Fönstret som vetter mot fattigdomen

Fattigfönstret Ett gammalt fönster leder Martin Hedéns tankar till det förflutna, och eländet kittlar hans fantasi. I en personligt hållen essä fascineras han över den misär vi slipper leva i. Och räds tanken att inget är för evigt.

I.

I gaveln till en krum parstuga, förfallen nu men med visst antikvariskt värde, sitter ett fönster som vetter mot fattigdomen. Jag tror lufterna snickrades på 1800-talet. Från början var här en större fönsteröppning, så småningom bytte man antagligen ut det ursprungliga fönstret mot ett annat gammalt men något mindre ruttet fönster. Här bodde tre lantarbetaränkor, de delade hus men inte hushåll för de kom inte överens.

Sedan två decennier lever jag i detta hus under sommarhalvåret, men det gick många år innan jag observerade hur fönstret monterats. Kanske distraherades jag av taket som hukade, syllen som murknat och detta att huset verkade sakta ramla omkull. Norröver.

Men en dag blev jag stående på stigen från dass och räknade de brädlappar som fönsterfodret snickrats med. Normalt borde det ha varit fyra bräder på en meters längd, inga dyrbara saker. Men inte ens det hade husägaren kostat på de gamla. Tolv små bräder hade skarvats ihop för att rama in öppningen. Kaffeved, fönsteromfattningen var gjord av kaffeved.

Jag vet inte mycket om hur de tre kvinnorna levde, vad de tänkte och vad de dog av. Men jag vet att den gamle godsherren som barn en gång besökte kvinnorna tillsammans med sin pappa greven. Det var på våren, kanske skulle hyran inkasseras. Hur som helst hade en av de gamla kvinnorna tagit fram en plåtburk från ett skåp och bjudit den lille ädlingen på kakor hon lyckats spara över vintern.

Greven berättade om händelsen för mig två år innan han dog. Då var han 88. Stugan låg fem hundra meter från herrgården men han hade bara varit där denna enda gång, då när lantarbetaränkan bjöd på kakor. Besöket hade satt outplånliga spår hos honom.

– Fy faen, sa han. Jag kan ännu minnas hur jävligt de smakade!

II.

Jag är knappast den ende som stundtals fascineras över den misär jag slipper leva i. Eländet kittlar fantasin. Man tittar på ett gammalt fönsters omfattning och fordomdags framstår som både hemskt och avlägset, nuet känns med ens riktigt komfortabelt. Inte särskilt egendomligt alltså att politiker gärna utnyttjar förhållandet. Armodet fogas in i en framgångssaga, en dramaturgi vars hjälte skiftar med berättaren. Ibland är det marknadsekonomin, ibland ingenjörer eller entreprenörer. Inte sällan är det arbetarrörelsens ledare. Men gemensam är förkunnelsen om transporten bort från erbarmlighet, en eländeskuliss berättaren gärna själv poserar framför.

Budskapet verkar inte enbart handla om att framställa sig själv och sin sak i förmånligt ljus.  Med berättelsen kommer också en påminnelse, hot och imperativ: sköter vi oss inte kan även vi drabbas av fattigdom och torftighet. Därför gäller det att foga sig i produktionsapparat och regelverk. Skötsamhet, anpassning och flit skall råda.

Eller som saken ofta formuleras: Det ska löna sig att arbeta!

Därmed också sagt att den elit som är extremt rik måste ha arbetat särskilt flitigt och därför med gott samvete kan njuta av färska kakor.

En annat särdrag i den stora berättelsen om vår utveckling till bekväm modernitet är att arbetets mål beskrivs som framställning av varor och tjänster av skilda slag. Välfärden uppstår ur tillverkning och handel.

Men ur ett annat perspektiv sysslar inte arbetarna främst med att producera varor – deras viktigaste produktion handlar om att skapa mervärde. Ett klassiskt exempel gälller framställningen av mjöl från sagopalmerna. För att överleva på mjölet krävdes en arbetsdag i veckan, men kunde arbetaren förmås knoga på i sex dagar uppstod alltså fem dagars mervärde. Karl Marx tog sitt exempel från Melanesien (han skrev “Ostasien”). Inget mystiskt eller konstigt i det, menade Marx. Vinster handlar om att  arbetaren inte producerar åt sig själv.

III.

Socialismens och liberalismens kamp – åtminstone den verbala kampen – har ofta handlat om att protestera mot och undanröja olika slag av tvång som tyngt folk. Propagandistiskt har tvånget ofta framställts som stövelklackar, galler och osäkrade skjutvapen. Samtidigt vet vi att människor anpassar sig utan att vara tvingade till det. Det krävs inte ens hot.

Detta är det centrala fyndet i Stanley Milgrams kända lydnadsexperiment i början av 60-talet. Försökspersonerna instruerades att ge en medmänniska elstötar för att förbättra inlärning och prestationer. Majoriteten av försökspersonerna utdelade dödliga elchocker, få avbröt trots att de kunde. Milgram förvånades själv och designade om experimentet. Han minskade försöksledarens auktoritet, flyttade labbet till en källarlokal, gjorde lidandet synligt etc men ändå tryckte “helt vanliga amerikaner” på knapparna märkta med livsfara. Gång på gång.

En sådan anpasslighet – en sådan lydnad – tjänar inte demokratin, som styrelseskick. Demokrati bygget på djup och bred dialog. Demokrati kräver att medborgarna själva söker information och kunskap och äger förmåga att reflektera över den. Demokrati bygger på att människor förmår analysera skeenden och uppmuntras till kritik, samt att de kan och tillåts presentera alternativ. Så frågan blir: I vilken mån stimulerar regering, riksdag, myndigheter, utbildningsväsende och medier idag olydnad? Nej, just det. Snarare undviker centrala aktörer demokratins kärna och inriktar sig på procedurfrågor.

Jag är glad att jag inte tillhörde Milgrams försökspersoner, kanske hade även jag fogat mig. Men helt  kommer jag inte undan skammen. När Greta Thunberg inledde sin skolstrejk för klimatet liknade min första, spontana reaktion många andras: Borde inte den flickan vara i skolan och läsa läxor istället!

Så resonerar den som förespråkar och ser lydnad som en dygd. Det gäller att inte enbart bevaka andra utan också – och alldeles särskilt – sig själv mot auktoritära tankemönster.

IV.

För snart fyrtio år sen fick jag en demonstration av hur det man uppfattar som en homogen samhällsordning i själva verket kan vara flera parallella ordningar – ömsom i fredlig samlevnad, ömsom i konflikt med varandra. Detta var i Papua Nya Guinea, en bit uppför den mäktiga Sepikfloden. Det traditionella stam- och klansamhället (här Iatmul-stammen) har genom seklerna levt inte bara på sagopalmernas märg utan också på kött och skinn från de många saltvattenskrokodilerna. Den stora berättelsen i dessa trakter handlar om hur levande och döda, djur och människor, förenas genom sin gemensamma stamfader. Bigpela Puk-puk. Ur-krokodilen.

Med andra världskriget – och framför allt genom japanerna och australiensarna – gjorde andra kulturer entré med öl och konserverad makrill, konstköpare och antropologer, missionärer, skolor, utombordsmotorer och så småningom också videoapparater.

Jag bodde hos Margaret och Gideon i deras pålhus som låg på flodstranden när Margrets kusin – en pojke på 18 år – förolyckades. Vittnena – pojkens far och några jaktkamrater – berättade om en krokodil som plötsligt anfallit och Jack Cox, FN-expert på alligatorer av olika slag, var på plats och besiktigade pojkens döda kropp. Ett typiskt krokodilbett, sa han om skadan. Pojken hade nästan blivit delad på mitten.

Människorna i byn hade dock inte mycket till övers för vinnesmålen. De var övertygade om att detta var ett magiskt mord och klanäldsten reste runt i trakten och förde viskade samtal. När jag försökte fråga ut honom svarade han som en svensk socialsekreterare: Nej, han kunde inte uttala sig, inte i enskilda fall, men i allmänhet så…

Spekulationerna om mordet samlades runt tre teman. Antingen hade klanens ledande män hyrt in yrkesmördare som förvandlat sig till krokodiler eller också hade de blåst ett förblindande pulver i ögonen på vittnena, ett pulver gjort av ett mördat, rökt och torkat  barn. (För två år sedan hade verkligen ett barn försvunnit från byn i sällskap med en okänd man.) Den tredje möjligheten var att pappan dömts av de äldre männen i klanen att döda sin egen son. De andra i jaktsällskapet var satta att vakta så att handlingen genomfördes.

Gissningarna hade en sak gemensamt: mordet var ett straff. Pappan hade begått många lydnadsbrott, inte bara vad det gällde jakt på andra klaners marker. Särskilt illa var att han sålt klanens heliga föremål, de skulpturer som fungerar som bostäder för de döda. En sådan anpassning till den nya marknadsekonomin var en överträdelse som inte kunde accepteras. Och den gamla ordningen markerade.

V.

Tolkningarna av vad som skett och sker uttrycker den ordning vi lever i och under. Försökspersoner som elchockar medmänniskor på ett universitetslabb föreställer sig att forskning och vetenskap går före eget omdöme och mänsklig hänsyn.

Lokala polismän jag talade med i Papua hamnade i konflikt när de magiska morden kom på tal: de arbetade utredande enligt europeiska normer men hade också tillgång till de mångtusenåriga beskrivningarna av världen. Av detta gjordes en pragmatisk kompromiss: det som en ordning kallade “olycka” och en annan “magiska mord” kallade polisen “mystiska dödsfall”. Utredningarna avskrevs eller blev liggande i skrivbordslådorna. Av någon anledning ökade dessa mystiska dödsfall i Papua, det var alla överens om. En möjlig förklaring var att väpnade konflikter mellan klaner och stammar stoppats, i stället tog konkurrens och gamla konflikter andra vägar.

En dag beviljades jag en intervju med PNG:s mest betydande politiker, Michael Somare. Han befann sig mellan två premiärministerperioder och tog emot i golfkläder på gräsplanen utanför sin stora villa runt vilken han odlade orkidéer.

Det finns vissa likheter mellan Somare och Stefan Löfvén. Vår statsminister kommer också från folkdjupen – som barnhemsbarn, fosterbarn i Ådalen, svetsare och arbetarombud – men rör sig ledigt på engelska när han språkar med Trump i Vita huset. Michael Somares popularitet bland befolkningen bygger på hans traditionella hemhörighet. Initiationsriterna han valde att genomgå som vuxen strax innan ett val medialiserades, strategiskt nog. Numera är han klanöverhuvud i två klaner och samtidigt adlad av hennes majestät drottningen. Han står bredbent  med ena foten i imperiets elit och den andra i bygemenskapen.

Självklart ville jag ha Michael Somares bild av det jag försiktigtvis kallade för “de mystiska dödsfallen”. Var det mord iscensatta av det gamla klansamhället eller var det naturliga olyckor eller kanske stamkrigens fortsättning? Hade han någon åsikt om krokodilandarna?

Somares sekreterare satte fingret för munnen, inget utmanande skulle få hamna på band, och Somare svarade inte på min fråga. Det är länge sen, men jag vill minnas att han sa: “Ni har era historier, vi har våra”

Mer än så blev det inte. Statsmannen vägrade kritisera de religiösa föreställningarna.

Jag lämnade Papua med ett antal obesvarade frågot. Men också med en övertygelse om att den gamla ordningen ännu var stark även inom landets moderna administration.

Först långt senare insåg jag det självklara i att var och en som ställt sig riktigt bredbent inte kan lyfta ena foten utan att falla omkull.

VI.

På samma sätt som det historiska eländet skänker tygghet i nuet, får rapporterna om statskupper och terror i andra delar av världen vår demokrati att framstå som stabil och vunnen en gång för alla. Men demokratin är bara hundra år, och under den perioden har även vår demokratiska ledning både skjutit mot, internerat och spionerat på sin egen befolkning.

Och vad viktigare är: i bagaget har vi tusen år av andra ordningar, vars kärna inte handlar om kritik och reflektion utan om lydnad. Erfarenheten talar för att våra sinnen står i tyst beredskap för exercis och ordergivning.

Än är det förhoppningsvis långt till Givakt! men Manöver! behöver inte vara särskilt fjärran och Lystring! hörs lite då och då. Inte minst handlar det om kraven på skärpta straff, särskilt för unga. Och flera partier har i sin retorik gjort “trygghet” synonymt med en ordningsmakt som byggs ut både numerärt och tekniskt samt ges allt större handlingsutrymme. Kontrollen har ökat och kamerorna blir allt fler.

Till det mörka i nutiden hör också stängningen av Europas gränser. Värnandet av eget välstånd på andras bekostnad handlar ytterst om förtryck och är en repetition av det som skedde på 30-talet, när flyende judar nekades skydd i Sverige. Människor som försöker rädda sig och sina barn låter vi drukna i Medelhavet med hjälp av lagar och avtal. Nyligen läste jag en krönika som mer eller mindre framställde nådeinstitutet som en snubbeltråd. De alltmer frekvanta kraven på skärpta regler och konsekvant handlande är rop med otäckt efterklang.

Jag tittar på mitt fönster med de tolv bräderna som tillsammans bildar foder och funderar över om det, som stundom kallas hyckleri, i själva verket går att beskriva som behov av dubbla ordningar. Kan det vara så att ledningen av landet också idag behöver fattigdomen att hålla upp som varnande exempel? Är det inte konstigt att så många, trots en enorm välståndsökning sedan senaste kriget, inte har råd att laga tänderna?

När folkpensionen infördes på 40-talet garanterades åldringen 1000 kronor om året, det var ungefär två tredjedelar av en industriarbetarlön och motsvarar idag runt 21000. I dag tjänar en industriarbetare cirka 360 000 per år medan garantipensionen som högst ligger på 89 000 kr per år.

Garantipensionen har sålunda höjts. Men i relation till lönearbete har det samtidigt skett en enorm försämring för de som redan har det sämst.

Hur har detta varit möjligt med socialdemokrati och socialliberaler vid makten?

VII.

I den prövade stuga, som en gång rymde en bondefamilj men i början på 1900-talet hyste tre lantarbetaränkor, jagar jag flugor. Här har smackats flugor sedan sent 1600-tal, så i det avseendet är jag del av en tradition, men det handlar nog mer om livets nödvändigheter, sånt man bara måste i alla tider.

En dag för länge sen klev ett litet barn över tröskeln till detta hus. I sällskap med sin far gjorde han ett besök i fattigdomen. Med sig hade gossen övertygelsen om att vara av en annan sort än de tre kärringar som bodde i detta armod. Trots sin späda ålder var han överordnad, han var del av en familj med vapensköld som pryddes inte bara  av lejon utan också  tre hjälmar med visir, två hästar med simfötter, kronor, flaggor, kanonrör, ankare, krokar samt en treudd och några akantusslingor, lånade från antikens ornamentik. Jag föreställer mig att han också kunde citera släktens latinska valspråk, som band honom till både fosterland och gudomlighet.

Samtidigt var det oroliga tider och även om pojken var liten kan han ha anat det. Kraven på demokrati skakade det gamla styret och i förlängningen fanns uppenbar risk att nya makthavare snart skulle göra sig breda. Den lagstiftande församlingen höll på att ockuperas av frisinnade och kungen själv drog sig baklänges till tennisplan och broderier.

Det är inte svårt att föreställa sig gossens grimaser, när han blev bjuden på en torr och kanske härsken kaka, en upplevelse han bar med sig fram till graven.

Idag står vi inför andra och omfattande förändringar. Alla kan se dem, några förnekar dem.

Vårt relativa välstånd och vår upplevda trygghet är på väg mot en brytpunkt, men denna gång inte för att exploateringen av våra gemensamma tillgångar fördelats orättvist utan för att de helt enkelt håller på att ta slut. Och samtidigt har vi lämnat efter oss avfall av så många olika slag och sådan mängd att vi inte bara förgiftas utan också riskerar att kvävas på samma sätt som fruktflugor kvävs av egna exkrementer.

Vår överlevnad kräver att konsumtionen minskas dramatiskt. Det vet alla. Vi kan försöka ta skydd bakom bilder av hästar, flaggor och rytande lejon men det hjälper inte, det är bara symboler, pappersmånar att hänga upp i natten. Verkligheten är en annan. Tillgångarna sinar, haven är fulla av skit och världens befolkning måste beredas plats.

Verkar det inte troligt att detta överhängande hot mot vår nuvarande välfärd också föder ganska primitiva försvar? “I´ve seen the future, brother, It is murder”, sjunger Leonard Cohen och iakttagelsen tycks korrekt.

Själv går jag omkring i mitt hus i förfall och dödar flugor, men precis som de som levde här tidigare blir man allt mer skumögd. Man kan inte längre lita på ögonen och man har väl egentligen aldrig kunnat göra det. Nu smäller jag, visar det sig, också spikhuvuden och hål i bjälkarna. Men en och annan fluga får jag. Och varje dag noterar jag fönsteromfattningen. 

***

Följ Arena Essä på Facebook