Fräsch, frisk och fuktfattig

Smuts Synen på renlighet har länge präglat människans liv och fortsätter att göra så i allra högsta grad. Malin Haawind har borrat djupt i ämnet för att försöka förstå var gränserna går.

Det renlighetslyft som skedde vid förra sekelskiftet var välbehövligt, men har vi gått för långt? Vår hud mår knappast bra av för intensivt tvättande, det vet vi. Våra hudkostymer är en sak, sedan har vi klimatet också. Vi tvättar och städar i en omfattning som påverkar det negativt. Det är allvarligare, för då handlar det inte bara om att skada sig själv utan om att skada framtiden.

Tullia Jack är doktor i sociologi vid Lunds universitet. Hon har skrivit avhandlingen Negotiating Conventions: cleanli­ness, sustainability and everyday life som handlar om renlighetsnormers klimatpåverkan. ”Renlighet är en fråga om vardagsrutiner som omärkt konsumerar vatten, energi och människors tid”, skriver Tullia Jack. Jag ringer henne och frågar om vi är för renliga i dag.

– Ja, det tycker jag. Och då tänker jag inte främst på det biologiska, utan på att vi använder för mycket vatten och energi. Tullia ser att vår strävan efter renlighet har gått från att vara sund och rimlig till att bli alltmer sträng och kopplad till skam. Det finns en rädsla för att andra människor ska se ner på en och det finns en stark föreställning om att den som är renlig är en duktig och bra människa.

Jag frågar Tullia om det var något som förvånande henne i arbetet med avhandlingen.

– Det är tydligt att det finns många olika sätt att se på renlighet och vad som är rent eller smutsigt. Det är rätt många som tycker att vi tvättar alldeles för mycket, men de är ändå inte beredda att dra ner på sitt eget tvättande.

Kopplingen mellan renlighet och ”god människa” har gjort hygien till ett känsligt ämne, att bryta mot normer kring det är svårt. Tullia tar upp det engelska uttrycket ”cleanliness is close to godliness”, vilket hon menar säger rätt mycket om hur vi värderar renlighet. Men hon tror ändå att vår inställning till hygien kan komma att ändras i takt med att klimatmedvetenheten ökar.

– När det gäller städning är det ju rätt många som inte gillar att städa och som därmed skulle tycka att det vore skönt att slippa göra det så ofta. När jag hade pratat om avhandlingen i en artikel i Svenska Dagbladet var det en del reaktioner på Facebook från folk som uttryckte lättnad över att få läsa att det vore bra om vi var mindre renliga. Någon skrev ”äntligen kan jag hävda att det är för en god sak som jag bara duschar varannan vecka”, någon annan att ”underbart med nya rön som är lätta att leva upp till” och en tredje person beskrev sin relation till dammtussar som att ”så länge de inte angriper mig så angriper inte jag dem”.

Men det är onekligen så att vi hamnar mellan två olika normpaket som kolliderar med varandra – å ena sidan har vi fått lära oss att det är viktigt att vara renlig, å andra sidan vet vi att vi måste vara rädda om klimatet. Tullia Jack ser också den här krocken, men hoppas på ett skifte nu, att vi inser att klimatvågskålen väger tyngre.

Kan vi lära oss att stå ut med mer smuts?
– Absolut.

Även ekonomihistorikern Karolina Wiell tror att renlighetsnormpendeln kan vara på väg att svänga igen.
– Det har ju länge varit en stark norm att man ska vara väldigt renlig och duscha varje dag och så vidare. Men jag tror att det kan komma att ändras. Dels har vi miljöaspekten – vetskapen om att vi måste hålla igen med vatten och andra resurser. Dels är det nog inte bra för huden att tvätta sig för ofta. Under kurortstiden gjordes mängder av studier på badandets effekter och det man kom fram till var att ett bad i veckan är det optimala. Jag tror att det kan ligga något i det.

Men normer yttas inte på en dag. I en artikel i Dagens Nyheter från 2018 berättar barnmorskan Jessica Sunesson som arbetar på ungdomsmottagning om hur rädda många unga är för kroppslukt och att uppfattas som äckliga. Hon tycker att det skulle vara en bra idé att börja prata om hygien i skolan igen. Men där förra sekelskiftets skolundervisning handlade om att få folk att tvätta sig mer, skulle det i dag snarare handla om motsatsen. Framför allt övertvättar ungdomar underlivet av rädsla för att lukta illa. Något som i sig kan skapa obalans, och i förlängningen, ironiskt nog, lukt.

I en annan DN-artikel berättar Anders Sönnerborg, professor vid avdelningen för infektionssjukdomar och hud vid Karolinska universitetssjukhuset, om hur överdrivet tvättande kan skada bakteriefloran. Bakterier är ett ord vi förknippar med sjukdom, men bakterier är också nödvändiga för oss. Tvättar vi oss för mycket blir vi också av med sådana bakterier som hade varit bra att ha kvar. Att virus och bakterier överförs via händerna är det inget snack om, och därmed ska händerna tvättas regelbundet. Vi har därtill några ytterligare smutsområden på kroppen, där ovälkomna bakterier kan frodas om man inte tvättar sig. Det handlar om genitalier, anus, ansikte, näsa, händer. Men att tvätta hela kroppen, duscha, är inte särskilt viktigt om man ser till det medicinska. Smutsområdena åker förstås med och det är bra men det är klart att mitt på vaden är vi förstås inte direkt smutsiga. Så helkroppstvätt är inte viktigt ur medicinskt hänseende. Men Sönnerborg påpekar att det däremot ”förstås är förenat med psykiskt välbefinnande och ökad livskvalitet för många. Det finns ju en social norm att förhålla sig till om man vill ha ett rikt socialt liv.”

Och det vill många av oss. Och det är inte det lilla. Det är förmodligen ofta mycket viktigare för oss än den faktiska renheten. Det är sällan mängden bakterier vi bekymrar oss över. Att ”känna sig ren” är något man kan uppskatta och sträva efter, men det som får oss att känna oss rena är inte alltid det som faktiskt gör oss mest rena, om man med renhet menar att ha så få bakterier på sig som möjligt. Låt oss ta det här med kroppshår till exempel. Att avlägsna kroppshår är något som av många anses ”fräscht”. Men faktum är att den lilla skada som man åsamkar huden vid rakning eller vaxning gör att lite vävnadsvätska släpps ut vilket leder till fler bakterier på huden. Men det är knappast ”renhet” som i bakteriefri som är det eftersträvansvärda här. Utan det är känslan av renhet som hårfrihet ger, håret i sig självt ses som smuts som måste avlägsnas. Men den faktiska renheten används ändå (om än felaktigt) som argument i diskussioner för/mot kroppshår. Någon säger sig raka sitt kön av hygienskäl eftersom det anses vara ett mer giltigt skäl än fåfänga och anpassning till ideal.

I dag vet alla kvinnor att om du tvättar ditt ansikte med tvål och vatten kommer du att stenas till döds framför ett Åhlénsvaruhus inom en timme.

Detta är ett mönster som går igen. Vi är alla påverkade av och fångade i ett intrikat nät av normer och ideal. Ingen människa går fri från detta. Men samtidigt som det är ett faktum står vi inte ut med att det är så, eftersom det också är ett väldigt starkt ideal i dag att vara en självständig och jagstark individ som inte böjer sig för andras tyckanden. Vilket då o a krockar med ett annat starkt ideal: det att vara hårfri, snygg, fräsch och så vidare. Så för att skenbart kunna uppfylla båda måste vi ljuga. Så vi ljuger och säger att vi sliter upp hårsäckar med rötterna för vår egen skull. Vi ljuger så bra att vi ofta tror oss själva. Vi internaliserar behovet av att vara onaturligt hårfria. Vi som annars så ofta hyllar just naturligheten.

Jag är uppvuxen med idealet ”hel och ren”. Fåfänga fick finnas, om den hölls lågmäld, men den var onödig och det skulle man veta om. Men att vara hel och ren, det var viktigt. Det var samtidigt ett grundkrav och en dygd. En annan sak jag senare fick lära mig som kvinna är att den skönhet som jag gärna ska besitta ”helt naturligt” helst inte ska kräva att jag använder mig av några hjälpmedel. Den enorma skönhetsindustrin, den ska jag kunna värja mig mot. ”Tvål och vatten räcker långt.”

I dag vet alla kvinnor att om du tvättar ditt ansikte med tvål och vatten kommer du att stenas till döds framför ett Åhlénsvaruhus inom en timme. Just tvål, och just vatten, är det som nu anses förstöra vår ansiktshud mer än någonting annat.

Att tvätta sitt ansikte i nådens år 2019 är en vetenskap. Vad sägs om ett sydkoreanskt hudvårdsprogram i tio steg varje morgon och kväll? Kan det räcka? Hudvård har blivit ett fritidsintresse för många, och vissa ser nästan ett slags helighet i det. Man ska ha en hudvårdsrutin och se dessa stunder av hudomhändertagande som upphöjda ritualer.

När ansiktet är ordentligt rengjort enligt konstens alla regler på morgonen kan det vara dags att smutsa ner det igen, med smink. Men det gäller ju att smutsa på ett smakfullt vis förstås, det är vad allt handlar om. Smutsa i smickrande skuggor som heter saker som Glorious Greys, London Fog eller Darkest Night. På läpparna: Strawberry Jam, Purple Pleasures, Sultan Kiss. Huden, den som skönhetsexperterna alltid anser är viktigast, den man ska lägga det stora krutet på: Cover it all: Natural.

Hud och kroppshår är en sak, sedan har vi håret på huvudet, det ska också skötas. Det flottiga håret kan vara något att skämmas över, men frisörer predikar alltmer flitigt om att vi ska tvätta håret mer sällan. Den duktiga, den som lyder sin frisör, tvättar håret en eller max två gånger i veckan. Övriga dagar då det känns för smutsigt räddas med torrschampo. Det rengör ju inte direkt, suger bara upp fett, det är ett slags smink på smutsen. En riktig Marie Antoinette-produkt som blivit inte bara accepterad utan till och med upphöjd till ”det bästa som finns” enligt många på Instagram.

(Jag försöker också tvätta mer sällan, som man ”ska”, men upplever att det kliar. Går till frisören, får höra att kli oftast beror på för mycket tvätt. Jag insisterar på att så inte är fallet, jag har verkligen försökt. Jag har fel schampo förstås, blir som seden bjuder övertalad att köpa ett schampo som kostar som insatsen för en trea på Södermalm. Köper. Tvättar med. Och ja. Det slutar klia. Det fanns alltså inget sedelärande ”gå inte på allt du hör”-aktigt i den här historien. Frisören hade rätt. Det är som det är.)

Vem som ska vara ren och vad som räknas som rent beror som vi konstaterat på person. Klass spelar in, men också kön. Traditionellt har gällt att kvinnan ska dofta som en nyponros, helst alltid. En man kommer oftare undan med att, ja vad ska man säga, ha en kropp? Även om detta till viss del lever kvar så minskar skillnaderna. Varför har då kraven på den kvinnliga kroppens renhet varit större än kraven på den manliga kroppens? En teori är att det går att koppla till uppdelningen mellan kvinna/natur och man/kultur och rädslan för kvinnans påstått djuriska väsen och sexualitet. Eftersom kvinnan i sig själv har setts som ”oren” har hon behövt överkompensera med en yttre renlighet. Man kan också se det som en följd av vad kvinnor och män traditionellt har arbetat med. Då kvinnor har varit mycket mer inne och hemma, medan männen varit ute, så har det under perioder varit lättare för kvinnor att hålla sig rena, något som också kan ha höjt kraven på deras renlighet.

Sedan har vi hela kvinnopaketet som går ut på att behaga. Länge har det fallit på kvinnors lott att vara trevliga både att se på och att vara nära. Det har tagit sig uttryck genom forna tiders modersskildringar om kvinnor som ”hemmets ljusa ande” och det tar sig i dag uttryck i en stor skönhetsindustri – och i många andra skepnader däremellan. Inom feminismen har den tongivande diskussionen länge lagt tyngdpunkten på att den samhälleliga fixeringen vid kvinnors kroppar och utseenden är ett sätt att hålla kvinnor på mattan, ett patriarkatets sluga och indirekta kontrollmedel. Indirekt på så sätt att det hela tiden får kvinnor att själva skärskåda sig och sina kroppar och ständigt hitta nya förbättringsområden. Alltid går det att eftersträva något – bli smalare, få glansigare hår, lukta godare. Att det finns stora pengar att tjäna på att människor konstant tvivlar på om de är tillräckligt vackra och tillräckligt rena och väldoftande – det står helt klart. Det är väl just genom att följa pengarna som vi också finner svaret på varför fler män i dag ägnar sig alltmer åt kropps- och skönhetsvård. I tider av modernisering, då de strikta reglerna kring ”kvinnligt” respektive ”manligt” kunde börja ruckas åtminstone något, så såg man att här fanns en stor outnyttjad marknad. Och det ledde fram till att vi i dag har bland annat varuhuset NK:s skönhetsavdelning för män, som naturligtvis inte heter Manlig skönhet eller liknande. Den heter Manlig depå, för skillnader och gränser måste trots allt bevaras åtminstone lite.

Mer eller mindre lågmälda protester mot kraven på ”kvinnlig” renhet sker där ute. I sociala medier finns det de kvinnor som på ett inte alls ursäktande vis berättar om sin brist på hygien. Som näst intill skryter om hur sällan de duschar eller tvättar håret. De finns. Fenomenet finns.

En annan sak som finns – smuts som ses som sexigt. För om vi vänder på det hela, okej att det rena anses dygdigt och duktigt och bra och uppbyggligt och allt det där. Men också lite torrt och blodfattigt kanske? En kroppsförnekande icke-sensualism. En viss typ av smuts passar sig, kan till och med anses attraktiv. Men vilken sorts smuts detta kan handla om är så oerhört svårfångat och svårt att ringa in. Vem kan ha den? Vem bemästrar konsten att vara smutsig på rätt sätt? På ett sexigt sätt?

Olika områden har olika gränser för rent respektive smutsigt, skriver filosofen Olli Lagerspetz. Den som är mitt uppe i ett bullbak är inte smutsig för att den har deg på händerna. Under sexakten upplevs kön och kroppsvätskor inte nödvändigtvis som smutsiga. ”Närkontakter mellan människor modifierar smutsighetssituationen på två sätt. I intimiteten blir också det orena rent. Distinktioner mellan rent och smutsigt, rent och orent prövas om. Å andra sidan lämnar den påtvungna närheten oss med en känsla av smutsighet. Ett sätt att förstå dessa variationer är just genom insikten att en persons gränser mot sin omvärld inte är fastslagna. Gränserna lever, ’vi’ krymper och tänjs ut beroende på situationen.”

På Instagram ser jag en tantrainfluerad influencer som smetar in sig själv i sitt eget mensblod. Jag tänker att, vad som än får din båt att flyta, men blanda inte in mig i det där. Jag undrar om det är något fel på mig, som inte vill smeta in mig i mensblod. Tråkig, rigid, stel, konventionell. Skammen över kroppens utsöndringar och så plötsligt, något att hänge sig åt. Ett evigt kontrollerande av kroppen, och sedan – att simma i dess vätskor. Jag vet inte. Jag blir inte klok på det.

Essän är ett utdrag ur Malin Haawinds bok Satans skit – en bok om smuts (Atlas 2019)