Coronakrisen De åtgärder som regeringen hittills beslutat om kommer inte att räcka för att lösa den kris som coronaviruset skapar. I vissa stycken är åtgärderna till och med verkningslösa, skriver Lars Anell som menar att det finns mer att göra.
Vi kommer snart att möta utmaningar som sätter vår demokrati på prov. Våra ansvariga myndigheter vill förhindra ett läge då våra resurser inte längre klarar att ge medborgarna adekvat vård. Vi har lärt oss att det gäller att ”platta till kurvan” så att den håller sig under den kritiska gräns som anger sjukhusens kapacitet. Detta innebär att påfrestningen på vår ekonomi varar längre än om vi väljer ett alternativ då kurvan under en kort tid tillåts ligga över denna linje. Flera kritiker har hävdat att vi (vilka det nu kan vara) av ekonomiska skäl måste sätta en gräns för hur länge krisen får pågå – alltså hur mycket den tillåts kosta. Då blir det en fråga om många människors liv eller död. Lyckligtvis är det inte så illa ställt om kloka beslut fattas som vi kan leva med när vi ser tillbaka på vad som hänt.
Det är uppenbart att det är kostsamt när stora delar av ekonomin går på sparlåga i 2 – 3 månader. Om vi antar att vi tappar en tredjedel av all produktion av varor och tjänster under 75 dagar så motsvarar det 6 – 7 procent av en årlig bruttonationalprodukt. Det har hänt förr med tråkiga men inte tragiska konsekvenser. Det kan bli mycket värre men vi talar inte om Götterdämmerung. Och med kloka offentliga insatser kan återhämtningen gå snabbt. Vår kapacitet att producera varor och tjänster kommer inte att försämras till följd av krisen. Att vi tvingats avstå från mycket vi ville ha och göra innebär att pengarna finns kvar när butiker, restauranger och teatrar åter öppnar.
Hela ekonomin kommer inte att gå i stå i Sverige men landets export kommer att påverkas under lång tid av vad som händer i vår omvärld. Anställda i offentlig verksamhet kommer att utföra sitt arbete och erhålla sin lön. Sjukhus och andra institutioner engagerade i arbetet på att bekämpa pandemin kommer att rekrytera all den personal de kan få tag på så länge krisen varar. Flygvärdinnor snabbutbildas nu för att kunna jobba i vården. Efterfrågan på inhemska livsmedel kommer att öka och företag som sysslar med inhemska varutransporter växer så det knakar. Bygg- och entreprenadverksamheter kan i stor utsträckning ersätta vad som tidigare importerades. Spelbolagen hoppas på ökade intäkter. Samtidigt har rader av andra verksamheter drabbats mycket hårt när deras produkter och tjänster inte längre efterfrågas. Flyg till och från andra länder har praktiskt taget upphört och inrikes resor har minskat dramatiskt. Endast 12 procent av hotellrummen i Stockholm är bokade. Kulturens salonger gapar tomma. Ishockey och fotboll spelas inte ens utan publik (men bandyn visade självfallet att sport går före pengar när Edsbyn inför tomma läktare besegrade Villa Lidköping med 5 – 1 i SM-finalen). AB Volvo, Volvo Cars och Scania permitterar tillsammans 45 000 personer vilket med förlängning bland underleverantörer berör 200 000. Fler företag kommer att tvingas göra detsamma när nödvändiga komponenter inte längre kan importeras.
Det är självklart att staten ska kompensera kommuner för dessa ökade kostnader.
Det är bra om offentliga insatser i största möjlig utsträckning förmedlas inom existerande regelverk och institutioner. Så har hittills skett. Riksbanken har utlovat räntefria pengar till bankerna i en (möjligen from) förhoppning att de ska komma små och medelstora solventa men illikvida företag till del. Regeringen har fattat beslut om lån och kreditgarantier till småföretag som ska förmedlas av Almi och EKN. Staten tar över kostnader för sjukersättning och karensdagar. Ett system som gör att företag kan välja att korttidspermittera i stället för att varsla om uppsägning omfattar 1,7 miljoner arbetstagare. Det är inte så att många jobb ”försvinner” – de upphör temporärt. Kultur och idrott får dela på en miljard som ska förmedlas av Riksidrottsförbundet respektive de råd som i dag ger stöd till teatrar och annan konstnärlig verksamhet. Många anställda i framför allt restaurang- och kultursektorn kan inte dra nytta av permitteringslön eller A-kassa. De kan tvingas vända sig till kommunen för att få försörjningsstöd. Det är självklart att staten ska kompensera kommuner för dessa ökade kostnader.
Svenska banker tjänar varje år mer än 100 miljarder på trygga bostadslån och medioker kapitalförvaltning. Deras ovilja att ta risk är omvittnad. Det skulle vara provokativt om de inte nu skulle vara beredda att bedöma vilka företag som är värda att satsa på.
Det dramatiska bortfall av efterfrågan som drabbat företag i frontlinjen kommer att sprida sig, med successivt dämpad effekt, genom vårt ekonomiska system. Hotell där ingen checkar in; scener på vilka inga konster utförs; butiker där skaran av kunder glesnar; restauranger och barer där alltför få äter och dricker och eventarrangörer som ställer in – på dessa områden kommer företag inom kort att få svårt att betala den avtalade hyran för lokaler. Men fastighetsägare vet att ingen vill ta över kontraktet så länge krisen varar. En bättre lösning för alla är att värd och hyresgäst från fall till fall kommer överens om ändrade villkor. De stora fastighetsbolagen har en belåningsgrad på 40 – 50 procent – en del är bankkrediter men en ökande del är egna obligationer. Det ligger i bankers och andra fordringsägares intresse att hitta en brygga över till tiden efter krisen. Svenska banker tjänar varje år mer än 100 miljarder på trygga bostadslån och medioker kapitalförvaltning. Deras ovilja att ta risk är omvittnad av många småföretagare. Det skulle vara provokativt om de inte nu skulle vara beredda att utnyttja sin kompetens att bedöma vilka företag som är solventa och värda att satsa på. Många företag har redan kommit underfund med att de beslut som togs i februari om utdelningar och bonusar inte var så kloka.
Men hittills beslutade åtgärder kommer inte att räcka. I vissa stycken är de verkningslösa. Riksbankens 500 miljarder handlar om att förse företag med likviditet men deras problem är ofta större än så. Många företag kommer att behöva kapitaltillskott som inte ovillkorligen måste betalas tillbaka. Den naturliga lösningen är att i första hand be aktieägarna att bidra med mer eget kapital. Om regeringen till slut tvingas ingripa bör det ske i form av att köpa nyemitterade aktier. Då sker återbetalningen genom att skattebetalarna får vara med att dela vinsten under ett antal år – eller förlorar pengarna om företaget hamnar på obestånd. En akutmottagning bör öppnas omedelbart. Däremot bör väldiga skattelättnader eller rena bidrag till allaföretag undvikas – de är orättfärdiga, onödigt dyra och har låg träffsäkerhet.
När pandemin är besegrad gäller det att så snabbt som möjligt få fart på ekonomin igen. All produktionsutrustning finns ju kvar tillsammans med de människor som vet hur den ska skötas. Det enda som hänt är att vi alla är fattigare än före krisen men det finns ett uppskjutet konsumtionsbehov. Sedan ett kvarts sekel har praktisk all stimulanspolitik gått ut på att hålla realräntan på så låg nivå att det lönar sig för företag att låna och investera. Den främsta effekten har emellertid varit att blåsa upp värdet på aktier och fastigheter (vilket i sig har en negativ ekonomisk effekt). Det är dags att ta som utgångspunkt en enkel sanning. Företag investerar i produktionskapacitet och nya produkter när det finns en efterfrågan. Om räntan är noll blir det alltför attraktivt att låna för att köpa tillbaka egna aktier. Vägen tillbaka handlar alltså om ett offentligt finansierat investeringsprogram. Det handlar inte bara om att rädda jobb och företag. En snabb återhämtning återställer också värdet på våra pensioner.
När vi så småningom ser tillbaka på vad som hände i mars, april och maj 2020 är det viktigt att vi kan komma överens om att vi stort sett lyckats fördela bördan rättvist och solidariskt och att ingen skott sig på andras olycka.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
