Samhälle Gör det någon skillnad om polisen kommer från förorten? Och används i så fall denna kunskap på rätt sätt? Zerde Sterya Celik har snackat med snuten.
Det arbete som polisen utför kan få många att känna trygghet när den gulblåvita bilen åker förbi då mörkret faller. Men är det så för alla? Vad händer när piketbussen åker förbi förorternas miljonprogram? En mängd rapporter visar att förtroendet för polisen är högre i förorten än vad som tidigare antagits, men ändå kastar ungdomar där sten mot polisen, och på många platser är benägenheten att ringa polisen och anmäla brott låg.
Att ålder, bostadsort och etnicitet påverkar inställningen till polisen vet vi redan, det har en lång rad forskningsrapporter visat. Det är dags att vända på frågan: hur uppfattar sig våra poliser själva? Eller mer specifikt; vilken inställning har poliser som själva har koppling till förorten till polisarbetet och sin roll som polis?
Det behövs fler poliser ropar våra politiker, likt borgmästaren i filmen Polisskolan. Men notera att kravet är FLER poliser, och inte alltför mycket tonvikt läggs på att tala om BRA poliser.
Men vad utmärker då en bra polis? Är det värdefullt att rekrytera fler poliser från dessa områden, som kan ha djupare kunskaper och därför en bättre uppfattning om hur de hanteras? Och om så är fallet: får poliser från utsatta områden möjlighet att använda sig av sina erfarenheter och kunskaper i polisyrket, eller försvinner dessa under den blåa uniformen?
Är polisyrket ett yrke som alla andra, eller leder den psykiska och fysiska påfrestningen, de långa timmarna, och den hårda pressen som ständig resursbrist innebär, till att yrket med tiden inte bara blir jobb, utan även en identitet? Kan det vara så att “vi” och “dom” tänkandet från förortsbors sida till slut leder till att polisen identifierar sig med rollen som “dom” i drabbade områden? Vad gör vi nu med den grupp av människor som är “dom” men som en gång i tiden varit “vi”?
Ironin i detta fall ligger i att jag, en förortsunge, bestämt mig för att jaga polisen och inte tvärtom. I alla fall fick jag chansen att intervjua tre poliser, varav två varit bosatta i förorten och en jobbat i förorten.
En initial poängtering innan vi djupdyker i frågan är att definiera vilka konflikter som belys i denna essä, då förorten kommer med olika karaktäriseringar. Blandningen av villaområden och miljonprogram tillåter inte en konkret uppfattning om vad en förort är. Fokus ligger i detta fall på Brås definition där “Förorter benämns av Polisen som ”utsatta områden” eller ”särskilt utsatta områden” som ”karaktäriseras av en låg socioekonomisk status där de kriminella har en inverkan på lokalsamhället”. Detta är att ha i åtanke där essän har som utgångspunkt och avgränsning det kriminella nätverket och dess problematik.
Vi måste först och främst prata om rekryteringsprocessen till polisutbildningarna. “Rekordmånga” söker sig till utbildningen, men dagens rekryteringsprocess innebär att flera tusen söker utan att fullfölja sin ansökan, genom att inte medverka på tester eller svara på enkäter som är en del av antagningen. En intervjuad polis är frustrerad över detta:
Du har tryckt på sök men struntar i resten och har inte ens gett det ett försök. Sen är det många som inte kommer. Det är jättemånga tusen som försvinner innan man ens är på plats.
Om det är brist på poliser, men inte brist på sökande till polishögskolan, är det rekryteringsprocessen som behöver ses över? Kan man sänka trösklarna utan att påverka utbildningens kvalité? Även om fler skulle antas till polisutbildningen, så löser det inte polisbristen, eftersom många poliser väljer att lämna yrket. Det blir mindre attraktivt att arbeta som polis med tiden och en högre lön krävs för att det ska uppfattas som lönsamt att vara polis under ett helt yrkesliv. När jag frågar om lönen så säger en av poliserna:
Jag vet många som säger att ‘Jag skulle gärna vilja bli polis, men det är inte värt det. Jag sitter på ett jobb nu där jag tjänar femton tusen mer i månaden och jag måste ha det’.
Hur mycket kommer den kunskap man fått med sig från förorten till användning i polisyrket? Det är en del av polisutbildningen att lära sig varför människor agerar som de gör, och inte minst varför vissa upplever ett utanförskap och misstror polisen.
Enligt mina intervjupersoner är kunskaperna från polisutbildningen inte på en tillräckligt djup nivå. Att ha insikter och förståelse kring villkoren för människor i utanförskap är istället något de upplever att de får ta med sig till utbildningen.
Men oavsett hur relevanta upplevelser och erfarenheter en polis har med sig till polisyrket, verkar det som att dessa bleknar med tiden. Den kollektiva uppfattningen överskuggar alltså med tiden ens egen grundsyn. Är man som polis medveten om detta då och till vilken grad jobbar man emot det? En av mina intervjupersoner säger :
Jag har kommit på mig själv, jag tänker hela tiden att, nej jag ska inte hamna där, utan prata istället.
En annan polis säger:
Det är det viktigaste är att du är medveten om att du kanske inte har lika mycket sympati och empati för människor längre.
Ökar inte visitationszoner risken för bestraffning av oskyldiga individer?
Är en förändrad grundsyn, en ny identitet, en slags arbetsskada? På samma sätt som händerna börjar tappa känseln efter flera år på bandet på Volvo så kan erfarenheterna från polisyrket till slut medföra ett visst sätt att tänka. Man kan inte heller utesluta att det finns sociologiska förklaringar till varför den kollektiva uppfattningen övervinner den individuella.
De teoretiska begreppen bonding och bridging visar på hur individer kan använda sina sociala kapital, där bonding är att binda socialt kapital inom en grupp eller gemenskap medan bridging är överbryggningen av socialt kapital mellan grupper.
I det här fallet, när poliser med rötter i utsatta områden socialiseras in i majoritetssamhällets perspektiv, verkar det finnas en process där fokus ligger på att stärka banden med den egna nyvunna gruppen, polisen, istället för att stärka överbryggningen mellan polisen och den grupp man kommer ifrån, en grupp man vet inte längre litar på polisen.
Polisen måste snabbt kunna avgöra vilka individer som är benägna att begå brott. Ofta handlar det om att utgå från stereotyper, eller fördomar. Detta bekräftar en av poliserna:
Om en fördom är beroende på hur någon ser ut, klär sig eller uppträder så skulle man kunna säga att polisens brottsförebyggande arbete bygger mycket på fördomar.
En annan säger:
Jag tror att det är lite av en arbetsskada. Som i alla andra yrken som finns det inom polisen också.
Var visar sig polisens fördomar mest? Vi ser en ökad rapportering och upplevelse av rasprofilering där människor blir utpekade och stoppade av polisen på grund av sitt utseende, så etnicitet är ett starkt svar. Förortssnuten svarar:
Tre vanliga killar med invandrarbakgrund på torget, helt vanliga killar. Jag kan ju förstå varför de här personerna kan tycka att det är trakasseri att vi kommer fram till dem. Alltså det är endast för hur de ser ut.
Men formen av gängkriminalitet i förorten har börjat skifta, det som en gång i tiden skedde “bakom stängda dörrar” sker nu öppet på gator och torg, och parallellt med kriminaliteten så växer sig det svenska missnöjet allt starkare. Polisen behövs mer än någonsin i dessa områden och förortsbor får bevittna det polisiära arbetet i större utsträckning.
Kriminaliteten blir även yngre med tiden. Småpojkar hävdar sig i skolkorridorerna, samtidigt som maktlösa lärare ser på. Istället för att möta den här utvecklingen med mer resurser till skolan fortsätter förortsskolorna att utarmas. Samtidigt, tragiskt nog, har kroppsvisitering av barn fått stöd av en majoritet i riksdagen.
Ledarskribenten Anna Dahlberg, som intervjuat Ulf Merlander, lokalpolisområdeschef i nordöstra Göteborg, skriver i Expressen att polisen efter en skottlossning visiterar “intensivt i de kriminella miljöerna under två veckor. Eftersom alla poliser förväntas kunna namnen på de 100 värsta kriminella riskerar man aldrig att kränka en oskyldig Chalmers-student”.
Kan man alltid utseendet på de 100 värsta kriminella utantill därmed? Hur skiljer man en oskyldig Chalmersstudent från en kriminell? Är Chalmersloggan inristad i pannan eller görs den snabba bedömningen på andra, mörkare attribut? En av intervjupersonerna säger:
Jag kan inte svara för alla poliser, men absolut det är klart det blir kontroller som blir lite slentrian på grund av ett visst beteende eller utseende”
Tanken med de så kallade visitationszonerna är att underlätta för polisen att komma åt både vapen och narkotika hos yngre personer i brottsförebyggande syfte. Men ökar inte visitationszoner risken för bestraffning av oskyldiga individer? Även om tanken är god så kräver vissa åtgärder ett konsekvensetiskt tänkande, där utfallet är det viktigaste.
Varför är detta relevant för polisen från förorten då? Jo, att ha en grundläggande förståelse kring hur polisen uppfattas sedan tidigare tillåter en att dra slutsatser om huruvida visitationszoner gör mer skada än nytta. När jag ställer frågan till poliserna så är de skeptiska:
Det kan bli jätteproblematiskt tror jag. Det kan bli farligt på det sättet att, man kan skada ett förtroende som inte finns där redan. Är det den enda bilden av polisen man får, alltså ‘Nu kommer de här och ska visitera mig’, då är risken att de bygger på ett polishat som kanske inte skulle funnits där från början.
En annan polis svarar:
Jag tror man kan bli lite mer cynisk och tycka illa om polisen, att dom kränker en nästan. Det är klart att det blir inskränkande, så det skulle förmodligen kunna sänka förtroendet.
Ytterligare en svarar:
Visitation på barn, har du en konkret misstanke att de har något på sig, då kan du fortfarande göra en kroppsvisitation på dem. Att bara gå fram till ett barn och säga ‘Vad har du i väskan?’ och börja rota i den. Där vet jag inte riktigt vart vi kommer att hamna.
Så varför tillämpas inte fler lokalpolisers erfarenheter på de reella problem som finns i förorten? Finns inte de bästa lösningarna hos dem som kan området bäst? Svaret är enkelt: det är inte poliserna själva som bestämmer.
Politiker tar beslut och i maktens korridorer finns inte många som kan problemen och som har analyserat dem. Och de poliser vi har med någon typ av bakgrund i förorten kan endast svara för sitt beteende, inte hela poliskårens. Dessutom finns det inte tillräckligt många poliser med bakgrund i förorten. Har dessa individer en tendens att bli bortvalda? Är det på grund av att man tror att deras lojalitet till förorten och vännerna kommer krocka med yrkeslojaliteten? Jag undrar, vad har du som andra poliser kanske inte har med avseende på din bakgrund?
Jag tror att det är förståelsen. Jag har en utländsk bakgrund och det tror jag kan vara till min fördel. När jag pratar med personer av samma bakgrund så pratar med dem på ett annat sätt för jag vet hur de fungerar. Det är fortfarande landsman till landsman.
En annan polis säger:
Det perspektivet jag har fått är att många hänger ute på torget för att dom har ingen annanstans att vara. De vill kanske inte göra det. Jag har en bättre förståelse för hur ungdomar i förorten kanske ser på polisen och hur dom har vuxit upp. Det är inte en dans på rosor för allihopa.
Överallt i samhället så finner vi progressivt drivna personer med folkets och samhällets bästa i åtanke. Detta går även att se inom polisen. Men hur länge orkar man kämpa?
Lögnen om att “man kan bara man kämpar” blir mantrat för den som faktiskt inte behövt kämpa så värst mycket.
Är samhällsstrukturen, oavsett karaktär, byggd för dig så kämpar du för rättvisa, men aldrig för överlevnad. Så när dagen är kommen där krafterna tagit slut, kan polisen tryggt luta sig mot ett samhällssystem som är till för dem. Dessvärre har detta system en tendens att kriminalisera de mindre privilegierade. Så hur mycket jobbar man utifrån det man en gång i tiden har förstått? Polisen svarar:
Det försöker jag göra, absolut. Jag försöker ta med mig tanken i bakhuvudet.
Välfungerande moraliska kompasser är dessvärre värdelösa om modet att bryta dåligt konstruerade mönster saknas. Jag ställer frågan igen, är det värt att rekrytera poliser från förorten, om uniformen ändå lyckas banka dig blå och fyrkantig?
Den utomstående individen som bestämt sig för att gå på förortssafari, begår ofta misstaget att dra alla över en kam. Lögnen om att “man kan bara man kämpar” blir mantrat för den som faktiskt inte behövt kämpa så värst mycket. Precis som många andra elitistiska koncept så stämmer mantrat enbart i rätta och specifika kontexter. Det vill säga om enbart den geografiska aspekten är ens motgång.
Högst upp i förortshierarkin har vi alla de individer vars föräldrar haft möjligheten att erbjuda en trygg uppväxt och övervakande så inte fel val får ta utrymme. Dessutom lämpligare efternamn och bosatta i de finare delarna av förorten.
Dessa personer blir sedan våra älskade maskrosbarn, en benämning istället tänkt för bland annat miljonprogrammens ungar som står själva. Sanningen är att alla de individer som bryter sig igenom och blir advokater, ingenjörer, statsvetare och poliser, vi har haft det ganska bra. En intervjuad polis håller med:
Jag är uppvuxen i förorten, det är jag. Men jag är inte uppvuxen på torget. Jag är uppvuxen i ett område som klassas som förort. Visst område spelar roll, men det är mycket annat som spelar roll runt omkring. Föräldrar, vänner och vilket val du gör.
Hanif Azizi, som nyligen gästade podden Snutsnack, menar att vi måste skilja på rasism och det som är polisiär erfarenhet och kunskap. När Polismyndigheten hävdar att det inte förekommer någon som helst etnisk profilering i arbetet som utförs så är myndigheten oärlig. Vem försöker man lura? Man kan inte garantera att myndighetens poliser inte gör det. Men å andra sidan har man även aktivister som pekar på en bild av att poliskåren är rasistiska, något som också inte är garanterat, då det ofta handlar om enskilda fall. Båda hållen är helt enkelt oärliga. När jag frågar om kritiken som riktar sig till det polisiära arbetet är befogat så svarar en intervjuperson:
Man glömmer också att mycket görs på erfarenhet, kännedom och mycket annat.
Polisyrket är komplext, och tankegångarna hos poliserna i tjänst är allt annat än lätta för oss i civilsamhället att förstå. Samhällsstrukturen tillåter dessvärre inte tillämpning av kunskap baserat på tidigare erfarenhet och kunskap från förorten. Det finns inte utrymme inom yrket att utöva det man tidigare kunnat om förorten förutom på individuell nivå. Detta är dessvärre inte tillräckligt om poliskåren inte använder sig av samma kunskaper. Därav finns det nästan outtalade krav på att tidigare förståelser sköljs bort. Är du inte beredd på det, ska du inte bli polis.
Psykiska och fysiska påfrestningar gör att man som polis mer än något annat lutar sig på uniformen. Med tiden försvinner även behovet att ifrågasätta den. Samtidigt sker kortsiktiga projekt för att få polisen att närma sig de grupper i samhället som har minst förtroende för myndigheter.
Det blir svårt för polisen att göra annat än att bonda inom den egna gruppen eftersom deras liv hänger på tilliten mellan varandra. De kortsiktiga projekten, försöken att bridgea polisen och de med minst förtroende förpassas därför per automatik till andra plats. Samhällsstrukturen är helt enkelt inte menad att bekämpas av polis utan att bevaras, oavsett om den är rättvis eller inte.
Men vems är skulden när poliskåren och förorten beter sig som skilda föräldrar bråkandes om ensam vårdnad om förortssnuten? Trots att jag har fler frågetecken nu än innan jag tog mig an frågan, vet jag en sak: vi borde prata mer om hur erfarenheter av att bo och växa upp i utsatta områden kan tas tillvara av polisen.
För att, får man utrymme att utöva sina styrkor i formen av tidigare kunskaper, så implementeras tanken hos förortsungen att livet är till för så mycket mer än det kriminella nätverket man befinner sig i. Det är bara när förortsungen kan se sig själv i och inspireras av snuten som starka och stabila broar kan byggas.
Då är frågan, är det trots komplikationerna värt att bli polis? För vissa är svaret enkelt:
När man åker förbi en skolgård efter en lång dag på jobbet och ungarna vinkar, då vet man att det är värt det.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
