Hanteringen av snökaoset på E22 ger oroande signaler

Essä En räcka myndighetsmisstag gjorde att en bilkö på 1000 fordon fastnade i snökaos som det tog 38 timmar att lösa upp. Vad var det vi såg där på Linderödsåsen i Skåne i början av januari? Var det otur och myndigheter som råkade klanta till det, eller var det kanske själva systemet för krishantering som inte klarade ett stresstest, ens i lugnt och fredligt läge? Det skriver Kristina Mattsson. 

Visst snöade och blåste det en hel del, men det var ju inte första gången något sådant inträffade i Kjell Gabrielssons 68-åriga liv. Det var inte heller den värsta stormen som härjade utanför köksfönstret i Hallaröd den där oförglömliga dagen, den 3 januari 2024. SMHI hade sedan nyårsdagen utfärdat orange varning över nordöstra Skåne och uppmanat folk att hålla sig hemma. Hård blåst i kombination med snöfall väntades, vilket ofta får stora följder i det öppna landskapet. Men Kjell och sambon bestämde sig till slut för att ändå åka på de avtalade möten de hade i Hässleholm och Kristianstad.  

– Vi förberedde oss för vädret och tog den större bilen, säger Kjell. 

Ogrundad och optimistisk prognos

Han slängde in stövlar, en snöskyffel och lite nödproviant och så for de norrut mot Hässleholm. Efter avklarat ärende där fortsatte paret de nästan fyra milen till Kristianstad. Så här långt hade körningen gått utan problem, men när de skulle fara hemåt tänkte de efter. 

– Jag sa att vi tar den bästa vägen hem! Det får bli den nya motorvägen över Linderödsåsen. 

Det var helt klart ett smart och rationellt beslut utifrån den information en resenär hade tillgång till just då. Det var bara det att informationen som medierna fått från myndigheterna var fel. E22 var helt igenkorkad sedan mer än sju timmar tillbaka och ingen trafik söderut var möjlig den vägen. Trafikverkets ledningscentral hade visserligen skickat ut flera varningar, men samtliga avslutades med en fullkomligt ogrundad och optimistisk prognos om att det hela snart skulle vara löst. 

Förstod inte omfattningen

Det första stoppet skapades omkring 9.30 på förmiddagen uppe på Linderödsåsen, då en buss körde in i sidoräcket och fastnade där. En lastbil gick ut i ytterfilen för att komma runt och fastnade även den i blixthalkan. Sedan var det kört. Stoppet fortplantade sig bakåt i kön, ännu flera lastbilar slirade ur riktning i uppförslutet och stängde in personbilarna. Entreprenören Svevia var på plats med sina plogbilar och försökte göra sitt jobb utifrån de beställningar de fick av Trafikverket, men även några av deras fordon fastnade i kön. Svevia koncentrerade sig därefter på att hålla det norrgående körfältet öppet. Det visade sig bli livlinan under hela förloppet.  

Varken polisen eller Trafikverket förstod omfattningen förrän efter att en hel arbetsdag hade passerat. Påfarterna stängdes av då och då, men tillfälligt. 

”Det var kaos”

Inget av detta hade Kjell Gabrielsson möjlighet att känna till när han körde upp på E22:an med fronten vänd söderut. När han och sambon lämnade Kristianstad fanns inga hinder eller varningar om att köra söderut på motorvägen. När Linderödsåsen sedan närmade sig började trafiken tjocka på sig och när stigningen började blev det tvärstopp. Där i kön blev Kjell och hans sambo sittande hela kvällen. Ingenting hände förutom att snövallarna växte. Efter några timmar ringde Kjell radio Kristianstad och uppmanade myndigheterna att klippa upp mitträcket så bilisterna kunde vända. Det norrgående körfältet var ju både snöfritt och öppet. Det var en uppmaning som klingade ohörd tills myndigheterna till slut hade börjat kommunicera med varandra och kommit fram till samma sak.  

– Det var kaos, säger Kjell Gabrielsson frustrerat. 

Och så säger han som äldre män gärna gör: 

– Detta är en ledningsfråga. Det finns ingen person idag som vågar säga att nu gör vi såhär! Det måste finnas någon med mandat och kunskap och jag kan inte se annat än att det är Trafikverket.

Allt är outsourcat

För några decennier sedan fanns det vägmästare med ansvar för sina vägavsnitt, minns han. En sån person hade vetat det som alla känner till lokalt. Att just Linderödsåsen är en svår passage där det snabbt fryser och blir halt. 

– Men idag har man ju outsourcat allt! Och ingen plogbil kan köra ut om inte Trafikverket beställer det. 

Några kilometer längre söderut, uppe på Linderödsåsen såg det ännu värre ut.  Det var blötsnö som piskade horisontellt i den starka blåsten och snabbt låste fast fordonen i växande drivor. Blötsnön frös till blankis på en halvtimma i det kallare klimatet på höjden och lika illa var det på småvägarna. Ingen kunde komma någonstans. 

Högst uppe på åsen ligger vägkrogen Ekerödsrasten. Jag kliver in där den första riktigt varma majdagen när Veronica Schubert står och skopar upp vårens första glassar. Fyra månader tidigare stod hon på samma plats när folk började välla in på jakt efter mat och värme. Det var under en förväntad lugn dag, mitt i lågsäsongen efter jul. Hon är sambo med ägaren Andreas Risberg och tog omgående fram telefonen. 

– Jag ringde Andreas och sa: nu måste du komma in!

Fick ingen information

Ett osannolikt arbetsdygn började. Andreas plogade i stort sett oavbrutet hela dagen och kommande natt, samtidigt som han arbetsledde och svarade på frågor. Ingen ny personal kunde ta sig till jobbet, så de som var där fick langa hamburgare och bre mackor. På natten drog bilister ihop stolar i festsalen och la sig att sova. 

Och allt gick bra. Ingen dog, ingen blev skadad. Men utifrån världen var det tyst. Inga uppdateringar, inga signaler om att det svenska samhället utanför E22 i södergående riktning jobbade hårt och målmedvetet för att lösa situationen. Inga uppdateringar på radion som visade att några ansvariga begripit vad som hände i den högst påtagliga verklighet Andreas och hans gäster kunde följa genom fönstren. 

 – Vi visste ingenting, säger Andreas. Det kom inga besked på radion, vi ringde själva polisen så de skulle veta att vi hade öppet. Och jag var väldigt nervös att strömmen skulle gå, för då hade inte ens toaletterna fungerat. 

Han är bondson från trakten och van att klara sig själv i alla väder. Andreas Risberg har som sagt en egen plog. I bilen fanns både skyffel och filtar. Detta saknade många bilister och de fick också en uppsträckning av infrastrukturministern när ett liknande snökaos upprepades i Jönköpingstrakten i april.

Men ansvaret vid en krissituation måste ligga på fungerande myndigheter som har en handlingsberedskap, förmåga att förutse risker och som kan samarbeta effektivt. Det säger Andreas och det tycker Kjell. De får dessutom medhåll av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, om att det är så det ska gå till.  

Ser mörkt ut

Så varför gick det inte till så? Vad gjorde egentligen ansvariga myndigheter detta dygn? 

En viktig grund i svenska statsförvaltning är ansvarsprincipen. Alla myndigheter i Sverige är ålagda att sköta sina ansvarsområden soliga majdagar såväl som i snöstorm. De där soliga dagarna förväntas de förbereda sig så att deras verksamhet fungerar även vid en kris. Denna ordning är en viktig hörnsten i civilförsvaret och krisberedskapen. Det måste fungera, helt enkelt.  

MSB poängterar att inte ens under omfattande samhällsstörningar kan någon övergripande krisgeneral gå in och dirigera myndigheterna. De måste kunna samverka självständigt, mötas, utbyta information och komma överens om åtgärder. Därefter ska de gemensamt informera folk i en sammanhållen krisinformation.  

Om man betraktar händelserna på E22 som en myndigheternas generalrepetition för kommande och värre kriser så ser det rätt mörkt ut. Men att följa förloppet är ändå ganska underhållande.  Konsultföretaget Capgemini har tröskat igenom händelseutvecklingen kring E22 på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne. Det är en återhållen rapport som inte pekar ut hjältar eller skyldiga. Det framkommer ändå tydligt att det var rätt många aktörer som inte hade sin bästa dag på jobbet, men att inte heller bra och förväntade insatser ledde framåt eftersom själva systemet inte klarade påfrestningen.

Larmade på förmiddagen

Det är Trafikverkets regionala ledningscentraler som har ansvar för att trafiksystemet fungerar. De övervakar trafikflödet på både väg och järnväg och tar emot och loggar trafikinformation från polisen, räddningstjänsten och andra. Det är på ledningscentralerna som pusslet ska läggas över var de värsta och mest brådskande trafikstörningarna inträffar. 

Redan tidigt på förmiddagen larmade plogentreprenören Svevia om att trafiken stod helt still på Linderödsåsen. De återkom med flera larm med samma innehåll och med allt större allvar under dagen. Likaså gjorde polisen och flera privatpersoner. Trafikverkets ledningscentral misslyckades ändå med att förstå att situationen på Linderödsåsen stack ut från alla andra rapporter om snörelaterade trafikproblem den här dagen. Varje larm sågs som en enskild händelse och ingen hade tid eller kompetens att lägga samman rapporterna och se mönstret. 

För krishanteringssystemet är samverkansmöten mellan myndigheterna centrala. I detta fall dröjde det ända till kvällen innan Länsstyrelsen i Skåne kallade till ett sådant. Och då var temat inte ens kris, utan en allmän statusuppdatering och samordning av bandvagnar. Då var klockan 18.30, så nio timmar efter stoppet hade myndigheterna ännu inte förstått allvaret på Linderödsåsen.  Men då förstod de. Där och då såg de samlade aktörerna att rapporterna sammanlagt berättade att situationen var mycket allvarlig just på E22, att taktiken vänta och se inte hade fungerat och att evakueringen borde ha kommit igång för längesen. 

Ingen ville ta ansvar

Det makliga mötet hade då behövts förvandlas till ett rum för snabb och omedelbar krishantering. Aktörerna skulle ha löst ansvarsfördelningen, steppat upp i tempo och handlingskraft. Ansvarsprincipen förutsätter att myndigheter klarar av det även i pressade lägen. 

Men det gjorde de inte. Istället utbröt en diskussion där det övergripande ledningsansvaret blev den Svarte Petter som ingen ville ha. Majoriteten tyckte att det borde ligga hos Trafikverket enligt ansvarsprincipen och att det inte fanns någon tvivel om det. Trafikverket ville att Räddningstjänsten skulle ta på sig ledningsansvaret, men det ville inte Räddningstjänsten eftersom de inte ansåg att lagens krav var uppfyllda för en räddningsinsats. Alla insåg att Trafikverket där och då inte hade förmågan att klara av ett ledningsansvar. Övriga aktörer hade förmågan men räckte ändå inte upp handen. 

Mötet avslutades utan att frågan om ledningsansvaret var löst och utan en gemensam lägesbild. Någon överenskommelse om gemensam krisinformation fanns inte heller. Under det kommande dygnet fick medborgarna höra myndigheter som skyllde på varandra istället för en sammanhållen bild av vad som hände.

Ett allvarligt samhällsproblem

Evakueringen av fordonen på E22 gick därefter långsamt men fungerade, tack vare de aktörer som hanterar kriser även till vardags. Räddningstjänsten kom snabbt igång med att klippa upp mitträcken och evakuera fordon, Försvarsmakten anlände med sina bandvagnar för att köra folk till de uppsamlingsplatser som både Hörby och Kristianstad kommuner hade ställt i ordning. Polisen skötte sina ansvar rent praktiskt, men klagade i medierna över att insatsen saknade ledning. 

Konsultrapporten om händelseförloppet konstaterar att de myndigheter som vanligtvis har långa processer och gott om tid inte förmådde ställa om till det snabbare tempo som ansvarsprincipen kräver. Länsstyrelsen i Skåne ledde samverkansmötet enligt gängse, långsamma rutiner och Trafikverket gjorde flera misstag som fördröjde en lösning. Istället för att agera och pröva sig fram väntade deras trafikledningscentral på mer fullständig information som aldrig kom. Verkets Tjänsteman i beredskap var den enda som deltog i möten under det första dygnet. Denna person valde att vänta med att larma Trafikverkets interna krisorganisation till morgonen den 4 januari, alltså ett helt dygn efter att de första fordonen fastnat på E22. 

Klarade inte stresstest

Även verkets förberedelser var otillräckliga. Trots att väderprognoserna var entydiga om riktigt hårt väder så hade man inte stärkt upp ledningscentralen eller tagit ner de egna bandvagnarna från Småland. Därför blev det nödvändigt att engagera Försvarsmaktens bandvagnar, men Trafikverket klarade inte av att göra den formella beställningen. De saknade att den blankett som gällde och Försvarsmakten höll också på sin principer i krisläget. Rätt blankett skulle det vara. 

Sedan den 3 januari har många skyllt hela soppan på Trafikverket och det är ingen tvekan om att det finns fog för kritik. Men jag menar att händelseförloppet pekar på något mycket allvarligare än att någon där klantade till det. Det vi ser är att själva systemet för hur kriser är tänkta att hanteras inte klarade ett stresstest ens i lugnt och fredligt läge. 

Det är inte ofta jag tycker att nuvarande regering är värd en applåd, men när den utredning de beställt av MSB presenterades den 27 augusti, så definierar även den händelseförloppet som ett allvarligt samhällsproblem.   

”Slutar tänka själva”

Organisationsforskaren och professorn Mats Alvesson har länge intresserat sig för vad som kommer ut av den rådande management-trenden om att medarbetare ska vara positiva, glada och mycket lojala mot sitt företag eller verksamhet. I denna arbetsplatskultur ses intern kritik som ett problem, vare sig den är berättigad eller inte. Visst är det viktigt att anställda och organisationer följer regler och lagar, men vad händer om lojalitet och formalia blir huvudsaken i medarbetares arbetsinnehåll? Det blir en arbetsplatskultur som premierar passivitet, menar Alvesson. 

– Det lär upp anställda att hellre sitta still i båten än agera i en oklar situation, säger han. När allt löses med regelverk blir folk försiktiga och sluta tänka själva. Vi har myndigheter där frågor fastnar i stuprör där alla tar ansvar för sin lilla del men ingen för helheten.

Detta får mig att tänka vidare på den växande klyftan mellan vad som sägs i styrdokument, värdegrunder och policys och det som i realiteten pågår inom organisationers kärnuppdrag. På vårdcentraler och i klassrum såväl som på igensnöade motorvägar. De som utför det kärnuppdrag som organisationen är till för har tappat i status, vare sig de är läkare, lärare eller jobbar med att hålla motorvägar öppna och framkomliga. Deras kollegor som ansvarar för policys och styrdokument är på oklara grunder mer välbetalda, har bättre arbetsförhållanden och högre status.

Lärt sig av krisen

Karin Källström på Östersundsposten har läst Trafikverkets nya genomlysning av hela sin verksamhet och sett att ordet ”kund” förekommer 32 gånger utan att någonsin definieras och att ordet ”mål” finns med sextiotalet gånger. Det kan eventuellt ha en koppling till att Trafikverket anställt tre måldirektörer som jobbar mycket nära generaldirektören.  Men varför ska Trafikverket ens sätta mål, frågar sig Källström? De ska väl se till att trafiksystemet fungerar. Ett mycket konkret uppdrag där ”målen” bestäms i regleringsbrev från regeringen.  

Ännu ett tecken på styrdokuments och policys obrutna inflytande är det standardsvar som ansvariga använder sig av vid kritiska frågor:  ”Jag är trygg med att vi följt våra rutiner.”  Som att ansvarigas personliga känsla av trygghet vore en bra sak.  Jag vill hellre att se chefer och ansvariga upprivna, sömnlösa och med en enorm otrygghetskänsla när deras rutiner inte har fått saker att fungera. Det språkbruket är inget annat än ett infamt sätt att förminska betydelsen av att saker går åt helvete i praktiken. 

Trafikverket skriver i sin egen utvärdering att de lärt sig av krisen och att de i framtiden kommer att vara förberedda på en helt annan nivå. Ett ord långt från policys, med koppling till praktik och kärnuppdrag letar sig in, nämligen ordet ”öva”. Övningar ska nu ske mycket oftare, både inom verket och tillsammans med andra. De vill också att övningarna ska ta utgångspunkt i olika scenarier och händelsetyper. 

”Öva” är ett ord med en helt annan koppling till kärnuppdraget än ”mål” och ”kund” och det låter ju på sitt sätt lovande. Men jag vet inte jag. Både privat och offentlig sektor är marinerade i dokument i ett system som övervakas av välbetalda personer som befinner sig högt uppe i hierarkierna. 

Skrämmande förlopp

Kjell Gabrielsson blev utsläppt genom det uppklippta mitträcket vid midnatt den 3 januari och kunde köra hem på andra vägar. Han sammanfattar kvällen för sin personliga del som helt okej. När Andreas Risberg på Ekerödsrasten tittar tillbaka är han ganska glad. Det var en utmaning och de klarade av den bra. I efterhand låter det lite som en folkfest. Folk var tacksamma för skydd och mat och kanske lite upplivade av dramatiken de också.

Men om man ser den 3–4 januari som en generalrepetition inför en framtid som kräver mer av beredskap och krishantering så blir förloppet mer skrämmande än underhållande. Vi står i ett klimatnödläge som medför påfrestningar på så många plan. Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är krig inte längre något som stannar långt bortom Sveriges gränser. Om ansvarsprincipen ska fungera så måste myndigheter prestera på en helt annan nivå än vad de gjorde den 3–4 januari.  Annars är denna grundläggande organiseringsprincip inom det offentliga en produkt för vackert väder och lugna förutsägbara förhållanden. Och blir det riktigt skarpt läge kan vi inte ha myndigheter som försvarar misslyckanden med att de följer sina rutiner och som grälar om blanketter.