Högerpopulismen när sig på oro och växande klyftor

ESSÄ. Högerpopulismen göds av den rädsla som följer av växande klyftor. Men rädslan gör olika saker med oss beroende på vilken position i samhället vi har, skriver LO:s jämlikhetsutredare Marika Lindgren Åsbrink.

Få uppgifter är viktigare just nu än att förstå orsakerna bakom den politiska utvecklingen i västvärlden och den starka utvecklingen för högerpopulistiska partier. LO tillsatte 2016 en utredning om ekonomisk ojämlikhet, och ett av utredningens teman har varit att undersöka kopplingen mellan de växande klyftorna och högerpopulismen. I detta arbete har flera forskare och utredare hjälpt till, och i dag publiceras den tredje rapporten på temat.

Rapporten, Ojämlikhet och radikala högerpartier, är en översikt över vad forskningen säger om sambandet mellan ojämlikhet och högerradikala partier, skriven av sociologerna Johanna Palm och Jens Rydgren. Den innehåller även en ny studie på svensk valstatistik.

Inledningsvis är det viktigt att poängtera att jämlikhetsutredningen av naturliga skäl främst tittar på vad, om något, av högerpopulismens framväxt som kan förklaras av ojämlikhet. Det innebär inte att vare sig jag eller andra medverkande tror att klyftor är populismens enda förklaring. Det är de inte – men som vi kommer att se finns det starka kopplingar, samtidigt som mycket fortfarande är obeforskat.

Vilka röstar på högerpopulistiska partier?

Ett av de tydligaste resultaten från forskningen om stödet för högerpopulistiska partier är att utbildningsnivå spelar stor roll. Enligt SCB sympatiserade var fjärde man som inte har högskoleutbildning med SD i maj 2018; motsvarande andel bland högskoleutbildade var runt 10 procent. Delar man in befolkningen i arbetare och tjänstemän finns ett liknande mönster.

Skär man på inkomst blir det dock genast mer komplicerat. SD är överrepresenterat hos den femtedel av männen som tjänar minst – men också i den näst rikaste femtedelen (att de högerradikala partierna främst lockar män är ytterligare en stark tendens).

Trumps väljare är inte nödvändigtvis fattiga själva, men bor på platser som är fattiga.

Att högerpopulismen inte nödvändigtvis primärt vinner de materiellt mest utsatta är ett resultat som går igen i många länder. Om kopplingen till utbildningsnivå vanligen är stark är den nästan alltid svagare för inkomstnivå. En analys av Trumps väljare visar exempelvis att de oftare är kortutbildade och arbetare, men inte oftare arbetslösa eller exponerade för hårdare konkurrens på arbetsmarknaden. Däremot bor de i områden som dels oftare är i huvudsak vita, dels oftare präglas av sämre hälsa, lägre socialt kapital och så vidare. Trumps väljare är alltså inte nödvändigtvis fattiga själva, men bor på platser som i någon mån är fattiga.

Geografi spelar roll generellt – det är ett mönster i hela västvärlden att partier som SD får ett starkare stöd på landsbygden. Den politiska polariseringen mellan centrum och periferi tycks bli allt viktigare. I sin rapport Sverigedemokraterna i den svenska geografin visar Erik Vestin att SD har ett starkare stöd i kommuner med svagare utveckling vad gäller befolkning, skattekraft och bruttoregionalprodukt (medan vissa andra ekonomiska variabler inte ger utslag).

Ett sätt att se på detta är att ojämlikhet också upplevs mellan platser. Det finns en stark grogrund för missnöje om vissa områden tillåts halka efter, såväl ekonomiskt som i mer abstrakta dimensioner, exempelvis gällande framtidstro.

Ojämlikhetens många dimensioner

Anders Nilsson och Örjan Nyström introducerar i sin essä Högerpopulismen och jämlikheten två dimensioner av jämlikhet: en vertikal, som handlar om inkomst och förmögenhet, och en horisontell, som handlar om människors lika rätt och värde i andra dimensioner – kön, etnicitet, sexuell läggning med mera.

Det som har hänt i Sverige och de flesta jämförbara länder är att inkomstskillnaderna mellan människor har vuxit, samtidigt som jämlikheten gällande kön, etnicitet och hbtq har ökat. Högerpopulismen kan enligt Nilsson och Nyström ses som en reaktion mot just denna kombinerade utveckling av både växande och minskande ojämlikhet. Det är en logisk förklaring till varför just arbetarklassens män återkommande är överrepresenterade bland högerpopulisternas väljare. Utan att nödvändigtvis vara akut utsatta tillhör de en grupp som pressas från två håll: dels hänger de inte med i höginkomsttagarnas inkomstutveckling, dels känner de hur grupper de varit vana vid att vara överordnade – kvinnor, minoriteter, homosexuella – rycker fram.

Iakttagelsen är viktig eftersom den pekar på hur mångbottnat ett begrepp som jämlikhet är. Den materiella aspekten – kronor och ören – kan aldrig bortses ifrån, men det är uppenbart att människor upplever klyftor också i en bredare bemärkelse. Inte minst handlar det om status. En studie visar att den självupplevda statusen hos män utan högre utbildning har sjunkit dramatiskt i många västländer de senaste decennierna, i kontrast mot utvecklingen för kvinnor på samma utbildningsnivå. Det finns ett samband mellan detta och det ökade väljarstödet för högerradikala partier.

Missnöjet i att inte ha fått det man tycker att man förtjänar rymmer politisk sprängkraft.

Status och förväntningar är avgörande

Status är alltså helt centralt. Begreppet är otvetydigt kopplat till ojämlikhet, eftersom status per definition förutsätter en hierarki. Till skillnad från många materiella resurser förlorar status sin poäng som begrepp om den skulle fördelas jämnt i befolkningen. Därför finns det alltid en risk att en höjd status för vissa upplevs som en devalverad ställning för andra.

Undersöker man hur människor uppfattar status är ekonomiska aspekter viktiga, men inte de enda. Intressant i diskussionen om högerpopulismens framväxt är just att begreppet förenar både ekonomiska och kulturella dimensioner. Psykologisk forskning säger dessutom att upplevt hot mot någons sociala status tenderar att väcka fientlighet mot grupper som upplevs som främmande.

Ett näraliggande teoretiskt perspektiv, som inte minst i den sociologiska forskningen ofta används för att förklara högerpopulismens framväxt, handlar om så kallad relativ deprivation. Det är en av de mer insiktsfulla beskrivningarna av människans psyke, i och med att den poängterar just den relativa förändringen snarare än den absoluta.

I centrum står hur människor upplever sin ekonomiska situation eller status i förhållande till exempelvis förväntningar, sitt förflutna eller någon grupp man jämför sig med. Man kan känna sig relativt depriverad i jämförelse med hur man trodde att livet skulle bli när man var ung, hur ens föräldrar hade det när de var i ens egen ålder eller om grannen eller någon annan man uppfattat som jämbördig plötsligt når högre framgång än man själv lyckats med. Det centrala är alltså uppfattningen om den egna situationen utifrån förväntningar och i relation till andra grupper.

Dessa jämförelsepunkter är svårfångade och komplexa. Ett problem forskningen om inkomstojämlikhetens effekter brottas med är just att fånga hur människor upplever ojämlikhet: knappast genom ginikoefficienter (ett av de vanligaste ojämlikhetsmåtten, som säger mycket på aggregerad nivå men har ytterst oklar innebörd för individen i praktiken) och inte nödvändigtvis genom jämförelser mellan inkomstpercentiler heller (ett annat vanligt mått i forskningen, där befolkningen delas in i hundra lika stora delar utifrån hur stora inkomster de har).

Upplevs inkomstskillnader på nationell nivå? I kommunen? I bostadsområdet? På arbetsplatsen? I förhållande till vad som syns på tv? Forskningen saknar tydligt svar på detta, vilket rent konkret gör det svårt att studera ojämlikhetens effekter. Det är helt enkelt inte säkert att de mått som finns att tillgå fångar problemet. Att många studier pekar på att människor vanligen har fel både om inkomstfördelningen i samhället generellt och sin egen position i den (Jan Szulkin, kommande studie) är ytterligare en komplicerande faktor.

Det är slående är att inte fler studier har försökt undersöka ojämlikhetens koppling till högerpopulismen.

Jag är övertygad om att teorierna om relativ deprivation har stor förklaringskraft när det gäller högerpopulismens framväxt. Missnöjet i att inte ha fått det man tycker att man förtjänar rymmer politisk sprängkraft. Mot bakgrund av teorins vad jag uppfattar starka ställning inom sociologin är det förvånande att kopplingen till högerpopulismen rent empiriskt är väldigt lite undersökt. Det finns en uppsjö av forskning som undersöker kopplingarna mellan olika socioekonomiska variabler och högerpopulismens väljarstöd, men denna forskning tar dels nästan alltid sikte på absoluta (inte relativa) mått och är dels i hög grad inriktad på marginaliserade grupper, de som befinner sig i botten på inkomstfördelningen.

Tar man teorin om relativ deprivation på allvar ter sig båda dessa aspekter som återvändsgränder. Mycket riktigt visar också en sammanställning av denna forskning att resultaten är kraftigt spretande, det vill säga: det finns helt uppenbart inga enkla och generella samband av typen hög arbetslöshet –> högt stöd för högerradikala partier, eller hög fattigdom –> högt stöd för populister.

Det fåtal studier som försöker ta sig an frågan om just ojämlikhetens effekter verkar dock hitta de samband teorin förutspår. En färsk europeisk studie visar att individer vars inkomst ökat mindre än andras i högre grad stödjer högerradikala partier. Studien visar också att benägenheten att stödja sådana partier är större bland individer som upplever sin egen inkomst som låg, om de bor i ett land där inkomstojämlikheten ökat mer. Men det mest slående är som sagt att inte fler studier på allvar har försökt undersöka ojämlikhetens koppling till högerpopulismen.

Ojämlikhet har andra effekter än fattigdom

Att forskningen koncentrerat sig på frågor om absolut marginalisering snarare än relativa skillnader säger något om hur vanligt det är att blanda samman fattigdom med ojämlikhet. I själva verket har de två olika begreppen vitt skilda implikationer.

Tror man att ojämlikhet kan kopplas till högerpopulismens framväxt behöver det inte ha något med de fattigaste i samhället att göra. Ojämlikheten är en relation som präglar alla i samhället: de längst ner i inkomstfördelningen såväl som de högst upp, de i mitten och alla däremellan. Vad är det som säger att det är de fattigaste som påverkas mest när klyftorna växer? De befinner sig redan längst ner. De som har något att förlora är alla andra.

Högerpopulismens framväxt behöver inte ha något med de fattigaste att göra.

Något som stödjer ett sådant resonemang är de studier som pekar på att det är olika typer av risker för utsatthet, snarare än faktisk utsatthet, som kan kopplas till stöd för högerradikala partier. Det gäller exempelvis risk för arbetslöshet eller risk för materiell knapphet. Resultaten är förvisso inte entydiga på detta område heller, men några studier hittar sådana samband.

En sådan studie har nyligen gjorts i Sverige av nationalekonomen Sirus Håfström Dehdari. Han finner att varslen efter finanskrisen 2009 ledde till ökat stöd för Sverigedemokraterna och att denna effekt var större i områden där en större andel kortutbildade invandrare flyttat in. Eftersom varsel inte behöver leda till faktisk uppsägning är det just risken för arbetslöshet som är i fokus.

Håfström Dehdari påpekar i en intervju något viktigt: att varsel verkar få större betydelse i områden med många invandrare bygger på en felaktig koppling, eftersom varslen i finanskrisens kölvatten inte hade något med invandring att göra. Hans studie visar också att personer som själva upplever risken för arbetslöshet som större fäster större vikt vid invandringsfrågan.

Det finns även studier som pekar på att välfärdsstatens utformning kan dämpa denna effekt:  i länder med en mindre generös a-kassa medför en hög arbetslöshet ett högt väljarstöd för högerpopulismen, men tvärtom i länder med en generös a-kassa. En universell välfärd har också funnits dämpa stödet för högerpopulisterna, liksom anställningstrygghet i kombination med en hög a-kassa.

Dessa studier bygger dock på relativt gamla data. Det är möjligt att resultaten inte står sig längre – men i så fall antyder de att den välfärdsstatliga utformningen har spelat roll som barriär för högerpopulisternas genombrott, men att denna inte kan stå emot vilka utmaningar som helst.

Resultaten är intressanta också för att de understryker att materiella resurser spelar roll, liksom att politik – såsom hur man väljer att utforma välfärden i ett land – kan göra skillnad.

Den konstlade uppdelningen mellan ekonomi och kultur

Det finns, både i forskningen och i en mer populär debatt, en något konstlad uppdelning mellan ekonomiska och kulturella förklaringsmodeller när det gäller högerpopulismens framgångar. I verkligheten kan de två inte separeras. Ingen människa upplever sin tillvaro renodlat genom sin plånbok eller genom några frikopplade kulturella föreställningar.

I verkligheten kan ekonomi och kultur inte separeras.

Ett av forskningens starkaste resultat – att den tydligaste gemensamma nämnaren för högerpopulisternas väljare är förekomsten av invandringsnegativa attityder – förklarar egentligen inte så mycket, utan leder bara till nya frågor. Varför hyser någon invandringsnegativa attityder? Finns det ett bakomliggande mönster som förklarar varför vissa blir mer invandringskritiska än andra? Kan attityderna förändras, och i så fall hur?

Mer etnografiskt inriktade studier pekar på att människor som ser sig själva som ekonomiskt underprivilegierade också tenderar att uppleva ett kulturellt avstånd gentemot de dominerande grupperna i samhället. Ett missnöje som stammar ur ekonomiska förhållanden kan av den missnöjde tolkas som ett kulturellt problem, och vice versa. Det är inte heller säkert att människors svar i enkäter ger en rättvisande bild av vad som är det sanna upphovet till deras attityder – de kanske inte ens vet själva.

Människor reagerar olika på ojämlikhet

Johanna Palm och Jens Rydgren gör i LO:s nya rapport en undersökning på svenska data, men hittar blandade resultat. De mäter effekten på SD:s röstandel dels av ökad skillnad i inkomst mellan kommuner och valdistrikt, dels av skillnad i inkomst över tid inom kommuner och distrikt. De finner ett visst stöd för att kommuner och valdistrikt där snittinkomsten för inkomstdecil tre är lägre än rikssnittet för samma decil – det vill säga där man kan tänkas uppleva en ojämlikhet lokalt i jämförelse med den nationella utvecklingen – har ett högre väljarstöd för Sverigedemokraterna, men endast i områden som i övrigt inte är socioekonomiskt marginaliserade.

När de i stället tittar på ojämlikhetens utveckling inom kommuner har SD lägre stöd i kommuner där ojämlikheten ökat mer, men det omvända gäller på valdistriktsnivån. I de valdistrikt där inkomstskillnaden mellan decil tre och sju har ökat mest är väljarstödet för Sverigedemokraterna högre. Eftersom valdistrikt är mindre och mer demografiskt homogena än kommuner kan detta säga något om hur ojämlikhet upplevs.

Ökad ojämlikhet bland relativt högavlönade har större effekt på SD:s röstetal än ojämlikheten bland mer lågavlönade.

Ett intressant resultat av Palm och Rydgrens studie är att den ökade ojämlikheten inom inkomstdecil sju (det vill säga relativt högavlönade personer) generellt har större effekt på SD:s röstetal än ojämlikheten inom inkomstdecil tre (mer lågavlönade). Det stärker hypotesen att det finns en särskild politisk kraft i att (som relativt välmående) uppleva sina resurser som hotade. Det pekar också på att ojämlikhet kan ha olika effekter för olika grupper. Frågan om social marginalisering är däremot kanske ett sidospår när det gäller att förklara högerpopulismens framgångar.

Det finns all anledning att lära av historien. Frågan om vilka som röstade fram Hitler är välstuderad i forskningen, och att depressionen bidrog till nazisternas framgångar är okontroversiellt. Att ekonomiska faktorer påverkar röstningsbeteende i allmänhet, och för vissa partier i synnerhet, är tämligen självklart. Fascismens framväxt brukar förklaras med att delar av den (småborgerliga) lägre medelklassen upplevde att moderniseringen hotade deras relativa privilegier.

Mest inflytelserik är kanske Seymour Martin Lipset, som kallat fascismen ”mittens extremism” och 1959 menade att fascismens sociala bas utgjordes av sårbarheten hos medelklassen – småföretagare och lantbrukare – gentemot den tidens dominerande tendenser, som pressade gruppen från två håll: den storskaliga kapitalismen å ena sidan och den framväxande arbetarrörelsen å den andra.

Rädslan gör olika saker med oss beroende på vilken position i samhället vi har. Vad är vi mest rädda för att förlora?

Senare tids forskning har pekat just på hur ekonomiska effekter tar sig olika uttryck för olika grupper. För tio år sedan använde ett antal forskare moderna statistiska metoder för att på nytt analysera vilka NSDAP:s (det nazistiska Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet) väljare var. De kom fram till att den ekonomiska krisen fick olika grupper att reagera olika: arbetslösa, eller anställda med hög risk för arbetslöshet, vände sig oftare till kommunisterna eller i viss mån till socialdemokraterna. Andra personer, som visserligen drabbades hårt ekonomiskt av krisen, men inte riskerade arbetslöshet – exempelvis småföretagare och hushållsarbetare – röstade i högre utsträckning på nazisterna.

Att vi psykologiskt upplever det som mycket mer kostsamt att förlora något vi uppfattar som vårt än värdefullt att vinna något nytt, liksom att vi fäster ett större värde vid ett föremål vi äger än ett identiskt föremål som vi inte råkar äga, är välbelagt i forskningen (inte minst av Nobelpristagarna Daniel Kahneman och Richard Thaler).

Denna grundläggande psykologiska mekanism är viktig för att förstå senare års politiska utveckling i västvärlden. Även om också marginaliserade grupper upplever att deras status hotas, är de som är mest benägna till denna känsla de som befinner sig något högre upp i hierarkin: nämligen de vars sociala status är tillräckligt låg för att generera oro, men tillräckligt hög för att vara värd att försvara. Det finns en särskild kraft i rädslan för att falla och hamna sist – ”last place aversion”, med nationalekonomisk jargong.

Slutligen – eftersom invandringskritik är en tydlig gemensam nämnare för de flesta som väljer att rösta på högerradikala partier, är det trots allt inte en omväg att försöka hitta förklaringen till partiernas framgångar i ekonomin?

Över tid har toleransen för invandring snarare ökat än minskat.

Det finns ett antal studier som visar att dessa partier får högre röstetal i länder med fler invandrare, men studier som undersöker variation inom länder hittar – som så ofta i forskningen om de högerradikala partierna – mer motstridiga resultat. Vissa studier visar att väljarstödet är högre i områden nära ett område med hög andel invandrare, en så kallad haloeffekt. Andra hittar en interaktionseffekt mellan andelen invandrare och varsel- eller arbetslöshetsnivå.

Det är oavsett vilket uppenbart att högerradikala partier når framgångar både i länder med hög invandring och i länder som knappt tar emot några invandrare alls.

Jag ser det som självklart att invandringsfrågan inte kan räknas bort från ekvationen för att förstå de invandringskritiska partiernas framgångar. Men även om de flesta som röstar på högerradikala partier har invandringsnegativa attityder, så gäller inte att alla som har sådana attityder röstar på dessa partier. Över tid har dessutom toleransen vad gäller invandring snarare ökat än minskat i befolkningen. Detta har skett parallellt med att de partier som prioriterar invandringsfrågan har vuxit. För att förklara varför invandringskritiska attityder i högre grad verkar styra partival än tidigare, krävs fler variabler. Ojämlikheten är en sådan.

Växande klyftor gör att kostnaden av att falla blir högre. Ojämlikhet medför därför närmast per definition rädsla.

Växande klyftor skärper rädslan att falla

Rädsla är en stark politisk kraft. Många av oss är oroliga, men det finns en dimension av ojämlikhet även i det.

Högutbildade är mer oroliga för miljö- och klimatförändringar samt politisk extremism, kortutbildade mer för ett ökat antal flyktingar och försämrad välfärd.

Kortutbildade är också mer oroliga för olika typer av personlig utsatthet, som att bli allvarligt sjuk, inte få tillräcklig pension eller att bli utsatt för brott. Det sistnämnda gäller även i högre grad för SD-väljare.

Rädslan gör olika saker med oss politiskt, beroende på vilken position i samhället vi har. Vad är vi mest rädda för att förlora? Det finns en oerhörd politisk sprängkraft i det.

Växande klyftor innebär ofrånkomligen att kostnaden av att falla blir högre. Ojämlikhet medför därför närmast per definition rädsla. En av de viktigaste uppgifterna för politiken framöver blir att ta fram trovärdiga åtgärder för att minska denna rädsla. Endast så kan de destruktiva krafterna i politiken motas.

***

Följ Arena Essä på Facebook