Protesterna i Iran Vi hoppas att protesterna i Iran kan ge upphov till regimskifte och ett framtida fritt och demokratiskt land. Men förändringen måste komma inifrån landet och inte genom interventioner från väst och USA. Det skriver Fereshteh Ahmadi, professor i sociologi och Sharareh Akhavan, docent i folkhälsovetenskap.
Iran, ett land som alltid varit av intresse för västvärlden. Iran, som gång på gång under de senaste 100 åren har rest sig för demokrati men sedan tryckts ned av inhemska krafter med stöd av västvärldens makthavare. Iran, som under olika faser av historien svikits av västvärlden. Irans kvinnor och unga reser sig nu igen och deras slagord ”kvinna, liv, frihet” hörs i alla delar av landet.
En förändring i Iran kan inte genomföras genom interventioner från USA och västvärlden. Regimskifte, val av ledare och en koalition för ett framtida fritt och demokratiskt Iran måste komma inifrån landet.
En förändring i Iran kan inte genomföras genom interventioner från USA och västvärlden. Regimskifte, val av ledare och en koalition för ett framtida fritt och demokratiskt Iran måste komma inifrån landet. Det behövs dock allt stöd till rörelsen genom påtryckningar och skarpa fördömanden mot den islamiska regimen från internationella samfund som till exempel FN och Amnesty International.
Filosofen Spinoza har sagt ”om du vill att nutiden ska vara annorlunda från dåtiden bör du studera dåtiden”. Därför börjar vi med en kort historia om Irans politiska kamp för demokrati och västvärldens roll för att senare återvända till nutiden.
År 1905 började den konstitutionella revolutionen i Iran vilken pågick till 1911. Den konstitutionella rörelsen bestod av dåtidens intellektuella och en del andra samhällsgrupper med syfte att ersätta monarkins självhärskarmakt med en parlamentarisk demokrati och ett modernt rättssystem. Efter den konstitutionella revolutionens framgång ockuperades norra Iran 1909 av ryska trupper och södra Iran invaderades 1912 av brittiska trupper. Under första världskriget tog den brittiska regeringen (som hade tagit över i södra delen av Iran) över aktiemajoriteten i Anglo-Persian Oil Company och tvingade Teheran att skriva på ett avtal som gav Storbritannien monopol på olika byggprojekt och arméns utbildning. Den konstitutionella revolutionen slutade med en kupp (där Reza Khan Pahlavi tillsattes som kungen av Iran) med stöd av västvärlden och i synnerhet av Storbritannien . Året var 1926.
En rörelse för demokrati och självständighet började igen år 1951 med nationaliseringen av den iranska oljeindustrin vilken då varit under brittisk kontroll sedan 1913. Mosadegh, dåvarande statsminister, representerade nationella intressen och kämpade för att få bort britterna ur Iran genom att ta kontroll över oljeindustrin och minska shahens makt. Majoriteten av iranier stod bakom hans kamp. Shah (Pahlavi II) lämnade Iran. Av rädsla för ett fritt Iran och för Todehpartiets, det sovjetsstöda vänsterpartiet, inflytande i Mellanöstern organiserades en militärkupp. Mosadegh störtades genom en statskupp som iscensattes av CIA (Operation Ajax) vilket ledde till att Shahen (Pahlavi II) återinsattes. Resultatet blev en lång period av Pahlavi- dynastins envälde i Iran fram till revolutionen år 1979.
År 1979 började en revolution mot Shahen (Pahlavi II). Revolutionen började på grund av enorma klassmässiga och sociala klyftor i det iranska samhället samt på grund av avsaknad av demokratiska och mänskliga rättigheter. I januari 1979 lämnade Pahlavi (II) Iran och ayatolla Khomeini, som då uppfattades som mindre hotfull för västvärldens långsiktiga strategier i Mellanöstern, återvände från Frankrike. Khomeini hade först varit i exil i Irak, men för att kunna få möjlighet att leda revolutionen fick han bosätta sig i Frankrike. Detta gav honom stor möjlighet att få internationellt stöd samt verka med de religiösa krafterna i Iran. Under tiden skickade USA general Huyser till Iran för att ge råd till armén att avstå från försök till kupp eller någon stödjande handling för Shahens regering. Revolutionen dog innan den hann blomstra.
Den senaste protestvågen representerar en geografisk, ekonomisk och etnisk mångsidighet. Intellektuella och aktivister världen över kallar det för den första feministiska revolutionen.
Nu händer det igen. Massiva protester bröt ut i Iran efter den iransk-kurdisk kvinnan Mahsa Jina Aminis tragiska död, den 16 september 2022. Dödsfallet inträffade medan hon var i förvar hos den så kallade ”moralpolisen”. Hon var frihetsberövad för att ha brutit mot lagen genom att inte ha burit sin slöja på ”rätt” sätt. Protestvågen som följde skiljer sig markant från tidigare protester, både till storlek, kontinuitet, spridning över hela landet och i motståndskraft. Protesterna pågår alltjämt med oförminskad styrka!
Den senaste protestvågen representerar en geografisk, ekonomisk och etnisk mångsidighet. Intellektuella och aktivister världen över kallar det för den första feministiska revolutionen. Slavoj Žižek skickar solidaritetshälsningar till iranier och beundrar den feministiska revolutionen. Den är inte isolerad till ett specifikt geografiskt område eller en ekonomisk fråga, utan handlar om flera viktiga ekonomiska och- politiska frågor, särskilt kvinnofrågor. Kvinnor som utgör mer än halva befolkningen står i första leden, bränner slöjor och ropar död åt diktatorn. Det är en omfattande rörelse som kanske leder till en revolution, vilket i sin tur kan ge upphov till regimskifte. Det är något vi ser fram emot.
Vi är hoppfulla och tror att stora förändringar är på väg. Vi är dock oroliga och skriver därför till det svenska folket.
Vi är oroliga för att det inte skulle bli folket i Iran utan västvärlden, i synnerhet USA, som skulle genomdriva regimskiftet i Iran. Vi är oroliga för att Condoleezza Rice (före detta amerikansk utrikesminister) har startat ett projekt med namnet “Regime Change”. Hon ansökte om 75 miljoner dollar från Senate Committee on Foreign Relations för att kunna stötta inhemsk opposition, i syfte att störta regimen i Iran. En del länder som Saudiarabien och Israel har tillsammans med projektet “Regime Change” satsat medel och startat tv-kanaler mot Iran. Voice of America, Iran Farda, Iran international, Manoto TV är några exempel.
Vi är också oroliga för att I februari, 2019 träffade Masih Alinejad (bor i New York och är aktiv inom ”Regime Change”-projektet), krigsveteranen och den republikanske politikern Michael Richard “Mike” Pompeo. Pompeo var den 70:e utrikesministern i USA och under Trumps kabinett från 2018 till 2021. För några veckor sedan deltog Masih Alinejad i Halifax International Security Forum (2022) för att diskutera regimskiftet i Iran. En militär attack mot Iran har också diskuterats. Under mötet har Masih Alinejad sagt ”Vi har många utbildade människor. Vi har många intellektuella människor inne i och utanför Iran. De är redo. De har planerat hur de ska styra landet”. I möte med Macron(11 november 2022) säger hon i en intervju med Iraninternational TV att ”nästa gång ska jag ta med en bildad koalition”. I början av november uppmanade Alinejad iranska oppositionsledare att gå samman och skapa ett övergångsråd. Pahlavi (III) träffar representanter från olika organisationer i USA som har intresse i Iran för att få stöd för ett regimskifte. Organisationer som inte har något intresse för folket i Iran utan är ute efter sina egna intressen.
Vi stödjer regimskifte som initieras av folk inifrån Iran. Iran är rikt på intellektuella, utbildade kvinnor och män som skriker efter demokrati och modernism.
Vi är oroliga även för försök för ”regime change” initierades av People’s Mojahedin Organization of Iran (PMOI), en isolerade religiös grupp. De är nu stationerade i Albanien. Trumps advokat, Rudy Giuliani, prisar PMOI som “visionen för Irans framtid” och betonar att “mullorna måste gå, ayatollan måste gå och de måste ersättas av en demokratisk regering som PMOI-ledaren Maryam Rajavi representerar”. Även Pompeo besökte deras läger i Albanien och satt i möte med dem i fem timmar.
Vi stödjer regimskifte som initieras av folk inifrån Iran. Iran är rikt på intellektuella, utbildade kvinnor och män som skriker efter demokrati och modernism. Under de senaste 20 åren har det trots förtryck och envälde pågått ett stort civilt motstånd. Det har bildats kvinnoföreningar, fackliga organisationer, miljörörelser, universitetsstudentföreningar, med flera. Advokatsamfunden, författarföreningar, kulturföreningar samt översättarorganisationer och föreningar för att stödja gatubarn har blomstrat, den ena efter den andra. En process som krävde tid, hårt arbete och utbrett internationellt erkännande. Under de senaste 100 dagarna som protesterna har pågått har mer än 15 000 personer frihetsberövats, flera aktiva i ovannämnda föreningar. Det finns många i Iran som har byggt upp den rörelse som vi ser idag. Några som är kända även i Sverige är Nasrin Sotodeh (advokat och människorättsaktivist), Narges Mohamadi (journalist, fysiker och människorättsaktivist), Tomaj Salehi (rapartist och aktivist), Jafar Panahi (manusförfattare och regissör), Esmail Abdi (lärare och styrelseledamot i Lärarförbundet).
Därutöver finns hundratals utbildade experter inom olika områden i Iran – flera av dem befinner sig nu i fängelse – som kan ta itu med landets ekonomiska, miljömässiga- och sociala problem. Dessa experter tillsammans med ovannämnda organisationer och föreningar kan mycket väl etablera ett nytt demokratiskt system för att leda Iran till att bli ett demokratiskt fritt och oberoende land; ett system som kanske inte nödvändigtvis leds av en enda person. Irans historia har visat att mäktiga ledare, oavsett vad deras ideologi är, slutligen förvandlas till diktatorer; detta kanske på grund av landets storlek och den grupporienterade andan i landet.
Oavsett hur landet kommer styras i framtiden är en sak klar; Iran kan inte förändras i grunden och bli ett demokratiskt land med inblandning av USA- och andra västerländska länder eller österländska makter genom tillsättande av en politisk marionett som stödjer deras intressen.
Vi ser att det konventionella parlamentariska systemet inte heller fungerar i västvärlden som det borde göra och att det ena efter det andra högerextrema och fascistiska partiet får inflytande i olika länder. År 1999 skrev professorn i statskunskap Erik Amnå om ett nytt demokratiskt system, elektronisk demokrati. Han förklarar ”Den nya informationsteknologin intresserar Demokratiutredningen. Vi analyserar den för att se om den öppnar nya vägar för att öka medborgarnas deltagande och delaktighet i samhällsutvecklingen”. I Iran är informationsteknologin välutvecklad. Digitaliseringen av landet är märkbar i varje hörn av landet och majoriteten av befolkningen, även i små byar, har tillgång till dator och smartphone. Kanske kan den nya motståndsrörelsen i Iran visa ett nytt sätt att förvalta landet med hjälp av elektronisk demokrati, eller andra sätt som kan utvecklas under processen av ett regimskifte, såsom Multi-actor governance model, där en bred blandning av aktörer samarbetar för att hantera komplexa samhällsproblem. Som det verkar har den pågående rörelsen i Iran inte någon ledare. Den leds av flera olika aktörer inne i landet. Oavsett hur landet kommer styras i framtiden är en sak klar; Iran kan inte förändras i grunden och bli ett demokratiskt land med inblandning av USA- och andra västerländska länder eller österländska makter genom tillsättande av en politisk marionett som stödjer deras intressen.
Sverige har varit ett stort stöd för det iranska folkets kamp mot regimen i Iran genom att döma folkrättsbrottslingen Hamid Noori till livstids fängelse.
Men Sverige kan också göra följande:
- Kämpa för frigivning av politiska fångar.
- Kräva en oberoende utredning av Mahsa Jina Aminis död och alla andra 402 (bland dem minst 58 barn) som har skjutits ihjäl under de senaste månaderna i samband med protesterna.
- Samarbeta med FN i det nya uppdraget i att undersöka Irans undertryckande av massprotesterna som pågått sedan september.
- Verka för att den islamistiska regimens spioner utvisas från Sverige.
- Klippa de ekonomiska förbindelser med Iran som bara gynnar makthavarna och inte folket.
Sist men inte minst tycker vi att Sverige ska fördöma varje typ av försök till regimskifte och uppbyggnad av en exilkoalition utanför Iran och med stöd av västvärlden, i synnerhet USA.
Ingen Karzai igen.
Referenser:
Ghorbani A. Reza khan kupp. 2022 – Utgivare Grön bok publishing. På Persiska
Mike de Seve, Stephen Kinzer Operation Ajax – The story of the CIA coup that remade the middle east. Verso Books.2015.
Amanat A. Iran a modern history. Yale University Press. 2017.
Abrahamian A. Iran Between Two Revolutions. Princeton University Press. 1982.
Ahmadi, N. & Ahmadi, F. (1998). Iranian Islam; The Concept of the Individual. MacMillan Press.
Craps M., et.al. (2019). A Relational Approach to Leadership for Multi-Actor Governance. Administrative Sciences (9) 12.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
