Folkutbytet som konspirationsteori och politik

Essä Nu får vi betala för övernitiskheten i fördömandet av konspirationsteorier som sådana, skriver Patrik Fridlund. 

Nu kommer notan. Många som skrivit om konspirationsteorier, såväl forskare som debattörer och kommentatorer, har varit så ivriga att visa på hur illa det är att de här teorierna florerar att inga fingrar lagts emellan för att brännmärka konspirationsteorier som sådana. Detta i stället för att diskutera konspirationsteorier politiskt och ur ett samhällsperspektiv. Ur ett sådant perspektiv är många sådana teorier nämligen ganska harmlösa och andra kanske inte så tokiga medan en del av dem däremot är riktigt obehagliga. Det sistnämnda inte minst på grund av vem som sprider dem och hur de verkar, liksom vem som är måltavla och offer.

Nu får vi betala för övernitiskheten i fördömandet av konspirationsteorier as such. Priset är att teorier om det stora folkutbytet nu sprids med kraft och att kritiken av denna spridning mals ned genom att fokus flyttas från det politiska till frågor om definitioner och liknande.

Viljan att fördöma konspirationsteorier som sådana och att stämpla dem generellt som faror och hot av stora dimensioner har öppnat för en pseudodebatt.

Hur definieras egentligen en konspirationsteori? Det pratas så mycket om dem nu, men är det egentligen inte ett uråldrigt fenomen? Vad är egentligen felet med dem? Är det fel med konspirationsteorier därför att de är falska? Kan en teori gå från att vara konspirationsteori till att inte vara det om det visar sig att det den säger är sant? Och så vidare.

Möjligt att sprida dunkla påståenden

Det olyckliga är att en sådan pseudodebatt gör det möjligt för dunkla politiska krafter att sprida obehagliga påståenden om orkestrerat folkutbyte. När de sedan anklagas för att sprida konspirationsteorier smiter de ut bakvägen genom att peka på alla de där frågorna om vad som egentligen är en konspirationsteori och hur sådana egentligen definieras. Och när allt kommer omkring, hävdar de, att de faktiskt inte gjorde riktigt så långtgående påståenden som det kan se ut. När cirkusen är i gång om sådant som ur ett politiskt och samhälleligt perspektiv är pseudofrågor, kan slussarna öppnas. Sverigedemokraterna (SD) tycks exempelvis ha valt att dra på med fullt ös om folkutbyte. De kan nu hävda att sådana i deras ögon skumma och mäktiga krafter som globalister eller varför inte Socialdemokraterna, illmarigt har planerat det folkutbyte som de menar äger rum i Sverige. En viktig anledning till att det är möjligt att sprida dessa påståenden är att den som pratar om folkutbyte vet att hen kan dränka all eventuell kritik i alla dessa pseudofrågor om konspirationsteorier generellt. Och numera tycks det vara möjligt att få offentlig uppbackning också från vad som hittills ansetts vara respektabelt håll — som Svenska dagbladets ledarsida (2024-06-23).

På så sätt dränks det problematiska som infinner sig om utsagorna om folkutbyte läses politiskt. Just detta språkbruk har nämligen en historia, och en historia med verkan. Tobias Hübinette (Dagens nyheter 2024-06-06) är en av dem som visat detta. Den tankefigur som döljer sig bakom folkutbyte ligger som en central pusselbit i Anders Behring Breiviks aktion som resulterade i 77 döda i Oslo och på Utøya 2011, i Robert Bowers attack i Pittsburg 2018 med 11 döda och i Brenton Tarrants dödande av 51 människor i Christchurch 2019. Det är inte konstigt om SD hittills velat undvika att associeras med en sådan verkningshistoria av begreppet ’folkutbyte’.

Historia av våld och död

Det är inte så underligt om SD tagit aktivt avstånd från ordet. Det kan ju också bero på att beteckningen le grand remplacement när det introducerades som folkutbyte på svenska kom att brukas av de mer högerextrema rörelserna, Nordiska motståndsrörelsen, Det fria Sverige och Alternativ för Sverige. Men nu är haspen av. Nu kan SD släppa tyglarna och oförblommerat tala om folkutbyte. Den konspirationsteoretiska laddningen finns kvar för dem som har högernationalistiska värderingar och det går nu bra att ta detta steg framåt och ta vara på kraften i ’folkutbyte’ som konspirationsteori. Men det går också bra att ta ett steg tillbaka om så behövs, med hänvisning till olika definitioner och en problematisering av hur det talas om konspirationsteorier. Ordet ’folkutbyte’ kan väl också vara en neutral och enbart beskrivande term, utan några som helst våldskonnotationer. Eller hur?

Jag föreslår därför att vi som arbetar med att förstå och kritiskt granska konspirationsteorier närmar oss ämnet som ett politiskt fenomen. Det är viktig att peka på vilken historia av våld och död som tankefiguren som kläds i orden le grand remplacement — på svenska folkutbytet — har, i vilka politiska diskurser ordet ’folkutbyte’ figurerar, och vilka visioner om det framtida samhället tankefiguren förknippas med. Det är ett viktigt arbete just precis eftersom ordet annars kan fortsätta signalera konspiration och våld till dem som uppeldas av detta utan att den som använder ordet lastas för att det förstås på det sättet.

Patrik Fridlund,