Fotboll som kollektiv eskapism

fotboll Fotbolls-EM står för dörren, så vi släppte lös historikern Torsten Rönnerstrand för att ge sin bild av fotbollens speciella förhållande till såväl politik som litteratur.

Jag hoppas att de som spelar vackrast och intelligentast fotboll ska vinna.
Så skriver Lars Norén i andra delen av En dramatikers dagbok (2012).
Dessförinnan har han förklarat för en vän varför han under de pågående världsmästerskapen i Tyskland (2006) inte håller på Sverige:

Björn blev lite chockad av att jag sa att jag inte håller på Sverige. Varför skulle jag göra det. Det är en trög och ointelligent konservativ fotboll som de spelar. Jag sa att jag bestämmer mig för vem jag håller på under spelets gång. Jag hoppas att de som spelar vackrast och intelligentast fotboll ska vinna. (5/6 2006)

Noréns dagboksanteckningar om fotboll vittnar ofta om det alltmer komplicerade förhållandet mellan idrott, politik och litteratur. Liksom många andra fotbollsintresserade författare vill han i det längsta hålla fast vid drömmen om idrotten som en frizon. Likväl är han medveten om de politiska krafter som försöker utnyttja sporten för syften som ofta varit allt annat än hedervärda.
På det sättet erinrar han om flera andra av den svenska litteraturens främsta fotbollskännare, t ex Max Lundgren (1937–2005), Per Olov Enquist (1934–2020), Theodor Kallifatides (f 1938) och Erik Bengtson (f 1938). Hos dem finns hänförda skildringar av fotbollens kval och lycka, men också en stigande medvetenhet om de politiska intressen som hotar sportens renhet. Det hindrar inte att deras böcker kan upplevas som nostalgiska oaser för de boksynta fotbollsälskare som ser med oro på sportens framtid.

Fotboll och politik

Till en början var fotbollen en form av kollektiv eskapism. Den var ett sätt att tillsammans med andra fly bort från den grå vardagen.

Det började i den medeltida karnevalskulturen. Där blev fotbollen en del av ett kollektivt projekt som syftade till att skapa en gemensam frizon, fredad från kyrkans och kungamaktens förtryck. Fotbollen blev också en del av karnevalens uppror mot det pompösa allvaret i den kyrkliga och den konungsliga kulturen. För en kort tid slapp livet ut ur sina vanliga, av makten sanktionerade fållor och snuddade vid en ny sfär av utopisk frihet.

Detta drag av eskapism skulle komma att leva vidare i den moderna fotbollen. Så var det när den under 1800-talet omplanterades till en ny och mycket annorlunda miljö – de aristokratiska privatskolorna i England. Också där blev fotbollen ett sätt att fly bort från trista realiteter.

Den engelska överklassfotbollen blev – vid sidan av poesin – ett uttryck för de unga aristokraternas längtan bort från fulheten, den krassa girigheten och den hänsynslösa karriärismen i den tidens England. Fotbollen blev en del av de idealistiska skönandarnas strävan att forma ett nytt gentlemannaideal, baserat på generositet, hänsynsfullhet och sinne för fair play. I denna skönhetsdyrkande motkultur fick girigheten och karriärismen stå tillbaka för sådant som kamratanda och ”good sportsmanship”.

När fotbollen i slutet av 1800-talet spred sig till arbetarklassen levde det idealistiska gentlemannaidealet kvar, men i modifierad form. Nu blev fotbollen en blandkultur, där olikartade och delvis motstridiga värderingar levde sida vid sida. Det eskapistiska draget fanns visserligen fortfarande kvar, men det aristokratiska gentlemannaidealet fräschades upp genom kontakten med den ofta mera avspända livsstilen i arbetarklassen.

En konsekvens av denna utveckling blev att fotbollen för en tid kunde återknyta till den folkliga karnevalskultur som sett den födas. Den var inte längre ett exklusivt reservat för bildade skönandar med mycket pengar och gott om fritid. I stället blev den återigen en möjlighet för vanliga människor att fly bort från vardagen och ge sig hän åt skönheten, ruset och extasen.

I borgerliga kretsar såg man ofta positivt på det eskapistiska inslaget i fotbollskulturen. Man hoppades att det skulle fungera som en motvikt mot farliga samhällsomvälvningar. Tanken var att eskapismen skulle fungera som en säkerhetsventil för det sociala missnöjet. På så sätt skulle den främja klassamverkan och motverka socialistiska tankegångar.

Av samma skäl betraktades fotbollen till en början med misstro inom delar av de militanta falanger inom arbetarklassen som hoppades på en radikal omvandling av samhället. Den negativa attityden skulle dock ganska snart bli överspelad. Under arbetarrörelsens glansdagar var dess ledare ofta benägna att se fotbollen som ett politiskt vapen.

Det gäller inte minst om det svenska folkhemmets arkitekt, socialdemokraten Per Albin Hansson. Under sitt studieår i England hade han blivit en inbiten fotbollsentusiast, och han tvekade aldrig att utnyttja fotbollens propagandistiska möjligheter till rörelsens fromma. Sålunda deltog han 1916 som centerhalv (ett slags mittfältare) i en propagandamatch på Stockholms Stadion mellan arbetarrörelsens reformistiska och revolutionära grenar. Under sin tid som arbetstyngd statsminister åren 1932-1946 hände det inte ofta att han missade någon viktig fotbollsmatch.

Den unga socialdemokratin var dock inte ensam om att utnyttja fotbollen för politiska syften. Om det vittnar inte minst bilderna från VM-finalen i Italien 1934. Där ser vi det segrande hemmalaget hälsa landets diktator Benito Mussolini med väl inövade fascisthälsningar. (Dessa graverande bildbevis har inte hindrat att lagkaptenen Giuseppe Meazza fått ge namn åt den fotbollsstadion i Milano, där Milan och Inter än idag spelar sina hemmamatcher. För egen del föredrar jag dock att använda det äldre och mindre belastade namnet Stadio San Siro.)

Efter det fascistiska Italiens VM-seger 1934 såg Hitler fram med stor förväntan mot OS i Berlin 1936. Det slutade dock med ett nederlag, som borde ha kunnat inge tyskarna onda aningar om vad som komma skulle. Inför en besviken hemmapublik blev manskapet från Det Tredje Riket totalt utspelat av Norge. Det framgår av ett referat i min pappas hårt slitna exemplar av praktverket Sommarolympia 1936:

Norrmännen förtjänade segern. De delvis utklassade tyskarna i kall, lugn skotsk stil. […] Tyskarna kom inte i gång förrän långt in i halvleken men sköto vanvettigt illa. De hade för bråttom i allt, vad de än gjorde […] Tyskarna rusade förtvivlat i stället för att samla sig. Katastrofen var oundviklig.

Detta snöpliga nederlag hindrar inte att fotbollen förblivit ett propagandainstrument för makthavare med storvulna planer. Det gäller inte minst det forna Sovjetunionen. Efter andra världskrigets slut satsade de sovjetiska ledarna hårt och tidvis framgångsrikt på att få fram ett slagkraftigt landslag, men när det blev dags för slutspel i VM-turneringarna gick det inte bra. Sålunda blev Sovjet gång på gång utslaget av mindre nationer som Sverige (1958), Chile (1962), Västtyskland (1966), Uruguay (1970), Polen (1982) och Belgien (1986).

En framgång som är svår att överskatta blev det däremot för den återfödda demokratin i Tyskland. I VM-finalen 1954 vann ett nederlagstippat Västtyskland över Ungern med 3-2. Det var en match som förmodligen haft större betydelse för politiken än någon annan match i fotbollshistorien. Efter mer än 20 år av förnedring kunde de hårt prövade demokraterna i Tyskland känna att de äntligen var på väg att släppas in i det europeiska finrummet. Som bekant var det inte heller sista gången som det demokratiska Tyskland skulle visa framfötterna inom fotbollen!

Hur det ska gå i framtiden vet vi dock inte! Klart är ändå att politiken även i fortsättningen kommer att sätta sin prägel på fotbollen. Mycket talar tyvärr också för att den i stigande utsträckning kommer att styras av politiker som är mycket olika de idealistiska skönandar som på 1800-talet sökte sig till sporten för att få uppleva kamratanda och ”good sportsmanship”.

Ett vittnesbörd om det är de komplicerade turerna inför beslutet att låta det lilla men stormrika oljelandet Qatar arrangera VM år 2022. Avgörande för detta kontroversiella beslut var att oljelandet inför omröstningen 2007 fick stöd av Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy som nyligen dömdes till flera års fängelse för korruption.

Att Qatars ledare valt att satsa så mycket pengar på detta projekt beror inte i första hand på deras fotbollsintresse. Den viktigaste anledningen är att man ser det som ett sätt att gardera sig mot inre och yttre hot. Sålunda hoppas man att landet under förberedelserna inför VM ska vara skyddat för kupper och revolutioner men också från invasioner av den typ som drabbade Kuwait 1990.

Fotboll och litteratur

För flertalet fotbollsälskare innebär idrottens tilltagande politisering en sorglig, för att inte säga förhatlig utveckling. I väntan på bättre tider kan man emellertid söka tröst i den omfattande fotbollslitteraturen. Hos många författare har fotbollen i det längsta framstått som ett Utopia, en projektionsyta för eskapistiska drömmar om frihet och gemenskap. Samtidigt kan vi hos några av dem – t ex Lars Norén – också urskilja en tilltagande besvikelse över fotbollens utveckling i en värld där idrotten allt oftare användes för orena syften.

Först ut var Max Lundgren med den legendariska kvartetten om fotbollslaget Åshöjden (1967–1971). Här får vi följa den unge Jormas utveckling från oreflekterad naivitet till politisk och moralisk medvetenhet. Samtidigt skildras ett samhälle som slits mellan idealism och materialism – mellan Jormas fotbollstränare Bagarn och hans styvfar Blåbärskungen. Sympatierna ligger helt klart på den idealistiske fotbollstränarens sida, men det finns ändå ett stänk av kritik i skildringen av hans mer eller mindre motvilliga samarbete med den materialistiske Blåbärskungen.

När kvartetten om Åshöjden just hade fullbordats 1971, kom det nytt bränsle till den vid denna tid ganska eldfängda debatten om idrott och politik. Det var P O Enquists Sekonden. I denna bok är fotbollen bara ett sidotema, men det hindrar inte författaren från att ställa intressanta frågor om dess förhållande till politiken. Från sin position som exilförfattare i Västberlin betraktar han folkmassan på Olympiastadion och frågar sig vad det är som den flyr bort från.

Deras kärlek till fotbollen hade onekligen spelat en viktig roll, frågan var vilken roll den i sig bländande och älskvärda tyska fotbollen hade spelat för den tyska arbetarklassens utveckling eller ideologiska undergång. Fotbollspubliken var sig i grunden relativt lik över hela jorden, bara mer eller mindre garderad i sitt känslospråk, men det intressanta var de uttryck känslan tog sig. Hängivelsen fann man överallt, av olika styrka men alltid kanaliserad in i idrotten. Bort från vad? Det var den hypotetiska fråga som avgjorde allt. Bort från vad?

Med denna fråga inleder Enquist den långa diskussion om fotboll och politik som löper tvärs igenom hela hans karriär som diktare och journalist. Under de följande åren ser vi hur han gång på gång vänder sig till fotbollen för att hämta argument och slagkraftiga exempel.

I många böcker har Enquist berättat hur han i fotbollen funnit en öppenhet och mänsklig värme som stått i tydlig kontrast till slutenheten i de frikyrkliga kretsar där han växte upp.  Denna konflikt mellan sekulärt och kyrkligt får hos Enquist ett tydligt inslag av ideologiskt laddad kulturkamp. I sitt motstånd mot den frikyrkliga slutenheten går fotbollskulturen i allians med Folkets Hus, folkrörelserna och det framväxande välfärdssamhället.

Fotbollens politiska laddning framträder likaså, när Enquist i Två reportage om idrott (1986) beskriver spelets kreativa kvaliteter med hjälp av existentialisten Jean-Paul Sartres idéer om ”fri och bunden instrumentell praxis”.
Läst i sitt sammanhang blir detta resonemang en lätt maskerad hyllning till den reformistiska socialdemokratins försök att finna en tredje väg mellan den vildvuxna kapitalismens anarki och den stelbenta planekonomin i de kommunistiska öststaterna.

Sådana tankar möter vi också i Enquists självbiografiska roman Ett annat liv (2008). Här berättas det dessutom om hur den unge P O på 40-talet flydde till fotbollen från den stränga indoktrineringen i den frikyrkliga miljö där han växte upp. Som barn drömde han sig bort till ”fotbollens förtrollande värld” och när han blivit lite äldre var det fotbollsplanerna som befriade honom från ”trons fångenskap”.

Något liknande kan vi också se i Theodor Kallifatides Den grymma freden (1977) och Det gångna är inte en dröm (2010), två självbiografiska böcker som handlar om författarens barndom och ungdom i Grekland under och efter andra världskriget och det grekiska inbördeskriget 1946-1949.

Här blir fotbollen ett sätt att fly bort från tristess, fattigdom och sexuell frustration i ett brutalt förtryckarsamhälle, styrt av kyrkan och en auktoritär högerregim med fascistoida inslag. Från detta förtryck kan Kallifatides unge alter ego drömma sig bort genom att identifiera sig med fotbollslaget Panathinaikos och dess vänsterytter Babis Fylaktos. Panathinaikos var ju poeternas och de fattigas lag och Fylaktos en symbol för drömmarna om den krossade vänsterns återuppståndelse.

Det eskapistiska draget i fotbollskulturen möter vi också i Erik Bengtssons självbiografiska roman Heja Röda Vita Laget(1975). Här berättas om hur det lilla brukslaget Degerfors genom sina framgångar ”fått hela samhället att höja sig över vardagen”. För övrigt har vi under våren 2021 också kunnat uppleva ett liknande mirakel i den s k kallade ”verkligheten”. Efter många år i skuggan har Degerfors i triumf återvänt till allsvenskan, där laget inför EM-uppehållet intar en mycket hedrande sjundeplats.

Hos Bengtsson står den nationella fotbollen i centrum, men hos Lars Norén är intresset koncentrerat till VM-turneringarna. Det hindrar inte att det finns betydande likheter. Dit hör inte minst inslaget av eskapism. I Noréns dramatik ser vi det visserligen bara i undantagsfall – allra tydligast dock i Kyla (2002) – men i de fyra volymerna av En dramatikers dagbok (2008, 2013, 2016 och 2020) finns det många exempel. Sålunda möter vi det redan i den första volymen, där Noréns sorg över en pågående skilsmässa hanteras med hjälp av minnen från den lyckliga sommaren 1994 då Sverige fick brons vid VM i USA:

Jag var ganska ledsen när jag somnade. Tänkte på C och våra somrar. […] Den vidunderliga heta sommaren 1994 med VM i fotboll, Lipstick on your collar, Björn som fyllde femtio, C bakade en tårta och grädden smälte av värmen på väg från köket till bordet i trädgården, det sidenvita mjuka havet. (19/12 2001)

Att fotbollen fungerat som en tillflykt ser vi också i Noréns anteckningar från VM i Sydafrika 2010, men här är han alltmer störd av den tilltagande korruptionen. Det ser vi i en kommentar till matchen mellan Italien och Slovaken. Som skäl för sin motvilja mot den italienska fotbollen anger han att den är ”en mutnations fotboll”.

Jag var euforisk häromdagen en kort stund när Italien blev utslagna ur VM-turneringen. Varför tycker jag så illa om dem. För att det är en mutnations fotboll, för att det fortfarande är så fascistiskt. Jag kunde uppskatta dem fram till början av nittitalet. Jag höll ofta på dem, ja, tills Zidane kom. Jag kan respektera deras geniala dödande enformiga defensivspel, sådant det var i VM 2006, men inte att resultatet av dem dödar glädjen, friheten, skapandet. (25/6 2010)

Den tilltagande korruptionen verkar också ha varit anledningen till att Norén under det sista årtiondet av sitt liv blivit alltmer skeptisk till fotbollen. Den minnesvärda VM-turneringen i Brasilien (2014) kommenteras inte alls i En dramatikers dagbok och under turneringen i Ryssland (2018) skriver han:

Såg fragment av den brutala matchen mellan Uruguay och Ryssland, som Ryssland förlorade. Jag har tappat intresset för flera år sedan. (25/6 2018)

Det hindar inte att den gamla entusiasmen för fotbollen ibland kan flamma upp. Särskilt gäller det när de uppträdande lagen kommer från länder som Norén gillar eller ogillar. Så var det då Frankrike i VM 2018 slog ut Argentina, vars fotboll dagboksförfattaren vid upprepade tillfällen sagt sig avsky:

Underbart det sätt på vilket Frankrike slog ut Argentina. Det var en intensiv match. Nästan alla skulle bevisa sin manlighet. Den som avgjorde var en nittonåring från en av de fattigaste förstäderna i Paris. Han är snabb, intelligent och ger ett intryck av ödmjukhet.  Spelar i Monaco. (20/6 2018)

Men det var nog inte bara avskyn mot Argentina som dikterade Noréns reaktion. Liksom många andra fotbollsälskare tycks han ha sett ödmjukheten hos Frankrikes unge målskytt Kylian Mbappé som en nostalgisk påminnelse om en tid då fotbollen alltjämt präglades av kamratanda och ”good sportsmanship”.