Hundra år av demokrati – och kampen för frihet fortsätter

ESSÄ. I morgon, den 17 december, är det hundra år sedan allmän och lika rösträtt för män och kvinnor infördes i Sverige. Precis som då är demokratin nu trängd och auktoritära rörelser är på frammarsch. Svensk politik präglas återigen av låsningar och konflikter, skriver Håkan A Bengtsson.

Det förflutna kan – och bör – berättas från många olika perspektiv och infallsvinklar. Historiska framställningar befrämjas av att ifrågasättas, utmanas eller kompletteras.

I antologin Demokratins genombrott – Människor som formade 1900-talet formar tolv enskilda levnadsöden en mosaik som ger några betydelsefulla nycklar till förståelsen av den samhällsomvandling Sverige genomgick för hundra år sedan. Fokus ligger förstås på demokratifrågan, särskilt avseende de avgörande och dramatiska åren 1917 och 1918. Men bokens essäer och personporträtt ger också ledtrådar till vad som hände sedan, till varför Sverige blev som det blev. Urvalet har skett för att i någon mån spegla olika sfärer i och segment av det svenska samhället. Men också för att belysa hur dessa personers minne och arv lever vidare. Eller varför några av dem varit bortglömda eller förbisedda i historieskrivningen.

1918 var året då Sverige blev Sverige.

I sin bok om 1918 menar Per T Ohlsson att det var året då ”Sverige blev Sverige”. Särskilt centralt och avgörande var förstås beslutet rörande den allmänna rösträtten för män och kvinnor och de parlamentariska principernas seger. Men Sverige övergav då också den gamla filantropin när riksdagen klubbade en ny fattigvårdslag som slog fast samhällets ansvar för de nödställda. Den liberal-socialdemokratiska regeringen drev dessutom igenom en lagstiftning om åtta timmars arbetsdag.

Statsvetaren Agne Gustafsson påtalade i en uppsats i Bilden av Branting att på lång sikt var förstås den allmänna rösträtten det viktigaste resultatet av det politiska vägvalet i slutfasen av det första världskriget, som påskyndades av revolutionerna i Ryssland och Tyskland – och inbördeskriget i Finland. Men på kort sikt var det nog den förkortade arbetsdagen som rent påtagligt påverkade i vardagen för det stora folkflertalet: ”Många har berättat om vilken djup känslostämning som grep sinnena ute på arbetsplatserna, när fabrikspipan 1919 började blåsa klockan fem i stället för klockan sex på kvällen. Man fick en hel timma till skänks, något av en revolution.”

I en vidare kulturell och politisk mening satte en kulturradikal axel som en konsekvens av denna scenförändring i hög grad sin prägel på det svenska 1900-talet. Det liberal-socialdemokratiska samarbetet upplöstes visserligen efter demokratins införande.

Det var kungahuset, överklassen och högern som stretade emot demokratikraven.

Men högern förlorade under lång tid sin tidigare dominerande ställning. Inte minst i kulturella och hegemoniska termer. Det var kungahuset, överklassen och högern som stretade emot demokratikraven. En på folkrörelser baserad motoffentlighet flyttade fram sina positioner, med udden riktad mot överheten, statskyrkan, den rådande rättsordningen, ekonomiska magnater och ärftlig makt – det vill säga de personer och maktsystem som vrenskades och spjärnade emot folkliga krav på delaktighet och nydaning. Det var länge förliga ideologiska vindar för dem som vann striden om demokratin.

Agne Gustavsson lyfte fram ett talande vittnesmål om denna maktförskjutning i konungariket Sverige. När drottning Victoria efter ”en lång vistelse i Tyskland skulle återvända till Sverige, telegraferade hon och begärde två torpedbåtar som eskort till Sassnitzfärjan. Dåvarande sjöminister Palmstierna förklarade dock att det numera verkligen inte kunde gå för sig att komma med sådana önskemål! Sverige hade förvandlats.”

Men revolutionerna runt 1917 och det första världskrigets ragnarök framfödde inte bara en demokratisering. I Ryssland tog kommunistpartiet makten och klöv socialdemokratin i Sverige och den europeiska arbetarrörelsen kring frågan om demokrati och diktatur. Under efterkrigstiden var Europa under nästan ett halvt sekel delat av en synlig och högst reell järnridå.

I efterspelet till det första världskriget formades också nya politiska rörelser och ideologiska mutationer som hade våldet inristat i sin konstitution. Fascismen och nazismen frambringades av det moderna krigets förfärande erfarenheter, revolutionära emotioner och våldsupptrappningar. Samt av den ekonomiska förlamning och handlingsförlamning som följde efter börskraschen 1929. Världshistoriens värsta katastrofer och förbrytelser utspelades sedan på den europeiska kontinenten.

Sverige undkom andra världskriget – eller höll sig undan. Den neutralitetspolitik som stadfästes under första världskriget ägde bestånd och genom tur och skicklighet drabbades inte Sverige av något demokratiskt avbrott under den här epoken. Och med den industriella infrastrukturen intakt var det skördetid för svensk ekonomi under efterkrigstiden, som gick in i en sensationell och oöverträffad tillväxtepok. Redan på 1930-talet hade landet förvandlats till en modernistisk förebild i många delar av världen.

En medelväg mellan diktaturens kommunism och en obegränsad kapitalism.

Den amerikanske journalisten Marquis Childs bok Sweden: the Middle Way från 1936 skildrade ett land som skapat en ”kontrollerad kapitalism som fungerar”, en medelväg mellan diktaturens kommunism och en obegränsad kapitalism. Under lång tid var Sverige en symbol och förebild för progressiva krafter världen runt. Socialdemokratin och Volvo, marknadsekonomi och social omvårdnad, Borg och Abba, Palme och Wallenberg; den svenska modellen var i många avseenden en förening av motsatser.

Hundra år efter demokratins genombrott är det slående vilken remarkabel utveckling Sverige genomgick under 1900-talet. Sverige var ett av Europas fattigaste länder, sent industrialiserat, utvecklat och urbaniserat. Även demokratiseringen satt långt inne. Utifrån svensk horisont var 1900-talet ett stycke historia präglat av demokratisk stabilitet. Marquis Childs skrev att det i Sverige fanns en folkligt förankrad opposition mot totalitära stater oavsett om de framträdde i form av fascism eller kommunism. Välståndsutvecklingen kombinerades med välfärdsinstitutioner, ekonomisk utveckling med social omvårdnad. Sverige har legat högt upp vad gäller tillit och låg korruption.

Förvisso var landet inte någon utopi, i den mån idyller överhuvudtaget kan existera i den verkliga världen. Men jämfört med andra länder och samhällsmodeller toppade Sverige – och våra nordiska grannländer – olika slags internationella rankningar.

Demokratins genombrott kunde ske med fredliga medel, Sverige undvek revolution och omfattande blodsutgjutelse. Ja, demokratireformerna för hundra år sedan var i själva verket en kompromiss mellan höger och vänster. Första kammaren och kungahuset blev kvar. Men högern förlorade i huvudfrågan, den allmänna och lika rösträtten förverkligades.

Här synliggjordes och praktiserades en förmåga att kompromissa i avgörande lägen för att undvika katastrofer och förödande samhällskonflikter, ett slags pragmatism och insikt om att det ibland är bättre att acceptera en mindre framgång istället för vågspelet med en konflikt för djärvare mål, men där utfallet är mer osäkert. Det betyder inte att Sverige trollade bort intressemotsättningar eller klasskonflikter, utan snarare etablerade några formler och former för att hantera politiska och samhälleliga motsättningar; erfarenheten kunde också visa att en överenskommelse inte alltid behöver vara ett nollsummespel. Inte minst det slags konfliktpartnerskap som växte fram i arbetslivet och särskilt i form av det emblematiska Saltsjöbadsavtalet bar vidare den historiska erfarenheten.

Minoritetsregeringar är en anomali i många länder men har ofta mötts av en passiv acceptans i det svenska parlamentet.

Den svenska modellen var i grunden en historisk kompromiss mellan vänster och höger, politik och marknad samt arbete och kapital. På det politiska fältet går det att uppbåda otaliga exempel på detta slags kompromisser, kohandeln på 30-talet, samlingsregeringar och blocköverskridande samtal. Minoritetsregeringar är en anomali i många länder men har ofta mötts av en passiv acceptans i det svenska parlamentet.

Den engelske historikern Eric Hobsbawm myntade i Ytterligheternas tidsålder begreppet ”det korta 1900-talet” som började med krigsutbrottet 1914 och avslutades med Sovjetunionens upplösning 1991. På engelska är titeln mer spetsig och tydlig: The Age of Extremes: The Short Twentieth Century, 1914–1991.

Det är lätt att identifiera de stora omvärldsförändringar som ligger bakom oss de senaste decennierna efter att det korta 1900-talet tog slut. Det kalla kriget upphörde och kommunismen löstes upp. Globaliseringen och den ökade rörligheten har begränsat nationalstatens suveränitet. Den finansiella kapitalismen har i vår tid skapat en ny ekonomisk osäkerhet med omvälvande och återkommande kriser, samtidigt som världen genomgått en enorm ekonomisk utveckling inte minst i de tidigare så kallade utvecklingsländerna.

Sverige har varit medlem i Europeiska unionen i över 20 år. Den har under denna tid tagit flera kvalitativa språng: EMU, den inre marknaden, fördjupning av samarbetet, Schengen och utvidgningen. Vi befinner oss mitt inne i den fjärde industriella revolutionen eller i ett digitalt epokskifte. Klimatförändringar ställer vidare existentiella frågor till vår generation.

Sverige har i detta globaliseringens tidevarv haft 20 år av ökade reallöneökningar för nästan alla, den privata konsumtionen har ökat mer än den offentliga. Samtidigt påminner förmögenhetsfördelningen numera allt mer om hur det såg ut i Sverige före den moderna välfärdsstaten. Inkomstskillnaderna var som minst i början av 1980-talet.

Allt detta har skapat en motreaktion mot globaliseringen runt om i världen och även i Sverige, inte minst i form av högerpopulistiska rörelser och partier. Sveriges partiväsende är statt i snabb förvandling. Detta är en viktig förklaring till att den kulturradikala axeln i svenskt samhällsliv blivit svagare och kulturkonservatismen har återvänt till den stora politiska skådeplatsen.

Några hävdade till och med att ”historien hade tagit slut”.

1989 såg det ut som om den liberala demokratin slutgiltigt hade segrat och några hävdade till och med att ”historien hade tagit slut”. Ett par decennier senare är bilden mer splittrad. Auktoritära idéer har återuppstått, demokratin och rättsstaten ifrågasätts på många håll. Detta sker hundra år efter demokratins seger i vårt land.

Precis som för hundra år sedan lever vi i omvälvande tider. De enskilda personernas levnadsöden i antologin Demokratins genombrott är ett eko från en tid som flytt. Varken mer eller mindre. Men de erbjuder möjligen lärdomar om varför samhället blev som det blev – och i den bästa av världar också om hur Sverige kommer att kunna bli.

***
Denna text är ett utdrag ur den nya antologin Demokratins genombrott – Människor som formade 1900-talet (Historiska Media 2018) där tolv skribenter porträtterar varsin historisk person – kungligheter och finansmän, statsråd och revolutionärer, men också konstnärer, författare och rösträttskämpar.

***

Följ Arena Essä på Facebook