Göra social hållbarhet

Samhälle Myndigheter och organisationer är i dag överens om en slags baskunskap: Socioekonomisk utsatthet ökar risken för allt dåligt du möjligen kan drabbas av. Men vad ska vi göra med alla våra kunskaper, undrar Susanna Alakoski.

Under 1800-talets sista decennier arrangerades en rad utställningar kring sociala ämnen i Europa. I våra olika huvudstäder skapades även permanenta sociala utställningar, så kallade ”sociala museer”.

Stockholms ”sociala museum” 1906 omfattade fyra avdelningar och var ordnat av fyra olika sällskap på det sociala arbetets område: Föreningen för arbetareskydd, Centralförbundet för nykterhetsundervisning, Centralförbundet för socialt arbete (CSA) och Nationalföreningen mot tuberkulos. Jag fastnar i denna vår pandemis tidevarv i rapporteringen om dåtidens farsot, lungsoten. Som där och då knockade den tidens socialt utsatta människor särskilt, det vill säga de fattiga, trångbodda.”… utaf 100 dödsfall i åldern mellan 15 och 30 år hafva ej mindre än 53 tuberkulos till dödsorsak.”

Stora planscher på utställningen åskådliggjorde själva sjukdomen.
”Vi se de gulhvita små tuberkulösa knottrorna, vi se huru dessa hafva gyttrat sig tillsammans till stora knölar, som upptagit hela lungspetsen, förorsakat söndersmältning, bildat tuberku­lösa hålor (caverner), alstrat total söndersmältning af stora partier af lungorna …”

Vetenskapen och filantropin kämpade då som nu tillsammans för att bekämpa den stora ”nationalolyckan”. Och det var tack vare det ”vidlyftiga och välgörande arbete, som öfverstyrelsen för konung Oscar II:s jubileumsfond” lade ner i tuberkulosfrågan som ”sanatorieväsendet” kvalitativt höjde sig och kunde möta strömmen av insjuknade i stora liggsalar, och där med alla till buds stående medel tillintetgöra den ”hotande fara, som spridningen af tuberkulosen innebär”.

Den svenska socionomutbildningen fyller 100 år i år. Det har vi sociala pionjärer som Gertrud af Klintberg och Gerda Meyerson att tacka för. Dessa damer visste vad de gjorde då de en gång samlade de många olika filantropiska föreningarna (fattigvårdsarbete, lösdriveri, hittebarn, barnarbete med flera) som verkade för sociala reformer under ett och samma tak inom CSA. Den sociala sektorn har successivt byggts ut sedan dess och 1900-talet har av många utropats till den sociala idéns århundrade. Förutom socialhögskolorna har de socialpolitiska frågorna accentuerats i riksdagen genom propositioner och motioner och med egna på området sakkunniga. Den sociala forskningen har accelererat och går numera i bredd med läkarvetenskapen. Även flera olika sociala tidskrifter har startats, och Akademikerförbundet SSR samlar sedan femtiotalet de yrkesgrupper som vill kanalisera sitt engagemang i social- och samhällspolitik.

Allt borde vara guld och gröna skogar. Men så är icke fallet. Coronakrisens konsekvenser medförde att många redan bräckliga skyddsnät brast. De sociala bristerna flöt upp till ytan som döda fiskar.

Rapporterna duggade tätt. Inte bara äldre drabbades hårt utan, hoppsan, även personer i specifika, socialt utsatta, områden. Det vill säga medborgare som arbetar inom vård- och serviceyrken. Som butiksbiträden, lagerarbetare, chaufförer, frisörer, massörer och tatuerare. Medborgare som åker kollektivtrafik. Familjer som bor i trappuppgångarna, i lägenheter med små trånga kök och hallar. Som har barn som delar rum med varandra och som leker i sandlådan på stora gårdar. Här, i dessa områden, och i dessa yrken kunde människorna inte jobba hemifrån på distans. Här fick människorna det kort och gott svårt att följa myndigheters rekommendationer om social distansering. Men vad skulle de göra? Hyran ska betalas och maten ska ställas på bordet.

Järvaområdet pekades tidigt ut, inklusive stadsdelarna Kista, Rinkeby, Spånga och Tensta. Socioekonomiskt svagare områden alltså. I en rapport från Folkhälsomyndigheten framgick det att incidensen (antalet bekräftade fall under den givna tidsperioden) i covid-19 var högst bland personer födda i Turkiet, följt av Etiopien, Somalia, Chile, Irak. Högst dödlighet sågs dock hos personer födda i Finland.2De finländska dödssiffrorna förvånade mig först, men sambandet klarnade fort. Många som kom till Sverige på femtiotalet arbetade inom den tunga industrin: Volvo, Saab, Scania. Man tjänade hyggligt, men man betalade med hälsan.

Klass sitter i. Syns i statistiken, för alltid. Och som alltid när klass-statistik presenteras hemsöks jag av magont. Vet inte hur många gånger jag tänkt tanken. Hade pandemin slagit till under min egen barndom hade min egen familj sannolikt drabbats hårt. Trångbodda som vi var, föräldrarna knegare. Tillika invandrare och ”socioekonomiskt utsatta”.

En gång i tiden samlade jag på klassrubriker som en slags bevisföring. Vet egentligen inte inför vem, men jag gjorde det ändå.

”Dubbelt så hög risk att drabbas av hjärtsjukdom
hos arbetare, jämfört med högutbildade och akademiker.”

”Lågavlönade vet minst om sin hemförsäkring”

”Tandställning? Bara för de rika”

”Svårare göra karriär med arbetarbakgrund”

Jag har slutat med den bevisföringen nu. För vi kan, och vi vet. Vi har kunnat och vetat sedan länge. Socioekonomisk utsatthet är en högriskfaktor. För allt. Det vill säga, när tillvaron sviktar blir det alltid inte bara sämre för dem som har det sämst. Det blir rena rama katastrofen för en del. Inte bara farmor och/eller farfar dog i covid-19. Dina föräldrar dog också. Och kanske något av dina syskon. Och ibland dog flera familjemedlemmar i samma trappuppgång inom loppet av en vecka.

Så sent som i våras kartlade Dagens Nyheter alla dödsfall kopplade till covid-19 i mars 2021: Låginkomsttagare, lågutbildade och utrikesfödda från vissa länder är starkt överrepresenterade bland de som dött i covid-19 i Sverige.

Och innan dess i en strid ström.

Folkhälsomyndigheten: Både svenska och internationella studier visar att den psykiska och fysiska hälsan bland barn är ojämnt fördelad redan i tidig ålder utifrån familjens socioekonomiska situation.

Svenska Läkaresällskapet: Det finns det ett starkt samband mellan socioekonomiska faktorer, levnadsvanor och ohälsa.

Polisen: Sämre socioekonomiska förhållanden ökar deras mätbara brottsdeltagande.

Delegationen mot segregation: Coronapandemin har lett till att boende i områden med socioekonomiska utmaningar har blivit dubbelt utsatta.

Mäklarsamfundet: Trångboddheten har blivit än mer allvarlig för de utsatta under corona.

Allas vår duktiga Länsstyrelse kan och vet också. De har under coronaåret kontinuerligt lämnat in lägesbilder från samtliga län vad gäller covid-19 till regeringen. Lägesbilderna bygger på frågeställningar och områden kring social problematik och utsatthet. Det vill säga: våld i nära relationer, hedersrelaterat våld, utsatta barn, alkohol och narkotika, psykisk ohälsa/isolering, arbetslöshet, social oro i allmänhet. Länsstyrelsen fastslår exakt samma sak som precis alla andra.

”Rapporten visar att socioekonomi är en tydlig faktor som bidrar till särskild utsatthet och ohälsa.”

Många använder förresten benämningen ”psykisk ohälsa” när de beskriver den oro som föräldrar kan känna när de hamnar i ekonomisk kris. Det vore mer riktigt att benämna denna sorts oro ”psykosocial oro/hälsa” eftersom just den ekonomiska oron så ofta sticker ut bland övriga orosmoment för så väldigt många.

Listan över de psykosociala problem människor har landat i genom coronakrisen kan göras lång. Men för att nämna ytterligare några. SiS-institutionerna, som tar emot ungdomar med allvarliga psykosociala problem som har dömts till sluten ungdomsvård, begränsade likt fängelserna besöksmöjligheterna för anhöriga. Åtskilliga med beroendeproblematik överlever sin vardag med hjälp av AA-möten, NA-möten och liknande. Dessa möten betraktades fort som ”allmän sammankomst” varför lagen om max åtta personer gällde även AA, NA och Al-Anons familjegrupper. Många beroendesjuka människor befinner sig dessutom på samhällets botten. Saknar ibland både fasta adresser och därmed även datorer. För dessa blev de inställda mötena minst sagt en tragedi. Misstänker att ett stort antal faktiskt gått under.

Fråga: vem har koll på hur många som försvunnit från radarn? Vad händer med dessa människor i framtiden?

Jag bävar inför framtidens berättelser.

Jag längtar efter dem.

Ideellt arbete med social inriktning pågår också på 2020-talet. Intresseorganisationen Forum samlar denna vår tids idéburna organisering. Medlemsorganisationer är bland andra Rädda Barnen, ROKS, Sensus, Svenska kyrkan, Röda Korset, Unizon och många flera. Det vill säga civila samhällsorganisationer som utgör ett skyddsnät som fångar upp en del av våra socialt utsatta individer som faller mellan stolar och trygghetssystemen. På många vis, och på gott och ont, påminner dessa dagens idéburna krafter om gårdagens. Framför allt påminner de oss om att en stor del av samhället är sig klasslikt och att social­tjänsten inte är tillräcklig för dem som behöver stöd. Ty i den bästa av världar skulle vi inte behöva varken Frälsningsarmén, brottsofferjouren eller Lions. Vi hade inte haft rubriker som den i Läkartidningen: ”Utan kraftfulla insatser riskerar covid-19 att öka hälsoklyftorna.”

Många organisationer inom Forum vittnade fort om ökad belastning när coronakrisen var ett faktum. Organisationer som KFUM, Rädda Barnen och Erikshjälpen bedömde tidigt att pandemin skulle påverka föräldrars förmåga och ork i föräldraskapet. Man vittnade från andra håll om en försvårad situation för hemlösa, äldre och migranter. Man vittnade även om ökad utsatthet för våldsutsatta kvinnor. Också hos tjej- och ungdomsjourerna syntes ett ökat tryck. Och hos Bris och Bufff. Och alla de många ungar, beroende av den frukost, den lunch och det mellanmål som skola och fritids erbjuder, for också fort illa när skolorna helt eller delvis stängde, och de i långa perioder måste hålla sig hemma. Kanske utan fungerande teknisk utrustning. Kanske rädda för bråk och skrik. För social kontroll. Kanske rädda för allt annat som kan uppstå när livet är pressat.

Lärarförbundet: Nära hälften av högstadieeleverna från familjer med låg socioekonomisk status har dåliga förutsättningar hemma för att klara distansundervisning.

Fråga: vem har koll på hur många ungar som försvunnit från radarn? Vad händer med dessa barn i framtiden?

Fattigdomen har sedan urminnes tider av många setts som människans värsta gissel. Dess alltför välkända landmärken är svält, näringsbrist, sjukdomar. Den har gjort barn föräldralösa, orsakat kriminalitet, missbruk, familjevåld och prostitution. Den framkallar känslor av skam, vanmakt, uppgivenhet. På sin tid tvingade den ensamstående mammor att bli barnamörderskor. Och alltjämt gör penningbristen människor desperata och deprimerade. Alltjämt berövar den oss hopp och framtidstro. Alltjämt dödar den de minst bemedlade när en pandemi är ett faktum. Alltjämt drabbas kvinnor och barn mest.

SCB, Statistiska centralbyrån: Allra flest ekonomiskt utsatta finns i hushållstypen ensamstående kvinnor med barn.

Genom århundradena har två huvudstrategier utmärkt sig för att handskas med fattigdom. Det vill säga det vi sedan 80-talet så flott kallar ”socioekonomisk utsatthet”. Antingen har vi blundat och levt med den. Intalat oss att den är naturbunden och/eller sett den som ett Guds straff, och då menat att den beror på individen själv. Den andra strategin har varit att försöka åtgärda den, och alla de mekanismer som tvingat fram den och som sedan forsar fram i dess kölvatten.

Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES): Vid samhällskriser drabbas socioekonomiskt utsatta grupper i högre utsträckning än övriga befolkningen, och den ojämlikhet i hälsa som redan finns tenderar att öka på både kort och lång sikt.

”Behöfva vi kunskap” frågade sig Emilia Broomé, föreståndarinna på CSA:s upplysningsbyrå 1906, när de sociala perspektiven tog fart. Samma fråga bör vi ställa oss i dag, men kanske något omformulerad. Ty om vi vid förra sekelskiftet famlade efter social samordning. Om vi då led av professionell social kunskapstörst och brist på samhällelig styrning, så tycks våra myndigheter och frivilligorganisationer i dag vara mer än överens om en slags baskunskap: Socioekonomisk utsatthet ökar risken för allt dåligt du möjligen kan drabbas av.

Så vad ska vi göra med alla våra sociala och socioekonomiska kunskaper?

Det tror jag att Emilia Broomé hade frågat sig om hon levde idag.

Begreppet ”planetära gränser” pekar ut miljöprocesser som skapar stabilitet för vårt liv här på jorden. Om vi passerar vissa gränser hotas på sikt allas vår överlevnad. Pandemier är likt miljö­processer, jämlikhetsfrågor och fattigdom globala. Och det vet vi ju också. Att världens fattiga särskilt har drabbats socialt och ekonomiskt av corona. Därför var också påven Franciskus budskap till Världsbankens och Internationella valutafondens vårmöte i april 2021 inte bara sträng vaccinsolidaritet utan också en barsk uppmaning att bygga en framtid där vi tänker i, och tar fram, ”nya och kreativa former av socialt, politiskt och ekonomiskt deltagande, känsliga för de fattigas röst och engagerade i att inkludera dem i byggandet av vår gemensamma framtid”.

Likt påven, och miljontals andra, tänker jag alltmer på faktumet att vi bara har ett jordklot. Att det finns gränser för vad vi och det tål rent fysiskt. Att det finns vissa saker som bara måste göras.

Hur vill vi ta hand om, och klara, nästa farsot?

Vad måste vi göra för att undvika framtida pandemier?

Jag drömmer om sociala utställningar i vår tid som likt de på tidigt 1900-tal föregriper världen och välfärdsstaten, och dess offentliga lösningar på våra många olika mänskliga behov. Dessa vår tids ”sociala museer” kunde kort och gott indelas i de tre just nu övergripande och brännande ”hållbarhetsfack” som omfattar dimensionerna ekologisk,social och ekonomisk hållbarhet. Och inte bara, de kunde på riktigt sluta upprepa det vi alla redan vet och rikta in sig på görandet. Kort och gott kunde den specifikt sociala dimensionen ställa frågan: Hur gör vi på riktigt livet bättre för de ”socioekonomiskt svaga grupper” som vi vet far så illa hela tiden? Som vi talar så varmt för i så otroligt många ­rapporter.

***

Texten ingår i antologin Vad händer nu? Välfärden efter corona, som ges ut av Premiss och fackförbundet SSR.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook