Utrikes Om mindre än en vecka, den 19 april, inleder Indien med dess närmare en miljard röstberättigade parlamentsval, ett val som beskrivs som världens största demokratiska manifestation, men som också är oroande förutsägbart.
Valet kommer att pågå i sex veckor, och inte vara klart förrän den 4 juni. Det är uppdelat i sju faser med val i några delstater åt gången. Landets storlek, och den organisation och de säkerhetsåtgärder som ett val kräver, anses av premiärminister Narendra Modi och hans styrande hindunationalistiska parti (BJP) motivera en sådan ordning. Processen är dock mer utdragen än någonsin, något som kraftigt gynnar Modis parti, med dess med tvivelaktiga metoder välfyllda kampanjkassor, och missgynnar en opposition som försöker ena sig för att möta de utmaningar som fortsatt dominans av BJP bedöms innebära. Skenbart motsägelsefullt råder ett tillstånd där Modi är oerhört populär, men demokratin samtidigt hotad.
Själv besökte jag Indien för första gången för drygt 50 år sedan, ett Indien som Gunnar Myrdal i sitt Asian Drama(1968), före ”den gröna revolutionen”, beskrev som dömt till allt djupare fattigdom. Under de följande decennierna återvände jag ofta dit i mitt arbete. Då jag nyligen tillbringade en månad där var det dock 10 år sedan jag senast besökte Indien. Nu ställdes jag inför Modis Indien!
Växande medelklass
Våra medier domineras av bilder av Indiens ekonomiska tillväxt. Den bilden är sann. Indien är på marsch, även om det knappast är fråga om något tillväxtunder. Förändringarna är påtagliga. Över 900 miljoner har internet och landet är världens näst största online-marknad. Infrastrukturen har förbättrats radikalt och 20 städer har modern tunnelbana. Landet, med dess drygt 1 400 miljoner invånare, är i dag världens femte största ekonomi, och den tredje mätt i köpkraft (PPP). Efter decennierna av snabb ekonomisk tillväxt är Kinas ekonomi mätt i köpkraft dock nästan fortfarande tre gånger större. Indiens utvecklingsmöjligheter är sålunda uppenbara.
Andelen som lever i djup fattigdom har minskat avsevärt och medelklassen har vuxit påtagligt, men för utsatta grupper fördjupas fattigdomen. Grundläggande sociala indikatorer är mindre imponerande. Läskunnigheten ligger på internationellt sett blygsamma 78 procent, med en mer än tioprocentig skillnad mellan män och kvinnor, och de regionala skillnaderna är slående. I Kerala i sydligaste Indien, ligger den på 96 procent, utan nämnvärd könsskillnad. Men i Modis styrkebälte i norra Indien, Uttar Pradesh med dess mer än 200 miljoner invånare, ligger den bara på 73 procent, och 18 procent lägre för kvinnor än för män.
Den förväntade livslängden har, liksom i flertalet länder, ökat dramatiskt. Det indiska genomsnittet ligger i dag på 70,4 år. Den är dock flera år lägre än i grannlandet Bangladesh (73,8 år). För Uttar Pradesh ligger den på endast 66 år, medan den i till exempel Tamil Nadu i södra Indien, bastionen för motståndet mot Modi, ligger på drygt 72 år. Ingen av Indiens framgångsrika sydliga delstater styrs av BJP. De stora socio-ekonomiska skillnaderna har bidragit till att Modi velat skjuta på landets redan försenade folkräkning till efter valet.
Utvecklingen på miljöområdet är kanske den allvarligaste dimensionen av vad som – inte – skett under Modis styre. I Yale-universitetets Environmental Performance Index rankades Indien 2023 på 178:e plats av 180 vad gäller luftkvalitet. New Delhi är idag en av världens mest förorenade storstäder.
Identitetsförändring
En annan bild är den av Indien som framväxande stormakt. Den bilden är också sann. Indien är på väg att bli inte bara Sydasiens dominant utan också en global stormakt. Modis nationalistiska Indien kan förväntas komma att spela en allt viktigare roll i den multipolära ordning som nu växer fram, en ordning som dock ytterst kommer att präglas av den grundläggande geopolitiska motsättningen mellan USA och Kina. Modi förhöll sig som chefsminister passiv under massakern på muslimer 2002 i Gujarat, och beviljades sedan under flera år inte visum till USA. I dag välkomnas han som en oundgänglig vän.
Landet kommer att förbli icke-allierat, men en markant förskjutning håller på att ske i en tid då USA och Indien båda ser en hotbild dominerad av Kina. Samtidigt behåller Indien sina traditionellt nära band till Ryssland, illustrerat av landets hållning vad gäller Rysslands invasion av Ukraina.
Dessa bilder av ett Indien i förändring, får dock inte skymma bilden av den djupgående identitetsförändring som Modi är fast besluten att åstadkomma. Efter hans gångna tio år vid makten står vi redan inför ett dramatiskt förändrat Indien. Den indiske historikern Ramachandra Guha, författare till India after Gandhi (2007), konstaterar i det senaste numret av Foreign Affairs, i en artikel om de inneboende svagheterna i Modis maktfullkomlighet, att Modis inflytande går djupare än vad han åstadkommit materiellt. Hans anhängare ”skryter stolt om att Indien återupptäckts och bekräftat sina hindunationalistiska rötter, vilket lett till en dekolonisering av föreställningsvärlden – en sannare självständighet än den som Mahatma Gandhis frihetsrörelse någonsin uppnådde.” Guha säger vidare att Modis regering “aktivt arbetar för att intensifiera både religiösa och regionala konflikter, på sätt som kommer att anstränga landets sociala väv”.
Indien har närmare 200 miljoner muslimer som I dag ser sin medborgerliga ställning försvagad. Uppbyggnaden av ett hinduiskt tempel i Ayodhya – på den plats där en moské år 1992 raserades av en hinduisk mobb – fördjupar polariseringen. Templet invigdes i början av 2024 av Modi som förklarade att templet ”symboliserade en ny era för Indien”, ett sannare Indien än den pluralistiska demokratins. Religion och politik amalgameras.
Den främsta franska samhällsvetaren med inriktning på Indien, Christophe Jaffrelot, kommer i sitt stora arbete Modi’s India – Hindu Nationalism and the Rise of Ethnic Democracy (2021) till slutsatsen att ett valnederlag för Modis BJP visserligen är en förutsättning för att ”punktera BJP:s marsch mot skapandet av en ny hegemoni, men kanske inte tillräckligt då Sanga Parivar (samlingsbegreppet för radikala hinduistiska organisationer) är så djupt indränkt i den sociala väven att den fortsatt skulle kunna diktera villkoren i samhället och reglerna på gatan”.
Etnisk demokrati
Så ser landskapet ut inför landets stundande val, vilket med stor sannolikhet kommer att ge Modi och hans BJP-allians en fortsatt klar majoritet, inte av rösterna men – till följd av valsystemet – av platserna i parlamentet, Lok Sabha. Hinduiseringen av Indien, hindutva, kommer att fördjupas. Modi är på väg att dekonstruera det sekulära Indien som 1947 vann sin självständighet med centralgestalter som Mahatma Gandhi, mördad några månader efter landets självständighet av en hinduisk extremist, och Jawaharlal Nehru, Indiens premiärminister till sin död 1964. Fokus är i dag på identitet, inte sakfrågor. Hela Indiens politiska kultur förändras mot vad som av olika statsvetare benämns ”etnisk demokrati”, ”majoritetsdemokrati” och ”konkurrensutsatt auktoritärianism”. Modis Indien är en hybrid. Demokratins formella arkitektur, bibehålls, men dess institutioner försvagas.
Betecknande är hur Indiens placering i våra mest erkända demokratiindex har förändrats.
Alltmer ansedda, Göteborgsbaserade V-Dem (Varieties of Democracy) betecknar i sin senaste bedömning Indien som en ”valautokrati” och placerar Indien på 104:e plats av 180 länder. Reportrar utan Gränser placerar i sin senaste rankning (2023) Indien, känt för sin självständiga press, som land 161.
Indien är dock långt ifrån någon monolitisk auktoritär stat och kritiska media, som Hindustan Times och den modiga nättidningen The Wire, finns förvisso fortfarande, men utrymmet krymper. Utländska korrespondenter på plats, såväl som frilansjournalister som reser in tillfälligt, låter allt oftare bli att undersöka och ta upp ämnen som de egentligen vill rapportera om. I början av 2023 gick polisen in i BBC:s kontor i New Delhi och Mumbai, efter att BBC sänt en dokumentär i två delar, kallad India: The Modi Question, om hur Modi agerat i samband med de dödliga upploppen i Gujarat 2002. Flertalet “mainstream media” ägs I dag av rika affärsmän som står Modi nära.
Modis personkult
Vem är då Modi, den man som idag med stor skicklighet dominerar Indiens politiska liv, och skriver om dess historia? Till skillnad från det tidigare statsbärande Kongresspartiet, som i dag leds av Rahul Gandhi, fjärde generationen av Nehru-Gandhi (Indira)-familjen, är Modi en lågkastig ”selfmade” man. Redan som tonåring blev han medlem av RSS – Rashtriya Swayamsevak Sangh, en hindu-nationalistisk paramilitär organisation, och den mycket välorganiserade rörelsen har han förblivit trogen. Med stor skicklighet har han byggt upp en personkult och bakom sig mobiliserat stora delar av finanskapitalet, oligarkerna. Man röstar på honom snarare än på BJP. Makten har centraliserats, och landets federala strukturer försvagats.
Betecknande är Modis förakt för oppositionen och dess legitimitet. Oppositionen bär naturligtvis själv ett stort ansvar för denna utveckling. Vad har hänt med Kongresspartiet, som under decennier var landets statsbärande parti? Idag har det knappt 10 procent av platserna i Lok Sabha, och dess frontfigur, Rahul Gandhi, som motvilligt gav sig in i politiken sedan hans far Rajiv Gandhi, liksom en gång dennes moder Indira Gandhi, mördats, har svårt att övertyga. Hoppet knyts till oppositionens enande inför det stundande valet. Det är en växande, men otillräcklig ansats, med bland annat de styrande partierna i Västbengalen och Kerala utanför. Utgången av det stundande valet är given.
Kritiskt skede
Nobelpristagaren I ekonomi, Harvard-professorn Amartya Sen är en av Modis skarpaste kritiker. Sen har hela sitt liv arbetat för ett annat Indien, baserat på mångfald och inklusivitet. Modis ”cementering av hindustyre” och ”en atmosfär av intolerans”, strider mot allt vad Amartya Sen som intellektuell stått för: att utvidga människors ”reella frihet”. Oöverträffat fångat i böcker som The Argumentative Indian (2005) och självbiografin Home in the World (2019).
Sen undertecknar av princip inte petitioner men i slutet av mars gjorde han ett undantag då han genom ett eget uttalande, präglat av hans djupa besvikelse över samhällsutvecklingen, anslöt sig till kritiken av den alltmer utbredda förekomsten av fängslande utan rättegång och bristen på rättvis behandling av människor, ”trots våra förhoppningar om ett med rättvisa styrt samhälle”. Han hoppades att ”Indiens rättssystem skulle eliminera barbari av detta slag”.
Bakom Modis fasad av triumf och makt döljer sig, konstaterar Guha i Foreign Affairs-artikeln, ”en mer fundamental sanning: att den viktigaste källan för Indiens överlevnad som ett demokratiskt land, och dess ekonomiska framgångar på sistone, har varit landets politiska, ekonomiska och kulturella pluralism, precis de kvaliteter som premiärministern och hans parti nu försöker utplåna”.
Landet befinner sig otvetydigt i ett kritiskt skede, i väntan på växande försvar för dess inneboende mångfald.
Börje Ljunggren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
