ESSÄ. När Svenska Akademien i dag håller vårens avslutande sammankomst borde Horace Engdahl begrunda sitt ifrågasättande av de kvinnor som vittnat om sexuella övergrepp av en till Akademien närstående man. Engdahl har nämligen själv skrivit om kvinnors vittnesmål på ett sätt som står i strid med detta ifrågasättande, menar forskaren och författaren Marie Hållander.
Hur kan vi veta om vittnenas berättelser är sanna? Hur ska vi lyssna på vittnesmål om våld, sexuella trakasserier och övergrepp? Frågorna är relevanta att ställa i relation till alla de vittnen som trätt fram under #metoo, i öppna såväl som slutna forum på sociala medier, men också bland nära och kära, i mejlväxlingar mellan vänner.
Frågorna kan också ställas i relation till den pågående krisen i Svenska Akademien och till vad akademiledamoten Horace Engdahls uttalanden i Nordegren & Epstein i P1. I programmet kommenterade han krisen och de mest uppmärksammade vittnesmålen i #metoo, av kvinnor som i Dagens Nyheter vittnade om övergrepp som en viss kulturprofil ska ha begått. Bland annat sa Engdahl:
“Det framfördes ett antal anklagelser av ett antal vittnen varav ett stort antal var anonyma vilket ju ytterligare är en egendomlig och lite märklig omständighet som är främmande för svensk rättstradition tycker jag och som gjorde det ytterligt svårt att ta ställning till allvaret och sanningshalten i vittnesmålen […]”
Engdahl säger också i intervjun att det varit en dålig krishantering inom Akademien och att det uppstått en allt djupare oenighet, där ”det visade sig att krishanteringen skapade en kris som egentligen var mycket större än det ursprungliga problemet”.
”Hur får en kvinna en manlig publik att förstå vad hennes kropp har varit utsatt för i en kultur som inte tar kvinnors mänskliga rättigheter på allvar?
(Horace Engdahl, 2002)
Engdahl uttrycker en reservation mot sanningshalten och allvaret i vittnesmålen. Han verkar dessutom döma ut bevisvärdet i vittnesmålen, framför allt i relation till de anonyma rösterna. Dessutom säger Engdahl att det som vittnena vittnade om – alltså våldtäkt, övergrepp och sexuella trakasserier – var långt ifrån så allvarligt som den kris som senare har uppstått.
Utifrån sett framstår detta som ytterst provocerande, men också symptomatiskt. Patriarkalt våld är så normaliserat, är en del av att vara kvinna, att det inte framstår som allvarligt: ”Vivör-liv är ingenting olagligt, och att uppvakta kvinnor är inte alltid impopulärt”, säger Engdahl i samma intervju.
Enligt uppgifter ska Engdahl också ha försökt stoppa den advokatutredning som Akademien tillsatte i november 2017. En utredning som enligt pressmeddelandet ”visar att oacceptabelt beteende i form av oönskad intimitet har förekommit, vilket dock inte var allmänt känt i Akademien”. Sanningshalten i de vittnesmål som kom fram var alltså så skör att de i sin tur kanske rent av inte skulle lett till en utredning.
Vad betyder detta? För att återgå till frågan: Hur kan vi veta att det som vittnena talar om är sant?
Svaret på den frågan är: Det kan vi inte.
Det är lätt att misstro ett vittnesmål. Det är lätt att slå hål på ett vittnesmål och säga: Den och den saken stämmer inte. Den och den saken förefaller orimlig.
Jag själv kallar vittnesmålet utifrån denna skörhet i min avhandling Det omöjliga vittnandet för en omöjlighet (Eskaton, 2017), eftersom det är flera saker som gör det svårt att vittna: minnet, perceptionen, språket, orättvisor och så vidare. Att ett vittnesmål är epistemologiskt skört – det vill säga, kunskapsmässigt skört – hämtar jag från filosofen Jonathan Adler. Trots denna omöjlighet kan vittnesmålen läsas som en etisk röst.
Det är svårt att inte läsa detta profetiskt. Engdahl ställer en fråga som han i dag också bör ställa till sig själv.
Ett annat svar på frågan om ”vi kan ta ställning till allvaret och sanningshalten” i vittnesmålen, kan sökas i en text som Horace Engdahl själv har skrivit om vittnesmål.
I ”Philomela’s Tongue, Introductory Remarks on Witness Literature” i Witness Literature (2002), behandlar Engdahl vittneslitteratur. Han ställer där frågan, och i skenet av det som hänt så är det svårt att inte läsa detta profetiskt, att Engdahl där ställer en fråga som han i dag också bör ställa till sig själv:
”Hur får en kvinna en manlig publik att förstå vad hennes kropp har varit utsatt för i en kultur som inte tar kvinnors mänskliga rättigheter på allvar? Det verkar så trivialt, de förstår inte vad hon menar. Kroppen mumlar märkligt, likt Filomelas skadade tunga.” (Översatt till svenska från det engelska originalet.)
Engdahl fångar här en annan aspekt av vittnesmålet som filosofen Miranda Fricker kallar för epistemologisk orättvisa. En orättvisa som inte bygger på vittnets förmåga att berätta, tala, utan snarare på att samhället, makten, läser de vittnesmål som träder fram på olika sätt och ger dem skilda kunskapsmässiga värden.
Vittnesmål får olika tyngd beroende på vem som vittnar, vilket synliggörs i relation till mottagandet av konstnären Anna-Karin Bylunds brev, sänt till Svenska Akademien för över 20 år sedan, om den omnämnda kulturprofilen. Ett vittnesmål som inte ansågs vara värt att lyssna till, inte heller gå vidare med. Som också misstänkliggjordes som osant av Sture Allén. Olika vittnesmål värderas helt enkelt olika, vilket kan ha många orsaker. ”Att vittna utan att någon svarar skapar en känsla av klaustrofobi”, säger Bylund i en intervju. Vilket är förståeligt; för att ett vittnesmål ska kunna bli komplett måste det också få ett svar. Något som Bylund inte fick.
I Engdahls text behandlas litteratur som på ett eller annat sätt vittnar om våld, om förintelse, om krig. Han börjar med Ovidius Metamorfoser och berättelsen om Filomela, som blir bortförd och våldtagen av Tereus. Fylld av skam ber Filomela Tereus att döda henne, men i stället tar han fram ett svärd, binder hennes armar och drar ut hennes tunga och skär av den. Hon kan därmed inte längre tala och berätta om vad som har hänt.
Men Filomela, som blev fången och tystad genom sin avskurna tunga, väver sin berättelse om våldtäkten av en tråd i purpur om och berättar genom den sin historia till sin syster, som dessutom är gift med Tereus. Hämnden är rå, blodig och smärtsam.
Det finns möjlighet att ställa andra frågor än: Är detta sant?
Filomelas berättelse fångar dubbelheten, som också #metoo talar om: först övergreppet, sedan tystnadskulturen. Ida Östenberg skriver hur #metoo också ”kan ses som ett avtäckande av Filomelas väv, i vilken övergreppen till slut synliggörs och kan tas på allvar, både av offren själva och i det allmänna medvetandet”.
I Ovidius berättelse är vittnesmålet och hämnden systrar, skriver Engdahl. En koppling som är ny för mig, framför allt kanske för att jag har läst vittnesmålet som syster till rättvisan och till rättfärdigandet. Men var går gränsen?
Engdahl är väl bevandrad i de filosofiska förståelserna om vittnesmål som behandlats under 1900-talet. Bland annat hänvisar han till det komplexa med vittnesmål – att de är, som Paul Ricoeur skriver, ett samhälleligt kontrakt, en funktion för sanning utan vilken språket och samhället inte skulle fungera. Vittnesmålen kan vara det enda som återstår från historiska händelser, från vissa verkligt lyckade missgärningar saknar vi vittnesmål och därmed är dessa händelser för evigt glömda.
Vittnesmålen står mellan minne och glömska, mellan då och nu, mellan de levande och de döda.
Litteratur är en sak, vittnesmål är en annan, och de är inte alltid förenliga. I litteraturen tillåts vi ljuga, i vittnesmålen finns ett sanningsanspråk nedlagt. I relation till denna skillnad mellan litteratur och vittnesmål skriver Engdahl: ”I revolten mot förklaring är vittnesmål och litteratur enade.” (Översatt till svenska från det engelska originalet.) Det finns alltså ett motstånd mot begripligheten – både i litteratur och inför vittnesmål.
Med andra ord: vi kan inte veta vad som hänt. Det är också därför Engdahl, genom att hänvisa till Shoshana Felmans och Dori Laubs berömda verk Testimony (1991), svarar själv på frågan i sin text, huruvida kvinnor kan bli trodda genom sina vittnesmål, med orden: ”För att ett band ska kunna återskapas mellan offren och mänskligheten, måste de kanske mötas i denna brist på förståelsen av vad som egentligen har hänt.” (Översatt till svenska från det engelska originalet.) Vittnesmål är en kunskapsmässig omöjlighet. Men det finns en möjlighet att mötas i bristen på förståelse, menar Engdahl.
Det finns också, som Giorgio Agamben påminner mig om, möjlighet att ställa andra frågor än: Är detta sant? Vi har till exempel möjligheten att ställa oss frågan: Vad ger du mig auktoritet att göra? Frågan ska framför allt läsas som en etisk uppmaning. En uppmaning till att lyssna till de röster som vittnar om det som hänt. Men också en uppmaning till att handla utifrån det. Frågan kan ställas i relation till alla de vittnesmål som framträtt under #metoo: vad manar dessa vittnesmål oss att göra? Att Engdahl, och de andra kvarvarande ledamöterna av Svenska Akademien, också kan ställa sig den frågan är underförstått.
Det är tydligt att Engdahl år 2002 verkade vara inne på det många filosofer och humanister pekat på: vittnesmålens kunskapsmässiga skörhet må vara där, men vittnena kan tala en sanning som är större än detaljerna. Det hindrar oss därför inte från att mötas i denna brist på förståelse av vad som egentligen hänt. Andra saker kan värderas högre, såsom rättvisan och rättfärdigandet.
Att Engdahl nu, nästan femton år senare, inte kommer till samma förståelse är också tydligt. Tvärtom upprepar han i en SVT-intervju: ”Vi vet ännu inte vad som har förevarit i [kulturprofilens] privatliv”.
Hur detta ska tolkas är svårt att säga, förutom det uppenbara: det finns andra saker på spel som är viktigare än att lyssna på det som kvinnorna har vittnat om. Engdahl har talat med kluven tunga.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
