Val 2022 För att få en ny vänstermajoritet är det från högerpopulisternas väljarskaror nya anhängare måste värvas. Men hur ska en ny vänster formeras? Vänsterpartisten Rikard Hjorth Warlenius hittar svaret i det han kallar för “en grön ny giv”.
Det gångna valet handlade i hög grad om rädsla och oro – för vad som händer i omvärlden, hemma i lokalsamhället, med klimatet, privatekonomin, brottsligheten, hälsan, den egna statusen i en föränderlig värld. Det är en på många sätt välgrundad oro, och att inte erkänna den är ett uttryck för privilegierad ställning. Men den kan bemötas politiskt på helt olika sätt. Det behövs snabba lösningar för att släcka bränder, men också djupgående förändringar för att eliminera brandfaran.
Valresultatet, främst att Sverigedemokraterna blev näst största parti, är både ett uttryck för och en källa till denna oro. Betydelsen ska inte banaliseras. Partiet står för en politik som fräter på våra demokratiska institutioner och kan bli ett direkt hot mot människors trygghet. Att en slags spegelbild av Sverigedemokraternas högerpopulism fick ett mindre genombrott i storstädernas förorter i form av partiet Nyans gör inte situationen mindre oroväckande. Alla demokratiska krafter måste vara ytterst alerta i försvaret av våra demokratiska institutioner och alla våra medmänniskors trygghet och rättigheter.
Samtidigt som dessa partier måste bemötas politiskt gäller det att tillämpa viss försiktighet gentemot deras väljare. Vi måste, som statsvetaren Chantal Mouffe har uttryckt det, erkänna att det finns en demokratisk kärna även i högerpopulismen. Där ryms – bland mycket bråte – även en rättfärdig ilska över ökande klyftor, elitens utsvävningar och folkförakt, försämrad samhällsservice. Mouffe varnar för att upprätta en ”moralisk front” mot dessa väljare, där de beskrivs som onda och vi andra, anständiga människor som goda. Högerpopulisterna konstruerar en konflikt mot invandrare och kosmopolitiska skikt men låter de ekonomiska makthavarna gå fria. Därför saknar de verkliga lösningar på samhällsproblemen. En ”vänsterpopulism” som erkänner människors oro och desperation men inrättar en vertikal konflikt mot den nyliberala, samhälleliga elit som har skapat klyftorna istället för mot bruksorternas (och förorternas) invånare, har större chans att lyckas.
Alternativet till samling i en postpolitisk mittfåra är att återupprätta höger-vänsterskalan.
Den som vill se en ny vänstermajoritet inser även snabbt att det är från högerpopulisternas väljarskaror nya anhängare måste värvas. Av de 35 procent som fortfarande röstar på borgerliga partier lär inte många låta sig övertygas av ett vänsterprojekt. Högerpopulismens väljare är mer rörliga – de kommer till stor del från socialdemokratin, och troligen fördelar sig väljarna till både vänster och höger den dagen SD börjar minska.
Men hur ska det gå till? Senast de tre vänsterpartierna – S, V och MP – samlade en egen majoritet av rösterna i ett riksdagsval var 20 år sedan, 2002. Därefter följde två segerrika val för Alliansen, innan Sverigedemokraternas framgångar löste upp höger-vänsterskalan. För att isolera SD och spräcka Alliansen ville Socialdemokraterna etablera ett mittens rike och när Januariavtalet ingicks var det en stor seger för Stefan Löfven. Men han var generalen som vann det förra kriget. Samarbetet med Centern är nu det största hindret för att en vänsterpolitik ska få genomslag. I årets val stod två block med förödande lika politiska program emot varandra, där C var garanten för att samma nyliberala ekonomiska politik skulle fortsätta oavsett valutgång. Den 11 september visade det sig att den strategin var otillräcklig för att hålla SD borta från makten.
Alternativet till samling i en postpolitisk mittfåra är att återupprätta höger-vänsterskalan. Det verkar kanske dumdristigt med tanke på att de rödgröna partierna bara fick 43 procent i riksdagsvalet. Men om valet var en folkomröstning för eller mot SD är det sannolikt att rösterna hade fördelat sig ungefär likadant mellan blocken även om C bytt sida. Ungefär lika många hade förmodligen röstat mot SD-laget ändå. Men skillnaden är att de rödgröna utan C kan bedriva vänsterpolitik, anta en slagkraftig vision, och bygga upp en klassallians bakom den bestående av den traditionella arbetarklassen, som i hög grad gått till SD, den progressiva, urbana arbetar- och medelklassen som rör sig mellan rödgröna och liberala partier, och den marginaliserade, ofta rasifierade arbetarklassen i storstädernas ytterstäder som har röstat på S men nu i högre grad stödjer V och i viss mån Nyans.
Ett projekt som skulle kunna förena dessa grupper, liksom de rödgröna partierna, är en seriös, rättvis klimatomställning – en grön ny giv. Idén är inte ny, men hittills har inget parti fullt ut gjort den till sin. Den hämtar inspiration från Roosevelts New Deal-politik i USA och det svenska folkhemmet och syftar till att ge samhällsutvecklingen mening och mål genom att klara klimatomställningen och samtidigt skapa full sysselsättning. Det sker genom massiva investeringar i fossilfri energi, elektrifiering av transporter och industrisystem, restaurerade ekosystem, renoverade bostäder och lokaler, storsatsningar på den offentliga välfärden, på utbildning och kultur.
I konflikten mellan vänster och höger kommer partier som Sverigedemokraterna och Nyans att smälta ner och deras anhängare skingras och inordna sig i de skaror som formeras kring den nya huvudkonflikten.
En grön ny giv skulle till en början förmodligen behöva hämta sitt främsta stöd ur de progressiva skikt som i dag röstar rödgrönt, men de mandaten skulle kunna användas för att ändra politikens innebörd för bredare skikt. I takt med att jobben kommer, välfärden ökar och berättelserna förändras ökar möjligheterna för att koppla en klassallians till projektet. Processen kommer att väcka motstånd från försvararna av status quo. Men det är en del av poängen; i konflikten mellan vänster och höger kommer partier som Sverigedemokraterna och Nyans att smälta ner och deras anhängare skingras och inordna sig i de skaror som formeras kring den nya huvudkonflikten.
Alla rödgröna partier har viktiga perspektiv att tillföra en grön ny giv-allians, och samtidigt kan en sådan allians ge fördelar åt de ingående partierna. Socialdemokraterna har stundtals formulerat en liknande vision i ”det gröna folkhemmet” men aldrig förmått genomföra den ordentligt. Genom sin förankring i arbetarklassen har S, mer än V och MP, insett att de behöver förändra sin politik kring migration och kriminalitet. I sina dåliga stunder har det varit retoriska anpassningar till högerkonservativa diskurser, men i sina bästa stunder har S börjat formulera en vänsterpolitik på området. S har nått längst i uppbrottet från en nyliberal migrationspolitik och inser faran av ghettofiering. Samtidigt som rätten att få skydd undan förtryck ska värnas behöver ren arbetskraftsinvandring återigen prövas mot arbetsmarknadens behov. Och trots retoriska övertramp är det i grunden viktigt att en sekulär välfärdsstat bygger på integration, inte segregation. Så skapar den tillit och sammanhållning som är den generella välfärdens förutsättning. Men verklig integration kan inte byggas på nyliberal grund. Ett starkt samhälle måste kunna erbjuda meningsfulla jobb, inte cv-kurser. En jobbgaranti skulle kunna vara S bidrag till den gröna nya given, och skulle kunna återvinna arbetarväljare inte minst utanför storstäderna.
Vänsterpartiet har, å sin sida, nått längst i uppbrottet med den ekonomiska nyliberalismen. En grön ny giv förutsätter en annan syn på samhällsinvesteringar, på regleringar och ekonomisk planering, på offentligt ägande, än dagens marknadsliberala. Även V har förvånande länge försvarat en ideologisk åtstramningspolitik, men det finns tydliga tecken på en kursändring. V:s förslag på ett investeringspaket om 700 miljarder kronor till bland annat hållbara transporter och förnybar energi är det närmsta en grön ny giv som hittills lagts fram i svensk politik. Den gröna nya givens satsningar på jobb och välfärd borde också vara helt och hållet i Vänsterpartiets smak, samtidigt som inriktningen mot samhällelig, kollektiv klimatomställning bör kunna lösa upp de knutar kring miljöpolitiken som har plågat partiet (givetvis behöver vi delvis förändra våra liv, men vi behöver göra det tillsammans).
Miljöpartiet ska ha en eloge för att de bitit sig kvar vid klimatfrågan i med- och motvind, även när S och V kompromissat den. Ingen kan tvivla på deras hängivenhet – däremot har själva politiken ibland varit symbolisk, alltför marknadsorienterad och i något fall kontraproduktiv. Parollen ”det ska vara lätt att göra rätt” – som även Magdalena Andersson upprepade under valrörelsen – duger inte när klimatomställningen är nödvändig och kräver allas medverkan. Nu krävs en tydligare, mer reglerad och planerad omställning. Även om en grön ny giv inte helt sammanfaller med grön, decentralistisk ideologi så bör partiet ändå backa upp en grön ny giv, eftersom det vore deras bästa chans att få igenom en seriös klimatomställning.
En grön ny giv förutsätter en annan syn på samhällsinvesteringar, på regleringar och ekonomisk planering, på offentligt ägande, än dagens marknadsliberala.
Centern då? Så länge partiet placerar sig längst till höger i den ekonomiska politiken finns knappast plats för dem i en grön ny giv-allians. När partiet nu ska välja partiledare och framtida inriktning tippar många att de återansluter sig till sina forna alliansvänner. Men om partiet i stället skulle inspireras av sina systerpartier i Norge och Finland och bli en mittkraft befriad från marknadsdogmatism, så vore en stark landsbygdsröst en både logisk och välkommen allierad i klimatomställningen.
Lika mycket som brottsligheten eller migrationen verkar landsbygdsfrågor, bränslepriser och energiförsörjningen ha avgjort det här valet – med andra ord saker som är direkt relaterade till klimatomställningen. Det är hög tid att vänstern utvecklar en egen, rödgrön politik på de områdena. En politik som till skillnad från de högerkonservativas tar miljöutmaningarna på allvar och till skillnad från liberalernas inte lämnar enskilda i sticket. Debatten om en grön ny giv har mycket att bidra till en sådan politik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
