S-historia I en ny antologi porträtteras Sören Mannheimer, som kom att få en stor betydelse som lokalpolitiker i Göteborg, och för rikspolitiken som medlem av partistyrelsen. Dan Andersson tecknar i sitt kapitel bilden av Sören Mannheimer som ideolog.
Mina bilder av Sören Mannheimer styrs av att han var en viktig person under en formativ period i mitt yrkesliv, vid 25 års ålder, men också som följd av samarbete 15 år senare. Minnena av Sören under de senaste decennierna är få. Min teknik i denna text blir därför att söka efter förklaringar till Sörens val och därför redovisas en del läsning i samband med denna minnesteckning. Förhoppningen är att det bidrar till att komplettera bilden. Inte minst ger min text en bild av Sören Mannheimer i Stockholm.
Sören Mannheimer var 1973–1982 förbundsjurist på avdelning 41 i Svenska Metallindustriarbetarförbundet. Ordförande var Inge Carlsson, Götaverken/Arendal. Vice ordförande var Göran Johansson, SKF. År 1974 hade Göteborgs Fackliga Centralorganisation (FCO) för ett projekt om länsplanering för några månader anställt studenten Dan Andersson (Göteborgs Socialdemokratiska Studentförening) som utredare. En uppgift på den tiden för oss båda var att företräda den hårt utsatta varvsindustrin i Göteborg vad avsåg krav på mer stöd från staten. Minns fortfarande att vi diskuterade begrepp som ”omfattande”, ”vidsträckt” eller ”övergripande” i en skrivelse om varvskrisen.
Mannheimer människan
”Då har dom lurat dig” säger Sören till sin vän Jan Stolpe, som senare blir välrenommerad författare och översättare. Jan hade på sextiotalet köpt en bil och Sören frågade hur långt den hade gått och om priset och skrev sedan på advokatfirmans papper (Mannheimer & Zetterlöf) ett brev till bilfirman varefter ett par tusenlappar återgick till köparen. Sören var biträdande jurist på byrån 1961–65 och delägare 1965–70 varefter han etablerade egen firma. Jan Stolpe beskriver Sören som radikal och vänlig och att de under 1960-talet varit med om bildandet av Vietnamkommittén i Göteborg. Jan undrade oroligt, när de skramlade med bössan utanför affären, vad de skulle svara om någon frågade om Vietnam. Men den något äldre Sören var inte orolig, han kunde svara.
Min bild av Sören som person är precis den som Stolpe redovisade – radikal, intelligent, dådkraftig och vänlig.
Politikern Mannheimer – en politisk bakgrund
Så hur blev Sören socialdemokrat? Varför inte kommunist, som så många andra söner i borgerliga familjer som på den tiden bröt upp från sina familjers borgerliga politik? Här söks i texten efter svar. En pusselbit är att Sören inte bara var en radikal utan också en pragmatisk person, en förhandlare, vilket Stolpe märkte. Det var rationellt för en ung radikal som ville få något uträttat att bli socialdemokrat. Det finns dock en bredare kontext som bidrar till att förklara varför en son i en liberal familj inte hade så stort steg till ”sossarna”. Pappan Love Mannheimer var en göteborgsliberal och under en period verksam som ordförande i styrelsen för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I släkten Mannheimer fanns liberala politiker samt ett ekonomiskt intresse i nämnda tidning med dess viktiga roll i opinionsbildningen mot nazismen under tiden med Torgny Segerstedt (1876–1945) i ledningen. Det familjen Mannheimer rimligen ser är hotet från en stark auktoritär allians mellan kapitalister och bönder men också alternativet, de demokratisinnade liberalerna och socialdemokraterna.
Därtill fanns en arbetarklass som undan för undan mognar och formar en välorganiserad och pragmatisk rörelse som söker stöd för demokrati, välfärd och bättre villkor i arbetslivet, men inte för ett övertagande av makten i näringslivet. Kommer ni ihåg att Sören plirade med ögonen, lite undrande och värderande, men samtidigt vänligt. Så gör han nog nu också när han ser på mig för han undrar vart texten om honom är på väg. Bakgrunden behövs, för här kommer en djärv teckning av ideologen Mannheimer.
Mannheimer som ideolog
Sören Mannheimer var på flera sätt Göteborgs svar på Olof Palme, en akademiker med överklassbakgrund och aktiv socialdemokrat. Jo, det fanns som jag minns det en viss spänning mellan de båda herrarna. Sören satt under många år i socialdemokraternas partistyrelse, och jag minns fortfarande Sörens replik till Palme: ”Jo, vi i Göteborg läser också böcker.” Det speglar ett meningsutbyte i Stockholm mellan de båda och det är min minnesbild från mitten av 1970-talet. Sören Mannheimer och Sven Hulterström som båda under olika perioder var kommunalråd i Göteborg och partistyrelseledamöter var de som vågade utmana partiledningen i Stockholm. De sågs tillsammans som ”Göteborgsrealisterna” som i partistyrelsen och på kongresserna ifrågasatte om partiets ledning var tillräckligt pragmatisk. Sven Hulterström berättar vid ett samtal hösten 2019 att en historiker som läst protokollen noterat att det främst var dessa göteborgare som ifrågasatte i partistyrelsen.
Så här minns historikern Urban Lundberg; ”Jag vill minnas att jag ofta stannade inför Sören Mannheimers inlägg när jag studerade partistyrelsens protokoll.” Om jag inte minns fel var det framför allt i två bredare diskussioner han utmärkte sig genom att inta en gentemot partiledningen avvikande ståndpunkt. Det gällde dels löntagarfondsdiskussionen under andra halvan av 1970-talet och dels den diskussion som uppstod i samband med partiets återkomst till regeringsmakten 1982. Kjell-Olof Feldt drev då en mer liberal linje, med namnet en ”tredje väg”, som gick ut på att kunna kompromissa med mittenpartierna. Förvaltning av pensionsmedel var då liksom nu en kontroversiell verksamhet och Sören och undertecknad märkte det av och till under de dussin år vi arbetade tillsammans i Fjärde AP-fonden.
Bakgrunden är att år 1971 skrev Allan Larsson, då Metalls utredningschef, en PM, som sedan blev en motion till LO:s kongress, där han menade att det socialdemokratiska språket måste få en ideologisk förankring och att det handlade om det som i senare språkbruk skulle kallas problemet med globaliseringen. Löntagarnas delaktighet i företagen klöv både arbetarrörelsen och näringslivet och flera företagsledare och även Folkpartiet var positivt inställda till en kompromiss. Hans Werthén, som var ledande person i näringslivet, menade att det var orealistiskt att under ”många år framöver kräva återhållsamhet av löntagarna i avtalsrörelserna utan att ge dem något i stället”. Sveriges Arbetsgivarförening kom att med sin nye ordförande Curt Nicolin starkt bidra till att diskussionen alltmer polariserades och möjligheterna till kompromisser om demokrati, kapitalbildning och löntagarnas delaktighet krympte. Werthén, som var SAF:s representant, lämnade den statliga utredningen i frågan och sade att han är en för dyr arbetskraft för att sitta och läsa upp deklarationer från SAF:s kansli (Stråth, Bo, Mellan två fonder: LO och den svenska modellen, 1998).
Mannheimer ifrågasatte också vid denna tid i partistyrelsen löntagarfonderna och om det var en framkomlig väg att ta över ägandet av de stora företagen, eller om de skulle möta mer motstånd än vad de skulle få anhängare. Så tror jag Sören tänkte. Möjligen influerades han av dem han mötte via sina många uppdrag i storbolagens styrelser. En annan möjlighet är att han visserligen vidhöll socialdemokratins långsiktiga linje om att ägandet ibland kunde socialiseras men att pragmatismen samtidigt talade mot en mer omfattande socialisering av vanliga företag. Här visas således tydligt hur Mannheimer anslöt sig till den klassiska socialdemokratiska linjen med successiva reformer och utan utopiska mål samt att ägande av produktionsmedlen inte är avgörande. Det var Nils Karlebys linje i skriften Socialismen inför verkligheten, 1926.
Det finns en diskussion till i partistyrelsen, från 1980, där Sören Mannheimer och Sven Hulterström från Göteborg utmärkte sig, nämligen pensionernas värdesäkring. Urban Lundberg redovisar i sin avhandling om pensionerna från 2003, Juvelen i kronan. Socialdemokraterna och den allmänna pensionen, att Sören Mannheimer reagerade på Olof Palmes ”kategoriska vaktslående” om pensionärerna. Frågan rymde, ansåg Mannheimer, en betydande ”framtidsproblematik” särskilt som Sverige stod inför ett decennium med låg eller till och med negativ reallöneutveckling. Mannheimer argumenterade mot Palme att det gällde att ”acceptera samma verklighetsbeskrivning som näringslivet och de borgerliga partierna men vi måste angripa problemen med andra metoder”. Vidare menade han att löntagarna var beredda på ”extrainsatser och svångremmar” under förutsättningen att partiets ledning lyckades inordna krisbekämpningen i ett långsiktigt perspektiv som inte var ”Bohmans eller Anders Walls”. Palme menade att han såg problemen men att en sak var de reformer som kunde utlovas och en annan de löften som redan givits. Psykologiskt fungerar gamla människor som så, menade Olof Palme, ”att de inte har några stora krav på förbättringar men vill känna trygghet för det de har”.
År 1982, efter socialdemokraternas valvinst, genomförde regeringen en jumbodevalvering vilken kom att påverka levnadsstandarden både för löntagare och pensionärer. Samtidigt ökade vinsterna för företagen som till exempel för Volvo i vars styrelse Sören var ledamot. Det viktigaste i detta sammanhang är bilden av Sören som en påläst, självständig och orädd sanningssägare. Palmes historiska förankring ska inte heller förglömmas: ”I Tyskland under mellankrigstiden hade tjänstemän betalt dryga avgifter till olika pensionssystem. När de blev gamla så kom inflationen och tog bort pensionen för dem. Det var de erfarenheterna som gjorde att värdebeständigheten blev på sätt och vis det centrala i hela konstruktionen av ATP.” Inget är med andra ord nytt. Tysklands historia följer oss och att Palme knöt an till historien om att inflationen kan gröpa ur äldres trygghet, förtjänar att återges i nutiden.
En sammanfattande beskrivning av Mannheimer som ideolog är att han representerar den socialdemokrati som påverkas av upplysningen och med ”en stark förnuftstro, individens primat och samhälleliga förändringar är kärnan” i reformismen och i en stark motsatsställning till en utopism (Hansson, Gunnar, Om samhällets omvandling: Wigforss och pragmatismens politiska filosofi, 2011).
Sören och Fjärde AP-fonden
För att motverka för lågt sparande i ekonomin, när ATP infördes för att trygga medborgarnas pensioner, och för att vara en buffert som gav åtagandet mot pensionerna trovärdighet skapades genom höjda avgifter till systemet ett offentligt överskott som samlades i AP-fonder. I styrelsens arbetsutskott ingick under 1980-talet färgstarka personer som Hans Werthén från Electrolux och han efterträddes av Marcus Storch, tidigare AGA. Den då 40-årige Dan Andersson ingick också i ett dussin år i arbetsutskottet. Styrelsen behövde en ny ordförande och LO signalerade, på mitt initiativ, till socialminister Sten Andersson att göteborgaren Sören Mannheimer skulle bli en utmärkt ordförande som väl kunde matcha näringslivets tungviktare. Så blev det år 1985 men inte utan rabalder i media därför att Sören var socialdemokrat.
Under senare delen av 1980-talet fram till år 1999 träffade jag Sören kanske åtta gånger om året. Sören tog ofta in på Hotell Reisen på Skeppsbron i Stockholm och vi träffades där för att prata inför möten. Då och då dyker han upp i mitt minne när jag cyklar förbi entrén. Sören blev en skicklig ordförande i styrelsen, med en mörkgrå kostym men utan slips vid sammanträden, och han hade en stor auktoritet i styrelsen. Att Sören samtidigt efter 1986 var ledamot i Volvos styrelse och med ett rikt nätverk uppfattades som positivt. Fonden var väl förvaltad med låga förvaltningskostnader – någon tiondels procent av förvaltat kapital. Att äga aktier innebär makt. En inhemsk ägare med en liten andel kunde bli en maktfaktor om det inte fanns en tydlig huvudägare. Nu bar det sig inte bättre än att Sörens ungdomsvän, tillika koncernchef i Volvo, P G Gyllenhammar hamnade i trångmål i slutet av 1993 då ägarna, och en del i direktionen, inte accepterade ett samgående med det franska bilföretaget Renault. Ett samgående, ansåg Gyllenhammar, var nödvändigt därför att Volvo var en för liten aktör på marknaden. P G petades från tronen och plötsligt är det en statlig pensionsfond som är tungan på vågen i den maktstrid som nu bryter ut.
Så bra tänker läsaren att styrelsen har en jurist som ordförande. Saken var den att Sören hade ett uppenbart jäv och deltog inte i de rader av formella och informella möten som följde. Det är här inte rätt plats att berätta om de maktstrider som bröt ut mellan olika intressen och personer. Den viktiga signalen är att en persons värde ibland kan mätas i vad som sker när hen inte är med ”i rummet”. Sören Mannheimer saknades så mycket. Det var som när en lärare lämnat klassrummet för länge och de busiga pojkarna tagit över. Det blev några riktigt besvärliga månader.
Mannheimer och kläderna – ett särskilt kapitel
Cheferna på kommunens näringslivskansli frågade mig om ordföranden för deras verksamhet, Sören Mannheimer, alltid var utan slips? En grupp från kommunen skulle åka till Storbritannien och tjänstemännen oroade sig för det formella. Jo, det fanns en slips med på resan. Ett annat exempel var att Metall 41:ans arbetsplatser var utsatta för intensiv konkurrens från japansk industri, men varför var Japans konkurrenskraft så stark? Frågan undersöktes vid en studieresa till Japan med personer från avdelningen, dock efter att deltagarna gjort hemläxan i Göteborg med kvällskurser och PM-läsande. Väl i Japan, vid en privat middag, ”insåg” värdarna att Sören var den egentliga huvudpersonen i delegationen, inte gubbarna med mörk kostym och slips. Skälet var att han hade en mörkblå manchesterkostym och skjorta men utan slips och klädkoden uppfattades, minns jag, av de japanska värdarna som någon form av formell klädsel. Den som är äldre kommer ihåg att manchesterkostym i vissa kretsar var en vanlig klädsel på 1970-talet.
En information som följer med anekdoten är att Sören i många år var en av Göteborgs arbetarrörelses ledande kulturpolitiker och bland annat ordförande i Folkteaterns styrelse 1973–84. Gissar att manchesterkostym passade bättre där än en konservativ affärskostym. Efter Japanresan följde en drygt tjugosidig rapport i A4-format, med en upplaga på 10 000 (om jag minns rätt) och som därtill låg jämte maskinerna på arbetsplatserna i Göteborgs verkstadsindustrier. Intresset hos metallarbetarna för omvärlden var stort. Något år före sin bortgång kom före detta kommunalrådet och metallarbetaren Göran Johansson, som var med på studieresan till Japan, fram till mig för att framhäva hur viktig Japanrapporten var för hans bild av världen. Slutsatsen är att makt inte bara är vad man gör utan också i att kunna förklara för uppdragsgivarna (som medlemmar eller väljare) vad som händer och varför det händer. Det gäller nog nu också.
Mannheimer – en göteborgare
Sören var en båtmänniska och vi hade också en båtrelation. 1978 hade 127 han köpt en ny H-båt. Till en lokal regatta hade han dock ingen bättre gast än Dan Andersson, där jag vid ett slag ”förlorade” ett vinschhandtag till vattnet i den inre delen av Ljungskileviken. Sören seglade tidigare en Monark 540, en stabil liten segelbåt (ritad av Pelle Pettersson som också ritat Maxibåtarna). Båten blev sedan min eller vår.
Vid ett besök hos Sören i sommarhuset lär han ut hur svamp kan plockas till middagen. Han sätter sig i Volvon med passageraren och åker runt bland fälten och spanar med kikaren efter var det finns vita ”fläckar” i gräset samtidigt som han berättar att brodern Jon bor i närheten.
Det gick bra i samarbetet mellan Sören och de gamla ombudsmännen på Metall 41:an och det berodde till en del på det gemensamma språket och båtarna. Språket var inte bara göteborgskan, eller göteborgshistorierna, utan främst ordvitsarna som under luncherna rullade runt bland gubbarna och som de var så himla duktiga på. Särskilt duktig var ombudsmannen Nisse Carlsson, f.d. Götaverken, stor, myndig och sträng – men snäll och lekfull och duktig med ordvitsarna – som möjligen blev utmanad av nykomlingen Sören. Vilka goa gubbar!
Sören ur sikte? O nej.
Här kopplar författaren än mer loss från egna minnen för Sören Mannheimer lämnade inte så mycket skrivet efter sig för att det ska ge en tydlig bild.
Sören Mannheimer har som i sagan droppat små vita kiselstenar i terrängen som hjälper till att hitta tillbaka. Stenarna är att han läste Ernst Wigforss och Herbert Tingsten och det förklarar att han blev socialdemokrat. Wigforss ställer upp begreppen dogm och arbetshypotes. Wigforss menar att det inte finns en färdig plan för ett framtida samhälle utan just i tanken på samhällets omdaning måste ligga ett ständigt experimenterande. Wigforss står således först för en erfarenhetsgrundad politik och sedan för en insikt om att förändringen i sig är en osäkerhet eftersom de politiskt aktiva inte vet vad som kommer att ske. Dessutom kan förändringen ”gå fel”. Det är således två led, osäkerhet vid beslutet och en insikt om att det kan bli i fel riktning. När Wigforss 1925 formulerade kritiken av eviga principer såg han att socialdemokratin var i kris och var regeringsoduglig därför att den utgick från ett bestämt mål, en utopi, som skulle nås och då måste medlen anpassas till målen. (Minns här Sörens inlägg om pensionerna och löntagarfonderna.)
Varför blev Herbert Tingsten (1896–1973) som var liberal chefredaktör för Dagens Nyheter (1946–1959) och som hade övergivit Socialdemokraterna inspiratör för en ung Mannheimer? Kan det vara för att han tidigt varnade för nazismen och kommunismens faror? Eller är det beskrivningen av den pragmatiska socialdemokratin? Tingsten skriver i boken Den svenska socialdemokratins idéutveckling från 1967; ”att Socialdemokraterna tog plats på ett planhushållningståg, destinerat till himmeln eller åtminstone till Rom; det var då ofrånkomligt, att dess vedersakare diskuterade frågan om hur resan till himmeln kunde ända, även om det till äventyrs kunde tänkas, att de socialdemokratiska ledarna steg av redan i Södertälje”.
Sören trodde nog inte på en kollektiv resa till himmeln. Här har nog också läsaren fått den unge Mannheimer i sikte liksom den mogne politikerns kritik i socialdemokraternas partistyrelse.
Mannheimer och det näst sista samtalet
Sören Mannheimer var 2013 opponent på boken Tillsammans – i lust eller blomstring, som jag skrivit något år tidigare. Det var på Tankesmedjans seminarium i Göteborg och Ann-Sofie Hermansson var organisatör. Först här träffade jag Anna Mannheimer som var med och ordnade det praktiska för Sören. Boken behandlar den tilltagande kortsiktigheten i samhället, vilket märks i skolor och i svårigheterna med att bromsa utsläppen som påverkar klimatet. Sören ville visa att han läst boken omsorgsfullt och hade hittat ett korrekturfel i den 220- sidiga boken.
Det näst sista samtalet med Sören hade jag i samband med Bok- och biblioteksmässan 2015, det var ju nästgårds från Mässan till den marknära bostaden i den fina omgivningen. Kerstin var där och vi pratade i nära två timmar och drack te. Vi måste ha pratat om regeringspolitiken i Stockholm och om LO. I detta det näst sista samtalet säger plötsligt Sören när det börjar bli dags att gå: ”Det måste bli Soffan.” (Alltså att ”Soffan”, d.v.s. Ann-Sofie Hermansson, skulle utses till den ledande socialdemokraten i Göteborg efter Anneli Hulthén.) Det överraskade mig att Sören hade så starka synpunkter på politiken i Göteborg. För mig som inte har någon insyn i Göteborgspolitiken alls, var det förvånande att han tog upp det med mig som utombys och utan kännedom om personpolitiken i Göteborg. Noterar nu att det för första gången i berättelsen om Sören som startar redan år 1974 finns en maktkvinna som tar plats. Politiken numera domineras inte som då helt av män.
Sören och det sista samtalet
Det sista samtalet med Sören pågår nu och jag vet inte hur länge det 130 varar men Sören är den perfekta samtalspartnern och jag saknar de pragmatiska sossar jag lärde känna i Göteborg. Sören Mannheimer, juristen, fackgubben och kommunalpolitikern, får frågan om eviga principer av mig. Min tro är att Sören Mannheimer skulle ifrågasätta dagens övervärldsliga utopier om inflytande över politiken och med hänvisning till naturrätt. ”Tanken på en rätt gemensam för alla människor, nationer och tider, evig och oföränderlig och utgörande en högre instans jämfört med varje mänsklig lagstiftning, allt detta kom att bli naturrättstraditionens arvedel” (Bring, Ove, Mahmoudi, Said & Wrange, Pål, Sverige och folkrätten, 1998/ 2011).
Jag tror att Sören skulle fortsätta att vara göteborgsrealist och varna för en utopisk samhällssyn och hävda att utgångspunkten i stället bör vara de förhållanden som föreligger och peka på osäkerheter om framtiden och på att det ibland blir fel och då måste politiken anpassas efter verkligheten. Han skulle varna för tåget till himmeln och peka på lämpliga stationer att kliva av.
Boken »Röster om Sören Mannheimer« ges ut av Göteborgs Arbetareförening och A-script förlag.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
