ESSÄ. Mellanårsvalet i USA den 8 november blev en varningsklocka inför presidentvalet 2020. Trots att Demokraterna fick 12 miljoner fler röster har Republikanerna strukturella fördelar som hotar hela systemet.
Förra veckan hölls det första mellanårsvalet med Trump i Vita huset. Stora delar av de folkvalda församlingarna valdes, både på delstatsnivå och federalt, och i synnerhet vad gäller den tidigare även många höga politiska befattningar. Federalt handlade det om representanthuset samt en tredjedel av senaten.
Förhandstipset var att Demokraterna tryggt skulle återta representanthuset och bryta en åtta år lång svit med republikaner vid rodret där, medan senaten skulle förbli i republikanska händer. Så blev också fallet.
Ytligt sett kan resultatet ge ett blandat intryck, vilket initialt också tillåtit samtliga parter att utropa sig till segrare. Demokraternas intrång i kongressen sätter punkt för Republikanernas dominans i kongressen – och det kommer att märkas. Differensen i röster räknat borde ses som en jordskredsseger, hela 7 procent skiljde Demokraterna från Republikanerna i representanthuset.
Här är en demokratisk mardröm mycket nära.
Samtidigt är utökningen av senatsmajoriteten av stor vikt för Trump och Republikanerna och Trump har inte fel när han kallar just det en historisk händelse, även om anledningarna är komplicerade. På delstatsnivå återtog demokrater åtskilliga guvernörsposter även om en majoritet av dem fortfarande är i republikanska händer.
För demokrater blandas enastående framgångar med bittra förluster. I Colorado, Arizona och Kansas blir styret nu demokratiskt, och rekordmånga kvinnor, inte minst från minoritetsgrupper, tog sig in de folkvalda församlingarna. Men i Texas och Ohio grusades demokratiska förhoppningar. I Florida var både guvernörs- och senatorsval så jämna att en omräkning kommer ske.
Det är ett resultat som med stor säkerhet kommer att ha betydelse. Med representanthuset i demokratiska händer får Demokraterna nu både möjlighet att kraftigt bromsa Trumps politiska program och dessutom kontroll över både en rad olika kommittéer (utskott) och en kraftfull granskningsapparatur som de lär rikta mot Vita huset.
Att Republikanerna stärker sin majoritet i senaten betyder att de, å sin sida, får lättare att godkänna de personer presidenten nominerar till olika höga poster, exempelvis gäller detta domare till Högsta domstolen. Och här är en demokratisk mardröm mycket nära. Trump har redan tillsatt två domare och för bara några dagar sedan föll den 85-åriga Ruth Bader Ginsburg och bröt flera revben. Kan hon inte sitta kvar i Högsta domstolen kan Demokraterna helt förlora inflytande i den instansen för årtionden framöver.
En konklusion man kan dra är att det för demokrater finns all anledning till oro inför presidentvalet 2020. Trump verkar ha tappat stöd från vissa grupper, i synnerhet välutbildade och vita förortsbor som kanske är konservativt lagda men har svårt för Trumps manér. Men, i stort är hans koalition intakt. Bland sina anhängare kan presidenten inte göra några misstag.
En annan slutsats är att den amerikanska demokratin är svårt hotad och att det finns goda skäl till oro för den, även på kort sikt. Det handlar om Trump själv, det Republikanska partiets utveckling och strategi, radikaliseringen av högerpressen och grundläggande problem i den amerikanska demokratins struktur. Dessa faktorer drar för tillfället åt samma håll.
Republikaner åtnjuter strukturella fördelar som hotar hela systemet.
Om röster varit avgörande hade detta val som sagt varit en jordskredsseger för Demokraterna. Republikaner åtnjuter nu strukturella fördelar som hotar hela systemets integritet, och legitimitet. Detta är knappast någon slump. Dessutom blir Trump en allt mer auktoritär figur. Den flagranta rasismen och antisemitismen, konspirationsteorierna, uppvigling till våld och ständiga attacker på demokratiska institutioner och den fria pressen har blivit vardag. Exempelvis har Trump, med anledning av att omräkningar utlösts i Florida, i stället för att uttrycka lojalitet mot demokratin som sådan och mana till lugn, valt att underminera processen och twittra grundlösa anklagelser om valfusk.
Den amerikanska högern har låst in sig i ekokammaren och varken vill, eller kan, hitta ut. Trump, det Republikanska partiet och högermedierna har slutit sig kring sig själva och verkar nu allt snabbare sjunka ner i något som rättmätigt kan kallas fascism. Varningsklockorna borde dåna.
Att Demokraterna tappade senatorsstolar handlar delvis om otur. Av den tredjedel platser där det fanns möjlighet till ett partiskifte tillhörde de flesta demokrater. Men senaten som helhet är kraftigt viktad till fördel för glest befolkade delstater. Enligt rådande system får varje delstat två senatorer, oavsett antalet invånare. Detta ger Republikanerna en stor fördel i rådande politiska miljö. Demokraterna förlorade tre platser i senaten trots att det räknat i totalt antal röster var 12 miljoner fler som röstade på demokratiska kandidater.
Trump rev av skynket och exponerade maskineriet.
Häri finns en av de stora farorna för demokrater i framtiden. Detta system i kombination med en allt mer geografiskt polariserad befolkning kan göra senaten i praktiken ointaglig för demokrater. Liknande problem uppstår i presidentval där ett elektorskollegium är inkilat mellan väljare och president och ger liknande fördelar för republikaner. Trump själv intog som bekant presidentposten med en minoritet av rösterna.
I representanthuset är det andra faktorer som blir avgörande. Konstfullt uppritade valdistrikt (så kallad ”gerrymandering”), en konsekvens av en nogsam planering genomförd av republikaner i början av innevarande årtionde, har gjort att Demokraterna denna gång var tvungna att samla en majoritet av röster med en marginal på nästan 6 procent för att få en majoritet i representanthuset. Snart ska valdistrikten åter ritas om och här spelar delstatsguvernörerna en central roll. Det är just av denna anledning resultatet av röstomräkningen i Florida, en notorisk så kallad “swing state”, kan få så stor betydelse för hur framtiden ser ut.
Högermedierna, i synnerhet Fox News och Breitbart, har ett stadigt grepp om väljare som identifierar sig som republikaner. Men även om presidenten, som tillbringar åtskillig tid framför olika nyhetssändningar på Fox. I dessa kanaler – de är de mest populära nyhetskällorna inom den amerikanska högern, men ingalunda de mest extrema – sprids öppet ofta rena konspirationsteorier. Ett färskt exempel gäller de rörbomber som för ett par veckor sedan postades till framstående demokratiska politiker och andra kritiker av Trump.
Omedelbart började spekulationerna på högerkanten om att det förmodligen handlade om en ”false flag operation”, eftersom man antydde att det var demokrater som postat bomberna för att smutskasta republikaner före valet. De halsbrytande bortförklaringarna slutade inte ens när mannen bakom bomberna, Cesar Sayoc, kunde gripas och det snabbt kunde konstateras att han var en mycket hängiven anhängare av den sittande presidenten. Såg inte ”Make America Great Again”-klistermärkena på Sayocs bil väl nya ut? Kanske hade någon demokrat planterat dem?
Den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen har upprepade gånger pekat på likheten mellan Putin och Trump i just detta avseende. Båda befinner sig i ett slutet och självförstärkande informationssystem.
Partiet bedriver inte, eller står för, något program eller någon tanke som är ämnad att lösa konkreta samhällsproblem.
Vad gäller det parti Trump företräder uppfattades han först som en anomali och mötte visst motstånd från etablissemanget. Detta motstånd är i princip helt utraderat nu och partiet har helt och fullt omfamnat Trump. Att detta trots allt har gått enkelt beror sannolikt på att partiet redan innan Trump i princip upphört att fungera som en politisk organisation i konventionell bemärkelse. Trump innebar för Republikanerna främst en kosmetisk förändring. Partiet bedriver inte, eller står för, något program eller någon tanke som är ämnad att lösa konkreta samhällsproblem. Republikansk politik har i stället helt och fullt reducerats till en av sina komponenter: maktkampen. Själva innehållet i politiken är som bäst sekundärt. Partiet har gjort ett strategiskt val där grupptillhörigheten är allt överordnad och det kitt som håller koalitionen samman. Och än så länge fungerar det. Brustna löften, kappvänderi och rena lögner har inte straffat sig. Tidigare har republikaner försökt skyla denna praktik men Trump rev av skynket och exponerade maskineriet. Inte heller det spelade någon roll.
Det är vidare värt att notera att den politik som i allmänhet förknippats med republikaner – nedmontering av allmännytta, sjukvård och regleringar, samt skattesänkningar för välbärgade och företag – på sina egna meriter saknar brett stöd i befolkningen. Trump själv vann genom att i sin kampanj mer eller mindre överge just denna politik. I praktiken har han därefter givetvis genomfört just en sådan politik, men poängen är att Trump och republikaner här verkar ha dragit samma slutsats: det spelar ingen roll och i värsta fall kan man alltid ljuga. I det hav av lögner Trump regelbundet hasplade ur sig innan mellanårsvalet var en att hans gränsmur nu är finansierad.
Republikanernas inflytande, argumenterade han, står i direkt negativ proportion till hur många som röstade.
Så i stället för en politik med ett för väljare urskiljbart innehåll har Republikanerna satsat på grupptillhörighet. Men det räcker givetvis inte. Den andra viktiga komponenten i denna strategi går ut på att begränsa olika väljargruppers inflytande i allmänna val. Och detta är ingenting nytt. Paul Weyrich, grundare av den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation, sade i ett känt uttalande från 1980 att det inte låg i Republikanernas intresse att maximera antalet röstande. Partiets inflytande, argumenterade han, står i direkt negativ proportion till hur många som röstade. Konklusionen? Att med alla medel försöka begränsa rösträtten och obstruera typiskt demokratiska grupper, i synnerhet svarta, i deras försök att delta i den demokratiska processen. Weyrich är ett av de mer flagranta exemplen (hans anmärkningar finns på Youtube för den som själv vill höra), men han var varken först eller sist.
Richard Nixon införlivade i det Republikanska partiet sydstatsdemokrater som var emot de lagar om skydd av medborgerliga rättigheter för svarta som infördes under 1960-talet. Ronald Reagans “krig mot knark” bör förstås som en politik framför allt riktad mot svarta. Newt Gingrich, som 1994 intog talmansposten i representanthuset efter Bill Clintons första och förödande mellanårsval, gjorde detta med en strategi uttryckligen inriktad på att, som McKay Coppins skriver i The Atlantic, behandla politiska konflikter som existentiella. Nationens själ är hotad och bara republikaner kan rädda det ”äkta” Amerika. Gingrich, som fortfarande är aktiv, sa bara häromåret att han hellre gick på väljarnas känslor än på fakta.
Den amerikanska högern har arbetat för att underminera demokratin under årtionden.
Mitch McConnell, den nuvarande majoritetsledaren i senaten, bör också sällas till denna dystra skara. McConnell utropade omedelbart efter Barack Obamas första seger 2008 att partiets främsta uppgift var att göra Obama till enperiodspresident. Det var just motståndet mot Obama som person som kom att definiera partiet, snarare än en konkret politisk eller ideologisk position. Förhandling, kompromiss och samförstånd blev en omöjlighet. Demokrater framställdes under kampanjen inför tisdagens val mer eller mindre rutinmässigt som förrädare, ibland i ordalag med tydliga antisemitiska undertoner.
Trump passar alltför väl in i denna långa historia och det är precis detta som gör situationen så oerhört farlig. Den amerikanska högern är inte demokratisk utan har i själva verket arbetat för att underminera demokratin under årtionden.
Problemet som det Demokratiska partiet, och demokratiska krafter i bredare bemärkelse, nu står inför går långt bortom en moraliskt bankrutt höger. Med tillsättandet, under kaotiska former, av domaren Brett Kavanaugh i Högsta domstolen har Trump och Republikanerna cementerat en konservativ majoritet i Högsta domstolen som inte lär ändras förrän tidigast om 15 år eller så. Och kanske långt senare. En sådan domstol kan effektivt obstruera en presumtiv demokratisk president efter 2020, även om denne skulle besitta trygga majoriteter i både representanthus och senat. Högsta domstolen kan upphäva lagförslag om den uppfattar dessa som konstitutionsvidriga.
Redan den förra konservativa majoriteten i Högsta domstolen gjorde åtskilligt för att försvaga den amerikanska demokratin genom en rad domslut. Begränsningar i kampanjfinansiering har rivits upp och mekanismer för att skydda minoriteters rättigheter monterats ned. Carol Anderson beskriver i sin bok One Person, No Vote i detalj hur detta hänsynslöst utnyttjats av republikaner under senare år. Den omfattande valdistriktsmanipulationen (tidigare nämnda ”gerrymandering”) är bara ett exempel. Till detta skall läggas nedlagda vallokaler i svarta områden, lagar om ID-kontroller utformade för att drabba minoriteter, utrensning av röstlängder och även ren förföljelse av demokratiaktivister.
En vit makt-rörelse som av många uppfattats som en marginalföreteelse har fått luft under vingarna.
Demokrater, i bred bemärkelse, står inför en svår utmaning, även om situationen efter valet är substantiellt bättre än innan. Under de två år Trump suttit vid makten har rasistiska och antidemokratiska tendenser som går långt tillbaka i den amerikanska politiska historien förstärkts och fått fritt spelrum. En vit makt-rörelse som av många uppfattats som en marginalföreteelse har fått luft under vingarna. Detta har redan haft förödande konsekvenser och åtskilliga liv har redan gått förlorade i Charlottesville förra året och häromveckan i Pittsburgh.
Hoppfullt är att Trump också galvaniserar ett demokratiskt motstånd. Men i vägen står ett dysfunktionellt politiskt system som befinner sig farligt nära en legitimitetskris. Klart är att detta: tisdagens val innebär att kampen om vilken sorts land USA bör vara fortsätter med oförminskad intensitet.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
