Gambia + Sverige = Sant

Gambia Det finns starka kopplingar mellan Gambia och Sverige. Två av anledningarna till detta är en stridsflygare och en radiopirat. Amat Levin berättar den osannolika historien om hur Bertil Harding och Britt Wadner upptäckte Gambia.

Tre månaders fängelse. Det var inte första gången Britt Wadner fick sitt straff uppläst i en svensk domstol, men aldrig tidigare hade påföljden resulterat i frihetsberövande. Det var uppenbart att rätten den här gången, i augusti 1964, menade allvar.

När hon dömdes hade hon under flera år varit den färgstarka ledaren för Radio Syd, en station som sände populärmusik och reklam från fartyget Cheeta i Öresund. Problemet var att det stred mot lagen. De enda som fick sända radio i Sverige var statliga Sveriges Radio.

Britt Wadner, född i Linköping 1915 och en före detta skådespelare och restaurangägare, var en så kallad radiopirat. Kanske landets mest rebelliska.

Varken böter eller fängelsestraff hejdade kanalens popularitet. Radio Syd moderniserade radioformatet, sände exklusiva intervjuer med band som The Beatles och Rolling Stones och 1964 publicerades en Sifo-undersökning som visade att Radio Syd hade fler lyssnare i Skåne än samtliga SR:s kanaler tillsammans.

Trots att hon i mars 1965 tillbringade en månad på Hinsebergs kvinnoanstalt utanför Örebro fortsatte kanalen att sända i hennes frånvaro. Framgångarna gjorde att Britt, när hon släpptes, kunde investera i en ny större båt att sända ifrån. Hon döpte den till Cheeta II.

Det året tillträdde Olof Palme som kommunikationsminister och lovade krafttag för att upprätthålla monopolet. Den 1 april 1966 kom en ny skärpt radiolag. Trots att Britt och hennes advokater försökte gick det inte att göra några liberala tolkningar av lagtexten. För Radio Syd innebar det slutet. Åtminstone i Sverige.

Kraftigt belånad och oförmögen att fortsätta sända i Sverige tog Britt Wadner Cheeta II till Kanarieöarna. Det var ett exotiskt resmål som hade introducerats bara ett decennium tidigare av krigsveteranen och äventyraren Bertil Harding. Där tänkte hon förvandla båten till en restaurang och ett diskotek som kunde locka de svenska turisterna som besökte öarna varje år. Hon var även i förhandlingar med de spanska myndigheterna om att få gå i land med sin radiostation och återuppta sändningarna.

Britt Wadner var ännu inte medveten om att Kanarieöarna bara var ett stopp på vägen, att hon snart skulle göra Bertil Harding sällskap till ett land ännu längre söderut.

Bertil Harding föddes 1919, växte upp i värmländska Ölserud och personifierade ordet mångsysslare. Innan han hunnit fylla fyrtio hade han jobbat som sjöman och tårtutkörare, stridit på Norges sida under andra världskriget och deltagit i Koreakriget som flygande eldledare för amerikanerna.

I januari 1957 hade en inställd jordenruntsegling strandat honom på Kanarieöarna. Maspalomas, idag en av Kanarieöarnas mest kända turistorter, var då en stor öken där fyrtornet El Faro var det enda som bröt av mot de vidsträckta sanddynerna.

Tillsammans med en av öns få andra svenskar drog Bertil igång Kanarieresor, senare känd som Hardings Resebyrå, och erbjöd från december 1957 de första svenska charterresorna till Kanarieöarna. Bland de tidiga resenärerna fanns kändisar som Lill-Babs, Ingvar Kamprad och förläggaren Harry Lindquist, och det nya turistmålet blev snabbt en eftertraktad destination bland solutsvultna svenskar.

Historierna om hur Bertil Harding kom att andas gambisk luft är spridda. Jag har hört versioner om att han ska ha valt ut landet på måfå och sedan själv flugit dit med ett propellerplan. En av Gambias turistsajter skriver istället att han seglade mot Cap Skirring i södra Senegal, men på grund av ”incidenter ombord” drev i land på Gambias stränder.

Bertils egna memoarer berättar ytterligare en version. Att läsa den är att få en lektion i hur livet kan te sig: en serie oförutsedda händelser som drar oss i oväntade riktningar. För inte kunde väl Bertil ana vart hans förälskelse i det ståtliga fartyget Amphitrite skulle leda honom?

Han hade länge haft ögonen på Amphitrite. I flera år hade hon legat i Las Palmas hamn när han fick möjlighet att köpa henne sommaren 1964.

Så fort han tog över fartyget lades det in för renovering på ett varv i danska Skagen, där det skulle rustas upp för att klara charterseglingar till Karibien. Bertil tog emot mängder av intresseanmälningar från skandinaver med drömmar om Västindien.

Men den storartade charterexpansionen gick i bitar när det danska varvet försattes i konkurs och utlöste en kedjereaktion. Amphitrite skulle inte bli färdigrestaurerad i tid och resebyrån tvingades betala tillbaka alla anmälningsavgifter. Så gick även Hardings Resebyrå i konkurs.

Samma höst överlät Bertil 65 procent av sina aktier i företaget till nya ägare. Bakslaget hade fått honom att avsky resebranschen och han ville återvända till Sverige. Redan 1962 hade han funderat på en charterexpandering till Senegal, och som ett sista uppdrag före överlämningen av företaget bad den nya ledningen honom att lägga upp en reseplanering till landet.

Sommaren 1965 landade Bertil i huvudstaden Dakar och trotsade regnsäsongen genom att under en vecka scouta hotell och kollektivtrafik, träffa krögare och myndigheter. Efteråt väntade ett flyg hem till Sverige. Men planet var överbokat och nästa tur skulle inte gå förrän flera dagar senare.

Bertil satte sig i hotellets matsal, som var tom så när som på en amerikansk affärsman i baren, även han uttråkad i väntan på nästa avgång. De beslöt sig för att göra det bästa av situationen. Efter att ha övervägt att antingen ta färjan till Kap Verde eller hyra ett sportplan för att flyga runt i Västafrika föll valet på att bila till Ziguinchor i södra Senegal.

På biluthyrningskontoret gjorde de en minnesanteckning av den stora kartan över Västafrika som satt på väggen. I syd-väst noterade de staden Bathurst i Gambia och frågade personalen om den var värd besöket, men fick förklarat för sig att de skulle be till Allah för att aldrig hamna där. Det var en håla med farliga djur, träskmarker och en nästintill obefintlig civilisation. Beslutet att åka till Ziguinchor stod sig.

Efter en knyckig färd längs smala krackelerade vägar nådde de knutpunkten Kaolack och fortsatte söderut. De beräknade att det bara skulle ta en timme att korsa Gambia, men efter flera timmars bilfärd hade de fortfarande inte nått landets södra gräns. Och medan ösregnet förvandlade underlaget till gyttja spred sig mörkret runt omkring dem. Blixtar sicksackade sig förvirrat över den svarta himlen.

När stormen upphörde och Bertil äntligen kunde lokalisera polstjärnan insåg han att de var på väg i fel riktning. Istället för att åka söderut hade de kört rakt västerut. Nu var de bara kilometer från Atlantkusten och Gambias huvudstad Bathurst, som de hade varnats för på biluthyrningskontoret i Dakar.

Men istället för övergivna träskmarker möttes de av gatljus, kolonialhus på flera våningar och stora trädgårdar. De tog in på Atlantic Hotel med sin tomt av vita julrosor och lila trillingblommor. Från sin balkong kunde Bertil betrakta Atlanten. Sanden var mörkblå i månskenet och när han lutade sig över räcket såg han att stranden åt båda hållen fortsatte ända till himlaranden. Han var hänförd.

Bertil lämnade rummet och lät de lena sandkornen begrava hans fötter. Omkring honom stod höga palmer och framför honom bildade månens vita sken en spegelbild i det vaggande vattnet.

Då bestämde han sig. För stelfrusna svenskar vore det här en Edens lustgård, och till skillnad från i Senegal pratade folket engelska. Charterresor till länder söder om Sahara hade ingen svensk lyckats med. Här skulle han bli först. Dessutom skulle restiden från Sverige inte bli mycket längre än till Kanarieöarna.

Han hade hittat sitt nya turistparadis.

Tanken att vi svenskgambier skulle kunna härleda vår existens till Bertil Hardings felkörning är svindlande.

Alla jag pratat med, från svenska turistbyråer till äldre gambier som var med när det begav sig, är överens om den avgörande roll Bertil Harding hade för svensk-gambiska relationer. De flesta anser att det inte ens hade funnits någon relation utan honom, att den hade varit lika distanserad som Sveriges relation med Ghana, Nigeria, Elfenbenskusten eller andra västafrikanska länder.

Tanken att vi svenskgambier skulle kunna härleda vår existens till Bertil Hardings felkörning är svindlande.

Före Bertil Hardings slumpartade besök i Gambia sommaren 1965 var turismen så gott som icke-existerande. Även om det lilla landet bara hade varit självständigt i ett par månader var det inte svårt för en karismatisk europeisk man att ordna möten med diverse myndigheter och tjänstemän. Till och med premiärminister Dawda Jawara tog emot Bertil Harding och delade hans optimism om turistnäringens inverkan på Gambias ekonomi.

Med tillstånden på plats återstod att fixa boende och transporter. Bertil bedömde att det fanns två hotell med tillräcklig standard för svenska charterturister: det turkosfärgade flervåningshuset Adonis och kolonialbyggnaden Atlantic. Båda var belägna i Bathurst och hade tillsammans runt 200 sängplatser.

Enligt The Gambia Bureau of Statistics levde strax över 315 000 människor i landet vid den här tiden. Bathurst var en huvudstad i miniatyr med låga hus omgärdade av murar eller plåtstaket. Huvudgatorna, många av dem uppkallade efter engelska generaler som deltagit i slaget vid Waterloo, var breda och asfalterade och kantades av träd, färgglada blommor och vita kolonialbyggnader.

De kommande veckorna fick Bertil förstärkning av ett litet skandinaviskt arbetslag bestående av gamla och nya bekantskaper från resebranschen. De hyrde in sig på det övre planet av ett tvåvåningshus i Bathurst som fungerade som både bostad och kontor. Hardings Resebyrå blev Harding Travel.

Tillsammans jobbade de dygnet runt med att sy upp uniformer, samordna taxibilar, trycka utflyktsprogram, informera gränspoliserna och boka en orkester som skulle spela under mottagandet av turisterna.

Den 21 december 1965 landade det första svenska flyget på Yundum Airport, det verkliga startskottet för den gambiska turistnäringen. De flesta av passagerarna var erfarna resenärer och flera av dem hade tidigare besökt Nordafrika och Asien och var därför förberedda på den annorlunda maten, starka solen och de återkommande elavbrotten.

Första säsongen blev lyckad: turisterna var nöjda med stränderna, fågelskådningen, naturen och den vänliga befolkningen. Inför nästa vinter planerade Bertil och hans team en mängd uppgraderingar av Harding Travel. Men sommaren 1966 kontaktades han av det svenska charterbolaget Vingresor och gick efter en lång förhandling med på att låta dem ta över verksamheten.

Idag heter företaget Ving. När jag träffar informatören Barbro Holmberg på byråns Stockholmskontor i närheten av Rålambshovsparken en kvav augustieftermiddag 2017 berättar hon att de under en ansenlig tid hade varit på jakt efter en långdistansdestination.

”Ving hade funnits i omkring tio år men tidigare hade det varit svårt att resa långt bort. Det fanns regler för vilka sträckor man fick flyga med charter. Men Ving tittade på hur vi skulle kunna utveckla programmet och bland vanligt folk fanns en stor nyfikenhet. När vi fick kontakt med Bertil slog vi till. Vi hade kanske kommit till Gambia ändå, men inte så tidigt som 1966.”

Vingsamarbetet gjorde tillvaron enklare för Bertil. Harding Travel slapp syssla med hotellrum, flygbokningar och försäkringar och kunde istället fokusera på utflykter, något som Ving i utbyte höll sig borta från.

Lagom till Gambias andra turistsäsong, i slutet av 1966 och början av 1967, hade den svenska närvaron vuxit. Ett tiotal medarbetare från Vingresor fanns på plats och Harding Travel expanderade sina expeditioner och utflykter.

Även bland gambierna visades företagsandan upp. Allt fler började sälja souvenirer, tillverka skulpturer, sy upp batiktyger, bjuda på musikunderhållning, öppna vandrarhem och starta nattklubbar.

På bara två år hade Gambia gått från bortglömd koloni till trendigt turistmål.

När Britt Wadner la till med Cheeta II i Santa Cruz hamn på Teneriffa i november 1967, hade Bertil Harding gjort Kanarieöarna till ett populärt resmål för svenskar och lämnat över verksamheten till sina efterträdare.

Britt hade kommit till turistparadiset för att fly de strikta svenska radiolagarna och Öresunds hårda vintrar. Här skulle hon äntligen hitta ett hem och många turister var nyfikna på vad den gamla Radio Syd-besättningen skulle åstadkomma på semesterön.

Trots att myndigheterna hade lovat henne de tillstånd hon behövde fick hon vänta. Månaderna gick. Återigen var hon bakbunden.

Britt hade aldrig hört talas om Gambia. Men hon blev nyfiken. Och vid det här laget var hon desperat.

På våren 1968 stod Britt Wadner fortfarande handfallen. Varje timme verksamheten låg nere blödde hon pengar. En dag, när gråvita moln låg som en marmorskiva över Las Canteras-stranden i Las Palmas, fick hon syn på en man hon tyckte sig känna igen. Han gick långsamt i vattenbrynet, som om han försökte slå ihjäl tid. Hon ropade efter honom. När han vände sig om såg hon att det var Bertil Harding. De kände till varandra sedan Radio Syd-tiden i Öresund, då han brukade annonsera för sin resebyrå.

Bertil förklarade att en segdragen mellanlandning på flygresan från Gambia till Sverige lämnade honom med några timmar över i Las Palmas, och när Britt berättade om sitt dilemma talade han varmt om landet han numera jobbade i. I hans ögon var Gambia en plats full av potential, långt från europeisk byråkrati.

Britt frågade vad det fanns för möjligheter att sända radio där och Bertil svarade att hon kunde starta vilken typ av företag som helst. Den gambiska radion var i sin barndom och ingen hade tv.

Han drog med handen genom sanden. Snart hade en simpel karta över Västafrika formats. Hon skulle kunna segla dit med sin Cheeta II. Dessutom kände Bertil premiärminister Dawda Jawara och kunde utan problem ordna ett möte.

Britt hade aldrig hört talas om Gambia. Men hon blev nyfiken. Och vid det här laget var hon desperat.

Innan de skiljdes åt berättade Bertil att han skulle resa till Sverige och vara med och ta emot premiärminister Dawda Jawara under hans Malmöbesök. Jawara skulle träffa en grupp byggherrar som tänkte upprätta ett lyxhotell i det gambiska kustområdet Fajara. Bertil föreslog att Britt skulle följa med när de inom kort skulle träffas på en restaurang i Malmö. Det råder delade uppfattningar om vilken: Hardings memoarer hävdar att mötet ägde rum på Hotell Kramer medan Fredric Karén – tidigare chefredaktör på Svenska Dagbladet, Britts barnbarn och författare till en bok om sin mormor – menar att de sågs på restaurang Översten.

Under minglet före lunchen gick Britt fram till Jawara. I över en timme satt de och diskuterade hennes förslag om att starta en privat radioverksamhet i hans hemland. Premiärministern blev intresserad och bjöd henne till Gambia för att fortsätta diskussionerna.

I juni 1968 var Britt Wadner framme i huvudstaden Bathurst och kände både oro och hopp. Oro för att infrastrukturen var så undermålig, rentav mindre utvecklad än den på Kanarieöarna. Och hopp för att folket var så vänligt och omgivningen så vacker. Dessutom såg hon att många hade transistorradio-apparater. Då läs- och skrivkunnigheten i Gambia vid den här tiden var låg fick de flesta sina nyhetsuppdateringar från landets statliga radiostation. Med sina apparater borde befolkningen även kunna ratta in Radio Syd.

Efter en vecka i landet tog premiärminister Dawda Jawara emot Britt i sitt hem. De kom snabbt överens. I väntan på att radioutrustningen fraktades till Gambia skulle Cheeta II, som på Kanarieöarna byggts om till en restaurangbåt, ankra upp i Bathurst och fungera som restaurang. Samtidigt skulle Britt utbilda gambier till radiotekniker och dessutom göra sändningar på wolof och mandinka när radioverksamheten väl var igång.

Ett halvår senare, i december 1968, la fartyget till utanför Hotel Adonis i Bathurst, där Vingresors gäster bodde. Snart flockades de på Cheeta II där Britt, efter att ha anställt och utbildat personal, erbjöd både gambiska rätter och svensk husmanskost.

Uppbyggandet av radiostationen påbörjades i april 1969, när turistsäsongen var slut. Britt Wadners barnbarn Fredric Karén minns berättelserna om hennes goda samarbete med Jawara:

”Jag träffade Dawda Jawara bara en gång men jag minns honom som en sympatisk och progressiv man. Han såg radion som ett verktyg som kunde användas för att nå ut med information till folket. Han kanske även såg det som ett sätt att skapa arbetstillfällen. Under sin tid där hade mormor en väldigt bra relation med Jawara. Man kan nog säga att de var vänner, eller åtminstone goda bekanta.”

I mars 1970 var stationen färdig. Den inrymdes i en omvandlad cementfabrik på stranden en bit från Bathurst. Den 80 meter höga radiomasten, köpt på en byggarbetsplats i Lund, blev Gambias högsta punkt, och på stationen jobbade flera gambier som under de gångna månaderna utbildats i kommersiell radio. Under bygget hade även svenska medier fått nys om att den gamla piratdrottningen höll på att etablera sig i Gambia och flera reportrar skickades ned för att dokumentera arbetet.

Detta var en tid av optimism i landet: i april hölls en folkomröstning som förvandlade Gambia till en republik och gjorde premiärminister Dawda Jawara till president. Därmed ersatte han drottning Elizabeth II som officiell statschef.

Den 7 maj 1970 hade Radio Syd sina premiärsändningar. Tablån var en mix av musik, utbildningsprogram, tävlingar och nyhetssändningar på engelska och några av de inhemska språken.

Britt Wadner hade äntligen uppnått det hon kämpat för så länge: en egen radiostation på land, som dessutom hade alla nödvändiga tillstånd.

Men hon var sällan nöjd särskilt länge.

Radio Syd hade bara sänt ett par veckor i Gambia när Britt fick en ny idé. Under en promenad längs stranden i närheten av Bathurst kom hon till en remsa som hon tyckte var särskilt fantastisk. Stranden låg bortanför radiostationen och var orörd. Hon såg framför sig ett magnifikt hotell, precis intill strandkanten. Ingen betänketid behövdes.

För finansieringen stod den skånske godsägaren Karl-Axel Bergengren, som Britt var bekant med sedan tiden i Öresund. När de träffades en junidag i Lund hade hon med sig ett muntligt löfte från Vingresors chef om att resebyrån skulle boka in sina gäster på hotellet om det blev klart i tid. Bergengren tackade ja och Britts nära kontakt med president Jawara gjorde att tillståndet ordnades på ett par veckor.

Bygget inleddes direkt. När de första taxibilarna anlände i januari 1971 möttes gästerna av Wadner Beach Hotel: en vitmålad konstruktion med taket täckt av elefantgräs som bundits enligt gambisk tradition, och små verandor till varje rum.

På hotellet jobbade framför allt gambier men Britt fick tillstånd att anställa en handfull utlänningar, som med sin större erfarenhet av service i internationell klass utbildade resten.

Lokala slaktare och skare besökte hotellet varje morgon för att sälja sina varor och på eftermiddagarna fick de sällskap av gambiska kvinnor som sålde frukt och grönsaker.

Första turistsäsongen blev en framgång för Britt och hennes hotell. Den gambiska turistmyndigheten meddelade till och med att stranden framför hotellet skulle få namnet Wadner Beach.

De kommande åren byggdes Wadner Beach Hotel ut era gånger och en nattklubb öppnade intill. Under den här perioden började Britt ta med sig utvalda gambier från personalen när hon återvände till Sverige på semester.

”Hon var alltid här på de svenska somrarna”, minns Fredric Karén, Britts barnbarn. ”Och med sig hade hon en eller två gambier som jobbade som tekniker, radiopratare, hovmästare, bartenders eller kockar. De följde med dels för att bekanta sig med Sverige, dels för en chans att utbilda sig djupare inom sina discipliner. De stannade i fyra–fem månader innan de åkte hem igen.”

Längs Gambias stränder hade nu Wadner Beach Hotel fått sällskap av en rad andra hotell med svensk anknytning; ett av de mest populära var Vingresors egna Sunwing i Bakau, vid den väldiga flodens mynning. Nu stod landets turistnäring inför sin storhetstid.

1973, samma år som Bathurst bytte namn till Banjul, behövde Britt också göra en förändring. För att kunna koncentrera sig på hotellverksamheten överlät hon Radio Syd till sin dotter Connie, som började sända dagliga inslag riktade till svenskar och andra resenärer från Norden.

När jag pratar med Fredric Karén säger han att hans mormor och Radio Syd spelade en avgörande roll i etablerandet av Gambia som ett populärt resmål för just svenskar på sjuttiotalet.

”Det fanns resor till Gambia även innan hennes tid där, men för svenskar satte hon landet på kartan i bredare bemärkelse. Det spelade stor roll att det var hon. Hon var känd här, så när hon kom dit gjordes massor av reportage om henne i svenska tidningar – det var en story. Och på den vägen blev även Gambia omskrivet. Jag tror inte att så många svenskar hade hört talas om landet innan.”

Den stora mängden nya resenärer bidrog från mitten av sjuttiotalet till att allt fler aktörer, både inhemska och utländska, ville ta del av den lukrativa turismen.

För Bertil Harding, som sedan ett par år tillbaka hade koncentrerat sig på att erbjuda utflykter, innebar konkurrensen att han gradvis tappade intresset för Gambia, och han började tillbringa mer tid utanför landet. Som vanligt lockade nya äventyr, från ygut ykter i Guinea-Bissau till jakt på inkaguld i Ecuador. Men hans inverkan på Gambia är cementerad. En av kuststaden Serrekundas huvudleder, som knyter samman de turisttäta områdena Fajara och Kololi, är uppkallad efter honom: Bertil Harding Highway.

Britt Wadner dröjde sig kvar i landet. 1975 valdes hon in i turistrådet och 1978 fick hennes hotell i uppdrag att stå värd för en stor västafrikansk konferens. Både affärerna och vänskapen med president Jawara blomstrade.

Men under ytan bubblade korruptionen och infekterade allt fler delar av Gambia. Inte heller Britt skulle lyckas undfly den mycket längre till.

Texten är ett redigerat utdrag ur boken Slumpens barn (Natur och Kultur, 2020).

***

Följ Dagens Arena på Facebook