Liberalism De svenska liberalernas samarbete med ett rasistiskt parti med rötter i nazismen ställer frågan om den liberala identiteten på sin spets. Det skriver Christian Hårleman, fristående liberal debattör, som läst tre nya inlägg i den liberala idédebatten.
Skiljaktigheter i synen på invandring, välfärdsstaten, högerpopulismen och socialdemokratin perforerar den liberala rörelsen. Diversiteten är i sig inget svaghetstecken. I en tid med stora samhällsförändringar och svåra politiska utmaningar är det snarare ett friskhetstecken. De svenska liberalernas samarbete med ett rasistiskt parti med rötter i nazismen ställer emellertid frågan om den liberala identiteten på sin spets.
De högerpopulistiska partiernas framgångar är ett skäl till liberal självrannsakan: Hur tydligt är det liberala alternativet? Hur ska den växande ojämlikheten tacklas, klimatkrisen kunna mötas effektivare och demokratin försvaras mot de allt aggressivare auktoritära staterna och rörelserna? Har svagheter i liberalismen medverkat till motgångarna?
De högerpopulistiska partiernas framgångar är ett skäl till liberal självrannsakan.
Frågor som dessa börjar att avsätta spår i den liberala idédebatten. Två aktuella inlägg av internationellt respekterade intellektuella är tillgängliga i svensk översättning: Francis Fukuyamas ”Missnöjets tid. Den liberala erans slut” (Fri Tanke förlag 2022) och ett utdrag ur Timothy Garton Ashs essä ”Liberalismens framtid” i Liberal Debatt 4/2022. Per Svenssons och Svante Weylers ”Mitten: en måttfull stridsskrift i polariseringens tid” (Volante 2022) ställer diagnosen från en svensk horisont.
Författarna förenar en grundläggande ideologisk övertygelse med ett kritiskt förhållningssätt. Självkritik är, framhåller särskilt Fukuyama (som har tvingats att revidera sin berömda tes från 1992 om liberalismens slutliga världshegemoni åtskilligt), ett liberalt kännemärke. Fukuyamas bok har en idéhistorisk ansats. Analysen, som tar hjälp av väldiga svep över de senaste fyrahundra årens diskussion om frihetens villkor, utmynnar i en skarp vidräkning med den nyliberala tolkningen av de bärande tankarna i den klassiska liberalismen.
Förenkling legitimerar extrema uppfattningar. Individen ställs mot kollektivet, marknaden mot staten etcetera. Beroendet mellan de olika delarna i samhället förbises eller förnekas.
Även den bredare liberalismen kan dessvärre, konstaterar Fukuyama, hemfalla åt förenkling och otydlighet. Lärosatserna om individens och marknadens frihet måste sättas i kontext för att inte ursäkta egoism, uppblåst individualism och konsumism.
Liberal universalism står inte nödvändigtvis i motsättning till patriotism.
I det kanske intressantaste kapitlet i boken tar den amerikanske statsvetaren och historikern upp liberalismens tvetydighet om nationen och nationalismen. Liberal universalism står inte nödvändigtvis i motsättning till patriotism. Nationens identitetsskapande betydelse har inte minskat genom globaliseringen, snarare tvärtom. Få älskar, anmärker Fukuyama lakoniskt, hela mänskligheten. En underskattning av styrkan i det nationella sentimentet har blottlagt den liberala rörelsen för extremhögerns anklagelser om eftergivenhet mot islamism, aktivt befolkningsutbyte och dylikt.
Timothy Garton Ash tar ett liknande grepp över ämnet. Garton Ash bestrider, liksom Fukuyama, att liberalismen är en specifik teori om samhället, eller en manual för hur detta ska konstrueras. Han beskriver i stället liberalismen som ”en stor släkt av historiska praktiker, ideologiska kluster och filosofiska skrifter”, och på ett annat ställe, som ”ett världsspråk … som även pratas av andra politiska ideologier som står upp för en liberal demokrati”. Inom denna språkgemenskap har det, menar Garton Ash, uppstått en olycklig polarisering mellan liberaler, konservativa och demokratiska socialister.
Liberalismen med stort L har fixerats vid vakthållande kring individuell frihet, medan socialismen stridit för jämlikhet och solidaritet, och konservatismen värnat om identitet och gemenskap. Inget av dessa teman mår bra av att isoleras från eller ställas i motsättning till de övriga, eftersom samtliga uttrycker fundamentala värden och behov.
Samtidsliberalismens största misstag är enligt den brittiske nutidshistorikern att inte ha förstått hur illa skadat samhället blivit av den ojämlikhet och fragmentering av livssammanhangen som uppstått i globaliseringens spår. Stora grupper har exkluderats ur gemenskapen och blivit ett lätt rov för populistiska diatriber mot eliter och folkvalda. Ett jämlikhetsprojekt i liberal andas ska, betonar Garton Ash, inte straffa höginkomsttagare utan byggas nedifrån – för att stärka ”det gemensamma golvet”. Alla samhällsmedlemmar förtjänar, understryker han, ”jämlik respekt och omsorg”.
Garton Ash uppmanar liberaler att förena sig med konservativa och socialister i ett omfamnande av gemenskapen och solidariteten som värden. Det finns dock gränser för vad de tål. Hastigheten i samhällsutvecklingen och omfattande invandring har utsatt den medborgerliga sammanhållningen för påfrestningar. Garton Ash konkluderar: ” … att vi, när det är möjligt, behöver sakta ner förändringstempot till en hastighet som människor klarar av, samtidigt som vi inte tappar vår övergripande liberala färdriktning”.
Partiledningen har rimligen tagit intryck av kritikstormen mot Tidöavtalet. Men det finns ännu inga tecken på besinning eller ånger.
Journalisterna och författarna Per Svenssons och Svante Weylers uppmärksammade bok fokuserar mer på svensk politisk debatt och partipolitik än på liberalismen som ideologi. Analysen och slutsatserna ligger emellertid nära Fukuyamas och Garton Ashs. Svensson och Weyler ser inte mitten som en given punkt på en åsiktsaxel utan som ett förhållningssätt som bejakar meningsskiljaktigheter och kompromisser – inom vissa gränser. Området för acceptabla meningsskiljaktigheter och möjliga kompromisser omfattar i princip all fördelnings- och välfärdspolitik. Till det icke-kompromissbara hör tolerans, mänskliga rättigheter och rättsstatliga och demokratiska principer.
”Det kan tyckas paradoxalt”, skriver författarna, ”att i en bok som pläderar för måttfullhet och pragmatism och kompromisser argumentera för vikten av att inte göra affärer med ett parti som trots allt har stöd av en femtedel av väljarkåren. Men liksom förespråkarna för ett närmande till SD menar vi att sakfrågan bör väga tyngre än det politiska spelet. Och hur bottenplattan för den svenska demokratin ser ut är en sakfråga. Den tyngsta av alla. Betydligt viktigare än frågan om det är Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson som tar hem spelet vid det politiska pokerbordet”.
Hör sen, Johan Pehrson, får man lust att utbrista.
Partiledningen har rimligen tagit intryck av kritikstormen mot Tidöavtalet. Men det finns ännu inga tecken på besinning eller ånger. Går det, som kan förväntas, illa för den blåbruna regeringen kan man åtminstone hoppas att Liberalerna inte upprepar sitt stora misstag i nästa val.
Christian Hårleman, Fristående liberal debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
