Grindvaktens mystiska försvinnande

Många efterfrågar fler kunniga redaktörer i det offentliga samtalet, jag skulle tillägga att det inte vore helt fel med en ordentlig dagordning, skriver Lars Ilshammar i en essä om vikten av mötesordning, eftertanke, moderatorer och annat en demokrati behöver för att fungera.

Tre saker har jag ärvt efter min farfar: en promenadkäpp i bambu, en hög hatt och en låda med osorterade dokument och tankespån. Farfar blev med tiden plåtslagarmästare i Hudiksvall och en uppburen samhällsmedborgare med säte för Folkpartiet i drätselkammaren, dåtidens kommunstyrelse. Men i seklets gryning, på andra sidan av sin klassresa, hade han börjat som vanlig plåtslagarlärling, och dessutom radikal ungdomsklubbist.

Dagordning. Föredragningslista. Yrkande. Huvudförslag. Motförslag. Kontrapropositionsvotering. Ordningsfråga. Talarlista. Replik. Sluten omröstning. Övriga frågor. Smaka på alla dessa ord: knappast särskilt upphetsande. Snarare bär de på den trötta smaken av en väl insutten möteslokal, en kopp avslaget kaffe och dammiga pappersbuntar. Kanske också av någon kvävd gäspning.

Jag hittar orden i en gammal sliten protokollsbok med bruna pärmar som en gång har tillhört  farfar. Eller rättare sagt: den har tillhört logen ”Ljus”, sedermera ”Stjärnbaneret”, av nykterhets-orden Verdandi och av någon anledning hamnat i hans efterlämnade papper.

När jag läser protokollen från en nu avlägsen tid får orden också en annan smak. Plötsligt smakar de friskt, ungdomligt, fräckt, uppkäftigt. Sådana var en gång de svenska folkrörelserna. Protokollen, som spänner från oktober 1911 till maj 1913, berättar om en grupp ungdomar – unga vuxna skulle vi väl säga idag – som vill någonting väldigt mycket.

De vill nykterhet förstås, det var ju logens grundidé. Men de vill också bli sedda, lyssnade på, räknas och bli tagna på allvar, vara delar av ett samhälle som dittills har förnekat dem en röst. Åren strax före första världskriget accelererar kampen för demokrati och allmän rösträtt, och nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen är härdar för den nya tidens krav på delaktighet.

Demokratin ingen nådegåva

I logen ”Ljus”, som är del av båda rörelserna, övar man sig på demokrati. Man väljer styrelse, fördelar poster, tillsätter kommittéer, ordnar diskussionsaftnar om välgörenhet, fattigvård, ”den sociala frågan”, och förstås om rusdryckernas fördärvlighet. I april 1912 har bröderna och systrarna i ”Ljus” lagt upp ett särskilt program vid två möten i rad: man spelar upp en fingerad kommunalstämma, för att visa på ”kommunalpolitikens praktiska betydelse, såsom en sak hvilken ungdomen i allmänhet borde ägna större uppmärksamhet”.

Demokratins språk har förblivit det viktigaste redskapet för att fatta gemensamma beslut

Den slitna protokollsboken berättar om det inre livet i en nykterhetsloge i en liten Norrlandsstad under några formativa år när det moderna Sverige växer fram. Berättelsen är inte på något sätt unik, utan snarare väldigt typisk. Den handlar om hur den tidens unga folkrörelser blir demokratiskolor, och om hur unga människor fostras in i demokratins ritualer och kultur.

Demokratin är nämligen inte en nådegåva från samhällets topp. Den byggs underifrån, av människor som organiserar sig, tar ansvar och kräver rätten att föra fram krav utan att fråga någon om lov. Och den väldiga processen av ansvarstagande sker under ett ständigt samtalande och diskuterande. Man uttrycker sig artigt, och aningen formellt, för att ingen ska bli lämnad utanför, men också för att känslorna inte ska ta överhanden från förnuftet.

Hela detta komplex av ord, sätt att tilltala varandra, mötesformer och ritualer kan vi betrakta som demokratins eget språk. Ordet har makt över tanken, och demokratins språk har förblivit det viktigaste redskapet för att fatta gemensamma beslut. Det hjälper oss att sortera tankarna, ordna förslag i vettig ordning och sedan komma fram till en ståndpunkt eller en slutsats som delas av majoriteten.

Meningen med yttrandefrihet

Som alla tungomål har även demokratins språk ett eget tempo. Det går i adagio, för att vi ska hinna varva ner, strukturera, kanske komma på bättre tankar. Demokrati innehåller nämligen ett nödvändigt moment av tröghet och eftertanke. I processen ingår att man stannar upp, tänker efter en gång till, diskuterar med andra, prövar olika alternativ, kanske läser en bok eller rentav en utredning för att i slutänden kunna fatta kloka och väl genomtänkta beslut.

Till medborgarnas hjälp finns massmedierna som, i alla fall i teorin, ska hjälpa oss att bedöma vad som är relevanta nyheter respektive vad som är fake news eller propaganda. ”The purpose of free speech is to speak truth to power”, påminde den amerikanske historikern Timothy Snyder vid ett seminarium som Svenska Akademien ordnade för ett par veckor sedan. Men om det alls ska vara möjligt att förmedla några sanningar till makten krävs kunniga och erfarna redaktörer, de stränga grindvakter som har haft till uppgift att sanera det offentliga samtalet från lögner och rena konspirationsteorier.

För ett antal år sedan, när Internet fortfarande hade nyhetens behag, var det många som kände att demokratins sävliga språk – i gott sällskap med de där gamla sura redaktörerna – hade gjort sitt, att de mest hörde historien till, och att vi därför borde lära oss tala, mötas och besluta på andra, mera dynamiska sätt. Folk orkade ju ändå inte sitta av traditionella möten längre, eller hålla sig till noga utmejslade propositionsordningar.

Massmedias framväxt hotade den offentliga sfärens grundvalar

Men halleluja, i en snabb digital tid skulle vi varken behöva några dagordningar eller några grindvakter längre när vi äntligen kunde förenas i ett enda virtuellt stormöte. Sedan kom de sociala medierna som erbjöd oss alla att starta vår egen privata nyhetskanal – eller bokförlag. Det såg ett tag ut som början till en demokratisk revolution, och jag erkänner gärna att jag själv har bidragit till euforin.

I dag, när den digitala tekniken har avmärkvärdigserats och vardagligserats, ser vi nyktrare på det nya medielandskapet. Demokratisering av själva tillgången till medier och kommunikationskanaler, visst. Men ofta på bekostnad av demokratins språkliga inre liv. Alla som någonsin varit med på ett stormöte utan ordförande eller dagordning vet att det brukar sluta med att den som pratar högst och mest, inte den som sitter på sanningen eller de bästa argumenten, får sin vilja fram. Så också på sociala medier där sanningar verkar ha blivit en alltmer sällsynt gäst. När Vladimir Vysotskij skrev ”Sanningen och Lögnen” 1988 var han kusligt förutseende:

”Sanningen grät och bedyrade länge sin oskuld

nu är hon fattig och sjuk och kan ingenstans bo.

Lögnen far fram i en yster galopp genom världen

för hon har stulit ett renrasigt kapplöpningssto.”

Men redan för 60 år sedan såg den unge tyske sociologen Jürgen Habermas hur demokratins traditionella deltagarkultur, det han kallade ”deliberativ demokrati”, pressades allt hårdare mellan film, radio och TV. Aktiv diskurs gav successivt vika för passiv konsumtion i det nya mediesamhället. Habermas dystra tes var i sammanfattning att massmedias framväxt hotade den offentliga sfärens grundvalar, så som de hade utvecklats ända sedan upplysningstiden när de först började muras i borgerliga kaffehus och salonger.

Habermas bok ”Borgerlig offentlighet. Kategorierna ‘privat’ och ‘offentligt’ i det moderna samhället” blev snabbt en modern klassiker och etablerade honom som en av samhällsvetenskapens superstjärnor. Han har sedan dess gång på gång återkommit till det aktuella tillståndet för det offentliga samtalet. 1990 var till exempel han mindre pessimistisk, mot bakgrund av att massmedie-TV:s allestädes närvaro faktiskt hade förvandlat 1989 års demonstranter till en verklig demokratisk makt i det forna Östeuropa.

Habermas kritisk mot de nya medierna

Ännu några år senare när Internet redan var ett etablerat faktum såg han möjligheter genom uppkomsten av ett komplext nätverk av fristående offentliga rum. Han beskrev hur offentligheten hade blivit anarkistisk, och bildade ”einen wilden Komplex”, en rufsig och vildvuxen autonom arena vid sidan av både politik och ekonomi som dock hölls ihop av en ”offentlighetens högre intersubjektivitet” där medborgarna kunde forma ett kollektivt medvetande om samhällets helhet.

25 år in i den digitala medierevolutionen har den nu 93-årige Habermas tillfälliga optimism slocknat. När han i stor stil återvänder till den offentliga sfären i det nya verket ”Ein neuer Strukturwandel der Öffentlichkeit und die deliberative Politik” (titeln finns ännu inte på svenska) är han djupt kritisk till de digitala medierna, och framför till de omodererade privata plattformarna: ”Precis som tryckpressen gjorde alla till potentiella läsare, så gör digitaliseringen idag alla till potentiella författare. Men hur lång tid tog det för alla att lära sig läsa?” frågar han sig.

Människor fick förvisso rätt till en egen röst på sociala nätverk. Men enligt Habermas har det inte lett till något förverkligande av drömmen om en deliberativ digital demokrati, som många hoppades på under Internets tidiga dagar. Istället observerar han ett samhälle som bryts sönder i ”halvoffentligheter” och tappar sina gemensamma referenspunkter. Paroller som ”vi är folket” får därmed en helt annan klang på plattformar som TikTok, Twitter och Telegram.

Sociala medier tycks skapa en stark anonym intimitet: med Habermas tidigare begreppsapparat kan de varken förstås som offentliga eller privata, utan snarare som en ny kommunikationssfär som har blåsts upp för allmänheten från att tidigare ha varit reserverad för privat brevkorrespondens. Den allt suddigare gränsen mellan offentlighetens domäner och de privata gör det också möjligt att manipulera användarnas  känslor – även för politiska syften, vilket bland annat fallet Cambridge Analytica har demonstrerat.

Kina och Ryssland med flera har visat det det är fullt görbart

Habermas argumenterar nu för vad som kallas innehållsmoderering: minimistandarder för kvaliteten på alla allmänt publicerade texter i digitala medier. I analogi med den traditionella journalistiska etiken menar han att digitala medieföretag bör kunna hållas juridiskt ansvariga för spridning av felaktig eller falsk information. Annars riskerar demokratin att förlora sitt viktigaste grundvillkor: vår medvetenhet om en tröskel mellan offentliga och privata uttalanden, och därmed också tron på en verklighet som delas av alla medborgare och som kan formas tillsammans.

Lite förenklat kan man säga att Habermas i dag, aningen senkommet, har kommit att sakna och efterlysa de mer eller mindre försvunna grindvakterna – och kanske ska vi istället kalla dem för moderatorer – som en fungerande demokrati behöver för att gemensamma problem ska kunna diskuteras fritt, jämlikt och rationellt. Men, räcker det – och kan grindvakterna lockas att återvända? Är det ens möjligt att reglera en så snabb, interaktiv och gränsöverskridande medieteknik som dagens?

Jodå, Kina och Ryssland med flera har visat det det är fullt görbart. Men då förstås inte i syfte att skapa en mera deliberativ demokrati. EU för sin del klampar just nu på ett lagförslag som skulle innebära att all information som vi skickar via chattar, mejl, filöverföring eller nättjänster i allmänhet ska analyseras obligatoriskt – och automatiskt. Allt i det vällovliga syftet att städa det offentliga rummet från barnporr och fånga in pedofiler innan de hinner göra någon skada.

Men som ofta tidigare riskerar det bästa att bli det godas fiende. Chat control-lagen, som den kallas, kan nämligen skapa svåra integritetsproblem. För vad är det som säger att algoritmerna alltid är rätt programmerade när de skannar din dator eller min mobil? Den som blir felaktigt utpekad som pedofil kan få hela sitt liv förstört.

Ambivalent och paradoxalt

Det är en svår, och kanske i själva verket en olösbar paradox, att försöka reglera medier för att upprätthålla och stärka den offentliga sfären utan att den samtidigt skadas eller drabbas på något annat sätt. Att skydda demokratin genom att sätta upp nya regelverk för yttrandefriheten har ju sällan fungerat särskilt bra historiskt. Istället brukar det leda ut på ett sluttande plan som riskerar att aldrig sluta att luta förrän de sista obekväma rösterna har tystats eller censurerat sig själva.

På ett liknande vis är det en paradox att vi på samma gång är utsatta för, kritiska till och intimt beroende av de digitala medierna. En annan intellektuell tungviktare, Habermas tyska generationskamrat Hans Magnus Enzensberger, kom för något år sedan ut med ”Fallorbst” (Fallfrukt), en sorts samlade anteckningar som också skulle bli hans sista bok. I Stuttgarter Nachrichten skrev recensenten Rolf Spinnler elakt att ”på sin 90-årsdag tömde Hans Magnus Enzensberger sin papperskorg”.

Något ligger det i påståendet, för boken innehåller en vild och spretig blandning, en sorts avancerad version av min farfars efterlämnade papper, av allt från små ordlekar och aforismer till Enzensbergers i vanlig ordning vassa och argsinta kritik av tidsandan. Arg är han inte minst på digitaliseringens apostlar och på underrättelsetjänsternas nya övervakningstekniker i den digitala tidsåldern. Han ser katastrofala kopplingar mellan de hemliga tjänsterna, mediehus och internetföretag. Så utnämner han också visselblåsaren Edward Snowden till hjälten i 2000-talets ”postdemokratiska era” och argumenterar för att Snowden borde erbjudas asyl i Tyskland.

Men trots den samlade ilskan mot nätet, övervakningsekonomin och de nya teknologier som Enzensberger menar att människorna har överväldigats av kan han samtidigt utan att skämmas det minsta använda sig flitigt av precis samma teknologier – särskilt Wikipedia som han alls inte verkar kritisk mot. Det är ambivalent och paradoxalt, men också karaktäristiskt för människan. Vi är ju så bra på att uppfinna nya tekniker som sedan visar sig vara både befriande och fängslande för oss.

Och den besvärliga redaktören som nyss bara verkade stå i vägen för det där riktigt djupa och sanna demokratiska samtalet som alldeles strax skulle uppstå på nätet, visst är vi många som nu önskar oss den figuren tillbaks så att det kan bli någon reda i det offentliga rummet igen. Att fastställa en ordentlig dagordning skulle inte heller vara fel. Övriga frågor, någon?

Lars Ilshammar