EU-valet EU-valet närmar sig och prognoserna pekar fortfarande på att partier som kan beskrivas som högerpopulistiska, eller rentav högerradikala, går kraftigt framåt jämfört med i det senaste EU-valet 2019. Men det avgörande är vad som sker efteråt, hur gruppindelningen blir och om partierna lyckas samarbeta och enas kring sina politiska mål. Det skriver Anna-Lena Lodenius.
I Sverige avslöjas Sverigedemokraternas trollfabriker som desinformation och hat, även mot kollegorna i Tidösamarbetet. Blickar vi ut i Europa mot liknande partier är SD långt ifrån ”värst i klassen”. I Spanien postade en politiker från högerradikala Vox ett inlägg på X (tidigare Twitter) med en bild på de spanska falangisterna som gjorde segerhälsningar efter att den fascistiska sidan hade vunnit det spanska inbördeskriget och fascistledaren Franco genomfört sin triumfmarsch i Madrid 1939. Mannen i fråga heter Hermann Tertsch och är vice ordförande i EU-parlamentets konservativa grupp ECR där SD sitter med.
Skandaler biter sällan
En representant för Alternative für Deutschland, AfD, har arresterats för spionage för Kina och partiet har haft möten med högerextremistiska grupper där de planerat deportation av migranter som inte är tillräckligt assimilerade. Som om inte det skulle räcka har nu partiets tidigare toppkandidat i EU-valet Maximilian Krah tvingats träda tillbaka efter att ha hävdat i en intervju att medlemmar i den nazistiska paramilitära organisationen Waffen SS inte automatiskt kan klassas som kriminella. Det här har medfört att AfD slängts ut ur EU-parlamentets mest extrema grupp Identitet och demokrati, ID, där bland annat franska Nationella rörelsen, tidigare Front national, och italienska Lega ingår.
Skandaler biter sällan på den här typen av partier. Men AfD har faktiskt backat något (från en topp på 23 procent till neråt 16–17 procent) vilket kopplats till anklagelserna mot partiet som innefattar tecken på att partiet dragits in i avslöjandet av en rysk kampanj som betalat EU-parlamentariker för att sprida rysk propaganda. Kopplingar mellan utomparlamentarisk extremhöger och diktaturer i öst är dock långt ifrån något unikt.
Använt EU som kassako
Det är svårare att bedöma hur det ska gå i EU-valet än i nationella val. Människor röstar inte alltid på samma sätt som i nationella val och valdeltagandet är lägre. Vad är då faran om det här politiska blocket växer? Faktum är att partierna hittills åstadkommit förvånansvärt lite i EU-parlamentet, utöver att försöka rösta för minskad migration och i vissa fall mot sanktioner mot Ryssland. Stora partier som Nationella rörelsen har mest använt EU som en kassako för att arvodera toppolitiker (som sällan visar sig i Bryssel) och dra in pengar till sin nationella verksamhet.
Få av partierna driver längre frågan om att lämna EU, men de kämpar fortfarande för att minska EU:s makt.
Allt pekar på att den kristdemokratiska gruppen EPP lär fortsätta som störst följt av den socialdemokratiska. Men om högerradikala partier gör gemensam sak kan de mycket väl övertrumfa S-gruppen. Frågan är om det kommer att hända, det handlar om en splittrad politisk miljö. De flesta ingår i grupperna ID och ECR men undantagsvis även i EPP (där M och KD ingår) som nyligen kastade ut ungerska regeringspartiet Fidesz.
Få av partierna driver längre frågan om att lämna EU, men de kämpar fortfarande för att minska EU:s makt i tider då det europeiska samarbetet är viktigare än någonsin. Det behövs en styrka och enighet i parlamentet kring till exempel miljön och andra stora gränsöverskridande problem. Ett EU-parlament bestående av allt fler nationalistiska partier kan försvåra möjligheten att fatta kloka beslut i viktiga frågor. Partierna driver också på polariseringen och politikerföraktet.
Konservativ syn
Utöver hårda krav kring migrationspolitiken bör inte glömmas att många högerradikala partier har en djupt konservativ syn på familjepolitik och sexualitet, vilket äventyrar satsningar på jämställdhet, rättigheten till abort och reformer för HBTQ-samhället på EU-nivå. Det finns också ett antiintellektuellt och vetenskapsfientligt drag som gör att de tenderar att tro på konspirationsteorier vilket gör att de till exempel agerat mot vaccineringar och spelar ner klimathotet. Partier som har hemliga kontakter med diktaturer utgör förstås också ett säkerhetshot.
En osäkerhetsfaktor är nya radikala partier som poppat upp eller vuxit snabbt nationellt sedan senaste EU-valet.
Det är inte säkert att grupperna består efter valet och även om de gör det lär det ske omflyttningar. Det är till exempel en öppen fråga var Fidesz tar vägen. Partiet har avböjt en inbjudan till ID men det vore inte förvånande om de bjöds in till ECR som därmed skulle få ett tillskott på åtminstone tolv mandat.
Väljarna har kort minne
En osäkerhetsfaktor är nya radikala partier som poppat upp eller vuxit snabbt nationellt sedan senaste EU-valet 2019. Portugisiska Chega ligger på runt 18 procent i opinionsmätningarna och är associerade med ID. Nya rumänska AUR, som drivit antivax-kampanjer som gjort att många rumäner valt att inte vaccinera sig mot covid, har runt 20 procent i stöd (de står närmare ECR). I ID finns redan en representant för estniska Ekre, ett mycket extremt parti som satt en period i landets regering och som har stöd av 17 procent av väljarna.
Tittar vi i stället på veteranerna inom europeisk högerpopulism så är den mest lysande stjärnan franska Rassemblement National (Nationella rörelsen, förr Front National). Den tidigare partiledaren Marine Le Pen gick vidare till andra omgången i presidentvalet där hon fick drygt 41 procent av rösterna, hon kan mycket väl vinna nästa gång. Hennes parti ligger över 30 procent i väljarstöd i vissa mätningar inför EU-valet.
Ibland har väljarna ett kort minne. Den så kallade Ibiza-skandalen 2019 gick i korthet ut på att den dåvarande partiledaren för Jörg Haiders gamla parti det österrikiska frihetspartiet, FPÖ, lurades in i en fälla som visade att han var beredd att förhandla om partistöd från ryska oligarker, vilket ledde till att FPÖ fick lämna regeringen. Men nu är partiet tillbaka på runt 30 procent i väljarstöd.
Stora framgångar i Italien
Få partier har haft så tvära kast i väljarstöd som nederländska Frihetspartiet, PVV, som fick så få röster i EU-valet 2019 att partiet inte ens kom med i EU-parlamentet. I det senaste nationella valet blev PVV landets största parti med uppdrag att bilda regering, vilket visat sig bli en utdragen process. Stödet inför årets EU-val ligger på över 30 procent. (PVV hör hemma i ID-familjen.) Till veteranerna hör även belgiska Vlaams belang (sitter i ID) som rusat framåt i opinionsmätningarna och som tar tillbaka många väljare framför allt från ett annat mer nedtonat parti som också kämpar för ett fritt Flandern.
Sammantaget finns alltså en potential för partier som i vid mening kan beskrivas som högerpopulistiska eller högerradikala i EU-parlamentet.
Annars är ju Italien det land där högerpopulistiska/högerradikala partier haft allra störst framgångar de senaste decennierna, inga andra regeringar har suttit lika länge. Det italienska regeringspartiet Italiens bröder, som sitter i ECR, vänta gå kraftigt framåt. Men rösterna lär främst tas från de två krympande samarbetspartierna i regeringen, Lega, som sitter i ID, och Forza Italia, som sitter i EPP. Ett svårbedömt parti i samma land är populistiska Femstjärnerörelsen, M5S, som tidigare regerat tillsammans med bland annat Lega. M5S:s politiska profil är vacklande, partiet har gått med extremhögern i migrationsfrågor men med vänstern i krav på medborgarlön, miljöfrågor etc. M5S har på senare tid varit ett grupplöst parti.
Möjlighet till inflytande
Läget är om möjligt ännu mer svårbedömt i östra Europa. Där bör nämnas slovakiska regeringspartiet Smer vars ledare, den politiske veteranen och Rysslandsvännen Fico, nyligen attackerades av en meningsmotståndare. Partiets två representanter i EU är grupplösa. Sloveniens tidigare premiärminister Janša föll i det senaste nationella valet, men hans parti SDS, också Putinvänligt, är nu uppe på 35 procent i väljarstöd. SDS har två mandat och sitter i EPP.
Sammantaget finns alltså en potential för partier som i vid mening kan beskrivas som högerpopulistiska eller högerradikala i EU-parlamentet. Men om de ska bli en verklig maktfaktor måste de också ta till vara möjligheterna. Exemplet med Alternative für Deutschland är ett gott exempel på hur skandaler av olika slag ofta tvingat partierna att ta avstånd från varandra. Det troligaste är kanske inte att de lyckas skapa en stark egen grupp men när partierna enas i specifika frågor har de möjligheter till inflytande, och dessa möjligheter lär växa ytterligare i det kommande valet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
