Högerradikalismens segertåg i Europa

Utrikes Högerradikala partier är på frammarsch i många europeiska länder. Anna-Lena Lodenius har undersökt statusen för den här partigruppen ett halvår före EU-valet. 

Frihetspartiet i Nederländerna, PVV, tog storslam i parlamentsvalet i november 2023 och blev landets utan konkurrens största parti med 23,6 procent av rösterna. Regeringsförhandlingarna lär ta tid eftersom partiet inte fick egen majoritet, och de andra partierna har oftast hållit PVV på armlängds avstånd. Några partier började glänta på dörren före valet, men efteråt tycks allt fler anse att ett samarbete med Wilders är uteslutet.

Ett tredje block

PVV är en del av en politisk miljö som vuxit fram de senaste decennierna bestående av nationalistiska, ultrakonservativa och auktoritära partier som har motstånd mot invandring och i synnerhet den muslimska högt upp på dagordningen. Det går att se dem som ett tredje block utöver det röd-gröna och det liberalkonservativa. De sitter numera i den högsta politiska ledningen i vissa länder, men även när de inte gör det förändrar de det politiska klimatet på ett högst påtagligt sätt. 

PVV är en del av en politisk miljö som vuxit fram de senaste decennierna bestående av nationalistiska, ultrakonservativa och auktoritära partier som har motstånd mot invandring högt upp på dagordningen.

PVV har för närvarande ingen representation i EU-parlamentet, vilket visar på hur snabbt det kan svänga. Däremot kom två nya liknande nederländska partier in i EU 2019: Liberala, konspiratoriska och pro-ryska Forum voor Democratie, FvD, och det mer moderata alternativet JA21. Båda rasade i det senaste parlamentsvalet 2023 och rösterna gick inte främst till PVV utan till ett nytt grönt bondeparti, BBB, som fick nästan 5 procent. Ett gott exempel på hur turbulent det kan vara i europeisk politik.  

Svårare att bilda regering

Att vi numera har tre block och allt fler politiska partier i parlamenten försvårar möjligheten att bilda stabila regeringar. Högerradikalismen, nationalkonservatismen eller möjligen högerpopulismen, beroende på vilket begrepp man föredrar, ligger förstås närmare högern. Men man kan också liera sig med vänstern ibland och intar emellanåt ståndpunkter som ligger närmare socialdemokratins syn på till exempel välfärd. Det betyder att varken högern eller vänstern kan lita på var de står, framför allt inte i enskilda frågor. 

Störst betydelse för nästa EU-val har det förstås om sådana här partier väljs in i stora länder med många mandat i parlamentet. Därför oroar framgångarna för franska Nationell Samling (tidigare Front National) vars tidigare ledare Marine Le Pen kom på andra plats i det senaste presidentvalet, liksom den bukett av snarlika radikala partier som totalt dominerar italiensk politik och även ofta styrt landet i olika koalitioner. 

Medvind för AfD 

Länge trodde många att Tyskland var vaccinerat mot det här politiska fenomenet av historiska skäl. Men nu går Alternativ för Tyskland, AfD, kraftigt framåt i opinionsmätningarna. Partiet startade som ett intellektuellt liberalkonservativt parti som kämpade mot euron, men snart började extremare strömningar att ta plats. AfD fick drygt var tionde röst i det senaste parlamentsvalet och väljarstödet har nu vuxit till närmare 22 procent i opinionsmätningarna.

Vid sidan av de stora folkrika länderna kan noteras att Sannfinländarna är tillbaka i regeringsställning.

Vid sidan av de stora folkrika länderna kan noteras att Sannfinländarna är tillbaka i regeringsställning. Partiet sprack när de fick sitta med i regeringen förra gången i samband med flyktingvågen 2015, men den extremare delen som behöll partinamnet har återkommit med full kraft. Valresultatet i april 2023 var 20 procent men partiet har tappat något i de senaste opinionsmätningarna. 

Uppåt för FPÖ

Det gick oväntat snabbt för det högerradikala Österrikiska Frihetspartiet, FPÖ, att skaka av sig den så kallade Ibizaskandalen. Partiet har suttit i regeringsställning två gånger, den första gången redan efter valet 1999. 2019 släpptes en smygtagen film från Ibiza som visade hur den dåvarande ledaren Heinz-Christian Strache diskuterar med någon som han tror är dotter till en rysk oligark om att kanalisera ryska pengar till partiets valkampanj. Detta bland annat för att köpa upp Österrikes största kvällstidning, ett led i att bli av med misshagliga journalister. Det ledde till en regeringskris och partiledarens avgång. Men kurvorna har allt sedan dess pekat uppåt och FPÖ hade i november 2023 hela 30 procent i väljarstöd.

Det är lätt att glömma bort att högerradikala partier också driver en rad andra frågor. De har i regel en gammaldags syn på jämställdhet och vanligen en stor dominans av manliga väljare.

En del av partierna i den lösliga familjen började som separatister, som italienska regeringspartiet Lega som tidigare hette Lega nord och kämpade för att det rikare norra Italien skulle slippa det fattigare södra. Flamländska separatistpartier går framåt i det splittrade Belgien där det rikare Flandern vill bli av med det fransktalande Vallonien (som bara utgör en tredjedel av befolkningen). Flamländskt intresse, Vlaams Belang, VB, som brukar liera sig med familjen Le Pen i och utanför EU-parlamentet, har gått om sin konkurrent det mer nertonade Nya flamländska alliansen, N-VA, i opinionsmätningarna. VB, som fick 12 procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet, skulle bli största parti med 23 procent om det var val idag (regionalt är de förstås ännu starkare). 

Spelar på nostalgi 

De här partiernas kärnfråga är förstås idén om att skapa ett mer homogent samhälle, vilket ska åstadkommas genom färre, eller i princip inga, invandrare och återvandring. Men det är lätt att glömma bort att högerradikala partier också driver en rad andra frågor. De har i regel en gammaldags syn på jämställdhet och vanligen en stor dominans av manliga väljare (men vinner också allt fler kvinnors röster, inte minst med kvinnliga företrädare som gärna framhåller att de absolut inte är feminister). Motstånd mot aborter kombineras med satsningar på att få den egna befolkningen att föda fler barn. Partiernas skepsis mot HBTQ och sexuella rättigheter kan illustreras med att man i Italien berövar den ene föräldern i samkönade par rätten till sitt barn. IVF för samkönade par har förbjudits och det kan ge höga böter och fängelse i upp till två år för den som söker hjälp utomlands.

Högerradikala partier har ofta svaga demokratiska strukturer och är starkt centrerade kring sina högsta ledare.

Antimodernism är vanligt och de här partierna spelar mycket på nostalgi kring till exempel brittiska pubar eller begrepp som det svenska folkhemmet. Strategin är att framhålla det unika och skyddsvärda för varje land och region, oavsett vad det gäller, och gärna också visa på att det finns ett hot utifrån. I Nederländerna, som uppfattas som Europas kanske mest liberala land, väljer PVV därför att plocka poäng på att måla upp islam som det stora hotet mot fri- och rättigheter för bland annat kvinnor och homosexuella (frågor där partiet annars inte agerar med någon högre svansföring). 

Turbulens i östra Europa

Antiintellektualismen och föraktet för traditionell vetenskap är framträdande, och här frodas klimatskepticism, antivax och olika konspirationsteorier. Krav på åtgärder för att klara klimatmålen utmålas som eftergifter åt en PK-elit. En undersökning genomförd under den allvarligaste fasen av pandemin visade inte oväntat att SD:s representanter i den svenska riksdagen var vaccinerade mot covid i väsentligt mycket mindre utsträckning än representanter för andra partier.

Högerradikala partier har ofta svaga demokratiska strukturer och är starkt centrerade kring sina högsta ledare. Ändå vill partierna framstå som ”folkets partier” som har mer kontakt med gräsrötterna och för fram åsikter i folkdjupet. Genom flitig närvaro i sociala medier och många aktiviteter, typ familjedagar, sommar- och skördefester, frammanar de ändå bilden av ett stort deltagande och engagerade medlemmar.

Polen och Ungern särskiljer sig genom stabila regeringspartier som bärs upp av nationalistiska och auktoritära värderingar.

Situationen i det postkommunistiska östra Europa kännetecknas av ännu större turbulens och partier som ofta är kritiska till minoriteters rättigheter (i synnerhet romers). Putinvännerna i Sloveniens Demokratiska Parti, SD, som anklagats för att föra landet långt ut på den extrema högerkanten, förlorade det senaste valet men har nu åter stöd av 35 procent i opinionsmätningarna. I Rumänien växer det nationalkonservativa vaccinmotståndarpartiet AUR som nu har stöd av cirka en femtedel av väljarna. Det senaste valets vinnare Smer i Slovakien leds av Robert Fico, en Putinvänlig socialdemokrat som är skeptisk till både EU och Nato och som vill reducera invandringen till ett minimum, i synnerhet från muslimska länder. Partiet fick närmare en fjärdedel av rösterna i valet hösten 2023 och en av de främsta valfrågorna var att stoppa all vapenhjälp till Ukraina. Det är tredje gången som Fico sitter som premiärminister (han har tidigare styrt landet 2006–2010 och 2012–2018). 

Samarbetar med vänstern 

Polen och Ungern särskiljer sig genom stabila regeringspartier som bärs upp av nationalistiska och auktoritära värderingar. Men polska Lag och rättvisa är på väg att förlora regeringsmakten efter det senaste valet 2023. Partiet är fortfarande störst med 35 procent av rösterna, men oppositionen har samlat sig och är beredd att ta över för att driva den politiska utvecklingen i en annan riktning. Fidesz i Ungern sitter däremot säkert vid makten och brukar få över 50 procent av rösterna, om man kan lita på valresultaten i ett så påfallande ickedemokratiskt land.

Vänsterpartier med inslag av nationalkonservatism eller en vilja att samarbeta med högerradikala partier är vanligare i östra Europa. I Tjeckien satt under den mandatperiod som avslutades 2021 en regeringskoalition bestående av högerpopulistiska Ano, ett kommunistparti och ett socialdemokratiskt. Tjeckien leds för närvarande av en borgerlig allians, trots att Ano fick över 27 procent av rösterna. Anos ordförande Andrej Babiš är företagare och en av landets rikaste män, och har anklagats för otillbörligt gynnande av egna affärsintressen.

”Babisconi”

Den här sammanblandningen mellan politik och starka affärsintressen har gett Babiš öknamnet Babisconi efter den italienska motsvarigheten Silvio Berlusconi. Babiš popularitet har rasat efter anklagelser om förskingring av EU-medel, ekonomiska oegentligheter samt kidnappning av sin egen son(!). Anmärkningsvärt nog är partiet Ano ändå uppe på 33 procent i opinionsmätningarna. Tjeckiens tredje största parti är det ultranationalistiska, invandringsfientliga och EU-kritiska Svoboda a přímá demokracie, SPD, (Frihet och direktdemokrati) som har tre platser i EU-parlamentet och ingår i de högerradikalas egen grupp Identitet och Demokrati. 

Att högerradikala partier har blivit så stora gör att vi fått lov att revidera mycket av det som tidigare ansågs gälla.

Det starkaste högerradikala partiet i Baltikum hittar man i Estland där Ekre suttit i parlamentet sedan 2015 och har haft stöd av uppåt var fjärde väljare i vissa opinionsmätningar. Utöver en nationalkonservativ, invandringsfientlig och EU-skeptisk inriktning kämpar partiet för direkt demokrati, alltså fler folkomröstningar liknande det system som tillämpas i Schweiz (där högerradikala Schweiziska folkpartiet har en stabil position som landets största parti). Ekre försöker även uppmuntra ester att föda fler barn för att stärka den estniska inriktningen på befolkningen. Partiet fick 18 procent i valet 2019 och har en representant i EU-parlamentet som ingår i gruppen Identitet och Demokrati. 

Mer EU-positiva

Att högerradikala partier har blivit så stora gör att vi fått lov att revidera mycket av det som tidigare ansågs gälla. De sågs förr som tillfälliga uppstickare, men numera har många av partierna en lång historia. Tidigare påstods det ofta att de alltid förlorade på att få makt eftersom de spelade så mycket på att framställa sig som den ständiga och enda oppositionen. Men i Italien har sådana här partier regerat längre än några andra partigrupper på senare år och numera vet vi också att även om maktinnehav kan straffa sig i det korta perspektivet kan de ändå resa sig och återvända med förnyad kraft, som i Finland. Det har också sagts att stormiga tider med stora problem får människor att gå tillbaka till de traditionella partierna som anses tryggare. Den tesen motbevisas enkelt av partiernas nuvarande styrka trots rådande världsläge och säkerhetspolitiska hot. 

Frågor där de ofta varit överens är motstånd mot sanktioner mot Ryssland, försök att få till ett förbud mot minareter och att stoppa Turkiet från att komma med i EU.

Tidigare var partierna emot EU och andra gränsöverskridande samarbeten. Numera är de ofta mer positiva till EU vilket hänger samman med att de fått mer att säga till om där. En annan faktor är att erfarenheterna från brexit avskräcker. Hellre stanna och försöka förändra EU inifrån. Men frågan om att lämna EU kan poppa upp när man minst anar det, som när SD plötsligt började diskutera swexit igen på de senaste Landsdagarna i november 2023 på initiativ från ungdomsförbundet Ungsvenskarna. 

Grupp som samlar många

De högerradikala partierna är långt ifrån överens om allt och samarbetar mest i enstaka frågor, huvudfokus är alltid utvecklingen i det egna landet. Men detta kan förstås ändras om de blir ännu starkare. Frågor där de ofta varit överens är motstånd mot sanktioner mot Ryssland, försök att få till ett förbud mot minareter och att stoppa Turkiet från att komma med i EU (en hjärtefråga generellt är att minska islams utbredning i Europa). Partierna vill också bromsa överstatlighet i alla former och ser helst ett maktlöst EU som lämnar mer åt länderna själva. 

Det dröjde länge innan de fick en egen stabil grupp i EU. Jean-Marie Le Pen försökte många gånger men allianserna blev sällan långlivade. Numera finns Identitet och demokrati som samlar några av de mer profilerade partierna som italienska Lega, franska Nationell samling (Rassemblement National, tidigare Front National), FPÖ, Dansk Folkeparti, Alternativ för Tyskland samt belgiska Vlaams Belang. Övriga liknande har hamnat i till exempel den konservativa gruppen ECR, där SD valt att sitta, som domineras av polska Lag och rättvisa. Där sitter även Italiens bröder vars ledare Giorgia Meloni är premiärminister sedan oktober 2022. 

Högerradikala partier har väljare som generellt bryr sig mindre om EU. Men det har ändå hänt att partierna skrällt och blivit betydligt större i EU än i nationella val.

Ungerska Fidesz satt fram till 2021 i den konservativa och kristdemokratiska gruppen EPP med de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna, men kritiken växte mot ett parti som orienterat sig allt länge bort från rättsstatliga principer. Fidesz ledamöter har bjudits in till Identitet och Demokrati men de har valt att förbli grupplösa. 

Svårt med prognos

Det är svårt att ställa prognoser för EU-valet eftersom färre röstar och människor ibland röstar olika i olika val. Men de senaste nationella valen och opinionsmätningarna kan ändå ge en fingervisning om hur EU-valet slutar. Högerradikala partier har väljare som generellt bryr sig mindre om EU. Men det har ändå hänt att partierna skrällt och blivit betydligt större i EU än i nationella val. Ibland lockar de väljare från andra partier som håller med i enstaka sakfrågor, som minskad invandring eller motstånd mot överstatlighet. 

Det är också svårt att veta vad högerradikala partier tänkt sig att använda EU-parlamentet till framöver, utöver att försöka mjölka ut maximalt med EU-pengar till de egna partiernas nationella verksamhet. Stödet till Ryssland har varit mindre öppet sedan attacken på Ukraina. Bland de frågor som de gemensamt intresserar sig för framstår flyktingpolitiken som det viktigaste. Klimatfrågan och andra miljöfrågor växer i betydelse och partierna skulle kunna åstadkomma mycket skada om de satte tryck bakom att gå emot stora satsningar på det området. 

Fotnot: Beräkningar av väljarstödet i opinionsmätningarna är plockat från sajten Politico. Det är en sammanvägning och opinionsmätningar måste förstås alltid tas med en viss nypa salt.