Jazz Det var på tiden att den banbrytande jazzpianisten belönades med Polarpriset. Det tycker Jon Andersson, redaktionssekreterare på Dagens Arena och jazzfantast.
Äntligen! Det ord som Gert Fylking brukade utropa i samband med utdelningen av Nobelpriset i litteratur har sällan känts mer motiverat än när årets polarpristagare tillkännagavs på tisdagen. Då menar jag förstås uttrycket i dess mest uppriktiga form, långt ifrån Fylkings ironiska användning av ordet. Att jazzpianisten Herbie Hancock tilldelas priset är verkligen på tiden. Hancock måste med rätta ses som en av de viktigaste musikerna på 1900-talet. En efter en har stora jazzlegendarer som Dizzie Gillespie, Sonny Rollins och Wayne Shorter tilldelats priset. Den enda fråga man kan ställa sig när det gäller Hancock är varför det dröjde så länge.
Jobbade med Miles Davis
Hancock slog igenom på 1960-talet. Först som musiker/kompositör på trumpetaren Donald Byrds klassiska Blue Note-album ”Royal Flush” 1961. Året efter fick han möjlighet att göra sitt första soloalbum för samma skivbolag. ”Takin’ Off” räknas i dag som ett av de mest klassiska albumen inom hardbop-genren. En musikstil som var en vidareutveckling av bebop och som blev populär på 50- och 60-talet, med hjälp av namn som Miles Davis, John Coltrane, Horace Silver och Art Blakey.
Debutalbumet gjorde att Miles Davis fick upp ögonen för den unga pianisten och snart ingick Hancock i Miles Davis Quintet. Där var han bland annat med på klassiska inspelningar som ”E.S.P.” och ”Sorcerer”. Som soloartist gjorde Hancock också flera klassiska album på Blue Note under 60-talet som ”Empyrean Isles” och ”Maiden Voyage”.
Skapade jazzfunk
Miles Davis uppmanade Hancock att experimentera på scenen och inte bry sig så mycket om vad publiken ville ha. Davis uppmuntrade också Hancock att spela elektroniska instrument under deras sista tid tillsammans. Något Hancock också gör på ”In a Silent Way” från 1969, en av Miles Davis mest ikoniska album.
Det var något Hancock, som hade en examen från college som elingenjör, valde att föra vidare under sin framgångsrika karriär på 70-talet. Hancocks jazzfunk, med en blandning av akustiska och elektroniska instrument, resulterade bland annat i klassiska låtar som ”Hang Up Your Hang Ups” och den 15 minuter långa ”Chameleon”.
Jag hade förmånen att se Hancock live när han besökte Sverige och Dalhalla sommaren 2023. Det kändes trots arenans relativa storlek som en intim upplevelse och Hancock talade direkt till oss i publiken mellan låtarna, ungefär som att han hållit en föreläsning för en liten skara människor. Bland annat spelade Hancock och hans band en magisk version av Wayne Shorters ”Footprints”, som en hyllning till Hancocks gamle vän som nyligen gått bort. Konserten bjöd också på en storstilad avslutning med Hancocks jazzfunk-hit Chameleon. Ett fantastiskt konsertminne jag sent kommer att glömma.
Att en av jazzen största och mest stilbildande musiker och kompositörer nu tilldelats Polarpriset är mycket välförtjänt. Förhoppningsvis gör det att fler får tillfälle att upptäcka Hancocks enorma låtskatt.
Tre Herbie Hancock-album värda att lyssna på
”Takin’ Off” (1962): Hancocks debutalbum räknas som ett av de mest klassiska albumen inom hardbop-genren, en sorts vidareutveckling av bebop som blev populär på 50- och 60-talet. Albumet innehåller bland annat ”Watermelon Man”som blev en hardbop-hit och som i dag räknas som en jazzstandard.
”Maiden Voyage” (1965): Från det drömska titelspåret som startar albumet till den melodiska avslutningen med ”Dolphin Dance”, är det här en klassiker i ordets rätta bemärkelse. Förutom Hancock på piano sticker Freddie Hubbards fantastiska trumpetspel ut extra. Albumet var ett konceptalbum som kretsade kring teman som hade med havet och marinbiologi att göra. Lite kul kuriosa är att det i går (den 17 mars 2025) var exakt 60 år sedan albumet spelades in.
”Head Hunters”(1973): Det bästa exemplet på den jazzfunk som Hancock spelade på 70-talet. Albumet var ett stort publikt genombrott för Hancock då han nådde nya lyssnare inom såväl funk-som rockvärlden. Albumets höjdpunkt är det 15 minuter långa inledningsspåret ”Chameleon”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
