Har vi glömt värdet av yrkeskunskaper?

Essä Svensk socialdemokrati gör ett misstag om man inte försöker se djupare på vad det är de danska reformerna faktiskt vill komma åt, skriver journalisten och författaren Bengt Lindroth.

Vem var Anny Berntsen? Få svenskar vet svaret. Kanske reagerar inte heller alla danskar på namnet, men Mette Frederiksen gjorde henne likväl till huvudperson när hon som statsminister traditionsenligt öppningstalade i Folketinget den 3 oktober 2023. Anförandet inleddes med en hänvisning till själva talarstolen som statsministern stod i, av tung ek från en riven åldrig väderkvarn.

Den som tillverkat den gedigna pjäsen var snickarmästaren Anny Berntsen (1894 – 1982). Frederiksen lovsjöng henne och det gedigna hantverk hon visat prov på. Och hyllningen vidgades till alla de ”Mennesker der arbejder. Med deras hænder. Og med deres hoveder.”

Vikten av hantverket

Statsministern betonade vikten av att barn och unga skaffade sig rejäla och användbara kunskaper. Hon underströk arbetet som samhällsbyggande drivkraft. Hon talade om kravet på att respektera erfarna auktoriteter som kan lära ut till andra. Också det pedagogiska lärandet är en yrkeskunskap. Här citerade hon, som många danskar gärna gjort genom åren, den folkkäre och numera avlidne prästen, författaren och tv-profilen Johannes Møllehave: ”Der skal være en autoritet. Der skal være én, der flyver maskinen … Vi er nødt til at uddelegere ansvaret. Og vi er nødt til at have respekt for nogen, der ved noget og kan noget … Uden autoriteter kan vi ikke leve”.

Efter att fortsatt ha pratat om sin oro för att dagens unga inte alltid förstår arbetets värde och om behovet av ett undervisningssystem som rättar till detta, övergick Mette Frederiksen till att mer rutinmässigt blicka fram mot det kommande parlamentariska arbetsåret.

Talets verkliga budskap var den långa utläggningen om hantverksskicklighet, yrkeskunskap, arbete och utbildning, och till detta ska jag återkomma. Men först några fler ord om de känslor namnet Anny Berntsen kan väcka i Danmark.

Hon var inte enbart en föregångskvinna som snickarmästare. Hon var dotter till Klaus Berntsen, Danmarks liberala statsminister när den kvinnliga rösträtten beslutades för att sedan tillämpas första gången i val 1915.

Eftersom en ny talarstol till Folketinget skulle skaffas fram vid samma tid, ansågs det viktigt att det arbetet utfördes av en kvinna.

Ertappades med laddad pistol

Anny Berntsens insats, både som hantverkare och som ett slags symbol för kvinnornas tillträde till politiken, kom dock att överskuggas av flera tragedier i hennes senare liv. Hon gifte sig, fick två barn, beskylldes av sin man för otrohet och det blev skilsmässa. Hon ertappades med en laddad pistol hemma hos sin ex-makes nya kvinna.

Därefter blev Anny Berntsen inlåst i 47 år på mentalsjukhus, utan minsta kontakt med familj eller släkt, länge i total glömska, tills intresset för henne vaknade till liv i offentligheten för några år sedan.

Anny Berntsens privata öde är i sig själv en förfärlig historia värd att grunna över, men den påverkar inte uppfattningen om hennes tidiga professionella gärning. Den visar tydligt för eftervärlden på sambandet mellan två ting: å ena sidan hantverkaren Anny Berntsen som symbol för kvinnors emancipation in i den framåtsträvande demokratin och å andra sidan den avgörande roll som arbetsvilja, yrkeskunnande och utbildning har spelat i den processen. Två samverkade rörelser som har förutsatt varandra för att våra nordiska samhällen ska utvecklas.

Frederiksens offensiv

Det finns starka skäl för oss i Sverige att titta noga på den offensiv Mette Frederiksen och hennes närmaste krets har drivit under en längre tid på arbetslivs- och utbildningsområdet, inte minst retoriskt, men nu allt mer genom konkreta reformer.

Särskilt borde svenska socialdemokrater vara mer uppmärksamma. Hos oss tycks det märkligt nog främst vara borgerliga opinionsbildare som fått upp ögonen för att det pågår ”en revolution i Danmark …där socialdemokraterna vill omdefiniera arbetets status där praktisk yrkeskompetens får samma värde som teoretiska kunskaper ” (Susanna Birgersson (GP 2.11.24). I Timbros Smedjan ( 9.1.och 8.1.25) har Carl-Fredrik Jaensson publicerat ett par väldokumenterade artiklar om hur dansk socialdemokrati befinner sig ” i kamp mot den ´kreativa klassens´  ideal och samhällets akademisering – med borgerlighetens goda minne.”

Jaensson talar om den största utbildningsreformen på decennier och undrar vad Sverige möjligen kan lära. Och han frågar sig på samma vis som veteranen Janerik Larsson från Fritt Näringsliv gör i Svenska Dagbladet (19.10.24) varför svensk socialdemokrati tycks så oengagerad inför vad som sker på danskt håll. En befogad fråga.
Svaret från svenska s-politiker tycks vara att man visst rest på studiebesök och följt debatten i Danmark. Men, heter det, i vårt land glider alla resonemang om praktik kontra teori, om yrkeskunskap och/eller akademisk kompetens in i den allomfattande diskussionen om marknadsskolans snedvridande effekter. Åsa Westlund, utbildningspolitisk talesperson, säger att ”flera av de danska förslagen tycker vi är relevanta även för svensk utbildningspolitik” (Smedjan 9.1.25), men retoriken mot akademikerklassen vill svensk socialdemokrati inte ta efter.

Här är det istället friskolesystemet som är den stora boven.

Skriker efter yrkeskunniga

Visst, de danska erfarenheterna är inte Sveriges, och aktiebolagsskolorna är förvisso ett grundfel i svenskt utbildningsväsende som måste repareras. Trots det tror jag att svensk socialdemokrati gör ett misstag om man inte försöker se djupare på vad det är de danska reformerna faktiskt vill komma åt. Och mot vilket slags framtid de strävar.

I Sverige är det just nu liberalerna – Edholm, Persson och Persson – som sitter i de utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska förarsätena, utan att ha några klara uppfattningar om färdriktningen. Detta är katastrofalt i en tid när näringsliv och offentlig sektor skriker efter yrkeskunniga i hundratusental, samtidigt som Sverige har bland de högsta arbetslöshetssiffrorna inom EU.

Då räcker det inte med att, som hittills genom årtiondena, småmixtra med betyg- och poängsystem, läroplaner och utbildningsprogram och vackla fram och tillbaka om huruvida de ska ges eller fråntas högskolekompetens. Socialdemokraterna måste debattera mer högljutt och framföra en starkare berättelse om hur det framtida utbildningssamhället bör se ut.

En kraftfullare retorik efterlyses. Ett språk som uttryckligt lyfter fram arbetets och yrkeskunskapens värden, som inte stannar vid att mer generellt prata om behovet av mer utbildning.

De danska reformerna

I korthet går de aktuella danska reformerna ut på att bromsa inflödet från ungdomsskolan och gymnasierna till mer allmänna högskoleutbildningar på samhälls- och humanistområdena. Nya yrkesinriktade universitetslinjer inrättas istället. Alla ska förhoppningsvis uppfattas som mer likvärdiga. Kvotering till gymnasier och inrättande av nya ungdomliga fackutbildningar skapas. Folkskolans läroplaner stöps om och luckras upp, elevernas motion och rörelse ges större utrymme, det satsas på särskilda insatser i danska och matematik för dem som så behöver, ”teknologiförståelse” blir ett nytt ämne, plus många andra förändringar.

De danska nyordningarna har föregåtts av livliga diskussioner under längre tid. Framför allt är det nuvarande barn- och utbildningsministern Mattias Tesfaye och migrations- och integrationsministern Kaare Dybvad Bek som initierat dem.

Båda har varit flitiga bokförfattare. Tesfaye skrev Kloge hӕnder – et forsvar for håndverk og faglighed (2013) som blev lite av en bästsäljare i sin begränsade genre. Dybvad Beks De lӕrdes tyranni (2017) hade den långa men förklarande undertiteln Hvordan den kreative klasse skaber ulighed og undergraver verdens bedste samfund. Det låter kaxigt – kanske ett uttryck för vad somliga vill kalla en typisk dansk småstatshybris – men ändå: detta är två ärligt bekymrade, ledande aktiva politiker som drar ut med sina ibland provocerande argument i öppen kultur- och samhällsdebatt, bortom partiliv och parlamentskorridorer.

När såg vi senast något sådant i Sverige? Jag minns inte.

Verbalt kött och blod

Tesfayes och Dybvad Beks uppträdande faller i sin tur tillbaka på en kultur-  eller filosofiskpolitisk diskussion om det arbetande folket kontra akademikernas roll i samhället, som har böljat inom dansk socialdemokrati i långliga tider. Dess rötter löper ner i 1800-talet och nationalikonen och prästen N F S Gurndtvig. Ett av hans klassiska motton var: ”Er lyset for de lӕrde blott?… Solen står med bonden op, slett ikke med de lӕrde.”

Naturligtvis kan svensk socialdemokrati inte omfamna hela denna danska intellektuella tradition, villkoren och historien är annorlunda hos oss. Den som läser igenom förslagen till skrivningar i det kommande nya svenska socialdemokratiska partiprogrammet slås dock av hur distanserade, abstrakta och torra formuleringarna är. Yrkesstolthet, arbetet som egenvärde – och därav motiverade krav på goda och rättvisa villkor – är sådant som borde åberopas och höjas upp i retorik och kampanjande.

Nu talas i programskissen kort och gott om ”Bättre styrning av utbildningsutbud utifrån arbetsmarknadens behov.” Vem jublar om det enbart serveras sådana fraser? En övertygande ny arbets- och utbildningslinje för S kräver verbalt kött och blod!

Till sist, Anny Berntsen igen. Hennes hantverksmästarskap  – talarstolen i Folketinget – förkroppsligar sambandet mellan kvinnornas emancipation och det goda, jämställda och demokratiska arbets- och utbildningssamhället.

I dag står inte minst Sverige inför en ny utmaning, men av liknande slag. Nu är det den stora gruppen arbetslösa, illa utbildade, ibland helt oskolade eller kulturellt missgynnade, ofta med utrikes och utomeuropeisk härkomst, som skall integreras eller emanciperas in i en dynamisk framtid. Då, återigen, borde förkunnelsen om arbetets värde stegras. Ropen inom politiken efter fler yrkes- och hantverksskickliga unga människor måste ljuda mycket högre. Det är bara med dem det kan bli bygga av.

Akademiseringen av samhället

Mattias Tesfaye, som har somalisk bakgrund och var murare innan han gick in i politiken, har själv sett hur fackkunnigt folk på byggarbetsplatserna kan tvingas tiga och godta slarviga utföranden, jobba ihop med importerade och föga kvalitetsmedvetna entreprenörer och kollegor.

Yrkeskunskap och god arbetsmoral värderas allt lägre. Därför blir fackutbildningarna oattraktiva. De har låg status bland unga, ofta bland de pojkar i utsatta miljöer som borde ha mest att tjäna på att begrepp som ”hantverkskunnande” och ”yrkesheder” uppvärderas.

Den nya arbetslinjen inom utbildningspolitiken är en viktig del av integrationsarbetet. Tesfaye har kallat akademiseringen av de skandinaviska samhällena för ett av våra stora problem. Ett påstående som borde prövas bättre och inte enbart avfärdas av svenska socialdemokrater.

För, handen på hjärtat, vi har en bit kvar innan vi nått fram till den verklighet Stefan Löfven önskade sig när han 2021 avskedstalade som partiordförande. Han ville se ”ett samhälle som är lika gott för barnskötaren som för bankdirektören”. Där befinner vi oss absolut inte.

Varken i Danmark eller i Sverige.

Bengt Lindroth