Modernitet Larmrapporterna om ungdomars aktiviteter med mobiler blir allt fler och högljudda. Därför är det bra att det är en traditionell kristdemokrat och ”batongliberaler” som har gjort det till en av sina hjärtefrågor. Socialdemokraterna kan möjligen ha blivit för ängsliga när det kommer till att ta ansvar, begränsa teknik och samtidigt riskera att stå för förmynderi.
I journalisten Erik Fichtelius uppmärksammade intervjudokumentär för cirka 20 år sedan med förre statsministern Göran Persson säger sig den senare bekymra sig för att Carl Bildt inte hade något jobb. Persson berättade att Bildt bland annat erbjudits att bli generaldirektör för Luftfartsverket. Det är ”attraktivt för en som är teknikglad”, menade Persson.
Anekdoten illustrerar delvis hur de då dominerande partierna betraktades och hur detta personifierades genom dess ledare.
Persson använde helst inte e-post och mobiltelefon – även om han gjorde det under Nobelmiddagen en gång, vilket blev en skandal – och uttryckte sig ofta nostalgiskt om det som varit. Bildt, å andra sidan, var tidig med att blogga och blev pionjär då han 1994 skickade mejl till USA:s president Bill Clinton, det första mejlet mellan två regeringschefer. Kontrasterna mellan det tidigare kommunalrådet, som gärna sjöng andliga sånger, och den ständigt flygande fredsentreprenören handlade också om det omoderna och det moderna, bland annat illustrerat genom olika sätt att se på Europasamarbetet.
I det klassiska replikskiftet i valduellen 1998 kommer det åter till uttryck. Efter att Bildt talat om hur hans internationella erfarenheter gjort att han kommit i kontakt med människor som ”har varit i svåra situationer” svarade Persson på ett sätt som blivit klassiskt: ”berätta gärna om nya IT-satsningar och flygplansmodeller, men berätta inte för mig om det nya klassamhället”.
Göran Persson var således själv angelägen om att porträttera och kontrastera dem båda med hjälp av teknik. Trots att detta är under IT-boomen så bidrar Persson till att ge Bildt företräde till vad som då betraktas som modernt och framtidsinriktat, medan han själv talar om sin egen uppväxt och dess klassamhälle (vilket han ju gjorde på ett starkt emotionellt och genialiskt sätt).
I samma debatt understryker Carl Bildt de olika synsätten mellan höger och vänster ifråga om i vilken omfattning staten ska engagera sig i människors liv, det som högern ansett varit förmynderi.
När S förlorade valet 2006 ansågs man vara ett mossigt parti, medan Alliansen stod för framtid. I vallokalsundersökningen ansåg väljarna att samtliga allianspartier hade en bättre politik för framtiden än vad Socialdemokraterna hade. I partiets egen valanalys skrev man att ”å ena sidan uppfattas socialdemokraterna som ett parti som utgör en garant för trygghet och ”står på de svagas sida”, å andra sidan som ”myndighetsmaktens parti”. Man redovisade också att Moderaterna kännetecknades som ett framtidsparti och som stod för frihet, medan Socialdemokraterna i stor utsträckning kännetecknades av ”myndighetsmaktens” och av ”förbud och kontroller” och ej ansågs särskilt ”framtidsinriktat”.
Partiet ville bli modernt igen
Det fanns en tid när Socialdemokratin istället betraktades stå för det moderna, den eviga tillväxten och en teknikutveckling som tjänade samhällsutvecklingen. Partiets nedgång och förlusten av regeringsmakten i valet 1976 förklaras delvis av en reaktion mot det moderna och av en civilisationskritik från höger. Statsvetarprofessorn Tommy Möller menar exempelvis att Thorbjörn Fälldin ”gav röst åt en framväxande civilisationskritik i en tid då den reservationslösa tilltron till den tillväxtfilosofi och den materialistiska livsstil som bar upp moderniteten började falna”.
Valet av Mona Sahlin som partiordförande 2007 illustrerar till viss del partiets ambivalens i frågor som betraktades som uttryck för en konflikt mellan det moderna och det traditionella. Partiet strävade efter att bli betraktat som modernt igen. Dessa års politiska konflikter var av traditionell karaktär, det handlade ju inte minst om arbete, trygghet och skatter, men också om att söka en ton och ett tilltal som förändrade bilden av partiet.
Detta kom bland annat till uttryck i att partiet – efter en noggrann process – 2012 lade till ”mellannamnet” Framtidspartiet. Medan Moderaterna några år tidigare försökt att förändra blicken på sitt parti och ta över en del av det som Socialdemokraterna förknippades med, genom att kalla sig för ”det nya arbetarpartiet”, skulle S nu alltså göra ungefär samma sak.
En direkt konsekvens av den nya kostymen blev att 1 maj-märket året efter bestod av en QR-kod (!). För är det något som representerar modernitet så är det teknik. Socialdemokraternas mossighet kom ju inte sällan att från motståndarna förstärkas genom hånfulla påminnelse om att partiets kvinnoförbund på 80-talet ville förbjuda kabel-tv, att man delvis var kritisk mot reklam i radion och att kommunikationsminister Ines Uusmans uttalande om att hon inte tror ”att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid som det faktiskt tar åt att surfa på internet”.
Ett inslag som passade väl in i striden om vem som var mest framtidsinriktad var konflikten om skolan. Skolminister Jan Björklunds idé var att delvis använda sig av nostalgi och sälja in en idé om att skolan skulle bli som den en gång varit. Den snabba teknikutvecklingen och det ökade trycket på såväl fler datorer i skolan som vägledning kring hur det skulle påverka undervisningen, tvingade ut ministern på banan. Inte minst kom dessa krav från Moderaterna, som efterfrågade en nationell IT-strategi. Liknande kritik och krav kom sedan att framföras från Socialdemokraterna. Under valåret 2014 utlovade Björklund till sist att ett arbete i syfte att åstadkomma en nationell IT-strategi skulle påbörjas.
Under denna period blir det allt vanligare att barn har egna mobiltelefoner och att de har med sig dessa i skolan. Med det följer en alltmer intensiv diskussion om för- och nackdelar med mobiltelefoner i skolan och om man bör begränsa möjligheten att använda dessa under skoltid.
”Maken till bakåtsträvande”
I ett tidningsreferat från ett kommunfullmäktige i Bollnäs 2013, från debatten om en motion om förbud mot mobiltelfoner i skolan, framgår att ledamöterna har en positiv syn på hur mobiler kan användas. Den här motionen ”är 1800-tal”, sa en moderat, ”maken till bakåtsträvande motion får man leta efter”, hävdade en centerpartist och det är bättre att ”föräldrar och lärare visar barnen hur man uppför sig, än att ropa på förbud”, sa en socialdemokrat.
Redan 2014 uttalade Stefan Löfven att han ville se möjligheter till mobilförbud i skolan och frågan kom under de kommande åren att mer handla om vem som skulle fatta besluten, att mobiler inte hörde hemma i klassrummen blev mer av allmängods. Eftersom skolpolitiken under en lång period haft mest fokus på ordningsfrågor var det inte konstigt att frågan blev politisk, och när Socialdemokraterna gick till val 2018 var ett förbud ett vallöfte.
Det är något helt annat när det kommer till vad som sker utanför skoltid. Att stå upp för ordning i skolan och ställa krav på korrekt leverne i förorterna är en sak, att adressera problem om att även medelklassens föräldrar i tillräcklig omfattning inte begränsar skärmanvändning är en helt annan grej. En liberal tanke är att varje person själv vet vad som är bäst den, vilket är grunden för uppfattningen om alkoholmonopolet och fördelning av dagarna i föräldraförsäkringen. Utifrån samma logik borde varje (fungerande) förälder ha förmåga att begränsa sina barns skärmanvändande.
Det är då den moderatledda regeringens socialminister, kristdemokraten Jabok Forssmed träder in på banan med en delvis annan syn. Det är inte nödvändigtvis så att varje person har tillräckliga förmågor att veta vad som är bäst och hantera detta på ett rimligt sätt. I traditionell konservativ och kristdemokratisk anda bör individer vägledas genom betoning på och kännedom om universella värden som ska altras och spridas i en social kontext, i ett kollektiv. I en debattartikel i Aftonbladet skriver han att det länge ”funnits en alltför okritisk hållning till digitalisering”, att det är svårt att ”hantera detta på egen hand”, men att ”mycket kan göras tillsammans”. Han efterlyser därför råd och vägledning till barn och deras föräldrar och kräver att de stora medieplattformarna tar ansvar och har också kallat dem till sig. ”Både i skolan och på fritiden behövs en livsstil som inte sliter på hjärnan och drabbar hälsan”, avslutar han sin artikel.
Som Håkan Bengtsson skrev i Dagens Arena har socialministern Jacob Forssmeds utövning av sin ställning till stora delar kommit att bestå i att uppfodra medborgarna att leva och reflektera i enlighet med vad ministern tycker är lämpligt. Samma sak när det gäller skärmar och unga människors umgänge med sina mobiltelefoner.
Det kanske mest beror på svårigheterna att ingripa i vad människor gör på sin fritid, så länge det inte skadar andra. Det är liksom svårt att förbjuda eller begränsa en sådan användning, och då är det inte orimligt att en socialminister ändå adresserar sin oro och att han faktiskt skulle vilja begränsa tiden framför skärmarna.
Och kanske ska det till en traditionell kristdemokrat till att lyfta sådana frågor.
Liberalerna vinner säkert på detta
Det är befriande att politiken inte begränsas till lagstiftning och förordningar, att politiskt ledarskap, vilket fick något av en renässans under pandemin där det politiska ledarskapet faktiskt handlade om att få människor att förstå sitt eget ansvar, kan bestå av förmaningar. Detta har praktiserats inom krisberedskapen borde även tillämpas när det gäller klimatfrågan.
”Är det moralpanik? Den medelålders sedvanliga gnäll över dagens ungdom?”, frågar sig Jakob Forssmed i ovan nämna artikel. Det ligger nära till hands att en kristdemokrat anklagas för det. Men också en socialdemokrat. Det tunga arvet av att ”försöka lägga livet till rätta” för den enskilda människan har länge förföljt Socialdemokraterna. I själva verket förenas en traditionell kristdemokrati med vad socialdemokratin har stått för: att intentionerna för ett bra liv också förutsätter politiska idéer för hur människor bör leva sina liv.
Det finns en rädsla inom Socialdemokratin att bli betraktad som förmyndare, och att skrämma liberalt sinnade väljare på flykten. Partiet bär ett ok, har i berättelsen fått ett underskott av detta kapital. I fråga om alkoholmonopolets och Systembolagets roll talar företrädare gärna om det stora och rika utbudet i vinhyllorna än att begränsa möjligheten att dricka alkohol. KD spelar en begränsad roll i en grupp av partier och har som sin roll i denna att attrahera de högerväljare som gillar visst ”förmynderi”. Forssmed säger exempelvis att ”detaljhandelsmonopolet är en viktig del i svensk alkoholpolitik, som ska värnas”.
För Folkpartiet/Liberalerna är mycket annorlunda. De har ett överskott av förtroendekapital i att vara anti-förmynderi-parti, mycket tack vare den liberala etiketten. Så när de nu kräver något av ett förbud mot att barn ska vara på sociala medier med sin mobil efter 23 vinner de säkert på det. Expressens politiska kommentator Viktor Barth-Kron skriver att när nu många ropar och frågar om förslaget är att betrakta som liberalt är det kanske inte det, men ”definitivt liberalpartistiskt”. Han skriver vidare att ”vi talar här om ett parti som haft två riktiga vinnarfrågor i modern tid: språkkrav för invandrare och kepsförbud för skolbarn. Som på 1980-talet gick till val på att det skulle fortsätta vara förbjudet att knarka och som för 100 år sedan sprängdes på frågan om man skulle förbjuda alkohol fullt ut eller bara ha kraftiga restriktioner.”
På plattformen X var många reaktioner från vänster på L:s förslag enligt ryggmärgsreflexen, ska verkligen ett parti som Liberalerna komma med ett sånt förslag?
Mobiltelefonerna har blivit små, men rymmer – förutom en hel och ofta ganska knasig värld – en politisk knepig fråga där partierna inställning till i konflikter om frihet-reglering och bejakande-begränsande ställs på sin spets. Men också där partiernas idétraditioner och hur man har kommit att bli i relation till hur man vill bli betraktade ringas in.
Markus Alexandersson, frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
