Föreningsfriheten inför nya utmaningar

Demokratin Vad innebär det egentligen att vara medlem i en terrororganisation? Föreningsfrihetens grundlagsskydd är inte absolut och det har gjorts flera inskränkningar.

Rätten att fritt bilda och driva föreningar brukar ses som en förutsättning för den svenska demokratin. Men föreningsfriheten skrevs in i grundlagen först 1974. Det betyder dock inte att medborgarna innan dess var förbjudna att bilda föreningar. Tvärtom ansågs det vara en så grundläggande rättighet att den inte ens behövde skyddas i lag.

Saken var länge en närmast ideologisk fråga. Om grundlagen radade upp en katalog av rättigheter ansågs det kunna inskränka friheten, eftersom allt som inte nämndes därmed skulle definieras som förbjudet. Det varnades framför allt från vänster för att det dessutom skulle göra det lättare att genom politiska beslut frånta medborgarna uråldriga rättigheter, som till exempel just föreningsfriheten.

Den första riksdagsmotionen om att grundlagsfästa föreningsfriheten kom därför inte helt överraskande från högern 1938. Motståndet från den då ännu unga socialdemokratin utgick troligen från pionjärårens erfarenheter och det dåvarande etablissemangets motstånd mot demokrati. Men i takt med att Socialdemokraternas tid vid makten blev allt längre skulle deras misstro mot grundlagsskydd förändras.

Diktaturernas frammarsch

Redan 1934 hade Per Albin Hanssons första socialdemokratiska regering genomfört en närmast unik inskränkning av föreningsfriheten, då militärliknande organisationer förbjöds. De högsta protesterna kom som väntat från svenska nazister, eftersom det var deras tyskinspirerade milisorganisationer som regeringen ville stoppa.

Högerns motion från 1938, om att tydligare skydda rättigheter via grundlagen, skrevs även den i skenet av diktaturernas frammarsch i Europa. En i grunden konservativ handling; föreningsfriheten och annan medborgarrätt skulle skyddas mot radikala krafter från såväl höger som vänster. Motionen ledde till en parlamentarisk utredning under ledning av Herbert Tingsten, då professor i statsvetenskap men mest känd som mångårig chefredaktör för Dagens Nyheter. Den posten skulle Tingsten dock inte tillträda förrän efter kriget, 1946.

Utredningen stod klar 1941 och föreslog att 1809 års regeringsform skulle utökas med fem opinionsfriheter: religionsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet, församlingsfrihet samt föreningsfrihet. Förslagen kom dock i en tid då flera av dessa rättigheter hade inskränkts av den svenska samlingsregeringen på grund av brinnande världskrig. Tingstens utredning stoppades därför i byrålådan. Den skickades inte ens på remiss.

Frågan om att tydligare lagstadga medborgarnas rättigheter diskuterades sedan löpande efter kriget, men debatten skulle inte bli skarp förrän på sjuttiotalet. Då hade även socialdemokratins syn på saken förändrats, och grundlagen fick den rättighetskatalog som numera gäller.

Militärliknande organisationer

Vilka föreningar kunde då bildas och verka dessförinnan, under den »oreglerade« tiden? Ja, som alltid berodde det på vem som satt vid makten. Grundtanken i 1809 års regeringsform tycks ha varit att allt var tillåtet så länge du »icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer«. Hur detta kunde tolkas har förstås ändrats löpande, men idén lever på sätt och vis vidare än i dag.

Föreningsfrihetens nuvarande grundlagsskydd är nämligen inte absolut. Militärliknande organisationer får som sagt förbjudas, liksom föreningar som sysslar med förföljelse av specifika folkgrupper. Och när EU:s terrordirektiv skulle införas i svensk lag häromåret tillkom ytterligare en begränsning. Nu skulle även medlemskap i terrororganisation förbjudas. Trots att historien visat att terroristdefinitioner inte är särskilt hållbara, trots att verkliga terrorister sällan sysslar med stadgar och medlemskort – och trots att förslaget ansågs strida mot just föreningsrätten. Det ledde till att grundlagen fick justeras, och sedan 1 januari 2023 gäller inte föreningsfriheten för sammanslutningar som ägnar sig åt terrorism. Det är också numera möjligt att förbjuda föreningar som anses understödja terrorism.

Grundlagen fick alltså ge vika för kampen mot terrorism, utan någon större diskussion om varför denna strid kräver en inskränkt föreningsfrihet. Det betyder att de svenska föreningar som i decennier stöttade sydafrikanska ANC:s kamp mot apartheid numera troligen skulle ha förbjudits. Denna organisation var nämligen länge klassad som terrorister av exempelvis Storbritannien och USA, och skulle därmed i dag sannolikt ha förts upp på EU:s lista över terrororganisationer.

Terrorist ett subjektivt begrepp

Att kräva frigivning av ANC:s fängslade ledare Nelson Mandela hade med dagens lagar alltså kunnat ses som ett terrorbrott. En förening för hans frihet hade varit förbjuden att verka i Sverige. Detta påpekande ska dock inte tolkas som ett försök att jämställa ANC:s historiska kamp med exempelvis IS eller al-Qaida. Det är endast en påminnelse om hur vår föreningsfrihet ser ut just nu och att terrorist bevisligen är ett subjektivt begrepp.

Den svenska föreningsfriheten tycks nu stå inför ytterligare utmaningar. På senare år har den så kallade gängkriminaliteten drabbat våra samhällen hårt, med många tragiska händelser som följd. I försök att stävja utvecklingen har svenska regeringar av olika färg slängt fram mängder av förslag till åtgärder. En ständigt återkommande tanke är att kriminalisera själva organisationen bakom brotten.

Det kan låta rimligt att förbjuda föreningar som ägnar sig åt brott. Men redan då politiker ville förbjuda kriminella mc-gäng för över 20 år sedan konstaterade en statlig utredning att det är svårt att rama in och med tydliga gränser ange vilka organisationer som ska förbjudas. En idrottsförening som begår ett skattebrott bör trots allt inte riskera att förbjudas i sin helhet som konsekvens. Det handlar i slutändan om vilka brott som ska stävjas och hur. Därför lär dagens beslutsfattare göra nya försök att inskränka föreningsrätten. Som vanligt hänger det på oss medborgare att vara vaksamma så att inte lagstiftaren i sin iver målar med alltför breda penseldrag.

2019 avslöjade Sydsvenskan att en bostadsrättsförening i Malmö hade kapats. Fastigheten, som i folkmun kallas för Kinesiska muren, ligger i stadsdelen Rosengård och tidningens granskning visade att föreningen kontrollerades av skurkar. Att hyreshus kan ägas av bovar är visserligen inget nytt, men en bostadsrättsförening?

Bostadsrättens kombination av gemensamt ägande och individuell nyttjanderätt i en demokratisk förening är en fin konstruktion, särskilt innan verkligheten förstörde drömmen. En gång i tiden var ambitionen att inte låta bostadsrätten bli en handelsvara. Ett spekulationsfritt boende var målet. Försäljningspriset var dessutom länge reglerat enligt lag, en del av prisregleringarna under andra världskriget som sedan blev kvar. Den som sålde sin bostadsrätt fick därmed aldrig ett högre pris än ursprunglig köpesumma, plus inflation. Men i takt med den ökande bostadsbristen under 1960-talet uppstod en svart marknad. Politikerna tog därför bort pristaket på bostadsrätter och sedan dess styr som bekant marknaden.

Ett hål i lagen

Bostadsrättens styrka (och svaghet) har dock alltid varit dess demokratiska grund. Varje medlem har en röst och be stämmer tillsammans med sina grannar. Men i Malmöfallet hade en privat aktör lyckats skapa stadgar vid ombildning till bostadsrätt som gav säljaren fortsatt kontroll över 76 procent av rösterna.

Det visade sig alltså att en bostadsrättsförening mycket väl kunde ha stadgar som var allt annat än demokratiska. De enda som kunde ändra detta var medlemmarna själva på ett årsmöte. Men då krävdes en majoritet av rösterna, vilket knappast var möjligt eftersom boven i dramat själv satt på de flesta röstsedlarna. Bostadsrättslagen, som i stora delar är från 1930, hade inte förutsett att någon skulle vilja kapa en förening. Avslöjandet satte därför även fart på riksdagens lagstiftande politiker.

Det kan tyckas närmast genant att våra lagstiftare hade missat ett sådant tydligt hål i föreningsrätten, inte minst utifrån de försök att inskränka föreningsfriheten som samtidigt pågått. Men framför allt är det förstås en talande bild av lagstiftningsarbetets svårigheter.

Det kan förstås kännas rimligt att förbjuda föreningar som liknar en regelrätt milis, likt de svenska nazisterna 1934. Där och då var det antagligen även ett modigt beslut med tanke på att Hitler just tagit makten i Tyskland. Dessutom hade en fascistisk organisation då nyligen avväpnats i Sverige.

1931 avslöjades nämligen den så kallade Munckska kåren. Stockholms luftförsvars frivilliga beredskapsförening bildades 1928, med adelsmannen och generallöjtnanten Bror Munck af Fulkila som ledare. Bakom föreningen stod Sveriges fascistiska kamporganisation, en sammanslutning som såg bolsjeviker, fackföreningar och parlamentarismen som huvudfiender. De fruktade en kommunistisk revolution, speciellt efter riksdagens beslut att kraftigt minska det svenska försvaret 1925.

Munckska kåren uppgick enligt vissa uppgifter till tretusen personer, och hade vid avslöjandet över 1 000 vapen, inklusive flera kulsprutor. Det unika beslutet att inskränka föreningsfriheten för så kallad olovlig kårverksamhet fattades med andra ord utifrån ett reellt hot om att medborgarna kunde utmana samhällets våldsmonopol.

Skarpskytterörelsen

Förbudet mot militärliknande föreningar är dock extra intressant när det ställs i relief mot den svenska skarpskytterörelsen. Denna folkrörelse uppstod i mitten av 1800-talet som en frivillig försvarsförening, efter inspiration från Schweiz och Storbritannien. Med nationalromantisk retorik om fosterlandet ville dess ledare förändra det svenska försvaret från indelt yrkesarmé till värnpliktsarmé, där varje svensk man utförde sin försvarsplikt.

Tusentals svenskar deltog i de nystartade skytteföreningarnas övningar, och myndigheterna började känna oro. Konservativa tidningar varnade att »dessa beväpnade corpser skulle kunna utöva terrorism mot andre samhällsmedlemmar«. Den svenska historien är dessutom full av exempel på övergrepp mot grupper som har beväpnat sig i olika uppror. Så allt talade för en våldsam uppgörelse.

Men i stället för att se skarpskyttarna som terrorister och förbjuda deras föreningar så valde dåtidens makthavare att välkomna initiativet i en kungörelse 1861, varpå rörelsen växte kraftigt. 1864 kunde skarpskyttarna mönstra 40 000 man i rörelsens egen uniform, vilket var fler än vad svenska armén samtidigt förfogade över. Många av skarpskyttarna ville även se en förändring av den svenska riksdagen, och reformmöten hölls inte sällan samtidigt som själva vapenövningarna. Ståndsriksdagens slutliga avskaffande och den representativa parlamentarismens införande i Sverige 1866 ska ses i denna kontext: med en stark beväpnad rörelse som drivkraft.

Skarpskytterörelsens framgång brukar framför allt illustrera dåtidens fosterländska tonläge, men föreningarna erbjöd även ett embryo till demokrati. En av rörelsens fanbärare var författaren och teatermannen August Blanche. Han menade att skarpskytteföreningarna visat »hur lätt det går för sig att befalla utan tvång och hot, likasom att lyda utan slavens förödmjukelse och tysta klagan«. Rörelsens förste ledare Knut Bonde var ännu tydligare. För honom var skarpskytteföreningarna »en skön tillämpning av den demokratiska idén«. (August Blanche låg för övrigt också bakom att skarpskyttarna bar uniform, annars hade de enligt honom varit lika imponerande som »en geting utan gadd«.)

1901 infördes allmän värnplikt i Sverige. Då var August Blanche död sedan länge, de flesta skarpskytteföreningar nedlagda eller ombildade till skytteklubbar. Att dessa skytteföreningar spelade en betydelsefull roll för den liberala utvecklingen råder det ingen tvekan om. Att de inte förbjöds var viktigt för föreningslivet – och för framväxten av svensk demokrati.

Ungsvenskarna underlig konstruktion

Ska då en demokrati tillåta föreningar som inte respekterar just demokratin? En sådan inskränkning är å andra sidan inte särskilt enkel att genomföra. Tolkningstvister kommer uppstå kring definitionen av demokrati. Sverigedemokraterna bröt exempelvis med sitt ungdomsförbund 2015 efter flera upp märksammade konflikter med partiledningen. Partiet startade i stället en ny organisation, Ungsvenskarna, med en väldigt udda föreningskonstruktion. Det var nu inte längre medlemmarna i ungdomsförbundet som skulle utse de stämmoombud som väljer styrelsen. Dessa ombud utsågs i stället av moderpartiet. I skrivande stund är detta fortfarande rådande ordning. Många skulle nog inte kalla detta för en demokratisk ordning; en förening där medlemmarna inte självständigt väljer sin styrelse brukar inte definieras som demokratisk. Andra skulle kanske säga att Sverigedemokraterna bara öppet gör det som andra föreningar i alla tider, via valberedningar, skött i det fördolda.

Grundfrågan är förstås varför vi inte kan tillåta oss en absolut föreningsfrihet, på samma sätt som religionsfriheten saknar inskränkning i vår grundlag. Likaväl som du har rätt att tro vad du vill, kan vi kanske få rätten att bilda vilken förening vi vill? Är det verkligen föreningsfriheten som skapar brottslingar, nazister eller terrorister? Eller existerar dessa av andra anledningar?

Att begränsa grundlagens föreningsfrihet genom symbolhandlingar – och samtidigt missa hål i regelverket som gör det möjligt att kapa en förening som i Malmö – tyder hursomhelst på att vi antagligen bör prata mer om föreningslivets förutsättningar.ur

Texten är ett bearbetat utdrag från Jonas Nordlings nyutkomna bok Sygruppen Hjälpsamhet: och tio andra föreningar du inte visste existerat (Atlas)