Coronakrisen Vilken betydelse har den svenska coronastrategin haft för de som arbetar närmast människor eller i smittsamma miljöer? De har uppenbarligen haft väldigt lite utrymme att bestämma över vilken roll de spelar i den allmänna smittspridningen, skriver Sebastian Svenberg och Matilde Tiozzo.
Folkhälsomyndigheten är den aktör som haft störst inflytande i hur medborgare och människor med hemvist i Sverige bör skyddas mot spridningen av covid-19. Det har, som det låtit från och till, varit frihet under ansvar som gäller för den enskilde. En hållning som gör saken mera individuell än medborgerlig, eftersom vår frihet som individ säkrats framför vår möjlighet att ta kollektivt ansvar som medborgare.
Det kan verka som en hållning där var och en ges handlingsutrymme att själv välja försiktighetsnivå. Ändå så måste ansträngningar för att skydda sig själv och andra till stor del vara ett kollektivt projekt, eftersom möjligheten att skydda sig själv villkoras av den allmänna smittspridningen.
När fokus nu riktats mot den inledande fasen av smittspridningen och vad man kunde gjort annorlunda, så är det alltjämt tydligt att strategin att sakta ned smittan, snarare än att minimera eller försöka stoppa den, ligger fast. Vad vi gör i det här läget får konsekvenser för framtiden likväl som beslut i den inledande fasen fick konsekvenser för var vi är nu. Frågan vi vill ställa är vilken betydelse valet av strategi har för de yrkesgrupper som arbetar närmast människor eller i smittsamma miljöer. Det blir nämligen uppenbart att vi i rollen som arbetstagare lämnas väldigt lite utrymme att bestämma över vilken roll vi spelar i den allmänna smittspridningen, liksom i vilken mån vi utsätter oss själva eller familjemedlemmar för smitta.
Skillnaden mellan försiktighetsprincipen och allmän smittspridning är inte heller neutral, eftersom försiktighetsprincipen ger var och en möjlighet att skydda och skyddas, medan allmän smittspridning inte kan hindras enskilt. Det senare är givetvis inte något man väljer eller väljer bort, men skillnaden mellan olika nationella strategier, inriktade på att stoppa smittan jämfört med att sakta ned den, har visat sig betydande så här långt.
Resurssvaga grupper har, generellt sett, mycket svårare att undvika smitta i sitt arbete.
Rekommendationerna har som sagt handlat om att privat, på individuell basis, ta ansvar för sitt handlande. Det är upp till var och en att följa rekommendationerna så gott man kan, men inga sanktioner följer för den som inte efterlever dem. På arbetsplatserna råder dessutom en annan ordning, eftersom människor utestängs från de flesta möjligheter att fatta egna beslut. Konsekvensen av att välja bort en nedstängningsstrategi, liknande våra nordiska grannländers mer restriktiva linje, påverkar därför inte alla socioekonomiska grupper på samma sätt. En stark anledning till det är just de skilda arbetsvillkoren.
Argument som har anförts är att de socioekonomiskt resurssvaga grupperna skulle drabbas hårdare av en nedstängning. Men vad har det för konsekvenser för dessa grupper att inte vidta hårdare restriktioner? Rekommendationen om distansarbete berör dem vars arbetssituation är flexibel vad gäller tid och plats för arbetets utförande. Detta är förunnat de priviligierade som kan undvika smittspridning, privat såväl som i arbetet. Logiken följer också skillnaden mellan gymnasium samt universitet, som stängdes, och grundskolan som hållits öppen. De tidigare tillhör högre skikten av utbildningssystemet, sett till status, lön och arbetsvillkor, vilket här sammanfallit med smittskyddshänsyn kopplat till ålder.
Resurssvaga grupper har, generellt sett, mycket svårare att undvika smitta i sitt arbete. Ofta återfinns dessa inom serviceyrken och omsorgsarbeten, bland yrken som lokalvårdare, hemtjänst, anställda inom kollektivtrafik, taxichaufförer, skolpersonal, kriminalvårdare, butiksbiträden, kassörskor etc. Inom alla dessa yrken är risken för smittspridning stor. Till detta kan tilläggas att folkhälsan inom de mer resurssvaga grupperna är sämre än bland de bättre bemedlade. Det innebär högre andel komorbiditet, det vill säga samvariation av flera sjukdomar, vilket också medför ökad risk om man skulle bli smittad.
De som i sitt arbete ofrivilligt medverkar till störst smittspridning finns inom yrken där arbetstagaren har minst att säga till om.
I en rapport från Storbritanniens motsvarighet till SCB påvisades en överdödlighet i England och Wales bland just dessa yrkesgrupper under april månad. En studie från Danmark pekar i samma riktning. Hur ser det ut i Sverige?
Frågan är också hur de ansvariga myndigheterna resonerat kring de strukturella villkoren för den väg man slagit in på. Mycket tyder exempelvis på att förhoppningar fick företräde framför försiktighet när man bestämde att särskilt skydd av de äldre skulle bli så centralt i den svenska strategin. På liknande sätt kan man fråga sig hur myndigheterna bedömde olika yrkesgruppers utsatthet i förhållande till olika strategier. Hur såg beredskapslager av skyddsutrustning ut bland de yrkesgrupper som har en mötesintensiv arbetsplats? Vad visste man om kompetens inom smittskydd på dessa arbetsplatser? Hur såg de strukturella villkoren ut för olika arbeten, exempelvis inom hemtjänsten? Vad har man konkret tagit i beaktande då det kommer till just dessa grupper?
Man kan konstatera att vi lämnats tämligen få möjligheter att påverka besluten som tagits. I kraft av medborgare eller boende i ett land blir vi alla del av den kollektiva ansträngningen. Denna ansträngning skiljer sig dock betydligt mellan att försöka stoppa jämfört med att sakta ned smittspridningen. De med politisk makt har valt att inte fatta beslut som riktat in sig på att stoppa smittspridningen. Istället har man hänvisat till myndigheternas strategi och rekommendationer. De senare genomsyrar all övrig aktivitet i samhället, särskilt för vad som händer på våra arbetsplatser. Inte heller där har vi någon demokratisk möjlighet att påverka vår situation. Detta har inte minst gett sig till känna då det kommit till sådana basala åtgärder som rätten att få bära skyddsutrustning. Således finns det inget moment där arbetstagaren kan bestämma över, eller påverka beslut som rör arbetsplatsen, vilket leder att var och en blir en liten del i den strategi som tillåter spridningen av smitta att ske. Tendensen är också att de som i sitt arbete ofrivilligt medverkar till störst smittspridning finns inom yrken där arbetstagaren har minst att säga till om.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
