Framtiden har alltid varit en projektionsyta för samtiden. Utifrån nuet skapar vi bilder av den. Därför är dagens framtidsbilder apokalyptiska. Men det finns hopp. Det skriver Herman Geijer.
Klimatförändringar, krigshot, bankkollapser, en extremhöger som allt mer sätter dagordningen och skenande inflation. Listan kan göras betydligt längre. Det är mörka moln som tornar upp sig efter 1990-talets optimism om att de liberala demokratierna skulle lösa alla våra problem. Francis Fukuyama proklamerade ”historiens slut” när muren föll och allt skulle bli bättre. Det blev inte så, kan vi konstatera och kanske har vi istället kommit till ”Slutet på historiens slut”. Ungdomar kämpar med att hitta hopp om framtiden. Kanske till och med hopp om en framtid överhuvudtaget? Det är talande att den nyaste klimatrörelsen heter just Ta tillbaka framtiden.
Framtiden har alltid varit en projektionsyta för samtiden. Utifrån nuet skapar vi bilder av framtiden. Därför var 1950 och 60-talets framtidsbilder fyllda med rymdresor och teknikutveckling. Därför är dagens framtidsbilder apokalyptiska. Och enligt en artikel i Nature från januari 2023 har de stora framstegen inom vetenskapen stannat av. Forskning handlar istället om att reproducera med små variationer. Till och med vetenskapen har förlorat sin visionära kraft. Även realpolitiken verkar framförallt vara intresserad av att blicka bakåt på glansdagar vi haft istället för att tänka att vi kan få något annat. Vad är det som gör att vi inte förmår att skapa positiva bilder av framtiden i en tid när vi så gärna vill ha det?
Håller hoppet på att lämna oss?
Framtiden har alltid varit oviss, men idag är den det mer än någonsin. Alla dystra scenarion, från Artificiell intelligens till klimatkatastrofer, gör det svårt att orientera sig i vad som kan hända. Men det blir också svårare att hitta hopp. För varje potentiell lösning verkar skapa nya problem.
I den grekiska mytologin gav Zeus en låda som absolut inte fick öppnas till Pandora. Men i sin mänsklighet följde hon raden av andra människor (Eva, Saul, Lots fru etc) som i religiösa berättelser låtit nyfikenheten styra och öppnade den förbjudna lådan. All ondska flödade ut, men hon stängde innan den var tömd. Det som fanns kvar i lådan var hoppet. Det enda som kunde få människan att härda ut inför världens ondska. I berättelsen symboliserar det att hoppet aldrig lämnar människan. Men kanske håller det på att lämna oss. De senaste åren har det kommit fler och fler böcker om att just sluta hoppas. Roy Scrantons Att lära sig dö i antropocen – reflektioner över en civilisations slut är ett exempel.
I boken argumenterar Scranton för att vi ska släppa hoppet. Det är kört, och vi kan lika gärna acceptera det på samma sätt som att vi mår bra av att acceptera vår egen dödlighet.
I boken argumenterar Scranton för att vi ska släppa hoppet. Det är kört, och vi kan lika gärna acceptera det på samma sätt som att vi mår bra av att acceptera vår egen dödlighet. Det är då vi kan börja leva. Och visst finns det poänger i det Scranton skriver – något som också till exempel uppmärksammas inom psykologin det senaste decenniet med Acceptance and Commitment Therapy (ACT). Vi låter en del saker vara för att vi inte kan förändra dem, och fokuserar på vad vi kan göra. Det här hade ju varit ett helt okej sätt att resonera på om det var så att framtiden var binär. Att klimatkris, artdöd och förstörda ekosystem är ett av eller på, och inte ett kontinuum av ”ganska dåligt” tills slutet nås för för människoarten- om de absolut värsta (och mer spekulativa) scenarierna slår in. För Scranton verkar det lättare att lära sig dö än att lära sig kämpa. Det är utan tvekan lätt för världskända författare med sitt på det torra att tänka så. Det är i första hand inte de som drabbas av konsekvenserna. Kriser slår olika. De rika har alltid en tendens att klara sig bättre än andra.
Men Scranton har rätt i en del av det han säger. Mänskligheten (eller rättare sagt den rika delen av världen) har klampat över några av de planetära trösklarna och lämnat ett holocen, en förhållandevis stabil period, bakom sig. Världen har förändrats av människans aktivitet och vi har trätt in i antropocen (eller kapitalocen som det ibland kallas). Det kommer att eskalera så länge vi fortsätter släppa ut koldioxid i den utsträckning vi gör, utarmar ekosystemen och skövlar naturområden som leder till att arter utrotas. Samtidigt måste vi känna hopp om att kunna ha en dräglig tillvaro. Acceptans och kamp kan och måste förenas.
Att engagera sig skapar hopp
I Joanna Macys och Chris Johnstones bok Aktivt hopp – Att möta vår tids utmaningar utan att bli galen skriver de om hur det går att hitta hopp i ovissheten. Macy och Johnstone menar att det går att se livet som en berättelse där du är protagonist – du vågar ta risker, möta motgångar och sedan tillsammans med andra övervinna hindren. Ovissheten är idag en av fienderna, den kan leda till att det blir svårt att veta vad som bör göras och i den osäkerheten inte göra något alls. Men det kan också finnas något viktigt i ovisshet eftersom ovissheten är öppen. Den kan få oss att våga agera på nya sätt för att kunna hitta något bättre. Det ser vi i dagens klimatrörelse som på många sätt börjat diskutera metoder. Till exempel har brittiska Extinction Rebellion nyligen gått ut med att de ska sluta med gatublockader och Återställ våtmarkerna har tonat ned fokus på blockader av stora vägar.
Den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman menade att det är just motgångarna som gör att vi mår bra. Lycka är inte att få det man vill, det är att överkomma hindren för ett större mål. Och frågan är om inte hoppet också finns där? I att göra saker med andra för att förbättra situationen du befinner dig i.
Det aktiva hoppet kommer bara genom att du arbetar tillsammans med andra mot ett mål du vill uppnå.
Att se sitt liv som en berättelse kan låta som liberalt trams. Men det finns ändå en poäng i det. Genom att se ditt liv som en berättelse är det lättare att ta ett helikopterperspektiv på vad du egentligen vill åstadkomma och inte fastnar i vardagens lunk. För hoppet finns i förändringen, att allt inte behöver göras som det görs nu. Nuet kommer ju att förändras och antingen ställer du dig passiv till det eller så kan du försöka tänka på hur du vill hantera en oviss framtid redan nu.
Det handlar om att känna att vi kan kontrollera vår omgivning och hur vi har det. Frågan är om det inte är det som de som organiserar sig i olika klimat- och framtidsfrågor gör. De försöker ta kontroll och driva politiska frågor. Att ta risker och engagera sig med andra skapar ett hopp som är aktivt. Ett aktivt hopp är alltid kombinerat med kollektivt görande. Ensamhet och isolering föder aldrig hopp. Tvärtom. Det som Pandora lyckades hålla kvar i lådan föds i agerandet.
För hopp är inte en känsla som andra känslor. Det är snarare som motivation, något som går att träna upp. Hopp är inte heller att tänka positivt – även om det ibland kan vara bra att kunna göra det. Det är inte att se vad andra gör och tänka att det räcker. Det aktiva hoppet kommer bara genom att du arbetar tillsammans med andra mot ett mål du vill uppnå. Det är också det som får människor att må bra, får oss att kunna leva med att vi sågar av grenen vi sitter på. Hopp är smittsamt, lika smittsamt som hopplöshet. Den amerikanska journalisten och författaren Rebecca Solnit uttrycker det bäst: ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” I kollapskretsar benämns det ofta som hopium, alltså hopp och opium – något som ger tröst men inte löser några som helst problem.
De mörka molnen kommer inte att försvinna av sig självt. Men ibland kan en solstråle skina igenom. Hopp. En dröm om något annat. Och det kan ge oss liv. Det kan vara att delta i en klimatprotest, en strejk eller organisera en festival. Det är de här kunskaperna och erfarenheterna vi måste skapa för att kunna hantera framtiden. För kamperna kommer aldrig att ta slut, historien har möjligen ett slut, men det är inget vi människor kommer att skriva om. Livet och hoppet är en ständig rad av motgångar som vi måste överkomma. Då handlar det om att lära sig leva, snarare än att lära sig dö som Scranton skriver. För att lära oss leva måste vi lära oss kämpa, även om det kan kännas hopplöst.
Myndigheterna ställer ibland frågan ”Skulle du klara dig när krisen kommer?” eller ”Hur länge skulle du klara dig om krisen kommer?”. Det är mer relevant att ställa frågorna: Vem vill du vara när krisen kommer? Vem är du i berättelsen om kriserna? För om du vill vara en som gör gott, behöver du vara förberedd. Du behöver kunna organisera dig tillsammans med andra. Kriserna är nu. Vem är du?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
