Hur landar vi mjukt i den gröna industrivågen?

Grön industri De satsningar som nu görs på grön industri är betydelsefulla. Men alla kommer inte att bli vinnare på den nya industrivågen. Därför är det viktigt att samhället ser till att samhällsförändringen blir mjuk. Det skriver industrihistorikern Johannes Daun. 

De stora industrietableringarna som står för dörren i norra Sverige kommer innebära en ”disruptiv samhällsomvandling”, enligt regeringens särskilde samordnare för de nya industrietableringarna. Enorma pengasummor och arbetstimmar investeras i dessa nya industrier som har gemensamt att de utvecklar teknik med mindre koldioxidavtryck.

Satsningar har mött kritik

Hurraropen är många men satsningarna har också mött kritik, exempelvis kring frågan om hur de enorma framtida behoven av el och arbetskraft ska täckas. Det finns dock en viktig fråga som inte givits tillräckligt utrymme i debatten, trots att den är relevant vare sig satsningarna i norr lyckas eller går i stöpet. Nämligen att en omvälvande lokal samhällsomvandling har en social påverkan som går långt bortom fabriksstängslen, med effekter decennier och generationer fram i tiden. 

Vi riskerar stå inför en serie samhällsomvandlingar som kanske inte bara blir positiva, och som kommer påverka en betydande del av befolkningen i de berörda orterna både idag och i framtiden.

Här finns konkreta och närliggande historiska lärdomar att dra från tidigare industriell strukturomvandling, som pekar åt ett håll: mot en anmaning till försiktighet. Att vi står inför en ”disruptiv samhällsomvandling” borde då ses som en varningsflagga. Vi riskerar stå inför en serie samhällsomvandlingar som kanske inte bara blir positiva, och som kommer påverka en betydande del av befolkningen i de berörda orterna både idag och i framtiden. Tre lärdomar från vår egen industrihistoria är här särskilt intressanta: 

De nya industrisatsningarna är på flera vis beroende av varandra. Utan gruvdrift ingen järnsvamp, utan järnsvamp inget stål, utan vätgas inget stålverk, utan hamnutbyggnad ingen export och så vidare. Hela kedjan måste hålla. Beroendet var desamma när nuvarande system byggdes upp i Norrbotten för drygt hundra år sedan, likaså när systemet utmanades under 1970-talets stålkris.

Satsningarna begränsas dessutom av tillgång på insatsvaror, arbetskraft och infrastruktur. De är samtidigt föremål för hård global konkurrens inom teknikområden som är under blixtsnabb utveckling. Verksamheterna kan därför bli både småskaligare och mer kortlivade än vad man ursprungligen hoppats. Sådana felberäkningar präglar industrihistorien – fråga bara en medelålders norrlänning om Stålverk 80 eller Algots Nord.

Därtill står det klart att människor och lokalsamhällen i den norr- och västerbottniska regionen kommer att påverkas kraftigt – först när verksamheterna kommer igång och frodas, men också i framtiden när förändring, nedgång eller avveckling äger rum. 

Berör inte bara Norrland

Den gröna industrins effekter berör inte bara Norrland. Runt om Sverige och övriga Europa byggs eller planeras i skrivande stund otaliga fabriker som ska tillverka batterier till framtidens bilflotta, producera vätgas eller ersätta andra koldioxidtunga fabriker. Man behöver bara korsa gränsen för att hitta konkurrenter, exempelvis det norsk-finska vätgasstålverket Blastr. Den gemensamma nämnaren förutom den koldioxidsnåla tekniken, är anläggningarnas enorma skala. 

Storskaliga och sammanhängande industri- och infrastruktursatsningar är inget nytt för norrbottningarna, utan ligger till grund för stora delar av det samhälle som skapades där under 1900-talet, vid sidan av jord- och skogsbruk och samiska näringar. Järnvägen tillkom för att möjliggöra malmtransporter i stor skala, fjällturismen växte tack vare järnvägen, älvarna gav vattenkraft. För att skydda malmindustrin byggdes Bodens fästning. 

Historikern Staffan Hansson har beskrivit det ovanstående som ett teknologiskt megasystem. Begreppet säger något om skalan på de sammanhängande industriella och infrastrukturella projekt som dominerade Norrbotten under 1900-talets första hälft. Att beskriva industrin som del av ett system vidgar också perspektivet till att involvera hela industrisamhället. Nu tycks vi alltså stå inför ett nytt megasystem. Men vad händer om en länk i kedjan brister?

Historiskt sett har industrin varit en mycket stark förändringsfaktor på lokal nivå i Sverige, både till det bättre och till det sämre.

Historiskt sett har industrin varit en mycket stark förändringsfaktor på lokal nivå i Sverige, både till det bättre och till det sämre. Under omvälvande faser har hela branscher försvunnit. I Bergslagen finns många orter där man fortfarande slickar såren efter 1900-talets moderna bruksdöd, där folkminskningen fortgått oavbrutet under det gångna halvseklet. I Göteborg försvann tiotusen arbetstillfällen när merparten av den svenska varvsnäringen praktiskt taget utraderades inom loppet av ett decennium. Listan kan göras lång över svenska orter som drabbades hårt av industrins strukturomvandling under 1900-talets andra hälft, med arbetslöshet, utflyttning och haltande kommunal ekonomi som följd. 

En av de hårdaste industrikriserna drabbade textil- och konfektionsindustrin (tekoindustrin). Från att ha varit en svensk basindustri som gav arbete till över 100 000 personer och som gjorde Sverige nära nog självförsörjande på kläder och tyg, krympte branschen med en rasande fart från och med 1960-talet. Inom fabrikssömnad av kläder försvann 60 procent av arbetstillfällena bara under tioårsperioden 1970–1980. De drabbade arbetarna var i huvudsak kvinnor och invandrare. I Borås med omnejd, där näringslivet var något av en textil monokultur, drabbades man hårt av krisen. Staden förlorade cirka 15 000 arbetstillfällen inom loppet av två decennier. Borås har sedermera lyckats vända den negativa utvecklingen, ortens näringsstruktur har breddats och textilindustrin utgör inte längre stadens livsnerv. Istället har Borås idag en typisk centralortsfunktion för handel och offentlig service. Likafullt är idén om textilstaden Borås ännu närvarande, liksom minnet av de förluster som tekokrisen innebar. 

Går att vända nedåtgående trend

Det är alltså inte omöjligt att vända en nedåtgående trend, men det kräver en omställning som kan vara samhällsekonomiskt och identitetsmässigt smärtsam. Genom historien har de flesta orter mött perioder av tillbakagång, som sedan följts av bättre tider. De decennier en sådan omställning pågår, blir en prövning för invånarna. I utflyttningens Borås kunde bostadsrätter på 1990-talet säljas i princip gratis. Än idag finns tomrum i stadsrummet, på tomter där fabriker revs för 40 år sedan.

Tekokrisen handlade inte bara om det omedelbara resultatet att människor förlorade arbete och inkomst. I förlängningen blev förlusten större än så för de samhällen som drog det kortaste strået. Övergivna fabrikslokaler, tomma hyreshus, arbetslöshet och vacklande ekonomi är knappast sådant som ger ljusa framtidsutsikter eller manar ungdomar att bli kvar. Både arbetare och företagsledare har berättat för mig om hur de rådde sina barn att söka sig till andra yrken och en annan ort än textilindustrin och Borås. Insikten måste ha varit plågsam.

Vi måste räkna med att vissa orter och branscher kommer missgynnas av den industriella strukturomvandling vi nu står inför.

Känslan att ha missat tåget och saknaden av ett samhälle som har förändrats, är aktuell även idag. I statsvetarna Cecilia Garme och Katarina Barrlings bok Saknad tas utgångspunkt i samhällseffekterna av de senaste decenniernas urbanisering och migration. Garme och Barrling diskuterar framför allt en nostalgisk saknad av en idé av Folkhemssverige, likaså den bitterhet som kan uppstå när någons uppfattningar inte överensstämmer med den bild som ges av politiker och etablerade medier. Det centrala är att de enskilda människornas upplevelse av samhällsförändringen varit negativ för dem. 

Det är här den annalkande disruptiva samhällsomvandlingen kommer in i bilden. 1970-talets industrikris kommer inte att upprepa sig rakt av, världen har förändrats sedan dess. Men vi måste räkna med att vissa orter och branscher kommer missgynnas av den industriella strukturomvandling vi nu står inför. Kommuner som inte kan stoltsera med moderna, gröna jätteanläggningar kommer sannolikt att tappa befolkning samtidigt som företagen där kommer få det svårare att rekrytera. Dessutom kommer de nya tillväxtområdena förr eller senare att möta motgångar. Kanske inte samtidigt och kanske bara successivt, men det kommer att ske. Teknikutveckling i andra länder kommer försvåra konkurrenssituationen för de svenska fabrikerna. Likaså kan tillgång på energi, insatsvaror eller arbetskraft att begränsa utvecklingen. Hur ska bodensarna, som på 1990-talet drabbades illa av nedläggningar inom militär och sjukvård, åter orka hämta sig om det nya stålverket lägger ner? Vad händer i Kiruna, där hela stadscentrumet flyttats ett par kilometer österut, om inte LKAB:s 400-miljarderssatsning på järnsvamp och mineralutvinning ur gruvavfall ger önskat resultat? Om lyckan vänder för orter som lagt alla ägg i samma korg, så måste övriga samhället stå redo inför en utbredd känsla av att ha missat tåget.

Samhällsomvandlingen ska inte vara disruptiv

Detta betyder inte att stat, region och kommun ska låta bli att stå bakom de företag som försöker etablera sig. Vad det offentliga dock även måste bidra med, är att säkerställa att samhällsomvandlingen som medföljer industrisatsningarna sker på ett sätt som ger stabila, trygga och välmående lokalsamhällen, även på lång sikt. Samhällsomvandlingen ska inte vara disruptiv. Varför främja en situation där arbetskraftsbehoven leder till en huggsexa mellan kommuner, som i slutänden riskerar bli ett nollsummespel? Är det exempelvis en långsiktig samhällsvinst att två företag samtidigt bygger vätgasdrivna stålverk i Norrbotten, med bara trekvarts bilväg mellan dem? Detta då det i nuläget saknas svar på hur de båda verken ska försörjas med såväl energi som arbetskraft. 

Journalisten Christian Daun belyser i reportageboken Draksådd den tuffa situation många avfolkningskommuner stått inför under de senaste decennierna. Med en önskan om att vända trenden genom att sätta orten på kartan har spektakulära missberäkningar gjorts. Hotell, temaparker, arenor och destinationsbolag har finansierats av kommunerna, ibland med en privat aktör i ryggen. Men som framgår i Draksådd har sådana satsningar varit otillräckliga för att påverka kommunernas tillbakagång. Vad exemplen visar på är snarare graden av desperation hos kommuner som ser sig nödgade att ge sig in i riskabla sätta-på-kartan-projekt. 

I en intensifierad kamp mellan kommunerna om nya invånare som ska säkra det lokala skatteunderlaget kommer de orter som tidigare långsamt förlorat dragkampen att få det ännu tuffare.

Med den gröna industrins megafabriker och arbetskraftsbehov blir kampanjer för att locka inflyttare mer angelägna än någonsin. Goda möjligheter att finna arbete är dock i sig inte en särskilt stark faktor för att övertyga någon att flytta till en ny landsände, så har det inte heller sett ut historiskt. Till saken hör att det även i övriga landet är ont om maskinoperatörer, elektriker, anläggningsarbetare och andra kvalificerade yrken som efterfrågas i den nya industrin.

I en intensifierad kamp mellan kommunerna om nya invånare som ska säkra det lokala skatteunderlaget kommer de orter som tidigare långsamt förlorat dragkampen att få det ännu tuffare. Nu behöver de tampas med nya industriella tillväxtkommuner, där arbetstillfällen väntas växa på träd och där man viker sig dubbel för att locka till sig arbetskraft. Då räcker det inte långt med temaparker eller idrottsarenor. De investeringar som kommun och region gör för att säkerställa framtida bostadsutbud, barnomsorg, kollektivtrafik och så vidare, sker här och nu. I gengäld förväntas en framtida folkökning ge större skatteunderlag. Men tills dess innebär det stora lokala ansträngningar och risktaganden. 

Säkerställa stabilitet och trygghet

Vårt gemensamma ansvar – det offentliga, företag, föreningar, privatpersoner – borde här vara att försöka bidra till att samhällsförändringen blir mjuk. Att invånarna känner att de landar på fötterna när deras verklighet förändras, idag och imorgon. Det handlar om att säkerställa stabilitet och trygghet i sådant som bostadsförhållanden, utbildningsväsende, föreningsliv och sociala skyddsnät, att uppnå bredd i lokala näringar och sysselsättning. Men även mer svårpreciserade saker som att bejaka traditioner, kulturarv, mångfald och känslor av samhörighet. 

Industrisatsningarnas målsättningar och effekter är betydelsefulla. Det är fråga om teknisk utveckling som skapar sysselsättning och i bästa fall bidrar till att hejda den globala uppvärmningen. Men låt den disruptiva förändringen stanna vid det tekniska – för är det något som vårt samhälle istället bör präglas av så är det långsiktighet och stabilitet. Man bygger inte trygga sociala gemenskaper på tech-låneord.