Kuba Revolutionen har varit den enda tillåtna drömmen på Kuba sedan 1959. Erik Jennische analyserar hur det är möjligt.
Kanske började diskussionen 1993 när den argentinske Pulitzer-belönade journalisten Andrés Oppenheimer publicerade boken Castro’s Final Hour. Sedan dess har i alla fall mycket av diskussionen om Kuba handlat om vad som händer efter att Fidel Castro dör, och sedan 2016 vet vi svaret: Ingenting.
Och vågar man fråga kubanska demokratiaktivister om vad som händer när Raúl Castro dör, får man bara ett rått skratt tillbaka och ytterligare ett Ingenting!. För på Kuba vet alla att den interna politiska dynamiken inte är avhängig enskilda personer; den är avhängig det totalitära systemets kapacitet att avgränsa medborgarnas aktionsradie.
1961 beskrev Fidel Castro inför en grupp kubanska intellektuella på nationalbiblioteket i Havanna utrymmet för vad man kan säga och göra på Kuba:
Inom Revolutionen allt, mot Revolutionen inget. Mot Revolutionen inget, för Revolutionen har också rättigheter, och Revolutionens första rättighet är rätten att existera. Och inför Revolutionens rätt att vara och existera […] kan ingen rättmätigt kräva rättigheter mot den.
Och sedan dess har Fidel och Raúl Castro tillsammans med valda delar av familjen och en svans av lojalister byggt ett politiskt system som mycket tydligt sätter ramarna för “inom” och “mot”, och som definierar vad kubaner kan hoppas på och inte:
Kubaner kan hoppas på ett medlemskap i kommunistpartiet, men inte i något annat parti. Hoppas på en liten kaffeservering på gatan, men inte på en kedja av kaféer över hela landet. Hoppas på dricks i turistindustrin, men inte på att själva turista. Hoppas på att åka utomlands med regeringens exportprogram av läkare, men inte på en riktig anställning utomlands för äventyrets och pengarnas skull. Hoppas på att läsa nyheter från andra länder på internet, men inte på en riktig kubansk lokaltidning. Hoppas på att läsa allt av Fidel Castros vän Gabriel García Márquez, men inget av hans antagonist Mario Vargas Llosa. Hoppas på reformer av den kommunistiska konstitutionen, men inte på genomgripande demokratisering. Hoppas utses till en plats i nationalförsamlingen för troget arbete i revolutionens tjänst, men inte på att vinna folkets mandat för en ny politik.
Bröderna Castros budskap till dem som hoppas åstadkomma något utanför de av kommunistpartiet definierade ramarna har i 60 år varit: “Åk härifrån, landsförrädare! Och gör ni det inte har vi fängelser så det räcker.”
Ingen kubansk familj kan i dag drömma om det som många människor i de flesta av Kubas grannländer numer kan hoppas på: att utbildning och hårt arbete ska leda till två jobb med rimliga löner, ett hus, en bil och några dagar på stranden med barnen per år. Minimilönen är 15 dollar och medellönen 40. I Costa Rica är minimilönen som sagt 554 dollar, i Colombia 260 och i Guatemala 390. Enligt FN-organet för Latinamerika och Karibien, CEPAL, minskade fattigdomen i Latinamerika från 45 procent av befolkningen till 28 procent mellan 2002 och 2014. Sedan dess har den positiva utvecklingen avstannat, och de senaste åren till och med gått mot ökad fattigdom.
Coronakrisen kommer dessutom att drabba hela kontinenten mycket hårt. Men när ekonomierna ska byggas upp igen kommer de latinamerikanska familjernas dröm om ett rikt liv i frihet vara det som driver på utvecklingen. För kubanska familjer har det politiska och ekonomiska systemet i landet dock effektivt gjort det omöjligt att drömma rimliga drömmar.
När människor slutar hoppas på något större, på något eget, slutar de också ha bråttom. De resignerar, skuffar drömmarna åt sidan, fokuserar vardagsproblemen och accepterar att ställa sig i kö. På Kuba är det nödvändigt att resignera. För kan man inte stå i kö får man inte tillgång till livets nödtorft. Resignation är en överlevnadsstrategi.
Anledningen till att kubanska familjer tvingats leva med ransoneringsbok i snart 60 år är inte att kommunistpartiet saknar förståelse för vad en fri livsmedelsmarknad skulle göra för tillgången till mat. Anledningen är att så länge kubanerna tvingas stå i kö, har de inte tid till att förverkliga sina drömmar. En regering som kontrollerar medborgarnas tid, kontrollerar också deras aktionsradie.
Om resignationen är den ena sidan av regeringens metod för att kontrollera kubanernas tid är självbedrägeriet den andra; när drömmen ändå finns men bara någon annan, något annat, kan få den att gå i uppfyllelse.
Våren 2014 träffade jag en ung journalist som drömde om att skapa en nyhetstidning på internet som inte skulle vara oppositionell, den skulle bygga på journalistik. Fungerande internet var förstås en förutsättning och jag frågade när hon skulle ha tillgång till internet i mobilen. “Snart, snart, sannolikt i höst”, svarade hon. Men inte förrän sent på hösten 2018 hände det, och då hade såväl hon som hennes kolleger redan blivit av med sina anställningar, gripits ett flertal gånger och fått sina datorer och telefoner konfiskerade.
En äldre erfaren demokratiaktivist i exil förklarade för snart tio år sedan för mig att han förundrades över att Raúl Castro inte hade bråttom, för sin egen skull, “det här kan inte fortsätta längre”.
Otaliga andra kubaner och internationella aktörer har också självsäkert förklarat att “snart snart” händer det, om bara USA:s sanktioner blir hårdare, eller om bara USA:s sanktioner upphör. Om bara turismen skjuter fart, om bara Fidel dör. Raúl Castro har dock lärt sig att så länge kubanerna sätter sitt hopp till någon annan har han fortfarande tid.
Internationella aktörer kommer inte heller att agera förrän det är bråttom. Avsaknaden av radikala händelser på Kuba, som storskaliga protester, våldsamt förtryck och avrättningar, väpnade konflikter eller öppna interna motsättningar i systemet – sånt man kan hänga upp nyheter och internationell politik på – gör att kubanerna inte ser ut att ha bråttom, att de rent av är nöjda som det är. Andra internationella problem går då före, och så kan det fortsätta.
Revolutionen har varit den enda tillåtna drömmen sedan 1959, när Tage Erlander och Bertil Ohlin styrde i den svenska politiken, och det var flera år kvar till Hylands hörna, Beatles och Berlinmuren. Tron att människor frivilligt lever under samma regering i mer än 60 år innebär inget annat än förakt för de kubanska medborgarna. Avsaknaden av radikala händelser beror på resignationen och självbedrägeriet, på förtrycket av kubanernas drömmar.
Texten är ett utdrag ur rapporten I väntan på vadå? – Hur EU förlorade kampen för demokrati på Kuba (Arena Idé 2020).
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
