa utvägar visar sig utopiska, vad händer då? Alternativet till att juntan lyckas genomföra sin låtsasdemokrati är att de hittills fredliga protesterna, provocerade av det oproportionerliga militär våldet, tar till vapen.
Tecken finns också på en spirande allians dels mellan de väpnade etniska grupperna i landet, och dels mellan dessa grupper och demonstranterna. Följderna av en sådan konstellation skulle emellertid orsaka oerhört lidande för civilbefolkningen.
Det finns en internationellt godtagen princip om Ansvar att skydda när statsmakten mördar sina egna medborgare. I fallet Myanmar vore det direkt oansvarigt att inte skydda!
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
