USA För att Demokraterna åter ska bli ett parti för de många bör deras nye president studera och lära av landets 33:e president – Harry S Truman. Det menar Lars Anell som i denna historiska essä tecknar ett politiskt porträtt av Truman.
Den 4 november 1948 skickade redaktionsledningen för Washington Post en inbjudan till en Kråkbankett (Crow Banquet). President Harry S. Truman skulle serveras den traditionella kalkonen och förväntades bära högtidsdräkt. De övriga inbjudna – landets ledarskribenter, politiska reportrar, radiokommentatorer, ansvariga för väljarundersökningar och kolumnister – skulle, klädda i säck och aska, serveras kråka en glace. Truman visste att han utfört en politisk bragd utan like men tackade nej eftersom han inte ville skryta över det (crow about it). I stället borde landet komma tillsammans och skapa ”ett land i vilket alla kunde äta kalkon när de ville.”
Trumans väg till politiken hade inte varit spikrak. Truman växte upp på en gård i Missouri under knappa omständigheter, som dock tillät pianostudier. Han övervägde faktiskt att satsa på en karriär som konsertpianist. En kort tid arbetade han på bank och avancerade snabbt till en hyggligt betald tjänst. Faderns konkurs och sjukdom tvingade honom emellertid hem till gården där han fick slita hund i åtta år. Utsikterna att gifta sig med sitt livs stora kärlek Bessie Wallace tedde sig mörka. Vi vet inte om denna situation var en förklaring till att han omedelbart anmälde sig som frivillig när Förenta Staterna beslöt att delta i första världskriget.
På grund av ett allvarligt synfel bar han glasögon sedan fem års ålder och avvisades därför av antagningskommissionen. Endast tack vare sin redan då välkända övertalningsförmåga kunde han slutligen bli antagen. På västfronten visade han ett mod på gränsen till dumdristighet. När många flydde blev han kvar på sin post som kapten för artillerikompaniet D. Han förklarade senare att han varit så stel av skräck att han inte kunnat röra sig. Som officer var han både beundrad och älskad av sina soldater, och mannarna från kompaniet skulle på olika sätt bli livslånga följeslagare. Torsdagen den 20 januari 1949 skulle de som hedersvakt marschera, en del då med käpp, längs Pennsylvania Avenue i takt med den bil som förde den nyligen installerad president Harry S. Truman till Vita Huset.
I memoarerna antyder Truman att han insåg att hans militära meriter skulle kunna komma väl till pass om han övervägde en politisk karriär. Efter kriget valde han stället att tillsammans med Eddie Jacobson, som han lärt känna på västfronten, starta en herrekipering i Kansas City (som till hälften ligger i Missouri). Första året gick affärerna lysande men i den depression som började 1920 tvingades företaget i konkurs. Ett erbjudande om ett jobb från Missouris politiska boss, Tom Pendergast, kom därför lägligt.
Han fick ansvar för väginvesteringar, vilket då var en central och påpassad verksamhet. Uppgiften bestod framför allt i att förhandla om kontrakt med byggföretag och Pendergast förväntade sig att hans vänner skulle få förtur. Men Truman lät till och med företag från andra delstater att konkurrera och lyckades köpa bättre kvalitet till lägre pris. För att slippa ta dyra banklån tag han, mot allas inrådan, initiativ till att finansiera vägbyggande med kommunobligationer. Truman lovordades i pressen och Pendergast var tvungen att låta honom hållas. Inom det omfattande patronagesystem i Missouri som kontrollerades av Pendergast var han möjligen den ende som inte berikade sig själv. Han nöjde sig med att belöna vänner och några släktingar med jobb i kommunen. Men det rådde ingen tvekan om att det var Pendergast som ”valde” honom till senator 1934. Under sin första tid i senaten kallades han rätt allmänt senatorn från Pendergast med order att arbeta hårt, hålla tyst och svara på alla brev.
Han skaffade sig snart flera vänner bland kollegorna och Demokraternas så kallade ”whip” (inpiskare) Ham Lewis gav honom rådet att inte utveckla ett mindervärdighetskomplex. ”De första sex månaderna kommer du att fundera över hur tusan du kom hit, sedan kommer du att fundera hur resten av oss kom hit.” Av större betydelse för framtiden var att Republikanernas utrikespolitiske talesman, senator Arthur Vandenberg, behandlade honom som en jämlike.
Under de första två åren lydde han order att hålla sig tyst men 1937 gick han till ursinnigt angrepp på Wall Street. Det är osäkert om Truman någonsin såg Bertold Brechts Tolvskillingsopera. Den första föreställningen i Förenta Staterna ägde rum 1933 på Empire Theatre i New York med nedslående resultat och han ogillade modern musik. Insikten att det lönade sig bättre att äga banker än att råna dem kan därför ha varit hans egen. I sitt första angrepp på landets finanselit berättade han att när Jesse James med risk för sitt eget liv rånade Rock Island Railroad så kom han undan med 3 000 dollar. Men det bolag som ägde järnvägen hade stulit 70 000 miljoner. Det andra talet var mer genomarbetat och detaljrikt. Truman hade debuterat som nationell politiker. Entusiasmen var inte allmän men alla kunde se att siffrorna stämde.
Truman blev aldrig någon bra talare men han höll bra tal i en tid då folk lyssnade.
När Truman stod inför uppgiften att återväljas till Senaten hade Pendergasts ”maskin” kollapsat. Skattemyndigheten och FBI hade med förenade krafter avslöjat omfattande korruption i Missouri och Pendergast satt bakom galler i Leawenworth. Motståndaren i primärvalet var statens guvernör Lloyd C. Stark. Han hade liksom Truman fått sitt jobb från Pendergast men rentvått sig genom att bidra till dennes fall. I tidskriften Life hade han nyligen i lyriska ordalag beskrivits som en framtida presidentkandidat. Alla tidningar sågade Truman utom Journal Post i Kansas City, som möjligen kom ihåg honom som framgångsrik vägbyggare. Post-Dispatch i St. Louis bedömde hans chanser att vinna som ”nil.”
Kampanjen saknade pengar för allt. Truman tvingades sova i sin bil under valturnén. Trots att han mer än någon annan i senaten röstat för all New Deal lagstiftning ställde sig Roosevelt neutral (vilket sannolikt berodde på att den ofta otaktiske Truman deklarerat att han motsatte sig presidentens försök att bli omvald för en tredje period). Men flera senatskollegor kom och deltog i kampanjen vilket var ovanligt men välkommet. Stöd kom också från fackligt håll.
Truman blev aldrig någon bra talare men han höll bra tal i en tid då folk lyssnade. Men vad som avgjorde valet var sannolikt att han var en person som många kom ihåg som omutligt hederlig. Starks försök att framställa Truman som Pendergastlakej fick bumerangeffekt. I valet mellan en uppblåst person som krävde att hans chaufför skulle göra honnör för en framtida president och en bondgrabb som plogat samma jord som de själva och nu körde en gammal Dodge fann tillräckligt många valet lätt.
Till den knappa valsegern bidrog de svartas röster. Truman hade talat på National Colored Democratic Association Conventions´ konferens i Chicago på sommaren. Alla hade inte ansett detta valtaktiskt klokt men Truman var en stark motståndare till all diskriminering och skulle som president sätta punkt för detta inom försvaret. Sannolikt hade han denna seger mot alla odds i minne när han åtta år senare ställdes inför en långt större uppförsbacke.
Trumans andra period i Senaten blev långt mer substantiell än den första. Han trädde fram som en ledande förespråkare för att Förenta Staterna måste fundera över den värld de skulle ta ansvar för efter kriget. Redan innan Roosevelt gav löftet att landet skulle bli ”demokratins vapensmedja (Arsenal of Democracy) pläderande för omfattande stöd med förnödenheter och vapen till allierade, som då innefattade Sovjetunionen. Redan på sommaren 1942 uttalade han krav på en andra front i Europa för att mildra trycket mot Röda Armén. I april 1943 höll han ett uppmärksammat tal om judarnas öde i Hitlers Tyskland – ”drivna som boskap” till koncentrationsläger.
Löftet om att bli demokratins vapensmedja ledde till en våldsam ökning av försvarsutgifterna, och kontrakt med leverantörer av vapen och nya militära installationer tecknades i rasande fart. Ofta gjordes det av så kallade ”endollarsmän” – chefer från stora företag som fick en statlig ersättning på en dollar samtidigt som de behöll sin gamla lön – och inte sällan lojalitet med de företag som fick kontrakten. Snart kom oroande rapporter om slöseri och i många fall rent bedrägeri. Truman, som tyckte om att köra bil, satte sig bakom ratten för en soloturné för att skaffa kunskap på plats. Man behöver inte ta någon nypa salt för att inse att det var en överdrift när han påstod sig ha tillryggalagt 30 000 miles.
Men den lista på oegentligheter som han presenterade i senaten var diger och ovedersäglig. Hans förslag om att sätta upp en undersökningskommitté fick brett och omedelbart stöd – men en minimal budget. Varken Roosevelt eller försvarsdepartementet tyckte det var en bra idé, till skillnad från generalstadchefen George C. Marshall. Kommitténs officiella namn var Senate Special Committee to Investigate the National Defence Programmen i press och folkmun kallades den aldrig annat än Trumankommittén. Marshall gav order till försvarsgrenarna att samarbeta konstruktivt vilket var avgörande för det lyckade resultatet.
Kommittén höll 400 ”hearings” och fick vittnesbörd från 1798 experter. En första rapport kom redan i januari 1942 och följdes av ytterligare femtio – alla enhälliga. När en journalist frågade den republikanske senatorn Owen Brewster hur detta kunde komma sig fick han svaret att det inte är svårt att bli sams när alla fakta finns på bordet. Arbetet visade inte bara det väntade omfattande slöseriet – den uppdagade också fusk på gränsen till landsförräderi.
Kommitténs arbete har kallats ”den mest framgångsrika undersökning som gjorts av kongressen” och de samlade besparingarna uppgavs till $ 15 miljarder. Detta är med hygglig marginal mer än Marshallhjälpen och nästan säkert en överskattning. Det råder dock ingen tvekan om att det handlade om flera miljarder dollar (vilket var mycket pengar på 1940-talet). Minst lika viktigt var att grava kvalitetsproblem i tillverkningen av flygmotorer och pansarplåt kunde rättas till.
Trumans goda relationer till den republikanske senatorn Artur Vandenberg stärktes. I en debatt i senaten klargjorde Truman att det var ett allvarligt problem att produktionen av krigsmateriel var mycket illa organiserad. På Vandenbergs fråga om vem som bar ansvar för detta svarade Truman att det bara fanns en tänkbar plats.
– Var är det – Vita Huset?
– Yes, Sir
– Jag tackar Senatorn.
Det stärkte en relation som skulle få avgörande betydelse för landets utrikespolitik omedelbart efter kriget men borde ha strukit Truman från Roosevelts lista över tänkbara kandidater till posten som vice president.
I den kör som prisade Truman för hans ledning av kommittén fanns nästan inget missljud. Det kan emellertid inte uteslutas att framgången gav honom en övertro på möjligheterna till partiöverskridande samarbete – något som också skulle prövas efter kriget.
Utrymmet tillåter inte ens en redovisning av huvuddragen i den närmast bisarra process som ledde till att det Demokratiska partiet utsåg Truman till kandidat för posten som vicepresident. Inom partiet fanns många som arbetade för att få bort innehavaren Henry Wallace som utvecklats till en luftburen idealist och sågs om en belastning inför ett val där segern var långt ifrån självklar. Trots att den inre krets som kände till Roosevelts hälsotillstånd visste att det sannolikt handlade om att utse en framtida president inriktades ansträngningarna på att hitta en kandidat som skulle göra minsta möjliga skada. Detta uteslöt James Byrnes, före detta senator och nära medarbetare till Roosevelt, som var oacceptabel för organiserade arbetare och den ökande andel svarta väljare som kunde avgöra möjligheten att vinna New York. Roosevelt, som ofta valde att inte visa med hela handen, lät flera förhoppningsfulla veta att han hade just dem i åtanke men valde slutligen att passa. Truman hade starkt stöd bland flera kollegor och andra ledande demokrater, var allmänt omtyckt och inte en belastning i andra väljargrupper än isolationister och rasister.
Vid denna tid valde många delstasdelegationer att i första omgången rösta på sin egen kandidat – ”favourite son” – även om denne var chanslös. I första omröstningen vann Wallace klart. Vad som gav Truman segern var att så gott som alla favoritsöner flyttade sina röster till honom.
När Roosevelt avled den 12 april 1945 begav sig Truman till hans politiskt aktiva hustru Eleanor och frågade vad han kunde göra för henne. Hon tittade länge på honom och svarade med en fråga: ”Finns det något vi kan göra för dig. Det är du som nu axlar alla bekymmer.”
Att kriget i Europa snart skulle ta slut visste Truman, men den allmänna uppfattningen var att det skulle ta ett år till att besegra Japan. Beslutet att använda vapnet skulle alltså bli hans.
Under sin korta tid som vicepresident hade Truman nästan ingen kontakt med Roosevelt och han fick ingen information om vad som sagts i samtalen med Stalin och Churchill. På ett av de få foton som finns syns en brett leende Truman och en president som uttryckslöst tittar rakt fram. Utanför den krets som inte kände honom väl fanns en allmän uppfattning att den dugande senatorn trots allt var för kort i rocken – ”not up to it.”
Amerikanska presidenter som väljs i vanlig ordning brukar kunna tillåtas en smekmånad för att bli varma i kläderna. Denna förmån erbjuds inte vicepresidenter som upphöjs till ämbetet mitt i ett pågående krig och inplanerade toppmöten för att förhandla om en ny värld. Truman var utomordentligt väl skickad att ta sig an den inrikespolitiska dagordningen men den fick tills vidare stå tillbaka för mer omedelbara göromål för vilka han var totalt oförberedd. Ett av hans första beslut i ämbetet var att den planerade konferensen om FN i San Fransisco skulle genomföras som planerat liksom mötet med utrikesminister Molotov på väg dit.
Redan den 16 april höll Truman ett programtal inför kongressen. Det innehöll inga överraskningar – den förda politiken låg fast och kriget skulle föras till Tysklands och Japans villkorslösa kapitulation – men det fick ett osedvanligt varmt mottagande i salen. Vid presskonferensen följande dag fick journalisterna för första gången på mycket länge korta och klara svar vilket resulterade i en avslutande varm applåd. Truman kände att han var bland vänner som ville honom väl.
Mötet med Molotov den 23 april har i otaliga skrifter beskrivits som en öppen konfrontation. Den ryske utrikesministern ska ha protesterat mot den behandling han utsatts för och fått svaret att han skulle få ett vänligare bemötande endast om han i fortsättningen höll sina löften. Chip Bohlen, som var närvarande i egenskap av tolk, skriver att Truman var precis så tuff som man kommit överens om men den avslutande åthutningen har lagts till för att bättra på en redan bra historia. Hans garvade utrikespolitiska rådgivare gav Truman högsta betyg.
På Trumans tolfte dag i ämbetet kom försvarsminister Henry L. Stimson (den korrekta översättningen av Secretary of War är krigsminister) på besök. Han hade två likheter med presidenten – båda hade varit artilleriofficer i första världskriget och uttryckte sig kortfattat och rakt på sak. Den första meningen i den korta promemoria Stimson själv skrivit lydde: ”Inom fyra månader kommer vi med stor sannolikhet att ha slutfört arbetet på att utveckla det mest fruktansvärda vapnet i mänsklighetens historia, en bomb som kan förstöra en hel stad.” Att kriget i Europa snart skulle ta slut visste Truman, men den allmänna uppfattningen var att det skulle ta ett år till att besegra Japan. Beslutet att använda vapnet skulle alltså bli hans.
Truman hade varit president i tre veckor och fyra dagar när han fyllde 61 år. Samma dag, den 8 maj, slutade kriget i Europa med Tysklands villkorslösa kapitulation.
Truman var vid framkomsten utomordentlig förberedd till skillnad från Churchill som hade semestrat och målat i Biarritz.
Den följande månaden ägnades, förutom en presidents vardagsarbete, åt Manhattanprojektet; slutförhandlingar om Förenta Nationerna (FN); försök att stuva om i den regering han ärvt och idog inläsning inför konferensen i Potsdam. Det industriella och vetenskapliga arbetet på att framställa en atombomb fortskred i stort sett som planerat, samtidigt som projektets politiska och moraliska dimensioner blev föremål för en allt intensivare debatt inom den mycket lilla krets som visste vad det handlade om. Det finns inget som tyder på annat än att Truman ville ha en bomb som kunde användas och att han skulle ta beslutet om och när senare. Tvistefrågorna om FN med Sovjetunionen var flera men löstes i tid så att Truman i slutet på juni kunde flyga till San Fransisco och tala i operahuset innan han undertecknade stadgan. Arbetet på att ombilda regeringen gick trögt. Truman skulle aldrig bli bra på att i tid avskeda medarbetare, vilket hade kunnat bli ödesdigert under Koreakriget. Men han fick oväntad hjälp. Finansminister Henry Morganthau, som var en varm förespråkare för att Tyskland skulle ”pastoraliseras” och enligt Truman ”inte kunde skilja på skit och äppelmos” hotade att avgå om han inte fick ingå i den delegation som snart skulle resa till Potsdam. Truman accepterade omedelbart hans avskedsansökan och offentliggjorde beslutet samma dag.
Resan till Potsdam med kryssaren Augusta, som tog åtta dagar, gav tillfälle till intensiva förberedelser och Truman var vid framkomsten utomordentlig förberedd till skillnad från Churchill som hade semestrat och målat i Biarritz. Officiellt började konferensen med en kvällssession den 17 juli. Dessförinnan träffade han för första gången Churchill för ett längre samtal som lade grunden för dennes stigande beundran och vänskap. Stalin kom på besök samma dag som mötet skulle börja och han hade ett ärende. Sovjetunionen stod i beredskap att förklara Japan krig och avsåg att anfalla i Manchuriet i mitten av augusti. För säkerhets skull upprepade han sitt budskap och lade till att detta löfte var ”precis vad vi lovade i Jalta.” Ryskt deltagande i kriget mot Japan stod högt på den amerikanska krigsledningens önskelista och Truman uttryckte stor tacksamhet och bjöd spontant på lunch utan att ha tagit reda på vad som stod på matsedeln. Vad Stalin tyckte om maten vet vi tyvärr inte men han gillade vinet från Kalifornien.
Truman visste vid tillfället att gårdagens prov med atombomben i Nevadaöknen varit framgångsrikt och antecknade i dagboken att ”jappsen nog skulle packa ihop innan ryssarna kom in.” Och Stalins budskap var i grunden ett annat. Han förväntade sig inga krav under det förestående mötet på att frångå vad de tre stormakterna kommit överens om i Jalta.
Ingen av de övriga huvudfrågorna – Östeuropas, och särskilt Polens, politiska framtid samt ockupation och avväpning av Tyskland – fick någon lösning i Potsdam utan överlämnades till framtida möten med utrikesministrarna. Ett problem kunde emellertid inte skjutas på framtiden. Det gällde frågan om Korea och till vem de japanska styrkorna skulle kapitulera. Lösningen blev att dela halvön längs den 38:e breddgraden. Denna linje hade ingen grund i vare sig landets geografi eller historia. Nu fick Sovjetunionen ansvar för att avväpna stridande japanska förband norr om breddgraden medan amerikanarna skötte denna uppgift i söder. Ett annat land som delades i Potsdam var Indokina – längs den 16:e breddgraden.
Stalin gjorde nästan alltid ett gott första intryck på utlänningar och lovordades av många för sin skicklighet som förhandlare. Truman kände till hans blodbesudlade bakgrund men upprepar i både samtal och dagbok att han gillade Stalin och karakteriserade honom vid denna tid som ”pålitlig” och ”rättfram.” Han jämför honom i positiv mening med sin politiske mentor. ”Stalin är, av alla människor jag känt, den som mest liknar Tom Pendergast.” Truman faller därmed in en lång rad av amerikanska politiker, inte minst Roosevelt, som under några år levde med illusionen att de kunde ”hantera” (deal with) Stalin.
Truman hade i Potsdam gjort ett starkt intryck på så gott som alla och hans medarbetare var stolta över honom. Men Stalin tyckte han var värdelös – vilket kan ha berott på att den ryske envåldshärskaren inte var van att bli motsagd.
Konferensen avbröts den 25 juli därför att Churchill, tillsammans med sin dittills tyste medföljare Clement Attlee, måste åka hem för att invänta resultatet av parlamentsvalet. Trots att opinionsmätningar hade pekat på en seger för Labour tycks Churchill har varit rätt ensam om att tro att han faktiskt skulle förlora. När resultatet, en jordskredsseger för Attlee och hans Labourparti, meddelades var ryssarna mer förvånade än andra. Molotov frågade sig upprepade gånger hur det kunde gått till och Stalin avvek under några dagar för att lugna ner sig. Det är dock säkert en skröna att han ska ha erbjudit Churchill asyl.
Vid lunchen den 6 augusti mottog han beskedet att bomben fällts för fyra timmar sedan över Hiroshima. Alla rapporter från de som var närvarande anger att han var synnerligen belåten – nästan uppspelt.
Attlee återkom tillsammans med sin utrikesminister Ernest Bevin. Till skillnad från Stalin och Truman gjorde Attlee sällan ett gott första intryck. Det finns inget i Truman ymniga korrespondens eller dagboksanteckningar som visar att han senare ändrade uppfattning. Detta var annars vanligt bland personer som arbetade nära Attlee och hans gärning som skapare av den brittiska välfärdsstaten och beslut om Indiens frigörelse har säkrat hans plats i historieböcker. Ernest Bevins insats består främst i att han tidigare än amerikanarna visste vem Stalin var – han hade haft mycket att göra med kommunister i fackföreningsrörelsen – och att han tog initiativet till NATO.
Trumans viktigaste beslut vid denna tid togs ombord på Augusta på hemväg från konferensen – att använda det vapen han fått vetskap om för något mer än tre månader sedan. Vid lunchen den 6 augusti mottog han beskedet att bomben fällts för fyra timmar sedan över Hiroshima. Alla rapporter från de som var närvarande anger att han var synnerligen belåten – nästan uppspelt.
När Truman den 14 augusti meddelade att Japan kapitulerat och att kriget var slut hade han varit president i nästan exakt fyra månader – och allt hade gått hans väg. Han hade avslutat kriget i Europa och i Asien; förverkligat Roosevelts dröm om en internationell fredsorganisation; stått upp emot Stalin och trätt fram som den fria världen obestridde ledare. Nästan 90 procent av den vuxna befolkningen tyckte att han gjorde ett bra jobb. Det var med både förhoppning och förtröstan som han i september inför kongressen lade fram sitt 21-punktsprogram om en fortsatt New Deal.
Därefter gick de mesta fel. Den gamla alliansen mellan reaktionära, rasistiska sydstatsdemokrater och isolationistiska, skatteallergiska republikaner fanns kvar och snabb, inflationsdrivande tillväxt blev grogrund för omfattande strejker som spred sig till praktiskt taget alla samhällssektorer. Till och med likkisttillverkarna lade ner arbetet. Välviljan bland organiserade arbetare tog slut när han tvångsrekryterade strejkande järnvägsanställda till armén. Mellanårsvalet 1946 blev en katastrof för Demokraterna som förlorade majoriteten i både senaten och representanthuset. Därmed blev det stopp för alla reformer.
Inför talet i Rebel Stadium i Dallas hade myndigheterna lättat på diskrimineringslagarna så att både svarta och vita kunde lyssna på ett ursinnigt angrepp på en republikansk kongress som bara såg till den välbärgade elitens intresse.
I pressen blev tonen allt mer kritisk. Till en början fokuserad på att presidenten valde eller behöll medarbetare som inte höll måttet men snart befanns också Truman ovärdig sitt ämbete. Hans gamla relation till Pendergast lyftes åter fram. Till och med hans välkända omsorg om sin gamla mor hånades. Att alla dagar i Vita Huset tycktes vara Mors dag blev ett stående skämt. Mitt i en högkonjunktur utan like fann bara 37 procent att han gjorde ett bra jobb. En del av Roosevelts gamla medarbetare jämförde honom ofördelaktigt med hans företrädare.
Framgångarna skulle komma på det utrikespolitiska området. Den 21 februari överlämnade den brittiske ambassadören i Washington ett budskap som kort och gott gick ut på att landets stöd till Grekland skulle upphöra den 31 mars och Hennes Majestäts regering hyste ”förhoppningen (trust) att Förenta Staternas regering ska finna det möjligt att förse Grekland med finansiellt stöd i en omfattning som motsvarar landets minimibehov, både civilt och militärt.”
Truman var inte oförberedd. Förenta Staterna hade redan 1946 beviljat Storbritannien ett nödlån på $ 3,75 miljarder och regeringen i London hade tidigare deklarerat att brittiska trupper skulle lämna protektoratet Palestina. Det var emellertid inte självklart att Truman var beredd att omedelbart ta ansvar för att försvara den fria världen. Inom administrationen fanns visserligen den analys som skulle ligga till grund för uppdämningspolitiken (containment) och i sitt tal till kongressen hade Truman lovat att Förenta Staterna skulle dela sitt överflöd med en värld som ödelagts av kriget. Men republikanerna hade vunnit valet på att höja tullar, minska skatter, reducera försvarsutgifter och ta hem soldaterna.
Flera faktorer medverkade till att Trumandoktrinen – ”att stödja fria folk som kämpar emot försök till underkuvande från väpnade minoriteters sida eller genom yttre påtryckningar” – fick ett överväldigande stöd i både senat och representanthus. Viktigast var att antikommunism hade fått ett stabilt fäste i folkopinionen, och hotet från ett snart atombestyckat Sovjetunionen (bekräftelsen kom i september 1949) upplevdes som reellt. Trumans val av ny utrikesminister i januari samma år hade också betydelse. Republikanernas utrikespolitiska talesman Vandenberg hade övergett sin isolationistiska övertygelse och såg Byrnes som ett hinder för att tydlig säkerhetspolitisk hållning. Han blev så förtjust över Trumans val av George C. Marshall att han lät sin kommitté nominera honom utan sedvanliga förhör och övertygade senaten att samma dag enhälligt föreslå honom till utrikesminister.
Den plan Marshall gav sitt namn till genom ett tal vid Harvarduniversitetet den 5 juni 1947 var noggrant förberedd och ett logiskt komplement till Trumandoktrinen. Men ett mycket starkt argument hade tillkommit. Förenta Staterna behövde under flera år få avsättning för ett årligt exportöverskott som beräknades till hela $ 4 miljarder. Ett ekonomiskt starkare Europa skulle inte bara bli ett bålverk mot kommunismen. Det skulle också få råd att köpa amerikanska varor och tjänster. Men även här var Vandenbergs stöd av vikt. Det finns otaliga beräkningar om effekten av de $ 12 – 13 miljarder europeiska länder fick under fyra år men den politiska betydelsen var ovedersäglig. Förenta Staterna skulle försvara Europa mot kommunismen och den verkliga säkerhetsgarantin var amerikanska soldater stationerade så långt österut som möjligt. Till och med de Gaulle omfattade denna bedömning.
Hållfastheten i den amerikanska politiken cementerades under 1948. I februari detta år kastade kommunisterna i Tjeckoslovakien ut andra partier ur regeringen och den 24 juni stängde Stalin tillfarten till Berlin. General Lucius D. Clay, chef för de amerikanska styrkorna i Tyskland, började omedelbart förse den isolerade staden med det allra nödvändigaste. Utan att ha tagit reda på om det var logistiskt möjligt (vilket det inte ansågs vara) beordrade Truman den fullskaliga luftbro som under nästan elva månader försåg Berlin med 2 325 809 ton mat och andra förnödenheter. NATO undertecknades i april 1949. Britterna hade deltagit i luftbron och tagit initiativet till försvarsalliansen men det var Truman som framstod som arkitekten bakom västvärldens säkerhetsstruktur.
Det svåraste beslut Truman fattade under denna tid handlade om protektoratet Palestina och staten Israel. FN:s generalförsamling hade den 29 november 1947 röstat för att området skulle delas mellan judar och araber. Förenta Staterna och Sovjetunionen stödde förslaget och Truman hade själv övertygat ett antal delegationer vilket möjligen säkrade majoriteten. Arabstaterna röstade nej inte bara därför deras sida fick en något mindre del än deras andel av befolkningen motiverade. Judarna accepterade generalförsamlingens beslut.
Britternas 50 000 soldater skulle den 14 maj 1948 lämna över ansvaret för protektoratet till FN. Opinionen i Förenta Staterna var stark Israelvänlig och i flera delstater utgjorde judarna en röstvillig minoritet. Det amerikanska utrikesdepartementet, som leddes av George Marshall, var närmast mangrant emot förslaget. Förenta Staterna saknade möjligheter att ingripa om ett krig skulle bryta ut och ett ensidigt stöd för Israel skulle hota oljeleveranser från arabstater. Marshall underströk också att landets säkerhetspolitik inte fick styras av inrikespolitiska hänsyn (en åsikt som Truman med säkerhet delade i princip). Vad presidentens beslut skulle bli var, som det brukar heta, var mans gissning. Vid något tillfälle talade han om ett fortsatt protektorat (trusteeship) som en möjlighet. Det var först när Marshall lovade att inte avgå och inte ens uttala sig i frågan som Truman kunde erkänna den stat som israelerna utropade den 14 maj 1948. I efterhand har det blivit känt att Trumans gamle vän och konkurskamrat i klädesbranschen, Eddie Jacobson, spelade en nyckelroll för att få till stånd ett kanske avgörande möte med Chaim Weizman, som Truman kände och beundrade men länge vägrade att ta emot i Washington.
Med vetskap om vad han åstadkommit är det närmast obegripligt hur det kom sig att Truman ansågs vara utan chans att vinna presidentvalet 1948. Det kalla kriget hade börjat på allvar och hans utrikespolitiska framgångar var obestridliga. Luftbron till Berlin artade sig under hösten till en spektakulär framgång; Kina hade ännu inte förlorats; inget hände på den koreanska halvön och högkonjunkturen fortsatte. Opinionsmätningar som angav att bara en tredjedel av folket tyckte att han gjorde ett bra jobb kan ha varit (och var sannolikt) otillförlitliga. Men alla experter utanför hans egen krympande krets var eniga om att han var chanslös mot den republikanske kandidaten Thomas E. Dewey, som varit ytterst nära att besegra Roosevelt 1944. Tidskriften Newsweek publicerade i mitten på oktober en opinionsundersökning bland 50 ledande journalister. Ingen av dem trodde att Truman hade en chans. De var samfällt också säkra på att Republikanerna skulle öka sin majoritet i både senat och representanthus.
Alla vet att det som till slut gav Truman segern var hans ”whistle-stop” turné. En resa med tåg som stannade och gav möjlighet att tala från tågets bakre öppna plattform till de som kommit för att lyssna eller, i något större städer, att åka till en möteslokal. I själva verket var det två turnéer. Den första på statens bekostnad. En sittande president får inte bedriva en valkampanj innan han utsetts till ett partis kandidat och hans parti hade i alla händelser inte pengar för att betala resan. Men Truman hade utsetts till hedersdoktor av University of California i Berkeley och han utnyttjade detta för att i sin bepansrade tågvagn Ferdinand Magellan ta sig dit i mycket maklig takt. Enbart i staten Washington stannade tåget i Spokane, Ephrata, Wenatchee, Skykomish, Everett, Bremerton, Seattle, Tacoma och Olympia. Många som kände honom har hävdat att de visste att han redan bestämt sig för att försöka bli återvald. Mer sannolikt är att han ville pröva om han skulle kunna återupprepa vad han gjort åtta år tidigare och gjorde allra bäst. Att tala på jämställd fot med vanligt folk och visa att han fortfarande var en av dem. Hans huvudtema var att Förenta Staternas, av Republikaner dominerade, 80:e kongress stoppade alla reformer och enbart månade om de redan välbeställda. Och magin fungerade. Vid nästan varje stopp samlades oväntat stora skaror. Det är svårt att tänka sig att Truman skulle ha sökt sitt partis kandidatur om skarorna varit glesa.
Tidskriften Newsweek publicerade i mitten på oktober en opinionsundersökning bland 50 ledande journalister. Ingen av dem trodde att Truman hade en chans.
När han kom tillbaka till Washington hade han tillryggalagt 10 000 miles, hållit 73 tal och mött 3 miljoner presumtiva väljare. Men det räckte inte för att Demokraterna som en självklarhet skulle utse honom till sin presidentkandidat. Hans partikamrater som kandiderade till en plats i senaten eller representanthuset ville inte ledas av en given förlorare. En av Roosevelts söner, Jimmy, ledde en kampanj, med brett stöd, för att erbjuda general Dwight D. Eisenhower platsen som Demokraternas presidentkandidat utan att ha en aning om vilka åsikter han hade eller om han ens var Demokrat. För att lösa detta inte oväsentliga problem föreslog Hubert Humphrey att generalen skulle ”draftas” som nationell kandidat. Truman själv erkände att konventet skulle ha valt Eisenhower med acklamation om han ställt upp. Men det gjorde han inte förrän fyra år senare och då som Republikan.
Enligt general Omar Bradley hade Truman en gång under besöket i Potsdam lovat Eisenhower stöd om han ville bli president. Vid en bilfärd, efter ett sällsynt lyckat offentligt framträdande vid en minnesceremoni, ska han ha vänt sig till Eisenhower och sagt: ”General, det finns ingenting ni vill ha som jag inte kommer att hjälpa er att få. Och det gäller definitivt och i särskilt hög grad presidentskapet 1948.” Truman nämner, möjligen av förståeliga skäl, inget om denna incident i sina memoarer eller dagbok. Eisenhowers dagböcker täcker inte 1945 och Bradley kanske inte mindes exakt vad som sades när han nedtecknade sina minnen. Det är emellertid känt att Truman tog tid på sig innan han bestämde sig för att själv ställa upp och det han framför allt fruktade var att Förenta Staterna skulle få en president som inte var beredd att ta ansvar för landets roll som ledare för den fria världen. En sannolik Republikansk kandidat 1948 var då urisolationisten Robert A. Taft.
I en stämning av djup depression, vid ett sällsynt illa organiserat konvent, valde slutligen Demokraterna att utse Truman som sin kandidat. David McCullough menar att ”ingen president i mannaminne, inte ens Herbert Hoover under sin värsta tid, hade behandlats med så öppet förakt av sitt eget parti” som till råga på allt saknade pengar att finansiera en anständig kampanj.
En ljuspunkt på konventet var att Humphrey lyckades få majoritetens stöd för att i valmanifestet skriva in krav på att diskriminering av landets svarta medborgare äntligen måste upphöra. För Truman var detta en framgång men det minskade hans chanser att vinna i november. Några dagar efter konventet valde de rasistiska sydstaterna Strom Thurmond från South Carolina till sin egen presidentkandidat vilket innebar att han skulle beröva Truman ett fyrtiotal elektorsröster. En journalist frågade Thurmond varför han lämnade sitt parti just då – Truman hade ju bara sagt vad Roosevelt många gånger upprepat. ”Jovisst men Truman menar vad han säger” blev svaret vilket skulle visa sig sant.
Det blev ytterligare en kandidat. Henry Wallace ställde upp som ledare för Progressive Citizens of America. Trots att han accepterade öppet stöd från kommunister var han chanslös, men han skulle ta röster från Truman i de folkrika staterna New York och New Jersey.
Trumans budskap var, som sagts, att den 80:e kongressen inte åstadkommit något av värde. Det var inte riktigt sant. Den hade, med kraftfullt stöd av Vandenberg, ställt sig bakom Trumans egen doktrin och Marshallhjälpen men vad gäller de sociala reformer presidenten föreslagit var resultatet magert. För att låta detta faktum sjunka in i folks medvetande vidtog Truman den extraordinära åtgärden att kalla in kongressen till en extra session i juli. Han visste att inga resultat skulle nås och detta var avsikten. Det skulle under valrörelsen gå att peka på att Republikanerna trots en del löften inte åstadkommit något av värde för arbetare, jordbrukare och bostadssökande. Det var dessa Truman skulle tala till under sin andra visselstopresa. Och Dewey skulle inte kunna ta avstånd från ”sin egen” kongress.
Trumans andra turné startade i mitten av september och varade med två korta avbrott i 33 dagar. Och det tema han spikat under den första resan var givet – men nu med ständiga referenser till den resultatlösa extrasessionen. Vad hade Republikanerna gjort med de förslag han lagt fram om höjda minimilöner, kontroll av konsumentkrediter, skatt på övervinster, ökat bostadsbyggande, jordbruksstöd, ökade anslag för utbildning och förbud mot diskriminering av svarta, judar och katoliker. Och nästan alltid fanns det en anknytning till lokala problem. Invånarna i Roseville i Kalifornien påmindes om att deras problem med elförsörjning berodde på att Republikanerna stoppat ett förslag om stöd till offentliga elledningar. I Dexter i det pålitligt republikanska Iowa oroade sig bönder för hur de skulle lagra sin rekordskörd och vad som skulle hända med priserna. Truman talade om att de hade sig själva att skylla eftersom de låtit sitt parti begränsa möjligheter till stöd från Commodity Credit Corporation. I flera jordbruksdistrikt frågade Truman om de kom ihåg att banker och försäkringsbolag tog jorden ifrån 223 000 småbönder under krisen på trettiotalet. ”Jag undrar hur många gånger ni ska få ett slag i huve´t innan ni fattar vem som slår er?” Truman vann alla stora majs- och vetedelstater utom två men hade begränsad framgång där bomull odlades och rasister regerade.
”Vi visste att han skulle förlora. Vi trodde att det var så eftersom vi skrev det i tidningen dag efter dag.”
Inför åhörare i pålitligt demokratiska valkretsar förklarade Truman att de hade sig själva att skylla. De hade stannat hemma på valdagen 1946 och låtit Republikanerna ta över kongressens båda kamrar. Han kunde ha citerat George Bernard Shaw som påpekat att demokrati är ett system som garanterar att folk inte får en bättre regering än de förtjänar.
Det finns en föreställning om att det var först under den magnifika slutspurten som stora skaror samlades för att lyssna på Truman. Det är inte korrekt. Redan under den första visselstoppturnén hade tillströmningen överträffat allas förväntningar. Men trots att Deweys väldiga försprång samtidigt krympte, enligt Gallup, var det ingen av de medföljande journalisterna som knöt mängden av entusiastiska åhörare till tanken på att han hade en chans att vinna valet. Journalisten Fletcher Knebel konstaterade att det, innan solen ens gått upp, längs järnvägsspåret i Shelbyville hade samlats människor så långt ögat kunde se. Men han trodde sig veta att de var där bara för att sedan kunna berätta att de sett en livs levande amerikansk president. För valets utgång skulle det inte ha någon betydelse ”Vi visste att han skulle förlora. Vi trodde att det var så eftersom vi skrev det i tidningen dag efter dag.”
Den högt ansedde, mycket välbetalde men inte sällan dumdryge Walter Lippman (som i hemlighet försåg Dewey med bidrag till tal om utrikespolitik) uttalade sig nedlåtande om Trumans försök att ”snacka sig till segern. ” En president borde stanna i Vita Huset och sköta sitt jobb. Den pajasartade turnén visade bara vilken liten man Truman var. Lippman visste naturligtvis att presidenten skötte sitt ämbete med sedvanlig omsorg på tåget.
Ett av de mest märkliga inslagen i pressens rapportering om valkampanjen var att den president som var arkitekten bakom västvärldens säkerhetspolitiska struktur kunde karakteriseras som ”den mest komplette klantskalle som innehaft ett högt ämbete i detta land på mycket lång tid” (Los Angeles Time); ”en studie i misslyckande” (Manchester Guardian) och ”intellektuellt okvalificerad” (Free Press i Detroit). Chicago Tribune nöjde sig med ”inkompetent.” En av få avvikande röster var Post i Boston som uttalade sin beundran för presidentens hederlighet och mod.
På jakt efter 23 nödvändiga elektorsröster vågade sig Truman, som den förste demokratiske presidentkandidat någonsin, in i Texas som var illa anfäktat av rasism och diskriminering av svarta medborgare. Men han hade flera mäktiga vänner i delstaten och Lyndon Johnson, som vunnit partiets primärval med 87 av en miljon avlämnade röster, kom ombord på tåget. Med start en tidig morgon i San Marcos talade Truman under en och samma dag i Austin, Georgetown, Temple, Waco, Hillsboro, Forth Worth, Grand Prairie, Dallas, Greenville och Bells innan han avslutade i Sam Rayburns hemstad Bonham med ett tal som sändes i radio. Mottagandet var hela tiden så varmt och välkomnande att Bess Truman spontant grep mikrofonen och tackade. I San Antonio samlades 200 000 människor. Inför talet i Rebel Stadium i Dallas hade myndigheterna lättat på diskrimineringslagarna så att både svarta och vita kunde lyssna på ett ursinnigt angrepp på en republikansk kongress som bara såg till den välbärgade elitens intresse. Han vann i Texas med en större marginal än i någon annan delstat.
Kändisars deltagande i valdebatter var vid denna tid inte utbrett men det förkom. Vid ett framträdande på Gilmore Stadium i Los Angeles flankerades Truman av de pålitligt liberala Demokraterna Lauren Bacall, Humphrey Bogart och Ronald Reagan. När Dewey i ett tal i Hollywood Bowl anklagade regeringen för att tillåta kommunister på höga poster i administrationen fanns Gary Cooper, Jeanette MacDonald och Ginger Rogers på scenen. Den sistnämnda kom från Trumans hemstad Independence i Missouri.
Mot slutet av valkampanjen bad Truman att få en lista som visade hur många elektorsröster som stod på spel i varje delstat. Hans kalkyl visade att han skulle vinna 340 elektorer mot Deweys 108. Strom Thurmond kunde räkna med ett fyrtiotal säkra röster medan Wallace skulle kamma noll. Han fick slutligen nöja sig med 303 medan Deweys antal ökade till 189. ”Felräkningen” berodde på att Wallace berövat honom alltför många röster i New Jersey och New York, där Truman bland annat talat i Harlem. Totalt fick han 2 100 000 fler röster än Dewey. I sin biografi om Truman, som gett rikt stoff till denna essä, skriver David McCullough att ”Han hade vunnit mot högre odds än någon annan i amerikansk presidenthistoria.”
Den kanske viktigaste förklaringen till utgången hade att göra med kandidaternas personlighet. De många journalister som valde att följa den säkre vinnaren Dewey på hans turné jämförde en professionellt organiserad kampanj med Trumans, som tycktes styras av stundens ingivelse. I själva verket handlade det om att presidentens stab då och då måste tigga pengar unterwegs för att kunna köpa radiotid. Men journalisterna kunde inte undgå att notera att Deweys välskrivna tal framfördes ritualistiskt och von oben. Han talade till det folk som Truman talade med. Och hans plattityder samlades i en skrift som bland annat informerade väljarna om att ”våra vattendrag är fulla av fisk” och att ”alla som åker bil eller buss använder bensin.” Det var få som tilltalades av Deweys kyliga personlighet medan även motståndare charmades av en ”fighter” som mot alla odds slogs för vad han så uppenbart trodde på. En elak kommentar från hustrun till en republikansk politiker fick spridning i pressen. ”Man måste känna Dewey väl för att tycka illa om honom.” Många irriterades av att han talade som om han redan var president och inte en kandidat som kämpade om att bli det.
Politiskt stod de två kandidaterna inte så långt ifrån varandra. Dewey stödde Trumans utrikespolitik, erkännandet av staten Israel och var en varm förespråkare för medborgerliga rättigheter och icke-diskriminering. Han hade vunnit nationell ryktbarhet som framgångsrik statsåklagare i New York, valts till delstatens förste republikanske guvernör på 40 år och omvalts med den största majoriteten någonsin. Han tillhörde partiets progressiva flygel men kunde inte frikänna sig den republikanska kongressmajoritetens motvilja mot sociala reformer.
Trumans kamp för medborgerliga rättigheter och förbud mot att diskriminera minoriteter bar frukt. I katolska distrikt i Boston och Pittsburgh fick han fler röster än Roosevelt och katoliken Al Smith fått. Två tredjedelar av svarta medborgare gav sin röst till Truman – också det mer än vad Roosevelt förunnats.
Tillfälligheter spelade också in. En av hans medarbetare kom på idén att låta översätta alla pressmeddelanden till utländska språk. Tidningar på polska, tyska, spanska, italienska, ryska och svenska tog tacksamt emot materialet. I Förenta staterna fanns vid denna tid 35 miljoner människor som fötts utomlands, varav 11 miljoner var röstberättigade. Alla hade inte förvärvat färdigheter i sitt nya lands språk och även de som gjort det ville läsa en tidning som också hade något att säga om det gamla fosterlandet. Många insåg också vilken betydelse Trumans doktrin, Marshallhjälpen och NATO hade för det Europa de lämnat.
Demokraterna vann en jordskredsseger. Majoriteten i senaten blev 54 mot 42 och i representanthuset 263 mot 171. Många demokratiska kandidater vann med långt större marginal än Truman. I Illinois var hans segermarginal knappa 31 000 röster. Paul Douglas som kandiderade till senaten vann med ett flertal på 400 000. Den nye guvernören Adlai E. Stevenson nådde en segermarginal på närmast astronomiska 570 000 röster. Också Hubert Humphrey i Minnesota, Estes Kefauver i Tennessee och Frank Lausche i Ohio hade bättre siffror än Truman. Den sannolika förklaringen är att han inte hade ett brett stöd från fackföreningsrörelsen. John L. Lewis, ordförande för kolgruvearbetarna och lokförarnas ordförande Alvanley Johnston, som båda hade Trumans hårdhänta motstånd mot deras strejk i färskt minne stödde öppet Dewey.
Walter Lippman kunde inte svälja förtreten. Han såg valresultatet som ett senkommet tack till Roosevelt utan att närmare förklara käftsmällen 1946. Alla andra visste att Trumans seger var hans – en seger som inte ens hans egna hängivna medarbetare på tåget trott på.
Republikanerna hade varit så säkra på att Dewey skulle vinna att de anslagit ett jättebelopp för festligheterna i samband med den nye presidentens installation. Truman spenderade varenda dollar – och det var han väl värd.
USA:s nya president, demokraten Joe Biden, måste också hedras för att han, som kanske den ende av tillgängliga kandidater, kunde besegra Donald Trump. Men i motsats till Truman fick han inte sitt parti med sig. Demokraterna förlorade i senaste valet mark i kongressen och i delstater. Donald Trumps klantiga hantering av coronakrisen spelade roll på federalt plan men det var guvernörer i delstater som hade och tog ansvar. Demokraternas säkraste väljare är numera mindre skjutglada men välutbildade i större städer. De är många men inte tillräckligt många. För att åter bli ett parti för Main Street finns en del att lära av Harry S. Truman.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
