Kvinnodagen Otaliga män har genom historien känt sig manade att redogöra för kvinnans natur och bestämmelse. Men det har alltid handlat om ifrågasätta kvinnan, skriver Jesús Alcalá.
Filmen hette Mördaren och visades på spanska biografer i mitten av 1960-talet. Jag såg den aldrig men av en oppositionell spansk tidskrift blev jag ombedd att skriva, inte om filmen men väl om hur den annonserades i Francos Spanien. På affischerna stod: ”En mördare var han, ja, men inte av personer utan bara av kvinnor”.
Jag skrev om den besynnerliga marknadsföringen och om den i Spanien märkliga kvinnosynen. Det blev ingen vidare bra artikel. Möjligen hade den kunnat duga i min skoltidning men för en seriös tidskrift höll den inte måttet. En del läsare reagerade på texten. Somliga klagade över att jag var en snorunge som ingenting visste om livet. Andra undrade om jag var korkad eller, ännu värre, homosexuell.
Ett par läsare skilde sig från övriga som hörde av sig. Båda föreföll bildade och båda uppehåll sig vid personbegreppet inom filosofin och teologin. Jag anade att de kände varandra för deras infallsvinklar var likartade och kritiken de riktade mot mig var en och densamma. De båda brevskrivarna menade att det var okunnigt att kritisera just Spanien för hur personbegreppet användes; andra länder, inte minst Frankrike, använde begreppet på samma sätt.
Jag blev konfunderad. Den kvinnosyn som reklamen uttryckte var ju så grov och primitiv – att i sammanhanget börja diskutera filosofins och juridikens personbegrepp var absurt.
De fem kvinnornas rättsliga strid ledde till att Judicial Committee of the Privy Council fastställde att kvinnor verkligen är personer.
Persons day är en stor dag i Kanada. Den dagen firas att kanadensiska kvinnor den 18 oktober 1929 fick bli personer. Vägen dit hade varit lång och mödosam. Våren 1927 drev fem kvinnor ett mål där en avgörande fråga ställdes: Är kvinnor ”personer” i lagens mening? Nej, svarade statsförvaltningen. En ytterst komplicerad fråga menade regeringen som hänsköt saken till Högsta domstolen. Domstolen kom efter nogsam prövning och sex veckors förhandlingar fram till att kvinnor i lagens mening inte är personer. Men landsomfattande proteststormar och de fem kvinnornas rättsliga strid ledde till att Judicial Committee of the Privy Council småningom fastställde att kvinnor verkligen är personer.
Mors civilis. Mort civile. Bürgerlicher Tod. Civil död. Att bli fråntagen sin rättsliga existens, att finnas till men inför lagen vara ingen, ja det har funnits tider då det var möjligt att döma människor till att i rättslig mening vara icke-personer. I germansk rätt var termen ”Vernichtung der Persönlichkeit”. I nazirätt Bürgerlicher Tod (zum Schutze des deutschen Blutes und der deutschen Ehre).
Ibland har termer varit onödiga, den allmänna uppfattningen har varit klar och tydlig ändå. Då talar jag om kvinnors civila död i gångna tider och, på vissa håll, i vår egen tid. Det som vi nu talar om som könsdiskriminering eller bristande jämställdhet är i många fall eufemismer för just civil död.
Tänkande män menade att kvinnan blev till när vinden blåste åt fel håll.
Uråldrig är mannens fäbless för utläggningar kring kvinnans väsen och uppgift i livet. Otaliga män har genom historien känt sig manade att redogöra för kvinnans natur och bestämmelse. Sådana skrifter utgör en omfattande egen genre. Tänkande män i Aristoteles och senare i Thomas av Aquinos efterföljd menade att kvinnan blev till när vinden blåste åt fel håll. Upplysningens män, i varje fall många av dem, var av samma uppfattning.
Vem kan definiera vad en kvinna är?
Frågan inleder kommentarerna till uppslagsordet Femme ( kvinna) i Denis Diderots och Jean-Baptiste le Rond d’Alemberts Encyclopédie, historiens största och mest banbrytande och inflytelserika uppslagsverk. Kommentarerna skrevs av fyra män. En redde ut och definierade kvinnan ur moralisk synvinkel, en annan rådbråkade frågan utifrån sin sakkunskap vad gällde lag och rätt, en tredje bidrog med sin antropologiska och medicinska expertis och en fjärde belyste frågeställningen utifrån samhälleliga och filosofiska utgångspunkter. Tillsammans kom de fyra överens om att kommentarerna skulle inledas med frågan: Qui peut définir les femmes?
Ja, vem?
Inte var det kvinnorna själva. Etthundratrettionio författare – bland dem vetenskapsmän, historiker, filosofer, musiker – medverkade i arbetet med Encyclopédie. Alla var män.
Och just de fyra som satts att bena ut vad kvinnan kunde vara för någonting hade mycket att säga om kvinnans ombytliga karaktär, om hur hon fulländat konsten att göra sig åtråvärd, om hur hon saknar intellektuell förmåga, hur hon måste underordna sig mannen och lyda hans order för så säger lagar och sedvanerätt i alla civiliserade länder.
Vad en man är för någonting reddes däremot aldrig ut, inte av dessa fyra och inte heller av någon annan encyklopedist. Tjugoett år tog det väldiga arbetet med Encyclopédie. Men att definiera mannen och hans natur och bestämmelse offrade man ingen tid på. Uppenbarligen fanns ingen som kom på tanken att fråga: Vad är en man?
Montesquieu var en av de medverkande i Encyclopédie. Åtskilligt av vad som där sägs om kvinnan är hämtat ur dennes verk Om Lagarnas anda. Vi talar ofta om Montesquieus maktdelningslära och vi brukar säga att Om Lagarnas andaär en av de främsta inspirationskällorna för flertalet grundlagar i västerlandet. Tänker vi alls på mäns despotiska makt över kvinnor som Montesquieu pläderade för i just Om Lagarnas anda? Hur kan vi bortse från Montesquieus krav på att kvinnan ska kontrolleras och kväsas? Montesquieu är övertygad om att kvinnan måste hållas kort, annars så kommer hennes svaga intellekt och låga sociala moral liksom de mentala rubbningar som hennes menstruation orsakar att hårt och skadligt rubba maktbalansen i den goda Republiken.
Femme. Femina. Ett ord som dels kommer av fides (tillit, tro), dels av minus (mindre). Alltså en varelse att inte lita på. I sin stora roman Doktor Faustus skriver Thomas Mann om hur romarna med ordet femina markerade kvinnans trolösa väsen. Kvinnan, också en god kvinna, faller lätt offer för sina känslor och begär. Hon är källan till förfall och måste därför tyglas.
Come you spirits that tend on mortal thoughts, unsex me here…
Unsex me. Avköna mig, säger Shakespeares Lady Macbeth innan hon ska mörda kung Duncan. Ett rop efter kraft att gripa till våld? I så fall hade romarna och Montesquieu och många med dem helt fel.
Hur det än är – kvinnan har alltid, genom hela historien blivit ifrågasatt.
Resolutionen var märklig eftersom den inte handlade om kvinnors rättigheter eller om könsdiskriminering.
Kvinnodagen har funnits länge. Först i USA och Tyskland tillkommen på initiativ av socialistiska kvinnoförbund. Sedan i Sovjetblocket i form av en propagandadag för kommunistpartiets omsorg om kvinnor och fred. Den kvinnodag vi nu firar är ett verk av FN. Idén växte fram peu à peu till en resolution antagen 1977 av en nästan enig FN:s generalförsamling.
När beslutet fattades var österrikaren Kurt Waldheim FN:s generalsekreterare. Ännu hade det inte uppdagats att Waldheim hade ett nazistiskt förflutet, att han betraktat judar som icke-personer som kunde transporteras till förintelselägren.
Men nu var det 1977 och Waldheim som höll högtidstalet om kvinnodags-resolutionen. Resolutionen var märklig eftersom den inte handlade om kvinnors rättigheter eller om könsdiskriminering. Inte heller tog den upp mäns övergrepp mot kvinnor. Resolutionen handlar i stället om kvinnor som biträden till männen i dessas kamp för fred, mot kolonialism och rasism, mot ockupation och mot alla former av främmande makters herravälde. Eller som titeln på resolutionen lyder:
Women’s participation in the strengthening of international peace and security and in the struggle against colonialism, racism, racial discrimination, foreign aggression and occupation and all forms of foreign domination.
Vad som menas med kvinnans deltagande i främjandet av fred förklaras i ett annat FN-beslut, 1976 års Mexicodeklaration. Där står:
Women have a vital role to play in the promotion of peace in all spheres of life: in the family, the community, the nation and the world.
In the family? Hur har FN tänkt sig att kvinnor ska främja freden/friden i familjen? Ska en våldtagen, misshandlad och undertryckt kvinna tiga och vara försonlig för familjefredens/fridens skull? Man kan misstänka att många av de länder som initierade och stödde resolutionen faktisk menade just det.
En systematisk diskriminering av kvinnor eller rentav deras civila död är inget internationellt brott och inget hot mot freden.
Klart är i varje fall att på den kvinnodag som FN proklamerade skulle kvinnor och män stå enade in the struggle against any form of oppression, such as is practised under colonialism, neo-colonialism, zionism, racial discrimination and apartheid, thereby constituting an enormous revolutionary potential for economic and social change in the world today.
Någon som förstår hur det kommer sig att sionism likställs med apartheid? Att den här typen av uppmaningar till kamp – hur viktig den kampen än är – tas med i just en kvinnodeklaration?
Folkrätten gör skillnad mellan en diskriminering och en annan. En systematisk etnisk diskriminering som den som förr var förhanden i Sydafrika är att anse som ett ”brott mot mänskligheten och som ett hot mot internationell fred”. Det är en definition som ger FN: s säkerhetsråd både rättighet och skyldighet att ingripa, till och med med vapenmakt om så behövs. En lika systematisk diskriminering av kvinnor eller rentav deras civila död är däremot inget internationellt brott och inget hot mot freden. Diskriminering av och övergrepp mot kvinnor är tvärtom sedvanerätt.
När kvinnodagen närmar sig brukar jag tänka på den Internationella Tribunal som kvinnor runt om i världen upprättade sommaren 1976. Tvåtusen kvinnor samlades då i Bryssel för att lämna och lyssna på vittnesmål om ”brott mot kvinnor”.
Jag var inte där men har läst Tribunalens rapport. Det tycks ha varit röriga förhandlingsdagar men vittnesmålen var djupt berörande. Här var vi långt från FN och från den till intet förpliktigande kvinnodagen men däremot nära själva kärnan i vad som bör göras alla de 365 dagar som året har. Simone de Beauvoirs ord till Tribunalen är lika angelägna nu som då:
Talk to one another, talk to the world, bring to light the shameful truths that half of humanity is trying to cover up.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
