Hur vi minns Lars Noréns efterlämningar

kultur Lars Norén omgav sig med speciella ”ting” som nu har auktionerats ut på Bukowskis. Det sägs att ting alstrar magiska krafter, men vad menas egentligen med det? Och vad har Noréns prylar med saken att göra? Anna Pernilla Olofsson Hjorth har svaren.

Föremål, eller artefakt kommer från latinets ars (konst) och facere (göra, tillverka), med andra ord ”konstgjort föremål”. Men kan även betyda företeelser, stoff, ämnen.
Mänsklighetens ändlösa samlande och arkiverande av artefakter är en central del av människosläktets görande och historieskrivande.

Samma föremål väcker ”magiska krafter” som kan få människor att utföra vansinniga handlingar med förvandlande verkningar som påföljd. Platser, musik, konst, djurarter, monument, etcetera, arkiveras, försvinner, förstörs.
Starkt knutet till historiska och samtida artefakter finns ett historiemedvetande som påverkar vilka minnen som associeras med specifika föremål; vilken historia föremålet lämnar efter eller låter sig bli minnesbärande för.
Detta medvetande är centralt för att förstå vilka villkor som skapar möjligheter och vilka som sätter gränser. Vilka bestämmer vad som arkiveras, försvinner, förstörs.

Till denna dimension tillkommer en teosofisk, mystisk, alkemisk, teologisk, andlig eller mytisk förundran som ger upphov för det ikoniska i något. Denna dimension, som väcker begär, rör sig mellan det andliga och monetära. Gemensamt för dessa fenomen, materiella och immateriella, är förbindelsen till tings magiska kraft och förfogandet över desamma. Med andra ord ett paradoxalt förhållande mellan det andliga i sakernas tillstånd, autonomi, proveniens och bevarande.

En erfarenhet av världen som i vår samtid håller på att omförhandlas och genom kunskaper om en besjälad värld återförtrollas.Dessa premisser gäller likaså Lars Noréns Ting.

Lars Noréns fäbless för vackra ting, materiella som immateriella: konst, designstolar, märkeskläder, systemkameror, rumslighet, ord, ”stoff och väsen”, minnenas upplösning och så vidare, kan ses som en längtan bortom det redan beskrivna, upplevda. Norén som så många andra sökte måhända efter magin i ting.

I sina dagböcker beskriver Norén en nära själslig relation till sina ting:
Min skrivmaskin har blivit del av min kropp, den känns nästan inte utanför mig, den är mitt inre don. Att byta ut den mot en annan maskin skulle vara som en amputering. Jag vet inte om jag har tid att låta ett nytt verktyg växa ut.

Noréns relation till skrivmaskinen är ständigt närvarande:
Det fanns bara en skrivmaskin nere i källaren att lämna in på service. När jag får tillbaka den skall jag också få en annan skrivmaskin, IBM 196C börjar försvinna. Jag kan inte skriva på min dator. Jag måste hålla papperet i handen, och jag måste ha det motstånd som en elskrivmaskin ger även om ljudet från den plågar mig efter en stund.

Skrivmaskinen, som sedan 1990-talet anses ha gått ur tiden i samband med att persondatorn och internet blev tillgängligt för en allmänhet, fick sitt genombrott i och med industrialiseringen. Med Henry Mills första skrivande maskin år 1714 och Rasmus Malling Hansens serietillverkade skrivmaskin på 1870-talet blev således apparaten var tänkares högra hand.

Noréns maskin indikerar redan två betydelsefulla och historiemedvetande förvandlingar, samtidigt skrivs en tredje pågående förvandling in, 2000-talet, den moderna människans eftervåg. Men kanske framförallt får Noréns skrivmaskin ett autonomt värde som en kroppslig, själslig maskin, som förmedlar Noréns innersta bilder till en yttre verklighet.

Andra kära ting var bland annat Noréns Bianchi-cykel, som ger en inblick i hans vardagsrutin och varseblivning av världen:
Det är grått nu. När jag gick in för att hämta cykeln hörde jag de små fåglarna kvittra tyst och röra sig på andra våningen.

Samtidigt skildras 2000-talets moderna livsstil för en svensk medelklass:
Trädgården mellan 10 och 13. Sedan sprang jag. Pumpade cyklarna, var tvungen att ta Bianchin. Den är inte bra på grusvägar.

Cykeln har en lång historia som genom tiderna fått symbolisera allt från transportmedel, ersättare av hästen, mänsklig muskelkraft, sundhet, kvinnornas frigörelse, samt idag ett ämne för politisk förhandling i diskussionen om miljömedvetenhet och hälsa, ett hett verktyg i klimatdebatten.

Enligt en (troligen falsk) legend skissade Leonardo da Vinci (1452–1519) på den första cykeln, men det förblir en fantasi, däremot fanns det under 1500-talet fordon med hjul som människan använt sig av. Det var först under 1800-talet som cykelproduktionen fick sin start. Till en början endast för överklassen men sedan för att leverera varor på, därtill lär cykeln ha varit suffragetterna till gagn för att förmedla sitt budskap. Ett historiskt redskap med hjul, som i Noréns dagböcker beskrivs som en del av hans vardagliga förnimmelser av väder, tidpunkt och andra icke-mänskliga individers samexistens.

Saker och ting har genom historien figurerat i bildkonsterna, litteraturen och musiken, redan från yngre paleolitisk tid, men under de senaste 200 åren har ting fått en framträdande betydelse som mer än för deras symboliska aspekter eller dolda budskap.

Konstkritikern Peter Cornell belyser magin i tingen genom att anta objektens perspektiv. Varje enskilt ting som på olika vis gestaltas i poesin och i bildkonsten bär på en berättelse, åskådliggör Cornell, dock med ett språk vi inte förstår. Den lilla boken Saker: om tingens synlighet (1993), som under slutet av 1900-talet förstods utifrån ett fenomenologiskt förhållningssätt till objekt, har fram till idag gjort en resa in i tingens egna språk.
De senaste tjugo åren har inneburit en estetisk skiftning inom konsten som en reaktion på samtida klimatkris, men också i takt med att vetenskapliga verktyg inom bioteknik med gensaxen CRISPR-Cas-9, har inbjudit till helt nya sätt att se på vår omvärld och dess materialitet.

Mikrobiologi som introducerades av Antonie van Leeuwenhoek (1632–1732), influerad av fysikern Robert Hooke (1635–1703), särskilt av hans bok Micrographia (1665), vars detaljerade studier av mikroorganismer idag fortsätter att fascinera med dess bilder som ger en inblick i organismers konstruktion med myriader av komplexa celler, mikrober och scheman, har haft en stark inverkan på hur vi uppfattar objekt och ting.
Att våra sinnesintryck fungerar tack vare våra mikrovänner är idag allmän kunskap, fiskar har olika personligheter och vi vet också att precis som vi människor ”hör, smakar, minns och kommunicerar” träd. Via ett underjordiskt nätverk samspelar träden med svamp, ”samarbetar, utbyter näringsämnen och hjälper varandra i nödsituationer”, förklarar skogsvaktaren Peter Wohlleben.

Tankar om tingens vara stöttes och blöttes redan av de gamla grekerna, Platons sinnevärld och idévärld och Aristoteles erfarenhetsvärld om tingens materia, som i ett tidigt skede i historien sökte förklara själsbegreppen samt tingens vara eller icke-vara.

Vidare under medeltiden har som bekant saker och ting genomlevt den cartesianska dualismen med René Descartes (1596–1650) kropp/själ- och subjekt/objekt-dikotomi. Men filosofen Immanuel Kant (1724–1804) har inom filosofin och estetiken gjort ett ofrånkomligt avtryck med sina teorier om tinget-i-sig.

Kant såg en stark skiljelinje mellan verkligheten och tinget i sig självt, eftersom vår uppfattning av föremål är helt beroende av våra subjektiva sinnen, vårt medvetande.
Enligt Kant kan vi därför aldrig ha kunskap om tinget-i-sig-självt, endast om tingen som sinnesupplevda erfarenheter.

Väldigt skissartat, har ting sedermera under historiens gång omvandlas till en stark beröringspunkt särskilt men inte uteslutande inom humanvetenskaperna. Idén om objektet har genomgått många skiftningar vilket har sysselsatt västerländsk filosofi med rötter i fenomenologin, en viktig komponent i modern hermeneutik, som sedan tagits upp av poststrukturalism, feministisk teori, nymaterialism (om materialets materialitet och berättelser), posthumanism och ekokritik.

I essän Vad är ett ting? (What is a Thing?) 1967 (1962) söker Martin Heidegger (1889–1976), en filosof som influerat Norén och som varit upptagen av tinget, reda ut vad som skiljer ett objekt från ett ting. Ett ting kan enligt Heidegger endast i relation till tid uppstå i tingens tomrum (void), som annat än objekt uppbyggt av materia.

Framskridet ur Kants tinget-i-sig var Heidegger mer intresserad av att förstå tingets essens. Det är alltså inte objekt såsom saker i allmänhet som utgör sakernas tillstånd, Thingness (Dingheit), utan det som finns däremellan i tomrummet och som därför utgör dess partikularitet, dess särskildhet.

Det handlar med andra ord inte om tingens beståndsdelar utan om vad som villkorar dess existens, eller thingness. Heidegger understryker att frågan alltid måste ställas med syftet att förstå vad ett ting är bortom dess materialitet för att verkligen förstå dess väsen.

Heidegger ville visa på skillnader mellan objekt och ting snarare än ting och verklighet, vilket han menade berodde på omständigheter som inbegrep en tidsaspekt, varför han även skilde på tid och rum som två helt olika företeelser. Vilket, med hjälp av Heideggers teori om ting, skulle kunna förklara den oerhörda kraft som saker besitter.

Värdet som är kopplat till en särskild händelse, tid, person eller idé, växer således när tiden har passerat och blir därför till en historisk klenod. Tingens inneboende betydelse beror alltså på de situationer som omger det. Annorlunda förklarat föreställer jag mig att ting därav fylls med symbolisk anda, som vidare säger något om världens tillstånd och som på grund av dess oerhörda kraft eller ”magi” blir utgångspunkten för människans varande och blick mot världen. En idé om tinget som ett vibrerande drivmedel, vilket står i centrum för mänsklighetens bedrifter och undergång.

Motsvarande menar Mats Burström, professor i arkeologi, att tingen inrymmer en existentiell dimension som uppstår i mötet mellan ting och minnen, vilket Burström belyser i essän Vi behöver tingen för att minnas. Det nära sambandet visar att materiella lämningar är ”mycket mer än bara kunskapsobjekt”.

Burström utgår i sin observation från samtidsarkeologin och filosofen Paul Virilios ”bunkerarkeologi” (1994), i vilken reflektioner kring tid och tidens gång har en framträdande roll, men framförallt att dessa reflektioner utgår från ett materiellt objekt.
Vad materiella lämningar kan tillföra blir därför utöver den empiriska studien något taktilt, en nödvändighet för att väcka nyfikenhet, en längtan rentav för att klargöra samband. En intuitiv relation mellan kropp och ting.

Bill Brown, professor i amerikansk kultur, påpekar att kroppen är ett ”ting bland andra ting”, vilket betyder att saker är i ständig rörelse runt kroppen, som stundligen påverkar det mänskliga djurets och andra icke-mänskliga djurs existens.
Objekten som cirkulerar betonar Brown ”ser vi igenom” för att se ”vad objekten säger om historia, samhälle, natur, eller kultur”. Med andra ord vad de säger om oss. Till detta oändliga arbete spelar konstvärlden och estetiken en avgörande roll. Artefakternas monetära värde är i detta avseende helt styrt av det som tilldelas särskilt nobelt värde bland andra sköna ting som cirkulerar i konstvärlden och som är en del av materiell kultur.

Materiell kultur, konstgjorda föremål som skapats, använts, bevarats och lämnats av människor, räknas till en slags ”material-semiotik” (relationer mellan ting, mellan koncept) som inom humanvetenskaper sedan slutet av 1900-talet har varit med om en renässans, vilket inneburit en förändring i synen på föremål – som material.

Objekt, med både symboliska och kommunikativa värden som grund, har även medfört praktisk och bildlig innebörd. Studiet av materiell kultur som är villkorat av ett mänskligt görande/skapande och som har sina rötter inom arkeologi och antropologi har från slutet av 1970-talet fokuserat på betydelsen av föremål för det mänskliga-kulturella förhållandet.
En parallell till detta kan förstås genom exempelvis konstkritikern John Bergers bok och BBCs tv-serie Ways of Seeing (1972) som kritiserade en traditionell västerländsk konstkanon och därmed öppnade upp för andra verktyg för att se de symboliska aspekterna i materiell kultur.

Sedan slutet av 1990-talet sker ytterligare en förändring i tolkningen av materiell kultur, med ett mer holistiskt och hållbart synsätt, som vi ser spår av idag, och som framförallt i skuggan av klimatkris och coronapandemi har fått en mer framträdande plats framförallt men inte uteslutande i konsten och litteraturen.

Materiell kultur handlar idag inte exklusivt om det mänskliga-kulturella förhållandet utan skildras istället som en del av ett större ekosystem vari materiell kultur likaväl innefattar de föremål som skapas och formas av icke-mänskliga djur, som exempelvis har påvisats genom studiet av ett stort antal djur inklusive däggdjur; bläckfiskar, fåglar, elefanter, uttrar, delfiner, schimpans- och orangutanggrupper, som påvisligen liksom människor pekar på ett samlingsbeteende och verktygsanvändning.

Arkeologen Anders Högberg konstaterar med texten En bok om föremål i antologin Artefakter – Arkeologiska ting. En bok om föremål ur ett arkeologiskt perspektiv (2000), att föremålens symboliska, filosofiska, och monetära innebörd har omförhandlats.
Högberg konstaterar att intresset för ”föremålen i sig” i grunden har ”förändrat synen på tingens betydelse för den mänskliga kulturens utveckling och fortgående”.

Olika riktningar inom humanvetenskaperna, likaså natur- och teknikvetenskaperna, har lyft fram objektens relevans för en bättre förståelse av vår samtid, genom att inte enbart se till sakernas antagna historieskrivning utan även till de mikrohistorier som medföljer både mänsklig materiell kultur (konstgjorda föremål) och icke-mänsklig materiell kultur. Medan omförhandlingar av föremålens betydelse har inneburit ett vidgat perspektiv som tar föremålens materialitet (metall, elfenben, marmor etcetera) och produktionsled (från häst till läderskor, träd till böcker) med följande implikationer, på allvar. 

De magiska krafter som ting tycks väcka, eller för att låna den politiska teoretikern Jane Bennetts beskrivning ”vibrerande materia” (2010), blir därför essentiell för vår uppfattning av världens fysiska kultur- och naturarv och hur vi minns det annat än som kunskapsobjekt, statussymbol, eller samlarobjekt.
I en förlängning belyser dessa krafter likaså objektets essens, en besjälad kraft, även kallad animism, som öppnar upp för en annan sorts kunskap om det levande i alla ting (personer, växter, djur, naturen, andar, organiska och icke-organiska, konstgjorda och naturobjekt).

Animism, som är en integrerad del av samers, ursprungsamerikaners, maoriers, och aboriginers tradition, är ett synsätt och levnadssätt, som innefattar ett ekologiskt tänkande med respekt för omgivningen, naturen. Det vill säga en närvaro som kräver omsorg av stenar, berg, träd och vatten som levande ting i samexistens med oss, snarare än till för människans förfogande. En förståelse för att våra handlingar därav har konsekvenser och en vördnad inför att människor endast är en del av något större, gemensamt.

Vidare kan detta förstås som en mer esoterisk uppfattning av oss själva, strömningar inom samtidens konstuttryck kan ses som del av en återförtrollning av världen. Naturen är en integrerad del av många konstnärers bildspråk men som idag omtolkas med en modern esoterisk tappning vilken sammanfaller med vetenskapliga verktyg som låter oss formligen se det vi tidigare aldrig kunnat nå med blotta ögat, det som tidigare förpassats till magi.

Isaac Newton (1643–1727) förstod det som en dragningskraft mellan ting, vilket genom studier visade sig vara gravitationskraften.
Hilma af Klints (1862–1944) gåtfulla magiska tempelmålningar kan idag ses som en intuitiv esoterisk förståelse om världen, men som vi med dagens tekniska kunskap om energifält och svarta hål kan uppskattas som något mer än mystiska bilder.
Samtida konstnärer som Christine Ödlund har genom sitt arbete med växter medverkat till en vidgad förståelse för våra sinnen och hur vi kommunicerar med andra levande ting.

Dessa strömningar inom konsten öppnar därtill upp för andra ingångar till vetande som förändrar vår relation till vår omgivning, välkomnar det magiska, samtidigt utökar kunskap om det fördolda obekväma.
Under de senaste fem åren har detta sätt att närma sig objekt, djur, växter blivit en drivande kraft inom konsten, och vad som förut ansågs som flum är idag en legitim diskussions- och reflektionsplattform som bland annat samlas under begreppet animism.

Saker som utgör vår vardag i brist på eller i överflöd av, blir därför centrala ”verktyg” som genom historien omvandlats till politiska vapen, nationer emellan. Ting som genom sin teknologi därmed förmedlar/avgör människans agerande och uppfattningar om världen är samtidigt ämne för minnes- och historieproduktion styrda av teknologiska, men även ekonomiska, sociala och politiska villkor.

Mats Burström och Thomas Götselius, professor i litteraturvetenskap, m.fl. poängterar i antologin Historiens hemvist III: minne, medier och materialitet (2016), att för att förstå historiemedvetandets övergångar behöver tingen förstås utifrån hur de som ”monument”, skildras, bevaras och görs minnesbärande, genom historiografiska praktiker, tekniker och medier; litterära och konstnärliga gestaltningar, arkiv, museer, m.m. Som därigenom påverkar vårt sätt att minnas eller för den delen glömma saker (artefakter, idéer, platser, kroppar).

Kuriosakabinetten med sin storhetstid mellan 1600-talet till 1700-talet, bestod just i ett arkiverande, eller samlande av objekt av blandat slag, materiella som immateriella ting; etnografiska, fornfynd, naturalier, abnormiteter, kuriosa och ”exotiska” föremål och andra ”besynnerliga ting”. Vilket uppvisade ”ägaren”, till en början kyrkan, sedan adelsmän, härskare, köpmän, naturalister, museet, upptäcktsresande och brukspatroner, som världsvan och bildad. Det visade på en person med kulturellt och monetärt kapital som indikerade på makt och inflytande.

Vilket har visat sig bära på en mycket obekväm historia i skuggan av imperialism, kolonialism och krig. Vid en närmare anblick, kan föremål avslöja fördolda obekväma berättelser om föremålets kedja av ägare genom historien.
Objektens ägarhistorik, proveniens, som därmed fastställer ägarskap och möjliggör att rätt upphovsperson attribueras, bidrar följaktligen även till konstföremålens kontextuella kunskap och dess betydelser genom historien. Vilket vidare ger en helhetsbild av ägarbyten, export och import och därmedelst avslöjar oetiska eller illegala transaktioner i ägarkedjan.

Som följd har det sedan tidigt 2000-tal pågått ett intensifierat repatrieringsarbete, ett gediget arbete som innefattar tillbakalämning av stulna artefakter, antikviteter, reliker eller individer från museer till dess ursprungsplats.

Ett sådant exempel är haislaindianernas totempålehövding G’psgoloxs, som 1929 stals från haislaindianerna och skeppades från nordvästra Kanada till Etnografiska museet. Efter 77 år och ett och ett halvt decenniums kamp återfick år 2006 haislaindianerna totempålen, vilken numera ligger på en gravplats i Kitlopedalen efter att familjen år 2012 bestämde att den skulle återgå till naturen som en del av naturens kretslopp.
Denna tradition som ligger till grund för haislaindianernas relation till naturen kan vi idag se influenser av i väst, vilket är ett mer ekologiskt tänkande mer i samspel med naturen, mer i tiden.

Den magiska kraften, finner vi till sist, består i att ting stipulerar och förgör, och samtidigt förgyller världens beskaffenheter. De artefakter som fortlever är spår av Norén, det stämmer, men det är samtidigt spår av sakernas materialitet och dess berättelser, själsligt betingat likväl historiskt.

Ting, i heideggeriansk anda transmitterar Noréns stoff till en existentiell dimension, som objekt förblir de värdefulla saker som hjälper oss att minnas. Minnet efter döden, det som Norén så intensivt sökte närma sig; människans förmåga till kunskap och betingelserna för det.
I tomrummet åskådliggörs tingen som enskildheter, Lars Noréns skrivmaskin lämnas kvar som en förlängning av Noréns själ, hans ”inre don”. Cykeln likaså, och resten av de 169 saker som sålts till samlare (och förhoppningsvis en allmänhet), efterlämningar som har säkrat sin plats i världen bland minnesvärda ting, bland andra magiska ting, som Leibniz och Guerickes enhörning, myten om den heliga graal, Hilma af Klints pyramider, Machu Picchu, Nefertiti, fågeln ”Dino-bird”.

Med det sagt säger dessa föremål något väsentligt om oss, som del av ett större ekologiskt och därför politiskt system; en oändlig icke-linjär sammansättning av vardagliga ting och fysiska fenomen.

Den ”magiska kraften” i objektet består således av symbolisk varseblivning, filosofisk frågeställning, sociologisk analys, politisk konflikt, kolonialskuld och klimatångest, men samtidigt av en drivkraft i människans längtan bortom gamla encyklopediska system, bortom det vardagliga.

En förundran för magi – men med nykter blick för den stundande världsbilden.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook