slutreplik Det är säkert av värde att euro-projektet stöds av en bred folkmajoritet. Likafullt är det uppenbart att denna majoritet idag skulle vara materiellt rikare och mindre arbetslös om valutaunionen inte kommit till stånd, svarar Lars Anell.
Huvudargumentet i min artikel, som Sven-Olof Petersson och Mats Ringborg retar sig på i sin replik, är att den ekonomiska utvecklingen inom eurozonen i alla avseenden varit sämre än i alla jämförbara ekonomier – tillväxten klart lägre, arbetslösheten klart högre och produktiviteten svagare. Det finns en förklaring. Den gemensamma valutan inramad av ett ortodoxt finansiellt regelverk tvingade eurozonens medlemsländer att spara sig ur finanskrisen.
”Andra gör helt annorlunda bedömningar i dessa avseenden” skriver Petersson och Ringborg. Nej, vill jag påstå. Det finns inga oberoende bedömare som gör en ”helt annorlunda” bedömning. Hade de funnits skulle nog Petersson och Ringborg nämnt någon av dem.
I min tidigare artikel finns en lång lista på kvalificerade experter som delar min uppfattning att eurosamarbetet misslyckats. Den kan göras längre. Låt mig här bara lägga till Mervyn King som var chef för Bank of England 2003–13.
I boken The End of Alchemy gör han den enkla observationen att en gemensam nominell ränta i en grupp av länder med starkt varierande inflationsbenägenhet får allvarliga konsekvenser för den relativa konkurrenskraften. I detta fall har det lett till avindustrialisering i Italien och Spanien i konkurrens med Tysklands Mittelstand.
Att euron är ett politiskt projekt är vi eniga om och säkert är det av värde att det stöds av en bred folkmajoritet. Likafullt är det uppenbart att denna majoritet idag skulle vara materiellt rikare och mindre arbetslös om valutaunionen och dess regelverk inte kommit till stånd. Det räcker att jämföra med utvecklingen i de europeiska länder som inte deltagit. Eller fundera över det märkliga förhållandet att eurozonens medlemsländer i allt större utsträckning handlar med tredje land.
Den så kallade återhämtningsfonden har jag löpande och utförligt kommenterat i Dagens Arena. Det fransk-tyska förslaget syftade till att hålla samman eurozonen men det officiella skälet sades vara att lyfta Europa ur pandemikrisen. I statsfinansiella termer är bidraget marginellt i relation till vad länder gör på egen hand men politiskt är det ett steg på vägen mot en union där skattebetalare i norr överför pengar till länder i syd och öst. Utbetalningar från fonden börjar nu droppvis när alla länder kommit ur krisen och bereder sig på att ta itu med inflationsbekämpning.
Den ”hållning” från min sida som efterfrågas är att Sverige inte bör delta i eurosamarbetet och skatta oss lyckliga att hittills inte ha gjort det. Om jag vill att ”Sverige ska försöka förbli i ett laglöst utanförskap” måste jag fundera på – inte bara rent språkligt.
Petersson och Ringborg nämner att jag refererat till Jean Pisani-Ferry som trots att han konstaterar att europrojektet i alla avseenden misslyckats kommer till slutsatsen att det ändå bör fortsätta. Min poäng var att han i likhet med Petersson och Ringborg inte för fram ett enda vettigt argument för att delta men ända bedömer samarbetet som värdefullt. Därför kvarstår min fråga – för vem ?
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
